Okategoriserat

Macron talar i tv
Macron talar i tv 150 150 Tomas Lindbom

Om några dagar börjar OS i Paris. Det märker alla som befinner sig i den franska huvudstaden. Avspärrningarna är många och rigorösa. Folk klagar, inte minst restaurang- och caféägarna som ser sina uteserveringar instängda av galler på trottoarerna. Samtidigt fortsätter den politiska turbulensen. Ikväll talade president Emmanuel Macron och en timme före hans framträdande i tv lanserade Den nya Folkfronten sin kandidat till premiärministerposten.

De fyra partierna i folkfronten lyckades till slut enas om ett namn och det blev Lucie Castets. Den läsare av denna blogg som undrar vem hon är behöver inte skämmas för att framstå som okunnig. Hon är okänd för i stort sett alla fransmän. Hon tillhör den ledande kadern av ämbetsmän i Frankrike med examen från ENA, topputbildningen för dem med ambitioner att nå högst i statsförvaltning och inom politiken. Castets har inga politiska erfarenheter, för närvarande är hon hög finanstjänsteman i Paris, men har deklarerat tydliga sympatier för vänstern och främst för Socialistpartiet. Kanske var hennes profil tillräckligt radikal för att också Det okuvade Frankrike skulle kunna godkänna hennes namn. Folkfronten ställde omedelbart kravet till Macron att han redan ikväll skulle utse Lucie Castets till sin premiärminister vilket han självfallet inte gjorde.

President Macron har nu förklarat att han inte tänker utse en ny premiärminister förrän i mitten av augusti, efter avslutade olympiska spel. Han ställs då inför svårigheten att hitta ett namn som kan ha en rimlig möjlighet att överleva en eller ett par misstroendeförklaringar i nationalförsamlingen. Det lär bli oerhört svårt och om han lyckas har han visat prov på en utomordentlig fingerfärdighet i det politiska spelet.

Normalt brukar jag göra en paus i mitt bloggande redan i samband med den franska nationaldagen den 14 juli. I år har det politiska livet varit intensivt ända fram till i dag, den 23 juli. Möjligen blir det lugnare nu. Macron har sagt att han vill ta en paus ifrån politiken under de olympiska spelens gång. Däremot kan ju mycket hända i det franska samhället under de närmaste veckorna. Säkerheten ska garanteras. En rad händelser, också av politisk karaktär, kan uppstå. Min ambition är ändå att nu ta en månads semester från bloggandet och återvända när det politiska dramat åter tar sin början under senare delen av augusti.

Varför detta raseri i nationalförsamlingen?
Varför detta raseri i nationalförsamlingen? 150 150 Tomas Lindbom

Det utspelar sig märkliga ting i den franska nationalförsamlingen, sedan några dagar återsamlad med en annan fördelning av ledamöter utifrån partitillhörighet. Hittills har all tid ägnats åt att tillsätta posterna som talman och vice talmän. Detta har utvecklats till konflikter mellan ledamöter och partier av en omfattning som delvis kan betraktas som grotesk. Helt enkelt ställer sig många frågan varför detta raseri  som många ledamöter uppvisar blir så påtagligt och finns det rent av inslag av manipulation och försök till förfalskning av valresultatet kring dessa talmansutnämningar.

Igår skedde först en inledande omgång av val till vice talmän som totalt ska vara sex personer, normalt sett fördelade proportionellt efter partigrupper i kammaren. Valen sker genom att varje ledamot lägger sin röstsedel i ett kuvert i en stor urna. Efter första omgången visade det sig att det låg fler valkuvert i urnan än antalet ledamöter i kammaren. Skillnaden var tio kuvert vilket inte kan anses vara enbart ett misstag.

Ingen vet ännu vad detta berodde på men raseriet och anklagelserna mot varandra startade. En av socialisterna höll ett tal från sin pulpet där han med starkt upprörd ton talade om ett angrepp på demokratin och andra fyllde på i olika intervjuer med samma upprördhet.

Valet gjordes om och då stämde antalet kuvert med antalet röstande ledamöter. Samtidigt förekom en rad försök att kringgå proportionaliteten. Till slut fick den nya nationalförsamlingen sammansättning av talmän som uteslöt företrädare för Nationell Samling. Så var det inte under de gångna åren men nu verkade den så kallade republikanska pakten. Det okuvade Frankrike, ett påtagligt revolutionärt parti fick två poster bland de sex vice talmännen och var nära att också genom en kommunistisk kandidat besätta den prestigefyllda talmansposten.

