Okategoriserat

Det kan vara kallt i Paris på våren. Jag minns en valborgsmässoafton när jag satt på en uteservering i snöglopp med päls och mössa. Sådana upplevelser tillhör ändå undantagen. April är normalt en vårmånad utan bakslag som är fallet i Sverige dessvärre. När jag var ung ledde jag en rad turistresor till den franska huvudstaden och jag minns svenskarnas förväntningar. Körsbärsträden som blommade liksom platanerna. Vackra fransyskor som kom flanerande på boulevarderna, i tunna vårkläder enligt senaste mode. Mina resenärer fick också se och uppleva allt detta. Våren i Paris gav hopp om bättre tider och det gick inte övertyga dem om att september trots allt är en vädersäkrare månad och har så många andra fördelar. Lite färre turister och framförallt parisare som haft semester och återvänt gladare till sinnes och mindre irriterad på turister som går fel och ställer konstiga frågor.

En del svenskar har sagt mig att det moderna Paris är som ett enda museum. Det var elakt sagt. Paris framstår för dem som förstelnat, ett minne från förr och från bättre tider. Jag delar inte den uppfattningen. Det byggs nya hus med spännande arikitektur. Mat serveras från alla världens länder på tusentals olika restauranger. Innerstan är visserligen gentrifierad som i Stockholm men ger ändå intryck av större blandning av kulturer och stilar. många parisare lever huvudsakligen i de kvarter där de bor, bygger sina egna  lokala kommuniteter i en stor stad. Och söker man sig mot periferin av innerstan och till förorterna bubblar det av multikulturella inslag.

Paris är inget museum men har spännande muséer med intressanta utställningar, stora som små. Mina favoriter är impressionistmuséet Musée d´Orsay, en järnvägsstation som är ombyggd till utställningslokal i Tuilerieträdgården, Rodinmuséet med sina skulpturer och Picassomuséet i Marais. Det var tre men jag har egentligen många fler favoriter. Framförallt upptäcker jag ständigt nya.  Vid nästa besök i stan ska jag bege mig till Parc Monceau i västra Paris med sin vackra trädgård och sina byggnader och konstföremål.

Paris är en stad med ett levande teater- och musikliv. Min favorit är filarmonin i norra Paris, den stora konsertlokalen för klassisk musik, ritad av Jean Nouvel. hit kommer de bästa musikerna från hela världen, kväll efter kväll. Och jazz avnjuts bland annat på Duc des Lombards på Boulevard Sebastopol, nära Centre Pompidou, Paris kulturhus.

Jag har ett tips till. Det finns en sajt på svenska,  Kultur i Paris, som uppdateras kontinuerligt och är en suverän guide för en svensk turist på jakt efter olika kulturupplevelser och inte minst restauranger i Paris. Informativ, överskådlig och snyggt designad. Ola Vettergren har skapat denna sajt. Jag har nu lagt in den bland mina tips här i högermarginalen.

Lördagen i Paris bestod av två demonstrationer. En var traditionell med ett välfyllt tåg av människor i östra Paris som med plakat i händerna krävde en radikalare miljö- och klimatpolitik och där Macron anklagades för att inte göra tillräckligt. Ett värdigt och fredligt demonstrationståg. I västra Paris, på Champs Elysées, var det snarare en fråga om upplopp mellan våldsamma demonstranter och polisen och då handlade det om de gula västarna. Ingen vet längre om denna rörelse längre styr dessa lördagsdemonstrationer och vad de egentligen vill förutom att avsätta Macron.

Regeringen tog lördagens händelser på stort allvar, inte minst eftersom förstörelsen nu trappats upp igen. Ny chef för polisprefekturen i Paris tillsattes och Macron beslöt i krismöte med sin regering att polisen ska få större befogenheter i att bekämpa våldet i fortsättningen. Demonstrationerna på Champs Elysées har inte någon gång sedan starten i höstas varit godkända av polisen. Ändå har regeringen och polisledningen agerat med relativ försiktighet för att inte provocera de starka krafter i samhället som i grunden misstror både den politiska och den polisiära makten. Efter lördagens kravaller bedömde regeringen att den måste visa mer pondus och från och med nästa lördag upplösa alla grupper som försöker demonstrera på Champs Elysées eller på angränsande gator. Förbudet gäller också avgränsade kvarter i två andra städer, Toulouse och Bordeaux. Det kommer sannolikt att leda till mer våldsamma konfrontationer kommande lördag mellan polis och demonstranter. Antingen återvänder demonstranterna till de kvarter där de uppträtt under flera månader eller så väljer de andra platser i främst dessa tre känsliga städer, Paris, Bordeaux och Toulouse. Inget av alternativen pekar mot att det skulle bli fredligare. Tvärtom. Nu får demonstranter nya argument för att ta till våld. Staten har ökat sitt repressiva tryck mot folket. Så kommer det förstås att låta.

