Okategoriserat

Franska fotbollslandslaget förlorade semifinalen i VM i USA samma dag som nationaldagen inföll, den 14 juli. Det blev inte den glädjekväll som fransmännen hoppats på. Mbappé, Dembelé och de andra stjärnorna lyckades inte bryta igenom det spanska mittfältet. En besvikelse som även tog udden av eventuella gatuupplopp efter förlusten. Efter detta kan det politiska Frankrike, som fotbollsspelarna,  också ta ledigt. President Macron håller ännu något regeringssammanträde men sedan blir det ett par veckors relativ stillhet i det politiska livet. När de förtroendevalda och tjänstemännen på olika nivåer kommer tillbaka mot slutet av augusti laddas det däremot för en intensiv och lång valrörelse som mynnar ut i presidentval i april-maj och antagligen i juni i ett val till nationalförsamlingen.

Ett trettiotal kandidater har anmält sig till presidentposten. Det innebär inte att alla trettio kommer att ställa upp. Många faller ifrån av olika anledningar och nya kan tillkomma. En som drar till sig en viss uppmärksamhet redan före sommaren är nuvarande premiärministern Sébastien Lecornu som ständigt förklarat att han inte är valbar till nationens högsta ämbete men som vissa anar börjar umgås, även han, med tanken på att kandidera.

Det är i mitten av det politiska landskapet som de flesta tyngre kandidater rör sig. Där befinner sig alla de politiker som fram till Macrons segerval 2017 representerade de partier som kom i fråga för maktpositioner. På den tiden stod striden mellan moderata socialister och lika moderata republikaner. Alla dessa mittenpolitiker strider nu om en position, mellan Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon, och med ett betydligt lägre väljarstöd än för tio år sedan.

Det är alltså många i den breda mitten som gör upp om ledarpositionen; Édouard Philippe, Gabriel Attal, Gérald Darmanin, David Lisnard, Bruno Retailleau. Kanske också Sébastien Lecornu. Och några som kallar sig vänster men ändå slåss om väljarstöd från mitten, till exempel förre presidenten François Hollande och socialdemokraten Raphäel Glucksmann. Jag har säkert glömt några…

Räkna med en intensiv och spännande fortsättning på den valrörelse som redan smygstartat. Den enda som inte kan ställa upp i valet är Emmanuel Macron. Konstitutionen hindrar honom men han har rätten att komma tillbaka till valet 2032. Allt mer tyder på att han gärna vill det. Hans misslyckanden på det inrikespolitiska området har säkert inte alls tagit ner humöret på honom. Utan att göra några psykologiska analyser av hans personlighet förefaller det som att han i hög utsträckning tilltalas av rollen som statschef – en del säger kejsare – i Frankrike.

När det politiska Frankrike skruvar ned intensiteten under några sommarveckor passar jag på att göra mitt årliga avbrott i bloggandet. Min blogg har pågått i oförminskad takt sedan 2009 men alltid med någon månads sommaruppehåll. Jag följer min tradition vad gäller en periods semestervila men fortsätter som vanligt i höst. Alltför mycket står på spel inför ett presidentval 2027 som kan komma att förändra så mycket i det franska samhällslivet. Skulle Marine Le Pen vinna det valet kommer mer att förändras i landet än på många år. Hon lär knappast själv vilja göra en regelrätt revolution men en seger för henne kommer att förändra Frankrikes relation till EU. Framförallt kommer nya spänningar och konflikter inom landet att uppstå. Hur kommer vänstern och särskilt den militanta vänstern att reagera?  Vilka metoder kommer den att tillgripa för att bekämpa henne och hennes rörelse? Hur bemöts hennes maktövertagande av stora delar den invandrade befolkningen? Hur kommer en statsapparat reagera som haft ett så betydande inflytande på politiken under efterkrigstiden och som ändå gått i takt med hittillsvarande regeringar? Vem går segrande ur sådana strider, Marine Le Pens nationalister eller andra starka krafter i det franska samhället? Låt oss följa detta fram till valet och perioden därefter.

Spänningen var hög i Frankrike den 7 juli kl 13.30 när domen mot Marine Le Pen skulle meddelas i affären rörande åtalet mot Nationell Samlings bedrägeri med ersättningar för politisk verksamhet inom EU. Den politiska frågan som alla ställde sig handlade om Le Pens möjlighet att kunna ställa upp i nästa års presidentval. Skulle hon dömas till fängelse och hindras att driva valrörelse eller skulle hon tvingas göra det med fotboja? Svaret blev svårtolkat.

Det är fortfarande oklart hur och när domen verkställs. Den är dessutom överklagad till högre instans. Det blev som nästan alltid i franska domar mot politiker. Juridik och politik vävs samman. Domarna kan inte fatta beslut som inte blir föremål för politiska tolkningar och deras domar blir också politiska i någon mening. Det är svårt att se att rättsväsendet kan distansera sig totalt och objektivt från de politiska konsekvenser som domen medför.

