Okategoriserat

Den andra valomgången i regionalvalet i Frankrike blev ingen större överraskning jämfört med den första valomgången söndagen dessförinnan. De klassiska partierna, Republikanerna och Socialistpartiet, med understöd av EELV (de gröna), visade styrka. Däremot gick det sämre för regeringspartiet Republiken på väg och för Nationell samling.

Republikanerna gladde sig på söndagskvällen över att deras huvudkandidater inför presidentvalet nästa år nådde bra och övertygande resultat. Valérie Pécresse tog en övertygande seger i regionalvalet i Parisregionen. Laurent Wauquiez gjorde detsamma i sin region, Auvergne-Rhône-Alpes och Xavier Bertrand, oberoende höger, i Hauts-de-France (norra Frankrike). Förmodligen kommer partiet att anordna ett primärval i höst för att få fram en huvudkandidat som kan utmana Emmanuel Macron.

Nationell samlings dåliga resultat ökar också Republikanernas förhoppningar om att det blir en av deras politiker som kan utmana den sittande presidenten i en andra valomgång. Skulle det bli fallet minskar sannolikt Macrons chanser att bli omvald. Han har byggt sin långsiktiga strategi på att möta Marine Le Pen i en andra valomgång med en politik som framställs som moderat höger. Hur gör han om hans motståndare i stort sett liknar honom själv men av motståndaren blir anklagad för en svag, vänsterliberal politiker som inte klarar av att handskas med migrationsfrågan och brottsligheten? Och kommer vänstern att stödja honom i en form av republikansk front  om motståndaren heter Xavier Bertrand eller Valérie Pécresse? Knappast. En andra valomgång mellan en republikan och Macron blir en uppgörelse som lär få extremt lågt valdeltagande för att vara ett presidentval.

I PACA i sydöstra Frankrike gick segern till Republikanernas Renaud Muselier. Hans seger bliev ganska klar sedan vänstern dragit tillbaka sin lista inför den andra valomgången för att hindra Thierry Marini från Nationell samling från att vinna. Det blev förstås en svårsmält förlust för Marine Le Pen som nog behövde en skalp i bältet inför nästa års presidentval. Nu spräcktes inte glastaket den här gången heller. Tvärtom gick det sämre 2021 än vid förra regionalvalet 2015. Går det bara att skylla på lågt valdeltagande eller är det en trend på gång hos folket, bort från högernationalisterna?

Nåväl, detta är spekulationer som lär kullkastas många gånger innan valrörelsen kommer in i sitt slutskede i början av 2022. Dagen efter regionalvalet ägnar i alla fall de stora partierna åt att slicka såren eller jubla. Snart, senast efter sommaren, får vi se hur de positionerar sig inför valrörelsen till presidentvalet. Som det brukar heta: Inför ett presidentval är allt möjligt fram till någon vecka före själva valet. Det lär gälla även den här gången.

Helgen den 16-17 november firar gula västarna 1-årsjubileum. Det är också sannolikt inledningen av en ny het vinter i Frankrike med strejker och demonstrationer. Frankrike känner många sociala upprorsrörelser men gula västarna skiljer sig från andra och verkar ha kommit för att stanna i det franska landskapet.

Föregående vinter var en av de mest ansträngda perioder av social oro i Frankrike. Många, inklusive President Macron, togs på sängen av den kraft och omfattning som fanns i denna upprorsrörelse som fick namnet Gula västarna och som dök upp i rondeller utanför städer runt om i landet med krav på reformer men särskilt den om inställd bensinskattehöjning som regeringen föreslagit.

De gula västarna lyckades stoppa denna skattehöjning och fick också med sig 70-80 procent av franska folket. Det är inte unikt att upprorsrörelser får starkt stöd i befolkningen men detta var ändå exceptionellt. Skattehöjningen på bensin sågs som en självklar reform för att minska de fossila utsläppen men blev hos befolkningen snart ett exempel på regeringens okänslighet; att inte inse hur människor i byar och små städer inte kunde undvara bilen och att dessa människor redan levde på ett existensminimum.

Under vintern tillstötte mer våldsamma, anarkistiska element till de demonstrationer som följde varje lördag i Paris. Även delar av de gula västarna själva radikaliserades och börja hylla våldet som en metod att vinna framgång. Inte helt orimligt eftersom regeringen först backade inför de ständiga oroligheterna som pågick på gator och torg i olika städer. Men så småningom vänder opinionen, polisen blev effektivare – och råare – och en del av de gula västarna avvek från demonstrationstågen. Under våren i år hade verksamheten krympt och media slutade dessutom att rapportera om händelserna på lördagarna.