Våldet riskerar alltså att trappas upp. Vi har varit många som trott att de gula västarnas revolt skulle trappas ner efter nyår. De har också minskat i antal för varje vecka som gått. Däremot har de extrema elementen funnits kvar och stärkt sin ställning. En del bedömare anser att det i hög grad också gällt de gula västar som fortsatt demonstrera på lördagarna. Regeringen har väntat ut revolten och förhoppningen har varit att den skulle självdö. Kanske naivt men historiskt sett har inte revolter i Frankrike pågått så här länge. I lördags var det den artonde lördagen i följd som städer i Frankrike fylldes av indignerade demonstranter som ropade ut sin vrede mot den politiska makten och våldsamma stenkastande demonstranter som kastade stenar mot butiksfönster och banklokaler, satte bilar och hus i brand.

Tv-bilderna av oroligheterna under lördagarna blir alltmer skrämmande, främst därför att de upprepas. Alltfler börjar fråga sig vart detta leder. Det finns inte bara en oro över att revolten är så brutal utan att polisen också får så starka befogenheter att konflikten därmed trappas upp och blir omöjlig att reglera.

Den franska högern attackerar nu hårt den sittande regeringen och främst President Macron för att inte ta i med hårdhandskarna. Den politiska oppositionen i Frankrike är mästare i att vänta på konsekvenserna av en regeringshandling och först då tala om hur regeringen borde ha gjort i stället. Den franska högern oroar sig nu särskilt för att Macron kan plocka många högerväljare i kommande EU-val. Därför gäller det att sätta in stöten mot honom nu så denna del av väljarkåren avstår från att stödja presidentens parti. En traditionell högerväljare, särskilt i Frankrike, uppskattar hårda nypor från statens sida och ser lag och ordning som en central fråga i politiken.

Macron fick nästan hela folket emot sig i höstas när de gula västarna började demonstrera för social och ekonomisk rättvisa. Det var en folklig revolt som uppskattades av åtta av tio fransmän. I dag har rörelsens popularitet försvagats i betydande grad. Macron ökade samtidigt i popularitet i början av detta år. Nu finns det en uppenbar risk för honom att han halkar ner igen i opinionsmätningarna. Det var främst från högerväljarna som han fick det ökade stödet efter nyår. Nu kan alltså dessa grupper straffa honom för att han inte är tillräckligt repressiv i sin politik.

Macron hoppas att den stora dialogen med medborgarna som förts under några månader ger effekt i opinionen. Han kommer säkert att försöka visa god vilja och genomföra en del av de förslag som människor lämnat honom genom alla de möten som genomförts runt om i landet nu i vinter. Och så hoppas han på en bra valrörelse inför EU-valet. Men mycket tyder på att oroligheterna på gatorna i vissa städer och missnöjet från företagarna som drabbas kommer att ställa till svåra problem för honom.

Jag slår på nyhetskanalen BFMTV i dag och ser händelserna som utspelar sig på Champs Elysée när det återigen handlar om demonstrationer i Paris med de gula västarna. Det är ingen rolig syn. En känd restaurang brinner liksom ett hus och flera butiker. Det sprids en känsla av att Paris är utsatt för en revolutionär attack. Människor frågar sig säkert vad det är som händer. Ska det politiska våldet ta över och kommer president och regering att klara dessa våldsamma attacker?

Bilden är splittrad. I många franska städer har i dag de gula västarna marscherat i fredliga demonstrationer. I Paris har de våldsorienterade elementen som tillhör såväl vänster- som högerextremister beblandat sig bland de gula västarna och ställt till med mycket våld. De som vill förstöra är många. De kan möjligen uppgå till över tusen. Inga säkra uppgifter om antalet har kommit fram ännu. Medan våldet släpper loss på Champs Elysées pågår en fredlig demonstration för en bättre klimatpolitik i östra Paris, vid Place de la République. Yngre och äldre miljövänner vandrar fram i stilla mak och samtalar med varandra och visar upp olika plakat för en bättre värld.