Nationell Samling och tidigare Nationella Fronten är ett parti som i årtionden fördömts av alla andra partier och av det etablerade samhället i stort. Deras position som parias har blivit till en del i den egna identiteten och därmed i sättet att argumentera i olika konflikter. För både Nationell Samlings politiska företrädare och väljare blir en dom om bedrägeri i första hand en fråga om etablissemangets sätt att förgöra en politisk kraft som den ogillar. Återigen blir juridiken i deras ögon politisk strategi och taktik. Domarna i rätten agerar i maskopi med presidenten, regeringen och alla omgivande maktcentra som vill knäcka deras folklig rörelse.

Marine Le Pen bestämde sig omedelbart efter domen för att ställa upp i presidentvalet. Det finns genom denna dom ett utrymme för henne att  genomföra en valkampanj nästa vinter och vår. Kanske får hon göra det med fotboja men vilken extra dimension skulle inte det ge till hennes position som underordnad, utsatt och orättvist behandlad av den rådande makten i Frankrike? Kanske vinner hon på att kampanja trots domen som ändå i huvudsak står fast? Eller så har hon värderat riskerna för lågt? Hon hade kunnat överlåta ledarskapet redan i år till sin unge kronprins Jordan Bardella som enligt uppgifter i media hoppats på att bli officiella presidentkandidat för partiet. Nu blir han istället hennes kandidat till premiärministerposten, steget bakom och fortfarande nummer 2 i partiet.

Familjen Le Pen, från pappan Jean-Marie, till döttrarna och dotterdottern Marion Maréchal är formade i en värld där det bara finns en väg att gå; en total hängivenhet för uppdraget att driva partiets kamp mot en fientlig omgivning och för en framtida politisk seger. Marine Le Pen har sannolikt aldrig tvekat. Så länge förutsättningarna finns kvar för att söka Frankrikes högsta politiska ämbete kommer hon att finnas i första ledet.

Sommarvilan har ännu inte inträtt i fransk politik när en viktig politisk aktör i Republikanerna sviker sitt stöd för en partivän och istället stöder en presidentkandidat för ett annat part. Detta händer med jämna mellanrum i fransk politik. Det är inte väldigt överraskande när det sker men det får ändå konsekvenser.

Laurent Wauquiez är ledare för Republikanernas partigrupp i nationalförsamlingen. Han ställde för cirka ett halvår sedan upp i ett val om vem som skulle leda partiet mot Bruno Retailleau, tidigare inrikesminister och populär inom sitt parti. Det blev en jordskredsseger för Retailleau som därmed utropades till partiets presidentkandidat för valet 2027. För ett par dagar sedan tog Wauquiez sin hämnd. Han skrev i tidningen Le Figaro att han inte kommer att stödja Ratailleau i valet utan kampanjar för Édouard Philippe som representerar Horizons, ett av partierna som ingår i mittenblocket och som – i varje fall i princip – varit en del av president Macrons underlag i nationalförsamlingen. Philippe var dessutom Macrons första premiärminister och satt på den posten under större delen av Macrons första mandatperiod. Philippe har helt distanserat sig från Macron för att kunna vinna presidentvalet men arbetar nu på att samla partier och politiker brett inom mittfältet.

Sveket är uppenbart men det handlar inte bara om det. Det handlar inte heller bara om att Wauquiez och Retailleau, de båda partivännerna, hatar varandra. Wauquiez anser på goda grunder att Retailleau är dömd att klämmas ihjäl mellan Nationell Samling och mitten. Wauquiez har länge hävdat att att han vill se en bred samling till höger men har insett att han inte kan rå på Marine Le Pen eller Jordan Bardella. De tänker inte bjuda in Republikanerna till ett samarbete. De kräver att detta förhållandevis lilla högerparti ska underordna sig deras makt. Vad gör Wauquiez då? Jo, han allierar sig med den presidentkandidat, Édouard Philippe, som han i tv förra året betraktade som en katastrof för Frankrike. Kanske kan han sälja en del röster från Republikanerna, knäcka Retailleau för gott och begära en hög position i en framtida regering under Philippe. Varför inte bli premiärminister? Édouard Philippe är, det har Wauquiez insett, den enda presidentkandidat som för närvarande kan rå på Bardella/Le Pen och vänsterns Jean-Luc Mélenchon.

Snart tar Frankrike politisk sommarsemester. I september får vi se hur spelplanen ser ut. Mycket mer kommer att hända under de månader som återstår till presidentvalet i slutet av april 2027. Vi sätter oss på bästa åskådarplats och betraktar spelets alla faser framför våra ögon.

