Okategoriserat

Undersökningsföretaget Ifop har gjort en stor undersökning av väljarsympatierna inför kommande presidentval. Nationell Samling har två kandidater. Marine Le Pen blir kandidaten om hon frias i domstol den 7 juli i frågan om olagligt användande av EU-medel för partiarbete i Frankrike. Om hon fälls kommer Jordan Bardella att bli partiets kandidat. Vem av dem som än kandiderar ser det minst sagt lovande ut för partiet.

Ifop har gjort en mätning där olika politiker ställs mot varandra i olika scenarier. Vilka som än utmanar i mitten och till vänster har Le Pen eller Bardella mellan 34 och 36 procent i den första valomgången. Det är mycket höga siffror. Emanuel Macron fick knappt 28 procent mot Marine Le Pen med 23 procent i första valomgången 2022. I valet 2017 fick Macron 24 procent följt av Marine Le Pen på 21 och högerkandidaten François Fillon på 20.

Opinionsmätningen nu visar alltså att Nationell Samling har ökat med drygt 10 procent från förra valet. Dessutom är avståndet till kandidaten med näst högst procentandel väldigt hög. Den bäst placerade är mittenkandidaten Édouard Philippe som får 16 procent. Vänsterns olika kandidater ligger på 10 procent. Det gäller både Jean-Luc Mélenchon som representerar yttervänstern och socialister som Raphaël Glucksmann och förre presidenten François Hollande (8 procent)

Den traditionella högerns kandidat Bruno Retailleau ligger i olika mätningar på drygt 10 procent. Allt beror på hur många kandidater som väljarna ställs inför i de olika scenarierna.

Ifop har inte mätt hur det går i en andra valomgång eftersom det är svårt att bedöma vem som Marine Le Pen eller Jordan Bardella då skulle ställas emot. Det räcker att se att två andra kandidater på ytterhögersidan, bland annat Éric Zemmour, tillsammans har cirka 7 procent i den första valomgången. De kommer säkert att råda sina väljare att stödja Nationell Samlings kandidat i den andra. Det innebär att Le Pen eller Bardella då borde ha med sig 42-43 procent i säkert väljarstöd in i den andra omgången. Det vore närmast orimligt om inte en del vanliga högerväljare dessutom stöder ytterhögerns kandidat om den andra kommer från mitten eller vänstern. Det mesta pekar därför på en valseger för Le Pen eller Bardella en bit över 50 procnet i den avgörande omgången.

Många journalister i tv börjar redan tala om nästa års presidentval som avgjort. Det är förstås en oerhört riskfylld prognos. Så mycket kan hända på ett drygt år. Däremot är utsikterna för en form av radikalt systemskifte stora denna gång. Sedan andra världskriget har inte Frankrike stått inför en sådan möjlig omläggning av politiken. Landet har styrts av reformistisk vänster, center eller moderat höger under alla år. Reaktionerna på ett segerval för Nationell Samling i maj nästa år bäddar för en rad oförutsägbara händelser. En del inträffar redan före valet och kan påverka det. Strejker, demonstrationer och andra yttringar med eller utan våldsinslag kan ge utslag på valdagen.

President Emmanuel Macron tar initiativ till att dels stärka kärnvapenarsenalen i Frankrike men också låta andra europeiska länder delta i denna skärpning av den europeiska försvarsstyrkan.

I ett första skede har Macron talat med Keir Starmer och Friedrich Merz men också bjudit in fler länder till ett sådant försvarssamarbete kring kärnvapen. Bland dem finns Sverige. Det är uppenbarligen Macrons idé att gå vidare och skapa en försvarspakt som möjligen omfattar uppemot ett femtontal länder. En sak gjorde den franske presidenten helt klar: Inget annat land än Frankrike styr över besluten att använda kärnvapen i någon form. Själva tanken att behöva tillgripa ett vapen med sådan sprängkraft och hög risk för världen är naturligtvis i sig skrämmande men åtminstone tänker inte Macron släppa ifrån sig sitt veto  i frågan.