De gula västarna förstör helt klart sin image genom dessa demonstrationer i Paris varje lördag genom att de ständigt urartar i våldsamheter. Det är för deras egen framtida ställning diskutabelt att de fortsätter. Det missgynnar dem. I mindre städer kan de fortsätta och behålla folks respekt för deras krav. Men det de vinner i folkopinionen genom sina fredliga demonstrationer i Annecy och Grenoble förlorar de genom våldet i Paris. Visst finns det våldsamma element bland de gula västarna och visst har det funnits en vrede som inte kunnat riktigt skilja på direktdemokratins krav på förändring och förhållandet till våld i politiken. Men nu borde de ledningar som ändå finns bland de gula västarna sätta stopp för fler lördagar. Det är inte omgivningens och framförallt inte regeringens roll att sätta stopp. De borde för sin egen skull göra det.

Det spekuleras om att President Macron drar fördel av våldet på lördagarna i Paris. Han får opinionen på sin sida och behöver i allt mindre grad ta hänsyn till denna stora minoritet av arbetare och lägre tjänstemän som är starkt missnöjda med sin ekonomiska situation. Stödet bland vanligt folk för de gula västarna minskar för varje vecka som går. Macron har haft sin nationella dialog och kan lägga fram lagom sockrade förslag utifrån de synpunkter som människor lämnat till Elyséepalatset efter alla dessa medborgarmöten runt om i landet. Macron kan också gå till en valrörelse inför EU-valet den 26 maj med stärkt självförtroende. Det går att dra paralleller till det val till nationalförsamlingen som General de Gaulle utlyste i juni 1968 efter majrevolten. Den gången segrade han och hans parti stort efter det att folkets majoritet tröttnat på studenternas demonstrationer och arbetarnas generalstrejk. Det kan gå likadant i EU-valet. Det verkar nu som om de gula västarna inte lyckas förenas i en gemensam lista och kanske inte ens flera olika listor. Högern har svårt att växa i opinionsundersökningarna inför valet. Det enda parti som kan utmana Macrons parti är Rassemblement national, det vill säga de högerextrema.

Frankrike är sig likt. De interna klassmotsättningarna är stora och misstron alltid påfallande utvecklad. Så ser det ut i landet. Med jämna mellanrum uppstår revolter som skakar om ordningen i landet och ibland även hotar statsledningen. Man anar att en revolution kan utbryta. Ändå återgår det mesta till ordningen efter ett tag. Den politiska ledningen återtar kontrollen. Majoriteten av befolkningen rättar in sig i ledet. Maktordningen i samhället återställs. Revoltörernas krav tvingade fram några reformer. Däremot blev det aldrig någon förändring av den övergripande maktstrukturen. Paris politiska och ekonomiska överklass fortsätter att utöva makt, en relativt välbeställd medelklass i städerna fortsätter att leva sina liv i hyfsad välmåga. Och folket kommer att fortsätta att känna sig maktlösa och bortglömda fram till nästa revolt.

Det är farligt att ägna sig åt profetior och påstå att vinterns revolt med de gula västarna inte heller kommer att leda till några påtagliga förbättringar vad gäller maktstrukturerna i samhället. Mycket talar ändå för att denna revolt håller på att bedarra. Det finns dock en faktor som vi inte ska glömma. Marine Le Pens rörelse är stark. Den har inte fått grepp om makten över de gula västarna men det folkliga upproret har ändå kopplingar till hennes parti. Kanske lyckas hon inte bli största parti i EU-valet men hur kommer det att gå i nästa presidentval, 2022. Faran är inte mindre påtaglig i Frankrike för en högernationell regering än i Italien.

Jag bor i en del av det tjugonde arrondissemanget i Paris. Här hyr jag en liten lägenhet de flesta gånger jag besöker stan. Paris är en stor stad och indelat i tjugo arrondissemang men oändligt många fler små kvarter. De är ofta grupperade kring ett torg. Gator strålar ut från torgen och så finns det ofta en liten park också i närheten. Dessa kvarter har olika karaktärer, allt från de eleganta i främst västra delen av stan och de mer folkliga i den östra.

