Tomas Lindbom

Paris har haft några dagar av snöoväder som orsakat trafikkaos – som alltid när det snöar i den franska huvudstaden. Nu invaderas stan istället av traktorer. Bönder som föder upp djur är rasande på frihandelsavtalet Mercosur som omfattar EU å ena sidan och länder i Sydamerika som Brasilien och Argentina. Nu återstår undertecknandet av avtalet men det skjuts ännu på framtiden – några veckor kanske – genom motstånd från främst franska bönder.

Mercosur är en stor stridsfråga i Frankrike men även i länder som Polen och Italien. Kritiken mot detta frihandelsavtal kommer både från vänster och höger. Vänstern ser den som ett hot eftersom miljökraven inte uppfattas vara lika stränga i uppfödningen av djuren på andra sidan Atlanten. Vänstern är också kritisk mot alla former av globalisering, en kritik som den delar med Nationell Samling. Till höger finns också ett försvar för nationell suveränitet som också ökar motståndet mot Mercosur.

Bönderna är en stark opinionsfaktor i Frankrike. De är många och de bidrar med en för landet viktig produktion av nötkött, fjäderfä och även socker. Det är alltså inte bara bönderna som upprörs över avtalet. Det retar stora delar av det franska folket. Frihandel och globalisering är inga populära ord. Macron som kallas globalist av en majoritet fransmän – och det är ett skällsord – måste agera försiktigt för att inte hotas av stora demonstrationer som ytterligare försvagar hans ställning i landet.

I dag på förmiddagen rullade bönder i traktorer in i centrala Paris. Några ställde sig framför nationalförsamlingen Palais Bourbon vid Place de la Concorde. Talmannen, Yaël Braun-Pivet, tog sig ut i folksamlingen men blev utbuad. I den agrara världen är hon avskydd i egenskap av lojal Macronpolitiker.

Bönderna har inte givit upp kampen mot Mercosur. De har ett stort stöd i befolkningen och frågan är nu om Macron och regeringen lyckas justera avtalet ytterligare för att blidka sina politiska motståndare. Konflikten kommer sannolikt att fortsätta ytterligare en period. Ilskan hos bönderna stiger och ingen vet riktigt hur intensiv konflikten blir och vilka medel som båda sidor kommer att välja i kampen.

Världen ser på när Donald Trump agerar allt mer självständigt och egenmäktigt i världspolitiken. Hot följs av konkreta aktioner, nu senast i form av den militära attacken i Venezuela. Ett antal anklagelser om brott riktade mot USA, särskilt en omfattande narkotikahandel, motiverade Trump och hans administration till att fängsla den venezuelanske presidenten Nicolas Maduro som nu står inför domstol i New York. Reaktionerna bland franska politiker är skiftande.

Maduro som tidigare var vice president under den beryktade Hugo Chavez ledning kritiseras föga förvånande av den franska vänstern. Ledaren för Det okuvade Frankrike, Jean-Luc Mélenchon som för övrigt alltid varit en öppen anhängare till Hugo Chavez,, har redan samlat sina skaror till demonstration för ett försvar för folkrätten och ett angrepp på Donald Trumps imperialistiska politik. Samma väg, om än lite mildare i ordvalet,  går Socialistpartiets ledare Olivier Faure.

Mitten är splittrad. Utrikesminister Jean-Noël Barrot lägger mer tonvikt på Trumpadministrationens brott mot folkrätten men konstaterar samtidigt att Maduro har hindrat det venezuelanska folket från att ”utöva sina fundamentala rättigheter”. President Emmanuel Macron lägger däremot tonvikten på att diktaturen i Venezuela kan tvingas till ett sammanbrott och att dess folk kan glädja sig åt det. Han hoppas också att Edmundo Gonzalez Urrutia  nu kan insättas som legalt vald statschef i landet. Denne politiker anses av många internationella bedömare ha vunnit valet 2024 men att valfusk bidrog till att Maduro gavs segern. Västvärlden såg Gonzalez som segrare medan bland andra Kina och Ryssland tvärtom stödde tolkningen att valsegern rättmätigt borde tillfalla Maduro.

Den socialdemokratiske politikern Raphaël Glucksmann, med ambitioner att bli Frankrikes näste president, ”vägrar att gråta tårar över Maduro” men sörjer på samma gång att världen nu går in ett tillstånd där lag dikteras av den som är starkast.