Nu står vi inför en ny vinter som förväntas bli het. Alla väntar på de stora demonstrationerna den 5 december och alla räknar med strejker av olika slag. Akutmottagningarna på sjukhuset har redan strejkat i åtta månader. Nu väntas alla avdelningar på landets sjukhus mobiliseras för att bekämpa dålig organisation, små resurser för att driva effektiv vård och för låga löner. Skolorna, både lärare och elever kommer att gå ut i strejk. Studenterna kommer ut på gatorna. Stora delar av den offentliga sektorn lär samlas i kraftfulla demonstrationer mot President Macron och hans regering.

De gula västarna har försvagats men det är möjligt – dock inte självklart – att de återtar en framträdande position också i kommande vinters demonstrationer. Kraven är många. Det viktigaste är att Macron avgår. En sakfråga som samlar de gula västarna och andra grupper är pensionsreformen. Det är fortfarande oklart vad Macron vill göra och hur snabb reformtakt han tänkt sig. Han har lovat den största reformen sedan decennier men som alla presidenter går han ut hårt för att sedan tvingas backa. Han har redan backat, bland annat från ståndpunkten att alla ska gå i pension vid 64 års ålder. Han lovade att de 42 olika undantagen i pensionssystemet skulle förvandlas till ett gemensamt. Om han lyckas krympa antalet med några stycken lär han kunna känna sig nöjd. Ingen president rör vid pensionerna eller över huvud taget  vid en social försäkring som en gång röstats igenom i parlamentet.

Redan nu på lördagen rapporterar franska media om oroligheter runt de gula västarna i Paris. Eldsvådor har förekommit och konflikter mellan polis och demonstranter. Polisen började redan förra vintern att frihetsberöva alla som bröt om demonstrationsordningen eller skapade våldsamma aktioner av något slag. Polisen anklagades redan förra året för oacceptabla metoder med för stort inslag av våld.

Demonstrationerna kommer att pågå under lördagen och söndagen. Därefter går det att göra en första utvärdering av hur starka de gula västarna är i år på den 53:e lördagen av demonstrationer.

Det kan vara kallt i Paris på våren. Jag minns en valborgsmässoafton när jag satt på en uteservering i snöglopp med päls och mössa. Sådana upplevelser tillhör ändå undantagen. April är normalt en vårmånad utan bakslag som är fallet i Sverige dessvärre. När jag var ung ledde jag en rad turistresor till den franska huvudstaden och jag minns svenskarnas förväntningar. Körsbärsträden som blommade liksom platanerna. Vackra fransyskor som kom flanerande på boulevarderna, i tunna vårkläder enligt senaste mode. Mina resenärer fick också se och uppleva allt detta. Våren i Paris gav hopp om bättre tider och det gick inte övertyga dem om att september trots allt är en vädersäkrare månad och har så många andra fördelar. Lite färre turister och framförallt parisare som haft semester och återvänt gladare till sinnes och mindre irriterad på turister som går fel och ställer konstiga frågor.

En del svenskar har sagt mig att det moderna Paris är som ett enda museum. Det var elakt sagt. Paris framstår för dem som förstelnat, ett minne från förr och från bättre tider. Jag delar inte den uppfattningen. Det byggs nya hus med spännande arikitektur. Mat serveras från alla världens länder på tusentals olika restauranger. Innerstan är visserligen gentrifierad som i Stockholm men ger ändå intryck av större blandning av kulturer och stilar. många parisare lever huvudsakligen i de kvarter där de bor, bygger sina egna  lokala kommuniteter i en stor stad. Och söker man sig mot periferin av innerstan och till förorterna bubblar det av multikulturella inslag.

Paris är inget museum men har spännande muséer med intressanta utställningar, stora som små. Mina favoriter är impressionistmuséet Musée d´Orsay, en järnvägsstation som är ombyggd till utställningslokal i Tuilerieträdgården, Rodinmuséet med sina skulpturer och Picassomuséet i Marais. Det var tre men jag har egentligen många fler favoriter. Framförallt upptäcker jag ständigt nya.  Vid nästa besök i stan ska jag bege mig till Parc Monceau i västra Paris med sin vackra trädgård och sina byggnader och konstföremål.

Paris är en stad med ett levande teater- och musikliv. Min favorit är filarmonin i norra Paris, den stora konsertlokalen för klassisk musik, ritad av Jean Nouvel. hit kommer de bästa musikerna från hela världen, kväll efter kväll. Och jazz avnjuts bland annat på Duc des Lombards på Boulevard Sebastopol, nära Centre Pompidou, Paris kulturhus.

Jag har ett tips till. Det finns en sajt på svenska,  Kultur i Paris, som uppdateras kontinuerligt och är en suverän guide för en svensk turist på jakt efter olika kulturupplevelser och inte minst restauranger i Paris. Informativ, överskådlig och snyggt designad. Ola Vettergren har skapat denna sajt. Jag har nu lagt in den bland mina tips här i högermarginalen.

