Okategoriserat

Premiärminister François Bayrou är nu i färd med att försöka driva igenom den budget som ska gälla för 2025 men inte kunde röstas igenom i parlamentet i tid i höstas. Senaten, den indirekt folkvalda församlingen med en center-högermajoritet antog regeringens budget häromdagen men nu återstår den svåra passagen; att få igenom samma budget i nationalförsamlingen. Socialistpartiet är nyckeln till lösningen men är också starkt splittrat internt.

Den förre premiärministern Michel Barnier försökte med hjälp av Nationell Samling att driva igenom sitt budgetförslag före jul. Det misslyckades men han var också den förste att försöka. Bayrou är den andre och en del vatten har runnit sedan dess. Under tiden mellan två premiärministrar har sprickan vuxit inom Den nya Folkfronten. Socialistpartiet har förflyttat sig en bit bort från Det okuvade Frankrike och har redan visat sin obstinata sida genom att som enda av de fyra partierna inom folkfronten avstå från att söka fälla regeringen i misstroendeförklaringen häromveckan.

Socialistpartiet är egentligen inte ett enhetligt parti som flyttar sina positioner på vänsterkanten. Det är främst ett splittrat parti och vi kan se  det genom att studera dess historia ända tillbaka till grundandet 1969. Den förste ledaren för detta parti var François Mitterrand som skapade ett gemensamt program med Kommunistpartiet och lyckades på det sättet vinna presidentvalet 1981. Mitterrand var i grunden ingen övertygad socialist och kom ursprungligen från en borgerlig vänster. Ändå blev han, i hög grad av taktiska skäl, en förespråkare för en hård socialism som förespråkade långtgående socialiseringar av samhället.

Under Mitterrands tid uppstod en spänning mellan hans falang och den så kallade andra vänstern, en rörelse med inspiration från de skandinaviska socialdemokratiska partierna. Detta rosornas krig har pågått sedan dess. François Hollande var under många år partisekreterare och försökte brygga över motsättningarna och tycktes ha lyckats med det när han 2012 utsågs till republikens president. Hans regering bestod i huvudsak av företrädare för en mer socialdemokratisk falang med inslag av socialliberaler som Emmanuel Macron som ekonomiminister under några år. Samtidigt byggde han in några företrädare för den radikala socialismen i sin regering vilket försvårade arbetet. Finansdepartementet företräddes till exempel av Pierre Moscovici med en mer marknadsorienterad syn och Arnaud Montebourg som tillhörde den klassiska socialistiska falangen med stark tro på statlig inflytande över ekonomin. Det slutade förstås med att en måste lämna regeringen; i detta fall Montebourg.

Hollandes försök att ena partiet i regeringsställning lyckades inte. Vänsterfalangen attackerade honom och vann från och med 2017 segern inom partiet. Sedan dess har Socialistpartiet varit svagt och kommit att lägga sig nära Det okuvade Frankrike och blivit dess stödparti.

Vi ser nu på nytt en omorientering av Socialistpartiet. François Hollande arbetar metodiskt på att bli presidentkandidat vid nästa val. Det innebär att partiet med nödvändighet måste distansera sig från Det okuvade Frankrike eftersom dess ledare Jean-Luc Mélenchon är minst lika intresserad av presidentämbetet. Socialistpartiet är fortfarande starkt splittrat. Under vårens partikongress ska en partiledare väljas. Blir det omval av nuvarande vänsterorienterade Olivier Faure eller någon av de mer socialdemokratiska politikerna, till exempel François Hollande?

Det är svårt att se att vänsterfalangen kan bidra till att detta svårt sargade parti kan återerövra en stark politisk ställning i Frankrike. Både Det okuvade Frankrike och De Gröna är starkt radikala och verkar ha skaffat sig en god förankring bland de väljare som tydligt tar avstånd från den mittenpolitik som styrt Frankrike de senaste åren. Samtidigt har det skett en åderlåtning inom Socialistpartiet av skickliga socialdemokratiska eller socialliberala politiker. Många av dem sitter eller har suttit i Macrons regeringar. Senaste exemplet är Manuel Valls som i flera år var premiärminister under Hollandes mandatperiod som president. Han är nu minister i François Bayrous regering som består av mitten- och högerpolitiker.

Socialistpartiet är och förblir sannolikt splittrat och det innebär idag också att partiet inte internt kan komma överens om vilket större block det ska tillhöra. Ska partiet vara ett kämpande radikalt vänsterparti i en folkfront eller en del av en bred mitten?

