Okategoriserat

Det blev inte som tänkt i den franska valrörelsen. Det plågar särskilt förhoppningsfulla kandidater på högerkanten. Valrörelsen skulle handla om migration och brottslighet. Så stördes valrörelsen av att covid blev en styrka för den sittande presidenten som skulle anklagas för slapphet mot invandrare och kriminella. Så kom kriget i Ukraina och nu drar Macron ifrån och de andra står där relativt maktlösa. Utom en, vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon som nu tar sig allt närmare en andra plats i valets första omgång den 10 april.

Det blir sällan som man tänkt sig när det gäller presidentvalskampanjer. Omvärlden gör sig påmind och det som är självklara teman för en valrörelse visar sig inte stämma. Två franska journalister gav för ett år sedan ut en bok som redan i titeln slog fast hur hatad Macron var i folkopinionen och författarna vågade sig också på att ägna hela boken att förklara varför. Hans globalism, hans vilja att skapa ett mer konkurrensutsatt samhälle med ökad frihet för individen och en stor satsning på EU. Inget av det gillade ju fransmännen, kunde de båda och många andra kommentatorer i Frankrike leda i bevis utan större svårighet. Men det var för ett år sedan. Nu vill fransmännen ha en president att luta sig emot när staten behöver organisera landet efter hotande kriser utifrån. Ingen kan ju påstå att Macron är skyldig vare sig covid eller Putin.

Det är uppenbart att kriget i Ukraina skapat bekymmer för Marine Le Pen, Éric Zemmour men delvis också för Valérie Pecresse, Republikanernas kandidat. De har alla tre på olika sätt haft för mycket kontakt med Putin fram till den sista tiden. I Pécresse fall handlar det mest om andra ledare inom hennes parti som gjort affärer i närtid med Ryssland. De räddas i viss mån av att deras väljare i varierande grad är inne på samma linje som de, en skepsis mot USA. I Zemmours och Le Pens fall finns ett motstånd mot drag i den västeuropeiska värdegrunden som gör att de känner ett visst frändskap med Ryssland och andra regimer i Östeuropa.

Marine Le Pen har lyckats stabilisera sina opinionssiffror kring 18-19 procent vilket för tillfället ger henne en uppenbart god chans att gå till en andra valomgång. Éric Zemmour och Valérie Pécresse har däremot tappat i väljarstöd. Det var kanske inte helt förvånande att Zemmour fått problem, både i kampen om ytterhögerns väljare med den mer erfarna och mer folkliga Le Pen. Pécresse visar sig ha sjunkit på ett lite överraskande och besvärande sätt i alla mätningar. Hon ligger som Zemmour strax över 10 procent för tillfället. Hennes profil är svag. Hon kan inte göra troligt att det finns en självklar position för henne mellan Emmanuel Macron och Eric Zemmour. Hennes mer sakpolitiskt utformade valprogram ställs mot de andra huvudkandidaternas idéprogram med tydliga visioner om en annan och bättre framtid.

Jean Luc Mélenchon höll i söndags ett stort tal utomhus i Paris där han fyllde hela Place de la République med jublande anhängare. Han förmår fortfarande entusiasmera människor i stora skaror. Han känns igen från raden av stora franska folktalare under 1900-talet. Han pekar ut fienderna; kapitalisterna, parasiterna, rasisterna, alla de som skor sig på folket och som måste undanröjas – med demokratiska medel – för att rättvisa i denna stolta nation med anor från upplysningstiden och den franska revolutionen skall kunna skapas. Mélenchon talar i den traditionen där det blir så tydligt att Frankrike är en och odelbar nation byggd på principerna om en social sekulär republik.

Mélenchon börjar nosa på andraplatsen. Det är ännu en bit kvar till Marine Le Pen men hans ökade röststöd är tillräckligt för att stimulera hans anhängare att nu göra allt för att vinna ännu fler röster till valet om knappt tre veckor. I varje fall är han otvivelaktigt den starkaste vänsterkandidaten, liksom han var i presidentvalet för fem år sedan.

Kriget i Ukraina kastar sin skugga över valrörelsen som annars handlar mer om köpkraften och pensionerna. Macron föreslå pensioner vid  65, Mélenchon vid 60. Och migrationsfrågan talas det allt mindre om.

Den andra valomgången i regionalvalet i Frankrike blev ingen större överraskning jämfört med den första valomgången söndagen dessförinnan. De klassiska partierna, Republikanerna och Socialistpartiet, med understöd av EELV (de gröna), visade styrka. Däremot gick det sämre för regeringspartiet Republiken på väg och för Nationell samling.