Lördagen i Paris bestod av två demonstrationer. En var traditionell med ett välfyllt tåg av människor i östra Paris som med plakat i händerna krävde en radikalare miljö- och klimatpolitik och där Macron anklagades för att inte göra tillräckligt. Ett värdigt och fredligt demonstrationståg. I västra Paris, på Champs Elysées, var det snarare en fråga om upplopp mellan våldsamma demonstranter och polisen och då handlade det om de gula västarna. Ingen vet längre om denna rörelse längre styr dessa lördagsdemonstrationer och vad de egentligen vill förutom att avsätta Macron.

Regeringen tog lördagens händelser på stort allvar, inte minst eftersom förstörelsen nu trappats upp igen. Ny chef för polisprefekturen i Paris tillsattes och Macron beslöt i krismöte med sin regering att polisen ska få större befogenheter i att bekämpa våldet i fortsättningen. Demonstrationerna på Champs Elysées har inte någon gång sedan starten i höstas varit godkända av polisen. Ändå har regeringen och polisledningen agerat med relativ försiktighet för att inte provocera de starka krafter i samhället som i grunden misstror både den politiska och den polisiära makten. Efter lördagens kravaller bedömde regeringen att den måste visa mer pondus och från och med nästa lördag upplösa alla grupper som försöker demonstrera på Champs Elysées eller på angränsande gator. Förbudet gäller också avgränsade kvarter i två andra städer, Toulouse och Bordeaux. Det kommer sannolikt att leda till mer våldsamma konfrontationer kommande lördag mellan polis och demonstranter. Antingen återvänder demonstranterna till de kvarter där de uppträtt under flera månader eller så väljer de andra platser i främst dessa tre känsliga städer, Paris, Bordeaux och Toulouse. Inget av alternativen pekar mot att det skulle bli fredligare. Tvärtom. Nu får demonstranter nya argument för att ta till våld. Staten har ökat sitt repressiva tryck mot folket. Så kommer det förstås att låta.

Våldet riskerar alltså att trappas upp. Vi har varit många som trott att de gula västarnas revolt skulle trappas ner efter nyår. De har också minskat i antal för varje vecka som gått. Däremot har de extrema elementen funnits kvar och stärkt sin ställning. En del bedömare anser att det i hög grad också gällt de gula västar som fortsatt demonstrera på lördagarna. Regeringen har väntat ut revolten och förhoppningen har varit att den skulle självdö. Kanske naivt men historiskt sett har inte revolter i Frankrike pågått så här länge. I lördags var det den artonde lördagen i följd som städer i Frankrike fylldes av indignerade demonstranter som ropade ut sin vrede mot den politiska makten och våldsamma stenkastande demonstranter som kastade stenar mot butiksfönster och banklokaler, satte bilar och hus i brand.

Tv-bilderna av oroligheterna under lördagarna blir alltmer skrämmande, främst därför att de upprepas. Alltfler börjar fråga sig vart detta leder. Det finns inte bara en oro över att revolten är så brutal utan att polisen också får så starka befogenheter att konflikten därmed trappas upp och blir omöjlig att reglera.

Den franska högern attackerar nu hårt den sittande regeringen och främst President Macron för att inte ta i med hårdhandskarna. Den politiska oppositionen i Frankrike är mästare i att vänta på konsekvenserna av en regeringshandling och först då tala om hur regeringen borde ha gjort i stället. Den franska högern oroar sig nu särskilt för att Macron kan plocka många högerväljare i kommande EU-val. Därför gäller det att sätta in stöten mot honom nu så denna del av väljarkåren avstår från att stödja presidentens parti. En traditionell högerväljare, särskilt i Frankrike, uppskattar hårda nypor från statens sida och ser lag och ordning som en central fråga i politiken.

Macron fick nästan hela folket emot sig i höstas när de gula västarna började demonstrera för social och ekonomisk rättvisa. Det var en folklig revolt som uppskattades av åtta av tio fransmän. I dag har rörelsens popularitet försvagats i betydande grad. Macron ökade samtidigt i popularitet i början av detta år. Nu finns det en uppenbar risk för honom att han halkar ner igen i opinionsmätningarna. Det var främst från högerväljarna som han fick det ökade stödet efter nyår. Nu kan alltså dessa grupper straffa honom för att han inte är tillräckligt repressiv i sin politik.

Macron hoppas att den stora dialogen med medborgarna som förts under några månader ger effekt i opinionen. Han kommer säkert att försöka visa god vilja och genomföra en del av de förslag som människor lämnat honom genom alla de möten som genomförts runt om i landet nu i vinter. Och så hoppas han på en bra valrörelse inför EU-valet. Men mycket tyder på att oroligheterna på gatorna i vissa städer och missnöjet från företagarna som drabbas kommer att ställa till svåra problem för honom.