Jag har ägnat timmar åt att lyssna på intervjuer med en rad ledamöter i nationalförsamlingen. Mitt intryck är att frustration och raseri nått en nivå som övertrumfat mycket av det som skett i fransk partipolitik på senare år. Jag har inte hört ordet demokrati uttalas så ofta som nu och ingen partigrupp förefaller ha varit mindre demokratisk tidigare. Deras agerande präglas i stället av taktiskt kalkylerande på låg nivå. Den egna moralen lyfts fram som ett föredöme. Motståndarna däremot ses som snävt egoistiska.

President Emmanuel Macron släppte alla onda andar ur flaskan när han utlöste nyval. Han har inte heller visat prov på moralisk upphöjdhet som anstår en statschef och det har inte heller hans regeringschef, Gabriel Attal, som nu är ledare för en expeditionsministär. Det förefaller som om politikerna i kammaren tappat fotfästet.

I ett senare blogginlägg finns det anledning för mig att titta lite närmare på de olika block som tävlar mot varandra om makten i nationalförsamlingen och i försöken att få premiärministerposten och bilda regering. Intrycket som ges är att partiernas politik ytterst styrs av samma mänskliga drifter som visar sig i de inledande valprocedurerna. Det gäller att hindra varandra från inflytande och det är närmast omöjligt att längre höra varför detta hindrande är så väsentligt.

Framför tv-apparaterna sitter sannolikt miljoner fransmän och åser detta och känner sannolikt avsmak. Det är förstås inte första gången som ett franskt parlament skämmer ut sig men avsaknaden av sansade röster inom partipolitiken är så påtaglig. Det gör en utomstående bekymrad och lite orolig faktiskt för de kommande åren.

Talmansvalet visar på splittringen i nationalförsamlingen
Talmansvalet visar på splittringen i nationalförsamlingen 150 150 Tomas Lindbom

Det behövdes tre valomgångar för att slutligen utse en talman i den nyvalda nationalförsamlingen och det skedde endast med krav på relativ majoritet. Det blev omval av Yaël Braun-Pivet som representerar Ensemble pour la République, det vill säga Emmanuel Macrons parti. Segermarginalen blev ytterst smal. Braun-Pivet fick 220 röster följt av Folkfrontens kandidat André Chassaigne med 207 och på tredje plats Nationell Samlings kandidat, Sébastien Chenu med 141. Kammaren har total 577 platser.

Resultatet i talmansvalet visar att nationalförsamlingen är ytterst splittrad mellan i huvudsak tre block, Folkronten, Ensemble pour la République och Nationell Samling. Det visar vidare att det traditionella högerpartiet Republikanerna tenderar att närma sig Macrons parti och dess två stödpartier Horizon och MoDem. Det var ytterst tack vare det partiet som Yaël Braun-Pivot kunde säkra segern och tack vare det faktum att regeringen kvällen före omröstningen accepterat att avgå och att tretton ministrar därför kunde inta sina platser i kammaren och påverka valet med sina röster.

Bland Folkfrontens ledamöter råder ett utbrett missnöje. De menar att Folkfronten som största block borde ha fått talmansposten och anklagar mitten för ett smutsigt taktiskt spel. Nationell Samling intar numera en stillsam och nedtonad hållning i nationalförsamlingen och åser spelet kring makten med visst lugn. Förmodligen räknar partiets ledning med att det som pågår nu ger väljarna ett än starkare intryck av att de andra partierna är oseriösa. I valrörelsen förklarade dess ledare Jordan Bardella att partiet bara skulle kunna tänka sig att bilda regering om det uppnådde absolut majoritet. När så inte skedde blir kampen om framförallt regeringsmakten mindre angelägen.

Det finns anledning att många gånger återvända till den problematiska situation som nu råder inom fransk politik. I ett nytt läge med flera jämnstora block i nationalförsamlingen kommer mycket att hända. Det är en situation som gör framförallt regeringsfrågan central. President Macron vill undvika att dela med sig av makten genom en regering som inte är kopplat till hans parti. Oppositionen är emellertid så mycket större än den del av kammaren som stöder presidenten.Det är svårt att ge en exakt siffra men sammantaget är den i klar majoritet, sannolikt kring 400 av de 577 platserna.