Republikanerna gladde sig på söndagskvällen över att deras huvudkandidater inför presidentvalet nästa år nådde bra och övertygande resultat. Valérie Pécresse tog en övertygande seger i regionalvalet i Parisregionen. Laurent Wauquiez gjorde detsamma i sin region, Auvergne-Rhône-Alpes och Xavier Bertrand, oberoende höger, i Hauts-de-France (norra Frankrike). Förmodligen kommer partiet att anordna ett primärval i höst för att få fram en huvudkandidat som kan utmana Emmanuel Macron.

Nationell samlings dåliga resultat ökar också Republikanernas förhoppningar om att det blir en av deras politiker som kan utmana den sittande presidenten i en andra valomgång. Skulle det bli fallet minskar sannolikt Macrons chanser att bli omvald. Han har byggt sin långsiktiga strategi på att möta Marine Le Pen i en andra valomgång med en politik som framställs som moderat höger. Hur gör han om hans motståndare i stort sett liknar honom själv men av motståndaren blir anklagad för en svag, vänsterliberal politiker som inte klarar av att handskas med migrationsfrågan och brottsligheten? Och kommer vänstern att stödja honom i en form av republikansk front  om motståndaren heter Xavier Bertrand eller Valérie Pécresse? Knappast. En andra valomgång mellan en republikan och Macron blir en uppgörelse som lär få extremt lågt valdeltagande för att vara ett presidentval.

I PACA i sydöstra Frankrike gick segern till Republikanernas Renaud Muselier. Hans seger bliev ganska klar sedan vänstern dragit tillbaka sin lista inför den andra valomgången för att hindra Thierry Marini från Nationell samling från att vinna. Det blev förstås en svårsmält förlust för Marine Le Pen som nog behövde en skalp i bältet inför nästa års presidentval. Nu spräcktes inte glastaket den här gången heller. Tvärtom gick det sämre 2021 än vid förra regionalvalet 2015. Går det bara att skylla på lågt valdeltagande eller är det en trend på gång hos folket, bort från högernationalisterna?

Nåväl, detta är spekulationer som lär kullkastas många gånger innan valrörelsen kommer in i sitt slutskede i början av 2022. Dagen efter regionalvalet ägnar i alla fall de stora partierna åt att slicka såren eller jubla. Snart, senast efter sommaren, får vi se hur de positionerar sig inför valrörelsen till presidentvalet. Som det brukar heta: Inför ett presidentval är allt möjligt fram till någon vecka före själva valet. Det lär gälla även den här gången.

Helgen den 16-17 november firar gula västarna 1-årsjubileum. Det är också sannolikt inledningen av en ny het vinter i Frankrike med strejker och demonstrationer. Frankrike känner många sociala upprorsrörelser men gula västarna skiljer sig från andra och verkar ha kommit för att stanna i det franska landskapet.

Föregående vinter var en av de mest ansträngda perioder av social oro i Frankrike. Många, inklusive President Macron, togs på sängen av den kraft och omfattning som fanns i denna upprorsrörelse som fick namnet Gula västarna och som dök upp i rondeller utanför städer runt om i landet med krav på reformer men särskilt den om inställd bensinskattehöjning som regeringen föreslagit.

De gula västarna lyckades stoppa denna skattehöjning och fick också med sig 70-80 procent av franska folket. Det är inte unikt att upprorsrörelser får starkt stöd i befolkningen men detta var ändå exceptionellt. Skattehöjningen på bensin sågs som en självklar reform för att minska de fossila utsläppen men blev hos befolkningen snart ett exempel på regeringens okänslighet; att inte inse hur människor i byar och små städer inte kunde undvara bilen och att dessa människor redan levde på ett existensminimum.

Under vintern tillstötte mer våldsamma, anarkistiska element till de demonstrationer som följde varje lördag i Paris. Även delar av de gula västarna själva radikaliserades och börja hylla våldet som en metod att vinna framgång. Inte helt orimligt eftersom regeringen först backade inför de ständiga oroligheterna som pågick på gator och torg i olika städer. Men så småningom vänder opinionen, polisen blev effektivare – och råare – och en del av de gula västarna avvek från demonstrationstågen. Under våren i år hade verksamheten krympt och media slutade dessutom att rapportera om händelserna på lördagarna.

Nu står vi inför en ny vinter som förväntas bli het. Alla väntar på de stora demonstrationerna den 5 december och alla räknar med strejker av olika slag. Akutmottagningarna på sjukhuset har redan strejkat i åtta månader. Nu väntas alla avdelningar på landets sjukhus mobiliseras för att bekämpa dålig organisation, små resurser för att driva effektiv vård och för låga löner. Skolorna, både lärare och elever kommer att gå ut i strejk. Studenterna kommer ut på gatorna. Stora delar av den offentliga sektorn lär samlas i kraftfulla demonstrationer mot President Macron och hans regering.