Jag slår på nyhetskanalen BFMTV i dag och ser händelserna som utspelar sig på Champs Elysée när det återigen handlar om demonstrationer i Paris med de gula västarna. Det är ingen rolig syn. En känd restaurang brinner liksom ett hus och flera butiker. Det sprids en känsla av att Paris är utsatt för en revolutionär attack. Människor frågar sig säkert vad det är som händer. Ska det politiska våldet ta över och kommer president och regering att klara dessa våldsamma attacker?

Bilden är splittrad. I många franska städer har i dag de gula västarna marscherat i fredliga demonstrationer. I Paris har de våldsorienterade elementen som tillhör såväl vänster- som högerextremister beblandat sig bland de gula västarna och ställt till med mycket våld. De som vill förstöra är många. De kan möjligen uppgå till över tusen. Inga säkra uppgifter om antalet har kommit fram ännu. Medan våldet släpper loss på Champs Elysées pågår en fredlig demonstration för en bättre klimatpolitik i östra Paris, vid Place de la République. Yngre och äldre miljövänner vandrar fram i stilla mak och samtalar med varandra och visar upp olika plakat för en bättre värld.

De gula västarna förstör helt klart sin image genom dessa demonstrationer i Paris varje lördag genom att de ständigt urartar i våldsamheter. Det är för deras egen framtida ställning diskutabelt att de fortsätter. Det missgynnar dem. I mindre städer kan de fortsätta och behålla folks respekt för deras krav. Men det de vinner i folkopinionen genom sina fredliga demonstrationer i Annecy och Grenoble förlorar de genom våldet i Paris. Visst finns det våldsamma element bland de gula västarna och visst har det funnits en vrede som inte kunnat riktigt skilja på direktdemokratins krav på förändring och förhållandet till våld i politiken. Men nu borde de ledningar som ändå finns bland de gula västarna sätta stopp för fler lördagar. Det är inte omgivningens och framförallt inte regeringens roll att sätta stopp. De borde för sin egen skull göra det.

Det spekuleras om att President Macron drar fördel av våldet på lördagarna i Paris. Han får opinionen på sin sida och behöver i allt mindre grad ta hänsyn till denna stora minoritet av arbetare och lägre tjänstemän som är starkt missnöjda med sin ekonomiska situation. Stödet bland vanligt folk för de gula västarna minskar för varje vecka som går. Macron har haft sin nationella dialog och kan lägga fram lagom sockrade förslag utifrån de synpunkter som människor lämnat till Elyséepalatset efter alla dessa medborgarmöten runt om i landet. Macron kan också gå till en valrörelse inför EU-valet den 26 maj med stärkt självförtroende. Det går att dra paralleller till det val till nationalförsamlingen som General de Gaulle utlyste i juni 1968 efter majrevolten. Den gången segrade han och hans parti stort efter det att folkets majoritet tröttnat på studenternas demonstrationer och arbetarnas generalstrejk. Det kan gå likadant i EU-valet. Det verkar nu som om de gula västarna inte lyckas förenas i en gemensam lista och kanske inte ens flera olika listor. Högern har svårt att växa i opinionsundersökningarna inför valet. Det enda parti som kan utmana Macrons parti är Rassemblement national, det vill säga de högerextrema.

Frankrike är sig likt. De interna klassmotsättningarna är stora och misstron alltid påfallande utvecklad. Så ser det ut i landet. Med jämna mellanrum uppstår revolter som skakar om ordningen i landet och ibland även hotar statsledningen. Man anar att en revolution kan utbryta. Ändå återgår det mesta till ordningen efter ett tag. Den politiska ledningen återtar kontrollen. Majoriteten av befolkningen rättar in sig i ledet. Maktordningen i samhället återställs. Revoltörernas krav tvingade fram några reformer. Däremot blev det aldrig någon förändring av den övergripande maktstrukturen. Paris politiska och ekonomiska överklass fortsätter att utöva makt, en relativt välbeställd medelklass i städerna fortsätter att leva sina liv i hyfsad välmåga. Och folket kommer att fortsätta att känna sig maktlösa och bortglömda fram till nästa revolt.

Det är farligt att ägna sig åt profetior och påstå att vinterns revolt med de gula västarna inte heller kommer att leda till några påtagliga förbättringar vad gäller maktstrukturerna i samhället. Mycket talar ändå för att denna revolt håller på att bedarra. Det finns dock en faktor som vi inte ska glömma. Marine Le Pens rörelse är stark. Den har inte fått grepp om makten över de gula västarna men det folkliga upproret har ändå kopplingar till hennes parti. Kanske lyckas hon inte bli största parti i EU-valet men hur kommer det att gå i nästa presidentval, 2022. Faran är inte mindre påtaglig i Frankrike för en högernationell regering än i Italien.