Tjugonde arrondissemanget är definitivt en folklig del av stan men även här skiftar kvarteren till sin karaktär. I mitt kvarter pågår en försiktig gentrifiering. Det finns fortfarande delar inne i Paris som är helt präglade av invandrare från Nordafrika eller Afrika söder om Sahara. Men dessa invånare trängs allt längre ut mot periferin och mot förorterna.

I det kvarter där jag håller till kan jag vid varje besök se en liten förändring för att tillmötesgå det allt större antal akademiker och mer välbeställd medelklass som flyttar in. För några månader sedan öppnade en bokhandel i huset bredvid. Bokhandeln är en företeelse som tack vare fasta bokpriser lever ett gott liv i Frankrike men det är ett tecken i gentrifieringsprocessen att den nu ersätter en affär som sålde krimskrams. Jag går in i bokhandeln och handlar så mycket jag orkar för att stötta de två män som startat den. Här finns som i alla välsorterade bokhandlar i Frankrike ett stort antal böcker om politik och litteratur. Vill du läsa Platons dialoger eller filosofer som Descartes behöver du inte leta länge i hyllorna. Allt som en självmedveten fransk intellektuell behöver kan hen hitta i denna bokhandel.

Det som gör kvarteren i Paris så speciella och annorlunda mot de stockholmska är att de innebär mötesplatser. Javisst, vi har kaféer i dag i Stockholms innerstad och på vissa ställen i stan finns småaffärer. Men stockholmaren lever inte i sina kvarter. Stockholmaren går från en punkt till en annan. Det fysiska området är ingen social sfär. Här i Paris knyts det hela tiden kontakter mellan butiksfolket och de boende och ibland mellan de boende som möts på uteserveringen eller börjar prata med varandra inne hos slaktaren. Allt kan hända. De flesta mötena är rapsodiska och leder ingen vart, kan man tycka. Det är också meningen. Ingen ska känna att man nödvändigtvis måste bjuda hem den man pratat och skrattat med på ett kafé i närheten. Det är en del av det sociala livet i parisiska kvarter. Men du känner dig aldrig ensam. En kvinna som flyttade till Marseille efter fem år i ett kvarter i Paris sa: “Jag kommer inte att sakna mina vänner i Paris. De kommer jag att behålla kontakten med. Men jag kommer att sakna damen i blomsteraffären, kyparen på det lilla brasseriet på hörnet, slaktaren, paret i ostaffären. Efter fem år har jag skaffat mig ett helt nätverk i kvarteret och en social relation med så många att jag sörjer att jag flyttar därifrån.”

Jag förstår henne precis. Det kan gå flera dagar utan att jag har ett möte med någon i Paris. Men jag är aldrig ensam. Jag går ut och handlar och jag möter alla dessa butiksinnehavare och butiksbiträden i alla de små affärerna som finns i kvarteret. Mannen i vinaffären beklagade uppriktigt att jag inte skulle återvända till Sverige för ett tag. Det är inte säljarens smicker mot en kund som betalar för dyra viner med höga påslag per flaska. Nej, det finns en social sida av småföretagsamheten som är självklar. Han vill förstås överleva på att sälja sina franska viner – och bara franska viner – men för honom är det viktigt att vara en del av kvarterets sociala sammanhang.

Paris kan visst vara en kall och hård stad. Det är tveklöst så. Samtidigt fångas människor upp av sina lokala miljöer. Parisarna har en social begåvning att tala med varandra. De ser också varandra. Den jag möter på gatan brukar i allmänhet möta min blick. Det gäller faktiskt också i metron. Jämför det med tunnelbanan i Stockholm.

Jag är tacksam mot det kvarter där jag vistas delar av året. Jag är tacksam mot de människor som bryr sig om varandra, som talar med varandra. Och som ser varandra i ögonen!

Det franska folket har under ett par månader bjudits in av President Macron till en stor nationell dialog kring olika samhällsfrågor. En form av direktdemokrati som presidenten introducerat som ett svar på de gula västarnas revolt. Om en vecka avslutas dialogen. Hur kommer han att behandla alla kommentarer som nu flutit in till Elyséepalatset?

Det finns några preliminära siffror på befolkningens engagemang i denna nationella dialog. Det har hållits cirka 8 500 möten i landet där människor fått uttala sin åsikter i politiska frågor och dessa har noterats och skickats in till presidentens kansli. Totalt uppgår antalet förslag till politiska åtgärder till 1,5 miljoner. Någon har till och med räknat fram det totala antalet ord: 67 miljoner.