I dag svärs Donald Trump in som USA:s 47:e president. Stora delar av Europa håller andan. Bilden av honom som en opålitlig eller rent av farlig president är stark för vår kontinents människor. Vi har under det senaste seklet utgått från att världens rikaste land också är vår bästa allierade. USA bryr sig först och främst om Europa och sedan i mindre grad om övriga världen. Så är det och så ska det förbli, har vi trott. Donald Trump kommer med helt andra budskap.

Den nya amerikanska presidenten tycks agera mer som affärsman än traditionell politiker. Han förhandlar om allt och på samma sätt som jag lärde mig i min ungdom när jag besökte marknader i staden Tunis; du får aldrig ett bra pris för ett par sandaler om du först föreslår en summa som verkar rimlig.

Trump möter i dag som president ett Europa som har dåligt utgångsläge i förhandlingar med omvärlden. De stora ekonomierna, Tysklands och Frankrikes, befinner sig snarare i kris. Alltså år det upplagt för riktiga skambud från mästerförhandlare Trump.

I Frankrike är inställningen till den nya presidenten ungefär lika kritisk som i Sverige med undantaget att artiklar i pressen och röster i radio och tv är mer fördjupade och innehåller fler perspektiv. Domen över Trump blir mindre moraliserande. Problemet för fransmännen är ändå uppenbart. Det egna landet befinner sig i ett besvärande underläge ekonomiskt.

Det finns i Frankrike också en diskussion om det egna landets försvagade ekonomiska och handelspolitiska ställning i förhållande till den övriga världen. Vi kan ta del av oroande siffror. BNP lär enligt bedömningar minska från 1.1 procent 2024 till 0,8 procent i år. Den offentliga skulden är över 110 procent vilket gör att Frankrike ligger bland de tjugo mest skuldsatta länderna i världen. Sverige har drygt 30 procent i skuld. Det franska budgetunderskottet har också krupit upp till över 6 procent men kan komma att minska under de kommande åren. Alla dessa siffror – och särskilt den låga ökningen av BNP – visar att Frankrike har problem. Till detta ska också läggas att landet har en svag politisk ledning och att därför de viktiga politiska frågorna skjuts åt sidan för ett taktiskt spel. Det gäller för minoritetsregeringar att hålla sig kvar vid makten istället för att vidta åtgärder som förbättrar landets ekonomi.

Donald Trump förefaller vända Europa ryggen. Han förefaller satsa på sitt eget land i första hand och han vidtar åtgärder som ur europeisk synvinkel framstår som upprörande. Han vill stoppa gränserna för invandring och skicka tillbaka migranter. Han vill riva ner delar av den offentliga sektorn och attackera delar av den offentliga sektorn på federal nivå. Han rasar mot universitetens wokefilosofi. Han angriper lokala vänsterpolitiker som påstås ägna mer tid åt att anställa personal utifrån principer om genus, etnicitet och hbtq än utifrån meritokrati.

En stor och viktig del av opinionen i Västeuropa och inte minst i Frankrike förskräcks över  Trumps utspel. Kanske kan hans idéer om återställandet av en vit majoritetskultur i sitt land smitta av sig på Europa och leda till att partier som Nationell Samling i Frankrike får vind i seglen och genom Marine Le Pen vinner nästa presidentval. Främst många i Frankrikes opinionsbildande kretsar oroar sig starkt över denna möjliga utveckling.

Det är uppenbart att fransmän i allmänhet tar avstånd från Trump. Han beskrivs i media som så avskräckande att det är svårt för deras läsare, lyssnare och tittare att gilla honom. Men hans idéer lever ändå vidare i en fransk tappning genom Nationell Samling. Det finns all anledning att tro att Trumps seger i presidentvalet trots allt får konsekvenser för den politiska utvecklingen i Frankrike.

Den franska krisen har jag tagit upp på många sätt i denna blogg under de senaste åren. Denna kris har snarare fördjupats sedan omvalet av president Macron 2022. Det går att fördöma både Trump och Le Pen men faktum kvarstår. Det finns ett folkligt missnöje riktat både mot de politiska ledningarnas sätt att sköta ekonomin och mot vissa radikala värderingar kring etiska och medmänskliga frågor. Och hur kommer en majoritet av fransmännen att förhålla sig till de politiska ledningarnas nya signaler om att genom lagstiftning begränsa utrymmet för de sociala medierna?  Kan det vara så illa att en del väljare på allvar börjar tro att det ledande politiska skiktet inom den breda mitten agerar mer av taktiska skäl än av övertygelse om rätt och fel?