Europas statschefer och regeringschefer ser naturligtvis på utvecklingen i Mellanöstern med oro. Iran pressas och oron finns att regimen i Teheran nu eller senare kan frestas att svara med kärnvapenarsenal av något slag. Oavsett vi ser på detta som ett projekt med kärnvapen eller inte pekar det på att i första hand den engelske premiärministern, den tyska förbundskanslern och den franska presidenten söker pröva att gå vägen mot mer av ett gemensamt europeiskt försvar.

Den franska allmänheten har en stor fördel i att minst fyra stora nyhetskanaler sänder utan avbrott direkt från tidig morgon till sen kväll. Detta kompletteras sedan förstås med en gedigen bevakning i radio, dagstidningar och politiska veckotidningar. Detta flöde av nyheter och analyser (Observera att analyserna spelar en viktig roll i medias bevakning!) sker alltid men i dessa tider är det av särskilt stor betydelse.

För egen del har jag helt lämnat rapporteringen i svenska medier som är knapphändig och saknar den bredd och djup som de franska kanalerna kan ge. I tv:s studiolokaler sitter förutom kompetenta programledare rader av experter och utrikespolitiska kommentatorer. Dessutom har varje kanal en rad korrespondenter som ständigt kopplas upp för nyhetsrapporteringar. Antagligen finns det svenskar som tittar på BBC eller CNN men den franska täckningen av internationella händelser är föredömlig och ges mer tid. Programmen styckas inte av med reklam i samma utsträckning som i USA. Det saknas också nästan helt populistiska vinklar på nyheterna. Det förekommer absolut en dragning till agendasättande journalistik i vissa kanaler men det sker med moderation och med högre intellektuell skärpa. Tittarna tas på allvar. Tv-kanalerna räknar med att de förstår även mer komplicerade sammanhang. Det är en njutning att se.

Marine Le Pen och Jordan Bardella uppträdde häromdagen tillsammans på den årliga boskapsmässan i Paris södra utkant. Tidigare år har det deltagit vid olika tidpunkter under mässdagarna. Det betyder något enligt de politiska analytikernas kommentarer. De noterar också att Marine Le Pen tycks tona ner sin roll av att vara överordnad Bardella. Det kan betyda att hon insett att det är omöjligt att driva en presidentvalskampanj med det domstolsutslag som lämnas i början av juli. Hur domen än ser ut lär den inte leda till frikännande.

Häromveckan sa Marine Le Pen att hon inte ställer upp i valkampanjen om hon döms till fotboja. Det var signalen som fick en del att dra slutsatsen att Nationell Samling lanserar Jordan Bardella som sin presidentkandidat. Det sker förstås bara om Marine Le Pen tar initiativet till en sådan lösning. Det som är intressant är att hon gör den kommentaren. Hon ger sedan en tid tillbaka intrycket av att vara mer distanserad, mindre stridsbenägen. Hon låter också Bardella göra de stora framträdandena i tv. Igår kväll var han inbjuden till en av tv-kanalerna för en lång intervju med några av de främsta politiska journalisterna i Frankrike.

Jordan Bardella framträder numera med stor auktoritet i alla publika sammanhang. Han har också ett något starkare stöd i väljarkåren än Marine Le Pen. Han leder i opinionsmätningarna bland de unga och även yngre medelålders. Han är inte svagare än Le Pen i någon åldersgrupp och inte påtagligt heller bland kvinnor. Han når fram bättre bland företagare. Hans uttalanden i ekonomiska frågor andas mer av liberalism än Marine Le Pens. Han är alltså enkelt uttryckt mer i linje med den övriga högern utan att förlora bland äldre och kvinnor. Han skulle helt enkelt kunna, som republikens president, kunna forma en regering och en majoritet i nationalförsamlingen med stöd av andra ytterhögergrupperingar och kanske även delar av den traditionella högern.

Nationell Samling har stärkts under de senaste veckorna av Jean-Luc Mélenchons hätska utspel kring mordet i Lyon där en högerextremist dödades av företrädare för Jeune Garde, kopplat till Mélenchons parti Det okuvade Frankrike. En stor del av opinionen har reagerat negativt på hans ovilja att ta sitt ansvar för mordet. Mélenchon driver sin linje om att Jeune Garde trots sitt våldskapital är en värdefull antifascistisk grupp.