Denna sommar har fransmännen redan plågats av höga temperaturer. Det var över 40 grader under några dagar över i stort sett hela landet. Nu är det lite svalare men en ny värmebölja väntar till helgen. Ändå fortsätter arbetet. Skolorna har ännu inte lov. De vuxna som arbetar får i allmänhet räkna med ännu några veckor före semestern. Politikerna brukar hålla ut någon vecka efter nationaldagen den 14 juli. I augusti är det rätt stillsamt några veckor innan folk kommer tillbaka mot slutet av den månaden eller i början av september.

Ett politiskt arbetsår kan ändå i stort sett sammanfattas när vi kommit in några dagar i juli. Det har varit ett år av besvikelser på det inrikespolitiska området. Det råder samma låsning mellan partierna i nationalförsamlingen som under hela mandatperioden efter nyvalet sommaren 2024. Regeringen får skruva på alla sina förslag för att om möjligt få igenom några lagar. Oftast blir resultatet något annat än den inriktning som mittenregeringen skulle hoppats på. Särskilt tydligt har det visat sig i pensionsfrågan där vänstern och Nationell Samling lyckats riva upp regeringens gamla förslag. Försöken att minska budgetunderskottet har också i princip misslyckats. Det är alltså ett land i ekonomisk kris med allt större upplåning för att klara de statliga utgifterna

Intresset för nästa års presidentvalet ökar stadigt. Många är de politiker som visat intresse att kandidera. Det flesta vet att de har en liten chans att vinna valet men det finns en fördel med att vara en av dem som söker uppdraget. Det ger uppmärksamhet i media och kan förbereda för kommande val.

Den 7 juli avgörs i domstolen om Marine Le Pen ges rätten att ställa upp i nästa års presidentval. Det kommer att vara av betydelse för hur valet avlöper. Blir hon Nationell Samlings kandidat kommer Jordan Bardella att naturligen utses till premiärminister om hon vinner. Annars blir han partiets första namn. De flesta mätningar visar att han har något högre opinionssiffror än hon.

Valkampanjen intensifieras under hösten. Några primärval kommer sannolikt att hållas. Det sker inte i Det Okuvade Frankrike och Nationell Samling som är toppstyrda och troligen inte heller inom mittenblocket. Det är svårt att hålla primärval i mitten eftersom de tunga kandidaterna har så dålig koppling till sina egna partier. Franska presidentval är i huvudsak personval. Väljarna bryr sig mindre om vilka partier de representerar.

Fotboll är nationalsporten i Frankrike. Landet är också framgångsrikt. Vid två tillfällen under det senaste kvartsseklet har Frankrike vunnit, 1998 och 2018. I varje mästerskap på senare år är den franska nationen en av favoriterna. Vid förra VM, 2022, kom den också till final men förlorade mot Argentina efter straffar i finalen. Ikväll, några timmar efter det att jag skrivit dessa rader, möter Frankrike Sverige i en sextondelsfinal. Få tror att vårt land kan stoppa Mbappé, Dembelé och de andra stjärnspelarna från att vinna.

Det förvånar föga att de politiska ledarna försöker dra fördel av fotbollsframgångarna för egen del. Presidenterna är statschefer och kan därför koppla sig till ett nationellt team mer än en premiärminister eller motsvarande regeringschef. Presidenter representerar nationen i sin roll liksom fotbollslandslaget gör det. Macron utnyttjar det franska landslagets framgångar till det yttersta. Han träffar spelarna i deras läger före VM, han sitter ofta på läktaren om laget går långt i turneringen – och det gör laget för det mesta. Macron har täta samtal med landslagsledningen och pratar ekonomi med franska fotbollsförbundet. Det finns alltid en penningkran att öppna om det syns offentligt. Landets finanser må vara usla men pengar till fotbollen på elitnivå ger poäng i opinionen.

VM-segern 1998 var en triumf för det multikulturella laget. Dess stora stjärna Zinedine Zidane har sina rötter i Algeriet men alla, även ytterhögerns väljare, tog honom till sitt hjärta. Det var värre 2010 i Sydafrika när laget spelade sämre och flera av spelarna med utomeuropeisk bakgrund inte sjöng med i marseljäsen före matcherna. Då, 2010, var opinionen mindre välvillig till diversitet och det ledde till stora protester bland många supportrar.

I dag är den etniska sammansättningen av laget ett mindre problem i opinionen. Nationell Samling har vridit perspektiven bort från spelares bakgrund och riktat blicken mer mot förorternas problem, den ökade kriminaliteten och en mer allmän oro över att den franska västerländska civilisationen kan utmanas genom islamiseringen. Faktum är att i stort sett ingen av spelarna i laget längre har ett traditionellt franskt namn.

Frankrike är i kris på en rad områden. Fotbollen blir en samlande kraft och Macron och andra politiker försöker finnas i dess närhet, helst i dess centrum. Macron är fotbollsintresserad med särskilt engagemang för Olympique Marseille men han vet också att en framgång i VM för Deschamps och hans grabbar betyder mycket för hans egen popularitet.