Några frågor måste ställas. Den första är om denna form av direktdemokrati som nu genomförts runtom i landet blivit lyckad. ‘En procent av befolkningen lär ha deltagit på något sätt i denna dialog. För den politiska makten har den varit lyckat. Under denna period har det öppna upproret i landet lugnats ner. Många medborgare har uppfattat att presidenten sökt hitta en väg till medinflytande som varit mer konstruktiv än de demonstrationer som upprepats i flera franska städer lördag efter lördag. Macron må ha en ärlig vilja att lyssna på sitt folk men han har i alla händelser skapat en lugnare atmosfär i sitt land genom dessa samtal. Denna lördag demonstrerade 7 000 gula västar och den siffran ska jämföras med 280 000 under de första veckorna.

Macron har själv varit ute på dialogmöten ett tiotal gånger och lyssnat på medborgare och förtroendevalda i olika delar av landet. Varje möte har pågått mellan fyra och sex timmar. Han har ansträngt sig att lyssna även om han ibland haft svårt att tygla sitt behov av att själv lägga till rätta. Uppenbarligen har dessa möten stärkt hans ställning som också visat sig i ett höjt opinionsstöd för honom.

Blev dialogen lyckad för medborgarna? Den frågan måste kopplas till en annan fråga, nämligen vad som kommer att hända när dialogen avslutas om en vecka. Det råder ingen tvekan om att många människor givit många svar på olika frågor. En central fråga för fransmännen handlar om skatter. Emmanuel Macron har i princip sagt att han inte tänker återinföra förmögenhetsskatten. Det kommer att reta många väljare som kommer att se hans hårdnackade inställning som ett bevis på att han föredrar bankdirektörer framför vanligt folk. Han vet att han skulle skapa minst lika stor besvikelse om han gick ifrån sitt löfte på den punkten. Han behöver fortsatt stödet från den övre medelklass och överklass som absolut inte vill se någon skatt på kapitalet.

Hela skattesystemet i Frankrike är ett lapptäcke med tusentals olika regler och undantag. Rycker han i en tåt så tillfredsställer han vissa men gör sannolikt fler missnöjda. Han lär försöka genomföra vissa skattereformer som symboliskt verkar i riktning mot ökad rättvisa men ändå inte retar upp dem som sitter med högre inkomster. Han vet också att den delen av befolkningen som kräver högre skatter för de rika och lägre för de fattiga utgår från ett strikt rättviseperspektiv. Macron som styr ett stort land i EU med en marknadsliberal agenda måste bedöma skattepolitiken också utifrån andra aspekter.

Det stora problemet med hela dialogen och med direktdemokratin kan formuleras i tre delar. Den första är att människor sällan har ett helhetsperspektiv på ett politiskt ämne som skatterna. Det andra är att olika grupper i samhället har olika intressen och argumenterar utifrån det egna intresset. Och för det tredje: Emmanuel Macron är själv lika bunden som hans väljare. Han är bunden till sina egna väljargrupper i landet och till skilda aktörer globalt.

Emmanuel Macron måste inom rimlig tid ge ett samlat svar på de 1,5 miljoner åtgärdsförslag som kommit till honom från franska folket under den nationella dialogens två månader. Detta svar ska alltså innehålla åtgärder från hans sida som svarar mot de förslag som har ett kraftigt stöd från många deltagare i dialogen. Det blir hans första huvudvärk. Han ska vidare koppla dessa förslag till sin övergripande politiska vision och program för de kommande åren. Och så vill han helst hitta valvinnande förslag som hjälper honom att göra ett bra resultat i EU-valet den 26 maj. Om han klarar detta har han bevisat att han är en skicklig politiker. Hur det än går lär han tveka innan han gör om denna typ av direktdemokratisk dialog.

De gula västarna kommer att genomföra en stor demonstration den 16 mars. De är emot dialogen som sådan. De tror inte på Macrons politik och de vill helst att han tvingas avgå. Ju förr, dess bättre. Kommer de att kunna samla stora skaror på gator och torg den 16 mars? Kommer de att kunna sätta käppar i hjulet för Macron i valkompanjen till EU-parlamentet och blir det en fortsättning av upproret även i vår? Det är frågor som nu ställs och som blir avgörande för hur Macron ska klara fortsättningen av sin presidentperiod.