Det är möjligt att Bardella och Le Pen nu lyckas att placera Det okuvade Frankrike i samma skamvrå moraliskt sett som de själva befunnit sig i under decennier. Kommunalvalen om några veckor kommer att visa hur andra partier förhåller sig till Det okuvade Frankrike. Kommer socialisterna till exempel att inte längre stödja detta vänsterextrema parti i en andra valomgång och bilda en form av folkfront mot övriga partier och särskilt mot Nationell Samling. Det återstår att se.

Det politiska mordet på en 23-åring i Lyon häromveckan ställer frågor om röda linjer i den franska politiken. Det blir inte minst viktigt inför kommunalvalet den 15 och 22 mars. Vilka partier ska om möjligt hållas utanför inflytande och hur sker det i så fall?

Det handlar om två viktiga frågor i detta avseenden. Frankrike har ett valsystem med majoritetsval i enmansvalkretsar som i exempelvis i Storbritannien men med två valomgångar. Det ger stora möjligheter för partier som slås ut i den första valomgången att ingå allianser och därmed även stoppa misshagliga partier i den andra. Nästa fråga gäller den så kallade republikanska pakten som sedan många år tillbaka använts för att hindra Nationell Samling, som växt påtagligt på 2000-talet från att få inflytande. Andra partier från vänster till höger har utnyttjat möjligheten att gå samman i olika valkretsar för att gemensamt stödja någon kandidat i opposition mot Nationell Samling. Det har inneburit att dessa partier, ofta med helt olika åskådning sinsemellan, kunnat hindra detta ytterhögerparti från att ta hem segern i den andra valomgången.

Valsystemet ger alltså större möjligheter att rita ut röda linjer mot ytterlighetspartier än i Sverige där ju strikt proportionalitet råder. Senast i nyvalet till nationalförsamlingen 2024 utnyttjade alla partier idén med den republikanska pakten. I den första valomgången fick Nationell Samling ofta en hög röstandel och låg etta bland partierna men utan att nå 50 procent. Inför den andra valomgången enades de andra partierna om att stödja en viss kandidat med bäst förutsättningar att vinna över ytterhögerns representant. Nationell Samling hade med ett proportionellt valsystem gynnats med många fler ledamöter i nationalförsamlingen. I den meningen och med sådan utfall av val kan Frankrike sägas likna Storbritannien.

Den röda linjen har hittills gällt gentemot ytterhögern men inte mot Det Okuvade Frankrike som är det vänstersocialistiska alternativet. Det finns av tradition en inställning att alla partier utom Nationell Samling är en del av republikens värderingar. De ska i detta sammanhang tolkas ungefär som demokratisk med betoning på grundbultarna i republikens historia från 1871. Det innebär att värderingarna grundas i franska revolutionens paroller om frihet, jämlikhet och broderskap och i försvaret av en sekulariserad nation.

Problemet med denna hållning har på senare år blivit uppenbar. Nationell Samling har under Marine Le Pen genomgått en påtaglig värdemässig uppfräschning. Partiet står idag i huvudsak för dessa republikanska värden. Det är svårt att dra denna röda linje om man inte bygger på historiska fakta som partiets grundare, Jean-Marie Le Pens, otydliga inställning till Vichyregimen under andra världskriget, antisemitiska uttalanden och en kolonialistisk hållning under kriget i Algeriet 1958-62.

Det Okuvade Frankrike är ett parti som bildades för cirka tio år sedan och har en stark ställning i nationalförsamlingen, det största av de fyra vänsterpartierna. Detta parti kan i hög grad ifrågasättas när det kommer till en lojalitet med den republikanska värdegrunden. Det Okuvade Frankrike är ett parti som driver frågan om att rasifiera befolkningen i kampen mot den så kallade vita hegemonin. Det är ett parti som genom sin viktiga koppling till de muslimska invandrargrupperna framstår som otydligt gentemot den judiska befolkningen i landet. Partiet förnekar egen antisemitism men agerar politiskt så att inte minst judar i Frankrike känner oro för att bo kvar i landet. För det tredje visar mordet nyligen i Lyon att partiet har en direkt koppling till åtminstone en vänsterextrem grupp med våldskapital, Jeune Garde. Det är flera medlemmar av denna grupp, för övrigt förbjuden förra året av inrikesministern, som nu sitter i förvar anklagade för mordet eller medhjälp till det. Ett par av dem arbetar öppet för Det okuvade Frankrike i nationalförsamlingen.