De gula västarna har försvagats men det är möjligt – dock inte självklart – att de återtar en framträdande position också i kommande vinters demonstrationer. Kraven är många. Det viktigaste är att Macron avgår. En sakfråga som samlar de gula västarna och andra grupper är pensionsreformen. Det är fortfarande oklart vad Macron vill göra och hur snabb reformtakt han tänkt sig. Han har lovat den största reformen sedan decennier men som alla presidenter går han ut hårt för att sedan tvingas backa. Han har redan backat, bland annat från ståndpunkten att alla ska gå i pension vid 64 års ålder. Han lovade att de 42 olika undantagen i pensionssystemet skulle förvandlas till ett gemensamt. Om han lyckas krympa antalet med några stycken lär han kunna känna sig nöjd. Ingen president rör vid pensionerna eller över huvud taget  vid en social försäkring som en gång röstats igenom i parlamentet.

Redan nu på lördagen rapporterar franska media om oroligheter runt de gula västarna i Paris. Eldsvådor har förekommit och konflikter mellan polis och demonstranter. Polisen började redan förra vintern att frihetsberöva alla som bröt om demonstrationsordningen eller skapade våldsamma aktioner av något slag. Polisen anklagades redan förra året för oacceptabla metoder med för stort inslag av våld.

Demonstrationerna kommer att pågå under lördagen och söndagen. Därefter går det att göra en första utvärdering av hur starka de gula västarna är i år på den 53:e lördagen av demonstrationer.

Det kan vara kallt i Paris på våren. Jag minns en valborgsmässoafton när jag satt på en uteservering i snöglopp med päls och mössa. Sådana upplevelser tillhör ändå undantagen. April är normalt en vårmånad utan bakslag som är fallet i Sverige dessvärre. När jag var ung ledde jag en rad turistresor till den franska huvudstaden och jag minns svenskarnas förväntningar. Körsbärsträden som blommade liksom platanerna. Vackra fransyskor som kom flanerande på boulevarderna, i tunna vårkläder enligt senaste mode. Mina resenärer fick också se och uppleva allt detta. Våren i Paris gav hopp om bättre tider och det gick inte övertyga dem om att september trots allt är en vädersäkrare månad och har så många andra fördelar. Lite färre turister och framförallt parisare som haft semester och återvänt gladare till sinnes och mindre irriterad på turister som går fel och ställer konstiga frågor.

En del svenskar har sagt mig att det moderna Paris är som ett enda museum. Det var elakt sagt. Paris framstår för dem som förstelnat, ett minne från förr och från bättre tider. Jag delar inte den uppfattningen. Det byggs nya hus med spännande arikitektur. Mat serveras från alla världens länder på tusentals olika restauranger. Innerstan är visserligen gentrifierad som i Stockholm men ger ändå intryck av större blandning av kulturer och stilar. många parisare lever huvudsakligen i de kvarter där de bor, bygger sina egna  lokala kommuniteter i en stor stad. Och söker man sig mot periferin av innerstan och till förorterna bubblar det av multikulturella inslag.

Paris är inget museum men har spännande muséer med intressanta utställningar, stora som små. Mina favoriter är impressionistmuséet Musée d´Orsay, en järnvägsstation som är ombyggd till utställningslokal i Tuilerieträdgården, Rodinmuséet med sina skulpturer och Picassomuséet i Marais. Det var tre men jag har egentligen många fler favoriter. Framförallt upptäcker jag ständigt nya.  Vid nästa besök i stan ska jag bege mig till Parc Monceau i västra Paris med sin vackra trädgård och sina byggnader och konstföremål.

Paris är en stad med ett levande teater- och musikliv. Min favorit är filarmonin i norra Paris, den stora konsertlokalen för klassisk musik, ritad av Jean Nouvel. hit kommer de bästa musikerna från hela världen, kväll efter kväll. Och jazz avnjuts bland annat på Duc des Lombards på Boulevard Sebastopol, nära Centre Pompidou, Paris kulturhus.

Jag har ett tips till. Det finns en sajt på svenska,  Kultur i Paris, som uppdateras kontinuerligt och är en suverän guide för en svensk turist på jakt efter olika kulturupplevelser och inte minst restauranger i Paris. Informativ, överskådlig och snyggt designad. Ola Vettergren har skapat denna sajt. Jag har nu lagt in den bland mina tips här i högermarginalen.