Macrons uttalande stöds av hans tidigare premiärminister Gabriel Attal som menar att regimen i Venezuela är i sådant förfall att den inte kan försvaras. En av ledarna för ytterhögern, Sarah Knafo, ”föredrar en realism som tjänar friheten och försvarar våra intressen än en legalistisk syn som skyddar de bödlar som hotar oss.” Knafo var en av de få franska politiker som stödde Trump i valrörelsen 2024.

Det visar sig slutligen att Marine Le Pen intar en högst modererande hållning i denna fråga. ”Det finns tusen skäl att döma Maduros regim… men att staters suveränitet aldrig kan förhandlas bort.”

Ett nytt år får vi oavsett vi vill eller inte. Frågan är om det är gott. Jag valde rubriken splittrat nytt år för Frankrike. Landet plågas av större problem än Sverige och motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper och politiska falanger är också stora.

Jag har i många år i mitt bloggande lutat åt uppfattningen att konflikter och politiska strider kunnat förklarats med fransmännens vanliga beteende att söka strid mer än försoning. Presidenter och regeringar har alltid granskats kritiskt av medborgarna oavsett politisk inriktning. Det förefaller inte längre vara fallet. Nu är splittringen på riktigt.

Det går att räkna upp hur många bekymmer som helst i dagens Frankrike. Inrikespolitiken är ett bekymmer men också vilsenheten kring de internationella frågorna är uppenbar. Macron är inte ensam om att som västeuropeisk ledare famla i sitt förhållande till stormakterna. Trump och Putin i första hand har med sina maktpolitiska utspel visat hur sårbart Europa är. Inte minst gäller det den franska presidenten som dessutom inte har några finansiella muskler i ambitionen att upprusta för att skydda Europa mot Ryssland. Det franska budgetunderskottet har ökat till den grad att han inte längre är trovärdig heller i det avseendet.

Nu är ju fransmännen och deras folkvalda fortfarande mer engagerade i de inrikespolitiska frågorna, främst rörande plånboken. Jag återkommer förstås i senare blogginlägg  till de ändlösa konflikterna mellan partier där ofta de kortsiktigt taktiska övervägandena hos politikerna står i centrum. Landet står utan budget på grund av de långdragna förhandlingarna i parlamentet. Tillväxten är usel. Industripolitiken har gått i stå. Och som sagt, ett gigantiskt budgetunderskott som inte alls verkar minska. Tvärtom.

Nationell Samling kan luta sig tillbaka och konstatera hur det gamla, mittenorienterade Frankrike saknar visioner om framtiden. Och vänstern kan bara delvis ge ett stöd åt det progressiva styret eftersom Det okuvade Frankrike med sin vänsterradikala politik är starkare än någonsin, De gröna mer etablissemangskritiska än tidigare och Socialistpartiet splittrat i en socialdemokratisk  och en mer vänsterradikal falang. Under några år fungerade fortfarande den moraliska retoriken mot ytterhögern. Den fick stöd av väljarna, främst  i den välbeställda medelklassen i storstäderna. Allt eftersom åren går fungerar moralretoriken allt sämre. Brottsligheten ökar fortsatt och det är svårt att hindra folk i allmänhet att dra slutsatser om orsakerna till detta problematiska fenomen. Kanske misslyckas Marine Le Pen eller Jordan Bardella att nå presidentposten 2027 men det kräver först och främst att både mitten och vänstern kan enas om en gemensam presidentkandidat i den andra valomgången.

Splittringen i Frankrike tar allt mer karaktär av en strid mellan två system. Å ena sidan det progressiva Frankrike som formades som reaktion efter naziregimens fall 1945. Å andra sidan en folkligt förankrad nationell höger som utmanar denna åskådning. Det förefaller visserligen som om de högernationella normalt sett tar över Frankrike efter presidentvalet 2027. Om det sker har dock de juridiska instanserna inom den franska staten inte tagit sitt ansvar. Mycket är på gång för att stoppa en valseger för ytterhögern. Marine Le Pen riskerar redan att i ett kommande domstolsbeslut fråntas rätten att ställa upp i presidentvalet. Nya pinsamma affärer för Nationell Samling kommer helt säkert att uppdagas av media och bli till snubbeltråd för hennes parti. Skulle olyckan ändå vara framme och Marine Le Pen eller Jordan Bardella kröns till statschef i den franska republikanska monarkin.finns en annan faktor som lugnar de oroliga. Den omfattande och mäktiga franska statsförvaltningen är i det närmaste totalt fientlig till Nationell Samling. Jag citerar en tidigare minister som redan efter 24 timmar som departementschef konstaterade att de flesta av hans vallöften till sina väljare aldrig kunde förverkligas. Tjänstemännen runt om honom förklarade omedelbart att hans reformförslag var ogenomförbara. Upplysningstidens och de franska revolutionernas Frankrike har många redskap för att – åtminstone för en tid – hindra ett högerradikalt maktövertagande.