I dag och på lördag kommer andra höga poster i nationalförsamlingen att utses genom val och en rad oheliga allianser kommer att formas. Så småningom, kanske efter OS, ska en regering utses. Ingen vet i dag vilken karaktär den kommer att ha. Det är inte uteslutet att det bildas en mittenregering som innebär att Macron försöker fortsätta som hittills, främst med stöd av Republikanerna. Däremot vet ingen hur länge den sitter. Nationell Samlings Sébastien Chenu förklarade i en tv-intervju i går kväll att hans parti mycket väl kan enas med Folkfronten för att fälla en sådan regering. I så fall sitter den i fjorton dagar. Ingen vet vad som händer därefter.

En orolig sommar
En orolig sommar 150 150 Tomas Lindbom

När den franska nationaldagen, den 14 juli, passerat brukar en påtaglig sommarstiltje lägga sig över det politiska livet. Under den nuvarande presidenten med ett maniskt förhållande till arbete har det inte gällt i samma utsträckning. Ministrar har avkrävts att ta sin semester i Frankrike eller dess omedelbara närhet för att kunna ansluta vid minsta kris. Själv har han ofta förlagt möten med utländska statschefer på sitt officiella sommarställe i södra Frankrike. Läget är än mer uppskruvat i år. Nu börjar OS vilket slår sönder alla förhoppningar om några mer avspända veckor för president och regering. Särskilt handlar det om säkerhetsläget. Häromdagen knivhöggs en militär av en enskild person vid järnvägsstationen Gare de l´Est mitt i Paris. Det sänder vågar av oro hos många ansvariga och många medborgare.

Läget är alltså komplicerat och president Emmanuel Macron har sannolikt bidragit påtagligt till detta genom att ha utlyst nyval till nationalförsamlingen. Med ett komplicerat resultat av detta val har det också blivit  totalt lås i försöken att få fram talman och utskottsordföranden i kammaren och i bildandet av en regering.

Frankrike har inte övat sig i parlamentarism sedan 1958 när den fjärde republiken ersattes av den femte. Nationen fick ett styrelseskick där presidentmakten dominerat och parlamentet snarare uppfattats som ett stöd till statschefen i dennes maktutövning. Detta styrelseskick har fungerat över förväntan i 66 år men frågan är om det inte kommit till en punkt när en författningsrevision står för dörren. Det okuvade Frankrike med Jean-Luc Mélenchon i ledningen har länge krävt införandet av en sjätte republik med större inslag av parlamentarism. Nu kan denna utveckling påskyndas av att partigrupperna är fler i den nyvalda nationalförsamlingen och framförallt oeniga. Det är helt omöjligt att få till stånd en regering som har stöd i kammaren.

Dessutom, vilket är rätt utmärkande för franskt politiskt liv, råder starka motsättningar inom de olika blocken. Framförallt gäller det Den nya Folkfronten som har en svår inre konflikt mellan främsta Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike. Det visar sig att Folkfronten bland de fyra partier som ingår däri inte kan enas om vare sig en talman eller en premiärminister. Möjligen lyckas dessa partier komma överens om en talmanskandidat till i morgon när omröstningen ska ske. Konflikten inom Folkfronten visar hur oeniga dessa partier i koalitionen är när målet att stänga ute Nationell Samling är uppnått och det gäller att enas om egna företrädare och om en gemensam politik.

Blocket som stöder president Macron lider också av besvärande slitningar. Det är känt att premiärminister Gabriel Attal och inrikesminister Gérald Darmanin inte drar jämnt. De vill båda bli Macrons efterträdare som republikens president och de talar också till delvis olika väljargrupper i mittendelen av det politiska landskapet. Attal har sin bakgrund i Socialistpartiet och Darmanin i högerpartiet Republikanerna. Endast Nationell Samling kan sitta och titta på. Det partiet har genom valet hindrats från att kunna kräva regeringstaburetterna men bidar sin tid. Ju mer kaotisk konflikten inom de andra blocken utvecklas, desto bättre på sikt för Marine Le Pen, Jordan Bardella och de andra i det partiet.

Macron vill kunna styra regeringsbildningen trots att hans block har färre mandat än Folkfronten. Detta block vill bilda ett samboskap med Macron, bilda regering och sedan självfallet punktera Macrons makt.

För närvarande har Frankrike en expeditionsministär som innehåller samma ministrar som den regering som lett landet sedan Gabriel Attal valdes som premiärminister för ett halvår sedan. Bedömare i Paris menar att den kan sitta över OS. Därefter måste landet få en regering som kan ta itu med alla de politiska frågor som väntar på sin lösning. Inte minst ska en ny budget klubbas i höst.