Lördagen i Paris bestod av två demonstrationer. En var traditionell med ett välfyllt tåg av människor i östra Paris som med plakat i händerna krävde en radikalare miljö- och klimatpolitik och där Macron anklagades för att inte göra tillräckligt. Ett värdigt och fredligt demonstrationståg. I västra Paris, på Champs Elysées, var det snarare en fråga om upplopp mellan våldsamma demonstranter och polisen och då handlade det om de gula västarna. Ingen vet längre om denna rörelse längre styr dessa lördagsdemonstrationer och vad de egentligen vill förutom att avsätta Macron.

Regeringen tog lördagens händelser på stort allvar, inte minst eftersom förstörelsen nu trappats upp igen. Ny chef för polisprefekturen i Paris tillsattes och Macron beslöt i krismöte med sin regering att polisen ska få större befogenheter i att bekämpa våldet i fortsättningen. Demonstrationerna på Champs Elysées har inte någon gång sedan starten i höstas varit godkända av polisen. Ändå har regeringen och polisledningen agerat med relativ försiktighet för att inte provocera de starka krafter i samhället som i grunden misstror både den politiska och den polisiära makten. Efter lördagens kravaller bedömde regeringen att den måste visa mer pondus och från och med nästa lördag upplösa alla grupper som försöker demonstrera på Champs Elysées eller på angränsande gator. Förbudet gäller också avgränsade kvarter i två andra städer, Toulouse och Bordeaux. Det kommer sannolikt att leda till mer våldsamma konfrontationer kommande lördag mellan polis och demonstranter. Antingen återvänder demonstranterna till de kvarter där de uppträtt under flera månader eller så väljer de andra platser i främst dessa tre känsliga städer, Paris, Bordeaux och Toulouse. Inget av alternativen pekar mot att det skulle bli fredligare. Tvärtom. Nu får demonstranter nya argument för att ta till våld. Staten har ökat sitt repressiva tryck mot folket. Så kommer det förstås att låta.

Våldet riskerar alltså att trappas upp. Vi har varit många som trott att de gula västarnas revolt skulle trappas ner efter nyår. De har också minskat i antal för varje vecka som gått. Däremot har de extrema elementen funnits kvar och stärkt sin ställning. En del bedömare anser att det i hög grad också gällt de gula västar som fortsatt demonstrera på lördagarna. Regeringen har väntat ut revolten och förhoppningen har varit att den skulle självdö. Kanske naivt men historiskt sett har inte revolter i Frankrike pågått så här länge. I lördags var det den artonde lördagen i följd som städer i Frankrike fylldes av indignerade demonstranter som ropade ut sin vrede mot den politiska makten och våldsamma stenkastande demonstranter som kastade stenar mot butiksfönster och banklokaler, satte bilar och hus i brand.

Tv-bilderna av oroligheterna under lördagarna blir alltmer skrämmande, främst därför att de upprepas. Alltfler börjar fråga sig vart detta leder. Det finns inte bara en oro över att revolten är så brutal utan att polisen också får så starka befogenheter att konflikten därmed trappas upp och blir omöjlig att reglera.

Den franska högern attackerar nu hårt den sittande regeringen och främst President Macron för att inte ta i med hårdhandskarna. Den politiska oppositionen i Frankrike är mästare i att vänta på konsekvenserna av en regeringshandling och först då tala om hur regeringen borde ha gjort i stället. Den franska högern oroar sig nu särskilt för att Macron kan plocka många högerväljare i kommande EU-val. Därför gäller det att sätta in stöten mot honom nu så denna del av väljarkåren avstår från att stödja presidentens parti. En traditionell högerväljare, särskilt i Frankrike, uppskattar hårda nypor från statens sida och ser lag och ordning som en central fråga i politiken.

Macron fick nästan hela folket emot sig i höstas när de gula västarna började demonstrera för social och ekonomisk rättvisa. Det var en folklig revolt som uppskattades av åtta av tio fransmän. I dag har rörelsens popularitet försvagats i betydande grad. Macron ökade samtidigt i popularitet i början av detta år. Nu finns det en uppenbar risk för honom att han halkar ner igen i opinionsmätningarna. Det var främst från högerväljarna som han fick det ökade stödet efter nyår. Nu kan alltså dessa grupper straffa honom för att han inte är tillräckligt repressiv i sin politik.

Macron hoppas att den stora dialogen med medborgarna som förts under några månader ger effekt i opinionen. Han kommer säkert att försöka visa god vilja och genomföra en del av de förslag som människor lämnat honom genom alla de möten som genomförts runt om i landet nu i vinter. Och så hoppas han på en bra valrörelse inför EU-valet. Men mycket tyder på att oroligheterna på gatorna i vissa städer och missnöjet från företagarna som drabbas kommer att ställa till svåra problem för honom.