Skolan inte så bra som vi tror

• april 15, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Den franska skolan har gott rykte utomlands. Många bländas av drag av elitutbildning som sker redan i de lägre klasserna. Mitt ena barnbarn studerade Ovidius texter redan som 11-åring och mitt andra har insikter i Voltaires och Rousseaus idéer före fyllda 13.

Vem blir inte imponerad av en läroplan som vårdar kulturarvet på en kontinent där renässansmänniskan ersatts av datanördar som konsumerar istället för att lyfta blicken från det vardagliga mot det eviga? Problemet är att den franska skolans mål är att fostra alla barn och ungdomar men lyckas bara med en del av dem. I problematiska förorter fungerar inte skolan alls. I det så kallade collège (årskurserna 6-9) går alla elever oavsett studiemotivation och skolresultat i samma klass vilket är en demokratisk  och pedagogisk idé men som nu kritiseras av skolledare för att skapa mer problem för de svagpresterande eleverna. Den franska skolan vårdar alltså kulturarvet och förbereder för högre studier – elitstudier – och glömmer dem som inte har dessa ambitioner.

Allt fler föräldrar med ambitioner för sina barn sätter dem i privata skolor som förefaller nå bättre resultat för de studieorienterade. Skolan är en spegel av samhället med sin hierarkiska ordning. Begåvade barn och barn från studiemotiverade hem ges i praktiken en undervisning som passar dem bättre. Barn från miljöer med svag koppling till högre studier upplever ett utanförskap under lektionerna. En demokratisk skola finns nu liksom förr  i de vackert skrivna dokumenten men inte lika mycket i verkligheten.

Det bekymrar skolledare och politiker att Frankrike trots sina stolta ambitioner inte visar upp särskilt imponerande resultat i PISA-mätningar och liknande undersökningar. Det förefaller som om läroplanernas utformning har mindre påverkan på resultaten än befolkningens sammansättning och kulturella betingelser. För progressiva aktörer på skolans område är detta ytterst frustrerande därför att skolan borde vara en central plats för att med ideologiska och administrativa modeller förändra världen i demokratisk riktning. Frankrike skiljer sig från Sverige i vissa avseenden i sin vision och i sina programförklaringar men viljan att skapa en demokratisk skola finns i båda länderna. Och båda länderna har i grunden misslyckats. Skolan är  lika splittrad mellan hög- och lågpresterande elever som någonsin tidigare. Arbetsron följer samma mönster. I mina barnbarns katolska privatskolor råder lugn och studiero. I de invandrartäta förorterna utanför Paris råder kaos eller minimal närvaro i vissa skolor.