Donald Trump är impopulär i Frankrike. Hans utspel och beslut lär i de flesta fall fördömas. Samtidigt kommer anpassningen till Trump att bli ännu intressantare att följa. Ett Frankrike i politisk och ekonomisk nedgång måste anpassa sig till ett USA som under Trump kommer att utnyttja sin starkare förhandlingsposition.

Det står klart att regeringen François Bayrou klarar sig från att röstas ner i den kommande misstroendeomröstningen i nationalförsamlingen. Nationell Samling och Socialistpartiet kommer inte att stödja den misstroendeförklaring som Det okuvade Frankrike lämnat efter det att premiärministern hållit sitt linjetal häromdagen. Bayrou kan ändå inte känna sig särskilt lugn. Snart ska budgeten presenteras och då är risken för ett fällande i en ny misstroendeomröstning stor. För dagen riktas istället blickarna mot Socialistpartiets dilemma.

Socialisterna befinner sig sedan länge i trångmål. Partiet har ett svagt stöd hos väljarna vilket sträcker sig tillbaka till valet 2017 när delar av dess gamla väljarkår valde Emmanuel Macron. Partiet sökte en ny identitet längre vänsterut och det blev så småningom naturligt att kunna skapa det som många vänsterväljare alltid drömmer om; en folkfront.

I takt med att Socialistpartiet försvagats har Det okuvade Frankrike stärkt sin ställning. Folkfronten initierades därför och domineras nu av det senare partiet. Socialisterna har inte bara haft dåliga siffror i val och i opinionsundersökningar. Partiet har också saknat ledare som kunnat mäta sig med Jean-Luc Mélenchon. I ock med att François Hollande drog sig tillbaka – tillfälligt – från politiken 2017 försvann också en generation av högst dugliga politiker i detta parti. Många av dem satt i Hollandes regeringar under åren 2012-17. Det är närmast en tragedi att se hur detta tidigare regeringsfähiga parti i dag blivit en svag mindre grupp inom politiken.

Socialistpartiet har försökt att skaffa sig en egen position utanför Folkfronten i denna period av taktiskt spel i nationalförsamlingen runt misstroendeförklaringar av olika regeringar. Partiet valde häromdagen att inte stödja Det okuvade Frankrike om en misstroendeförklaring mot den nya regeringen. Genom detta beslut ådrog det sig omedelbart raseri och hot från bland andra Jean-Luc Mélenchon. Det hänger ett damoklessvärd över Socialistpartiet. De är så svaga att en stor andel av de dryga sextiotalet ledamöter i nationalförsamlingen sitter på nåder. Det okuvade Frankrike drog tillbaka sina kandidater i ett antal valkretsar i somras för att släppa fram socialister istället. Efter socialisternas beslut att inte rösta för regeringens avgång i detta läge har Mélenchon hotat med att vid nästa val, sannolikt i sommar, bestraffa dem och åter sätta in sina kandidater i alla valkretsar där socialisterna vann.

Socialistpartiet står politiskt-strategiskt inför tre alternativ. Det första är att krypa tillbaka in i värmen hos folkfronten där Det okuvade Frankrike styr och ställer och samverkar med De Gröna och Kommunistpartiet. Det andra alternativet är att bli en vänsterflygel inom den breda mitten. Det återstår också ett tredje alternativ: att gå ut på öppet hav och pröva sin styrka i en form av ensamseglats.

Inget av alternativen är särskilt lockande. Folkfronten styrs av ett parti som bara kan komma till makten genom att dess ledare Jean-Luc Mélenchon väljs till president och kommer att driva en politik som bryter med stora delar av de övertygelser som Socialistpartiet traditionellt bär på. Folkfronten är Det okuvade Frankrikes underlag för att skaffa sig en dominerande makt över nationen.

Macrons allians av mittenpartier har redan en gång glupskt slukat stora delar av Socialistpartiet genom dennes seger i valet 2017. Det finns inget stöd för en koppling till mitten som den ser ut i dag. Hur skulle till exempel socialisterna kunna motivera ett sådant närmande inför sina väljare?