Allt fler partier börjar nu inför kommande val att ifrågasätta den klassiska republikanska pakten. Vänstern generellt ser fortfarande ytterhögern som den stora fienden. En del kallar deras partier för fascister. Inom mitten och den moderata högern har det blivit allt svårare att bara dra en röd linje i politiken. President Macron talar nu om att bekämpa extremism både till höger och vänster. Han är i grunden en progressivt tänkande politiker som inte velat frångå principen om att hotet mot republiken i första hand finns hos ytterhögern. Han inser ändå att i dagens läge har Det Okuvade Frankrike utvecklats till ett så pass aggressivt parti att det svårligen kan inkluderas i den republikanska gemenskapen.

Kommunalvalet i mars blir en mätare på hur olika partier nu förhåller sig till de röda linjerna. Kommer många partier att skaffa sig två röda linjer, en på varje kant, eller en, antingen den traditionella linjen mot höger eller en ny, mot vänster. Vilken strategi och vilka rekommendationer mot väljarna som partierna väljer mellan den första och andra valomgången kommer att påverka utgången i många kommuner. Än viktigare blir det förstås nästa år när ny president ska utses och ledamöter till en ny nationalförsamling ska röstas fram.

Polisundersökningen kring mordet på 23-åringen Quentin Deranque i Lyon fortsätter. Sex personer, enligt senaste uppgifterna,  är anklagade för mordet och ytterligare en person för medhjälp. Bland de misstänkta finns en assistent till ledamoten för Det Okuvade Frankrike, Raphaël Arnault,  i den franska nationalförsamlingen. Det tycks som om ett par personer har varit mest aktiva i att utdela de sparkar som ledde till Quentins Deranques död. Vid sidan om det rättsliga sker en minst lika het politisk process. Det Okuvade Frankrike är pressat genom sitt uppenbara samröre med den vänsterextrema gruppen Jeune Garde som trots att den förbjöds av regeringen förra året ännu agerar aktivt och varit centralt involverat i händelsen i Lyon.

Det finns olika tolkningar av förspelet till mordet. Åklagaren förefaller lägga hela ansvaret på Jeune Garde. Inrikesministern reagerar med samma upprördhet över vänsteraktivisternas dåd men vill också framhålla att upprinnelsen var ett bråk mellan Jeune Garde och den högerextrema feministiska gruppen Nemesis. President Macron har i sin tur passat på att markera mot både höger- och vänsterextremister. Han har också reagerat på att den italienska premiärministern Giorgia Meloni gjort bekymrade kommentarer om att en fransk nationalist blivit mördad. ”The killing by groups linked to left-wing extremism … is a wound for all of Europe”, sa hon bland annat. Macron ansåg i ett uttalande under sin vistelse i Indien att Meloni inte ska lägga sig i en intern fransk händelse. Relationen mellan de båda politiska ledarna är frostig sedan tidigare.

En nyligen genomförd opinionsmätning visar att en majoritet av fransmännen anser att Det Okuvade Frankrikes koppling till mordet lär få konsekvenser för kommunalvalet. Det sker den 15 och 22 mars. Vid den andra valomgången i alla politiska val brukar många partier ingå pakter för att utestänga Nationell Samling från att segra i olika kommuner eller valkretsar i valen till nationalförsamlingen. Nu anser alltså en knapp majoritet av väljarna att också Det okuvade Frankrike i möjlig mån genom allianser av andra partier bör kunna blockeras från att få tillsätta borgmästarposter.

I helgen genomförs en demonstration i Lyon till stöd för Quentin Deranque. Flera tusen demonstranter väntas ställa upp. Borgmästaren i Lyon som tillhör det gröna partiet har velat hindra demonstrationen av säkerhetsskäl men inrikesministern har som överordnad, det vill säga som polismaktens högsta chef,  bestämt att demonstrationen får genomföras. Säkerhetspådraget kommer att vara rigoröst. En sådan demonstration riskerar självklart att leda till fysiska konfrontationer mellan höger- och vänsterextrema grupper.