I morgon kväll ringer nyårsklockorna och vi går in i ett 2016 som vi vet så lite om. Inget europeiskt folk kan ha undgått hoten mot fred i vår del av världen. Det gäller förstås också fransmännen som dessutom plågats av inrikespolitiska konflikter. För de flesta har 2025 varit ett mörkt år och det ser inte heller särskilt ljust ut för 2026.

Det franska parlamentet har inte lyckats klubba någon budget för nästa år. Låsningarna är påtagliga och oviljan från de flesta partier att lösa upp knutarna och ge landet en ny budget verkar bestå. Politikerna kommer till slut att lyckas. Premiärminister Sébastien Lecornu kommer hitta ett kompromissförslag som går igenom. Även i ett konfliktfyllt land som Frankrike når politikerna fram till en överenskommelse. Det sker dock på bekostnad av att pensionsreformen skjuts upp och att budgetunderskottet ökar ytterligare. Vänstern vill höja vissa skatter och behålla de offentliga utgifterna eller höja dem. Den republikanska högern vill begränsa skattehöjningarna men istället minska på kostnadssidan – spara helt enkelt. Nationell Samlings förslag framstår inte som helt tydliga men närmar sig mer vänstern än den republikanska högern.

Brottsligheten är ett växande problem och den är i hög grad kopplad till de många problemfyllda förorterna med stor andel invandrare och utan anknytning till det franska majoritetssamhället. Flera av de stora landsortsstäderna plågas alltmer av brottslighet som också märks i stadskärnorna. Marseille är svårt plågat av detta fenomen men ett antal andra städer har drabbats i högre utsträckning, som Grenoble, Rennes och Strasbourg. Det går alltid att vifta bort problemen och påstå att de flesta medborgare är hederliga. Det är förstås sant men det är uppenbart att till exempel narkotikahandeln sprids in i områden som tidigare varit förskonade. Bekämpandet av brottsligheten har blivit en alltmer polariserande fråga i Frankrike.

Det gångna året har alltså skärpt motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper och höjt tonläget i den politiska debatten. Den politiska ledningen, inbegripet partiernas företrädare i främst nationalförsamlingen, har visat prov på stor oförmåga att lösa den kris som blir alltmer påtaglig i landet. President Macrons popularitetssiffror har sjunkit ner till rekordlåga nivåer. Till och med hans närmaste förtrogna från förr som de tidigare premiärministrarna Édouard Philippe och Gabriel Attal vänder ryggen till honom och söker inget stöd ifrån Elyséepalatset när de nu förbereder sig för att bli nästa president i valet 2027. Politikerföraktet allmänt sett är stort även om några av dem, främst Nationell Samlings ledare, får goda opinionssiffor. Marine Le Pen och hennes kronprins Jordan Bardella är ju också de enda, bortsett från politikerna inom Det okuvade Frankrike på vänsterkanten, som inte prövats i ansvarig ställning.

Emmanuel Macron hade kunnat undvika en del av dessa problem om han inte utlyst nyval till nationalförsamlingen 2024 och därmed tappat en stor del av stödet i kammaren. Frankrike går nu in i ett 2026 utan en politisk ledning med demokratisk förankring. Oppositionen i nationalförsamlingen lägger ständigt ut snubbeltråd för regeringen och det franska folket har totalt tappat förtroendet för sin president.

Det värsta som nu kan hända är en eskalerande konflikt mellan delar av befolkningen och den politiska makten och samtidigt en total låsning mellan president, regering och partier på den nationella nivån. Risken är stor att den kris som fördjupades under 2024 nu bryter ut i någon form av öppen revolt. Den som är mer optimistiskt lagd kan hoppas på att medborgarna bidar sin tid och ger uttryck för folkviljan i presidentval och val till nationalförsamlingen om 17-18 månader. Jag är i det här avseendet mer optimistisk men jag vet också att resultaten av valen 2027 kan skapa nya nationella kriser.