Ensamseglatsen mellan mitten och Det okuvade Frankrike borde inte heller kunna rekommenderas. Det blåser hårt runt fransk politik. Socialisterna blir en munsbit för de större grupperingarna till höger och till vänster.

Den förre socialistledaren och presidenten François Hollande har givit sig in i politiken igen, uppenbart med bara ett mål för ögonen: att återigen väljas till republikens president. Det är osannolikt att han lyckas men det skulle förstås öppna möjligheter för hans gamla parti.

Femte republikens konstitution ger normalt presidenten ett avgörande inflytande men i dag är läget även på den punkten mer komplicerat. Parlamentets roll har stärkts. President Macrons ställning är i dag svagare än normalt för en statschef i Frankrike. Mélenchon kan bli president med en starkt vänsterlutande folkfront bakom sig. Marine Le Pen har samma möjlighet med ett starkt stöd från parlament och väljare. Någon mittenkandidat kan rimligen också stiga fram och låta sig väljas till president.

Socialisterna står inför ett svårt dilemma och har inga goda framtidsutsikter vilket alternativ de än väljer. Kanske bör de börja med att söka efter en stark ledare. Den enda som i dag har någon karisma är Raphaël Glücksmann. Han är inte ens medlem i partiet men det borde inte hindra honom. Han är det ledande namnet på Socialisternas lista i EU-parlamentet. Han är reformist och modern. Kanske kan han stiga fram och leda partiet i ett kommande presidentval och därmed stärka dess chanser också i kommande val till nationalförsamlingen.

I dag höll den nya premiärministern François Bayrou sitt första stora tal i den franska nationalförsamlingen. Han talade i 90 minuter om sitt och regeringens politiska program. Det var en omfattande presentation i ord men inte särskilt precis i sin konkretion. Han gjorde en del intressanta reflektioner om fransk politik men intrycket blev samtidigt märkligt. Direkt efter talet och oppositionens inlägg ifrån talarstolen lämnade Det okuvade Frankrike in en ny misstroendeförklaring. Den lär inte samla majoritet den här gången men den visar på att också Bayrous regering lever på utmätt tid.

Nationalförsamlingen lever vidare med samma splittring som tidigare mellan olika block. Reaktionerna på Bayrous tal var hätska från Nationell Samling och ifrån de olika vänsterpartierna som ingår i Den nya Folkfronten.  Bayrou hoppas att i sitt kommande regeringsarbete skapa ett mer avspänt förhållande till Socialistpartiet. Han hoppas särskilt att socialisterna ska bryta sig ur vänstersamarbetet i Folkfronten. Socialisternas företrädare i debatten Boris Vallaud gav inga större utfästelser om ett närmande. Däremot är det möjligt att partiet denna gång väljer som Nationell Samling att inte rösta för att fälla regeringen. Däremot kommer om några veckor ett avgörande kring budgetfrågan och i det läget kan regeringen falla. Regeringen förlorar en misstroendeförklaring om hela vänstern och Nationell Samling röstar gemensamt vilket de gjorde när regeringen Barnier föll i december.

För Det okuvade Frankrike är målet att tvinga fram så många framgångsrika misstroendeförklaringar. Det kan tvinga fram ett läge när president Macrons ser sig nödgad att avgå. Bedömare tror att det går att fälla ännu en av hans regeringar utan att han själv avgår men där går gränsen. I sommar kan Macron enligt konstitutionen utlysa nyval till nationalförsamlingen. Allt mer pekar dock på att resultatet av ett sådant nyval skulle leda till ett ännu sämre parlamentariskt läge. Macrons situation blir allt mer prekär och det är inte orimligt att han senast i höst väljer att lämna sin presidentpost och göra det i förtid.

Det är samtidigt ett trist spektakel som utspelas under dessa debatter i nationalförsamlingen. Ledamöterna i Det okuvade Frankrike förde oväsen under i stort sett hela Bayrous tal i dag på eftermiddagen. Tonläget från flera av oppositionspartierna är extremt högt och talen hölls i avsikt att hetsa upp de egna väljarna som ser debatten på tv. Det finns inga som helst ambitioner från delar av oppositionen att hitta konstruktiva lösningar på ett besvärligt politiskt läge. Frankrike har ännu ingen budget för 2025. Delar av vänstern vill riva upp pensionsreformen vilket skapar både administrativa och ekonomiska problem. Delar av oppositionen gör allt för att i ett besvärligt parlamentariskt läge hälla så mycket grus i maskineriet att Frankrike inte kan fungera längre.