 

Macron och demokratin
Macron och demokratin 150 150 Tomas Lindbom

För några dagar sedan skrev president Macron ett brev till medborgarna. Han förklarade att de politiska blocken måste ta ansvar för landets bästa och att det bästa för landet vore att samlas kring de republikanska värdena. Det råder därmed än mer förvirring om vad som är ett demokratiskt och konstitutionellt tillvägagångssätt efter andra valomgången till nationalförsamlingen.

Det råder ingen tvekan om att Emmanuel Macron gjort ett strategiskt misstag som utlyst val till nationalförsamlingen. Nu försöker han dölja felsteget genom att lägga skulden på olika partier och dessutom begränsa vilka partier som bör ingå i en ny regering.

Frankrike kommer sannolikt att alltmer förändras inom ramen för den femte republiken där presidenten alltid haft den avgörande makten. Denne har kunnat styra genom att kunna kontrollera parlamentet och luta sig mot en regering som tillhört samma politiska riktning eller den motsatta men då i ett reglerat samboskap. Med minst tre block i nationalförsamlingen övergår konstitutionen till att alltmer påminna om en parlamentarisk demokrati. Presidenten ställs inför ett läge där han måste följa folkmajoriteten som den uttryckts i parlamentsvalet. Han har fortfarande rätten att utse premiärminister men han måste lyssna mer på de olika partiernas förslag och anpassa sig till vilket block som har den största andelen ledamöter i nationalförsamlingen. På ett sätt närmar sig presidenten i Frankrike andra statschefer i Europa som är underordnade parlamenten och de regeringar som är beroende av dem.

Förre premiärministern Dominique de Villepin uttryckte detta på ett klargörande sätt i en längre tv-intervju häromdagen. Han menade att presidenten måste följa utslaget i senaste valet på så sätt han först ska vända sig till det block som har största antal ledamöter, det vill säga Folkfronten. Om det inte blir möjligt för den att bilda regering – för litet stöd i kammaren – ska presidenten fortsätta med att ge regeringsuppdraget till de partier som gått till val med viljan att skapa en republikansk pakt för att utestänga Nationell Samling. Det innebär att alla partier från yttervänstern till Republikanerna ska samtala för att hitta ett regeringsunderlag. Om detta inte heller fungerar, vilket de Villepin inte tror på grund av mångas ovilja att samarbeta med Det okuvade Frankrike, återstår ett  tredje alternativ: en union av alla partier, även Nationell Samling.

Resonemanget är intressant därför att de Villepin menar att landets president inte kan agera som en politisk ledare för ett block. Han är och måste vara statschefen som ser till landets bästa och tolkar folkviljan på ett så objektivt sätt som möjligt.

Det finns förstås också ett fjärde alternativ om partierna inte ens kan komma överens om en samlingsregering för att lösa den institutionella kris som Frankrike befinner sig i. Det fjärde alternativet är att Emmanuel Macron utlyser presidentval som sedan lär behöva följas av ett nytt val till nationalförsamlingen. I så fall skulle Frankrike få en ny president eftersom Macron inte kan ställa upp för ett andra omval.

Frankrike befinner sig i dödssmärtorna efter en konstitution som verkat sedan 1958 men nu inte längre tycks anpassad till ett mer splittrat – och samtidigt mer polariserat – politiskt landskap och i födslovåndorna inför en ny konstitutionell ordning. Frankrikes konstitutionella problem sammanfaller uppenbart med en samhällskris  av ett djupare slag. En folklig misstro står mot etablissemanget. En del av de politiska turer som nu utspelas framför väljarnas ögon kommer att ytterligare skärpa motsättningen mellan vanliga medborgare och eliten i Paris. Den senare anser sig veta vad som är bäst för folket och gör allt för att också behålla makten. Men den yttersta vänstern och den yttersta högern agerar populistiskt, om man vill kalla det så och växer uppenbarligen i styrka.

Det blir intressant att följa hur ställningen för Macrons partier kommer att se ut om ett eller ett par år. Macrons självutnämnda kronprinsar, varav nuvarande premiärminister Gabriel Attal är en, drömmer om hela makten men det är långt ifrån säkert att han eller någon av de andra mittenpolitikerna ens kommer till en andra omgång i nästa presidentval. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har redan dödförklarat macronismen och att nästa presidentval kommer att stå mellan honom och Marine Le Pen. Och den senare har säkert inget att invända mot det.