Under 2026 kommer ett viktigt val att genomföras, nämligen till kommunerna. Dessa val genomförs under två söndagar, den 15 och 22 mars. Det blir en värdemätare på hur partiernas ställning är i landet. Jag återkommer med analyser kring dessa val under början av nästa år.

I min miniserie om det politiska landskapet har jag nu kommit fram till den republikanska högern. Det har blivit allt svårare att dra en gräns mellan den och den höger som tidigare alltid kallats extrem. Låt oss ändå göra ett försök och granska dessa två högerriktningar var för sig.

Den republikanska högern har en av sina två källor i gaullismen, alltså den riktning som skapades av General de Gaulle och som varit en form av förebild för presidenter som Georges Pompidou, Jacques Chirac och i viss mån också Nicolas Sarkozy. I dag har gaullismen i stort sett förlorat sin påverkan på högerns åskådning och praktiska politik. Det som återstår är försvaret för den femte republiken med en stark presidentmakt. Det går också att påstå att den är mer socialkonservativ än liberal. Generalen var sannerligen ingen liberal. Han fnös åt den anglosaxiska världen som han ansåg bestod av ”krämare” och han trodde på en relativt stark stat, inte minst på välfärdens område. Den republikanska högern har också inkorporerat traditionen från en center med mer näringslivsorientera politik och ett mer kulturradikalt synsätt på vissa värdefrågor. Ur denna center kom på 1970-talet under president Giscard d´Estaings mandatperiod till exempel en reform som underlättade för kvinnor att genomgå abort.

Denna republikanska höger lyckades hålla ihop fram till Emmanuel Macrons tillträde som president 2017. Han bidrog till att splittra den genom att locka över en stor del av denna franska center till sin rörelse. Utan politiker som nuvarande justitieminister Gérald Darmanin och tidigare premiärministern Édouard Philippe skulle inte Macron ha vunnit presidentvalet.

Macron skapade en svår splittring inom Republikanerna och detta lider partiet av än i dag. Den franska högern är så försvagad att en hel del bedömare har ansett att partiet är på väg mot sin undergång. Vänsterfalangen av de gamla Republikanerna håller sig till mitten medan högerfalangen alltmer närmar sig ytterhögern.

Republikanerna är i dag ett högerparti men inom detta minskande parti finns falanger. En gruppering under ledning av Éric Ciotti bröt sig 2024 loss och bildade Union des Droites pour la République. Detta parti har i dag 16 av 577 ledamöter i nationalförsamlingen och har gått i koalition med Nationell Samling.

Republikanernas ordförande Bruno Retailleau och ledaren för partiet i nationalförsamlingen Laurent Wauquiez intar en mycket konservativ position i de frågor som särskilt engagerar alla högerväljare i Frankrike. Det gäller kampen mot brottsligheten och en mycket strikt hållning kring invandring. Det finns skillnader mellan dem och Marine Le Pen men de är snarare gradvisa än principiella. De ledande republikanerna är också noga med att hävda värdet av den klassiska västerländska civilisationen och att den måste skyddas mot en för stark invandring, särskilt från muslimska länder.

Andra republikaner betonar starkare de sociala frågorna men talar också mer om ekonomi. Det gäller till exempel tidigare presidentkandidaten Valéry Pecresse. Åsiktsskillnaderna är inte så stora mellan republikaner till höger och mer mot mitten utan det rör sig mer om vilka frågor som betonas i politiken. Bruno Retailleau har under delar av senaste året varit inrikesminister i regeringen och där drivit en hård linje i polisiära frågor, något som också givit honom en starkt ökad popularitet i stora delar av väljarkåren.

Den franska republikanska högern är i dag svag och har inga förutsättningar att, som under Sarkozys tid som president, bilda en majoritet i parlamentet eller besätta presidentposten utan stöd av partier längre ut på högerkanten. Det är därför som frågan måste resas. Kommer denna del av högern och ytterhögern att förenas? Det är i alla fall tydligt att politiker inom ytterhögern är på frammarsch i opinionen. I det sita avsnittet i denna serie om det politiska landskapet ska jag försöka ge svar på frågan om en republikansk högerpolitiker med stöd av till exempel Nationell Samling kan vinna presidentvalet 2027.