Statschef är ett begrepp som jag minns från mina yngre år. Inom statsvetenskapen gjordes distinktionen mellan den typen av ledare och politikern. Politikerna var många och styrdes i hög grad av partsintressen. Statscheferna var få till antalet. De kommunicerade direkt med medborgarna. De var förankrade i sin nations historia och kultur i bred mening men vågade också fatta impopulära beslut om dessa ansågs tvingande för att rädda landet, kontinenten eller världen. Statschefen kunde ifrågasättas och hade starka motståndare men tillvann sig respekt, inte minst efter sin levnad.

Det ligger nära till hands att minnas Winston Churchill.  Hans ord under andra världskriget om ”blod, svett och tårar” har blivit legendariska och uttrycker mod men visade också på ett fruktbart samspel med folket. Femte republikens första president Charles de Gaulle var en annan. Han utsattes för flera attentatsförsök av höga franska militärer i Algeriet sedan han beslutat ge det landet självständighet från Frankrike. Ändå fortsatte han sin linje trots att kulorna riktade mot honom susade bara någon centimeter från hans huvud. Han gjorde avtryck i den internationella politiken men också inrikespolitiskt. Han var socialkonservativ men med en agenda full av reformer.

President de Gaulle gav sig själv stora befogenheter genom den konstitution som han skapade 1958 och några år senare genom systemet med direktval till presidentposten. Frankrike har behållit denna konstitution men lever ändå i dag i en politisk kris som hotar landets ordning. Länge trodde fransmännen att konstitutionen garanterade stabilitet. Sedan i somras och nyvalet till nationalförsamlingen visar alla tecken på att problemet är ett annat.

Vi var många som 2017 trodde att Emmanuel Macron skulle iklä sig en roll av statschef. Han lovade att upphäva den klyfta mellan vänster och höger som många upplevde som hindrande för att utveckla nationen och skapa mer av samhörighet mellan olika befolkningsgrupper. Många av oss trodde på hans ord. Han lyckades i meningen att upphäva motsättningen mellan Republikanerna och Socialisterna men det var mer en teknisk och taktisk triumf för den nye presidenten. Han lyckade fånga in väljargrupper som övergav de gamla partierna för honom och hans Republiken på väg. Hans program däremot var inte mer nyskapande än en ordinär liberal politiker i något anglosaxiskt land. Snart frågade sig många om han kompetensmässigt ens kunde övertrumfa mediokra ledare som David Cameron i Storbritannien eller Justin Trudeau i Kanada. För att inte tala om hans svaga ställning i dag i förhållande till Ursula von der Leyen.

Delar av den franska väljarkåren trodde sig ha fått en ledare som skulle kunna förena en majoritet av  fransmännen bakom sig. Istället ser medborgarna nu hur intressepolitiken breder ut sig. I morgon ska premiärminister François Bayrou i nationalförsamlingen presentera sitt regeringsprogram. Hans företrädare Michel Barnier sökte stöd till höger. Bayrou lär söka stöd till vänster, bland socialisterna. För att få deras stöd kan han tvingas att till och med upphäva den pensionsreform som röstades igenom, visserligen med undantagslagen 49:3, i början på förra året av dåvarande premiärministern Elisabeth Borne, för övrigt minister i hans nuvarande regering.

Macrons löfte att förena de goda krafterna i mitten, de progressiva i bred mening, har istället blivit en uppvisning i bedrövlig strid om partipolitiska fördelar. Hans premiärminister uppskattas enligt en ny opinionsundersökning till 20 procent. Macrons stöd hos väljarna är inte mycket större.

Fransmännen lär i än högre utsträckning vända de etablerade partierna ryggen. Det okuvade Frankrike och Nationell Samling kan lugnt åse hur problemen hopar sig för den ena regeringen efter den andra. Deras inflytande finns där men utan allt ansvar.

President Macron spelar en begränsad roll i hur landet nu ska styras. Makten kring utformningen av budgeten för detta år och kring en eventuellt reviderad pensionsreform ligger hos parlamentet, främst nationalförsamlingen. Och det är svansen som styr. Småpartier med begränsat antal ledamöter som Socialistpartiet och De Gröna som pressar regeringen till eftergifter. Macron kan inte mycket annat än sitta vid sidan om och titta på. Han är i dag sannerligen ingen statschef av betydelse och uppenbarligen hade han inte heller förutsättningar att bli det.