Okategoriserat

Panthéon är värd en mässa. Den är byggd som en kyrka men efter franska revolutionen omskapad för andra ändamål; den sekulära statens katedral. Ett monument som i dag spelar en viktig roll för att tydliggöra den franska identiteten.

Jag besökte Panthéon för många år sedan men valde igår att göra ett återbesök. Det är märkligt hur livserfarenhet och fördjupade reflektioner kring det franska samhället gör att jag läser in nya betydelser i denna magnifika byggnad. Den ligger på en kulle nära Luxemburgträdgården och med faculté d´Assas för högre juridiska studier intill. Jag inser i dag dess roll som sekularismens huvudbyggnad i den franska huvudstaden precis som Notre Dame-katedralen för den katolska kyrkan.

Franska revolutionen 1789 innebar en social och politisk omstöpning av Frankrike. Den innebar också ett brott med kyrkan som den dominerande kraften i fransk civilisation. Vi minns från våra historieböcker hur Ludvig XIV och hans efterföljare XV och XVI sågs som kungar av Guds nåde. Det tog tvärt slut när kungafamiljen giljotinerades. Människor slutade inte att tro på Gud men långsamt under 1800-talet minskade kyrkans inflytande och tron blev alltmer en personlig angelägenhet. Den tredje republiken infördes efter det att kejsar Napoleon III avsatts efter det fransk-tyska kriget 1870-71. Begreppet laîcité infördes så småningom. Staten skulle bli neutral i religiösa frågor. Vänstern fick ökat inflytande, inte bara i politiska val utan också  i kulturellt avseende. Tronen och altaret ersattes av republik och en stat utan Guds nåde.

Denna utveckling mot modernismens principer har naturligtvis kunnat iakttas i alla västeuropeiska länder men i Frankrike har modernismen fått en tydligare markering genom att just statsskicket, republik, och laïcité betonats så starkt. De stora författarna har begravts i Panthéon, denna sekulära kyrka. Jean-Jacques Rousseau och Voltaire är båda söner av upplysningstidens 1700-tal som levde parallellt med de sista decennierna av det gamla kungliga enväldet men som inspirerade det Frankrike som utvecklats efter 1789. Människor strömmar i vår tid ständigt till Panthéon för att se gravarna, läsa inskriptionerna och reflektera över den franska modernismens framväxt och fortfarande dominerande ställning i landet.

Nyligen avled Robert Badinter, en av de stora bland moderna franska politiker och intellektuella. Han uppmärksammas med en stor utställning inne i Panthéon. Han är känd för sin outtröttliga kamp för att avskaffa dödsstraffet i sitt land och sin avgörande betydelse för att beslutet fattades efter många års debatt i oktober 1981. Badinter var då justitieminister i den nya regering som tillkom efter den socialistiska presidenten François Mitterrands valseger på våren samma år.

Badinter är en av många som drivit moderna idéer till konkret verkställighet under de senaste hundrafemtio åren. Denna strid var i hög grad en strid för vänstern och dess idéer om civilisatoriskt framåtskridande. Det var kampen för social utjämning, bekämpande av de traditionella strukturerna som utgjordes av främst kyrkan och monarkin. Det var också en kamp för en form av individualisering av samhället som inte förnekade betydelsen av en kollektiv klasskamp men alltmer fick formen av individuella eller minoritära gruppers mänskliga rättigheter. Det har varit denna modernistiska kamp som hela tiden sett  den så kallade extremhögern som fienden. Det var den gamla högern som var anitsemitisk från Dreyfus´dagar över den nazistiska epoken och som i dag pekas ut som motståndare till de rättigheter som uppfattas i Frankrike som universella och som är grunden för också den femte republiken.

Panthéon är inte bara en byggnad där stora män och några kvinnor ligger begravda. Den är samtidigt symbolen för en samhällssyn som har nästan tre hundra år av historia om man räknar in upplysningstidens 1700-tal. Fransmännen förstår att historia är viktigt. Som en fransk-svensk vän konstaterade häromdagen till mig: ”Svenskar tror att historia är att rabbla årtal över en gången tid som saknar betydelse för oss som lever i nutiden. Fransmännen ser historien som en mäktig kraft som hela tiden stärker oss och hjälper oss att förstå den samhällsordning som de flesta av oss i grunden försvarar.”

Historia och nutid förenas i Frankrike i försvaret för vissa värden och vissa institutioner. Nu är tiden möjligen kommen för ett skifte. Det är inte säkert att Panthéon om femtio eller hundra år är en levande historisk plats utan förvandlats till ett museum över en förgången tid. Den som lever får se. Men denna kyrka som blev symbolen för modernism och laïcité är fortfarande högst närvarande som historisk byggnad i tiden.

Jag tar taxi från flygplatsen och till min dotters bostad. Chauffören blir min första kontakt med Paris denna gång. Jag har pratat med taxichaufförer många gånger genom åren. Några är tysta men de flesta vill prata och jag gör det gärna. Denna gång kördes jag av en man som förklarade att han hade tråkigt om han inte fick prata med sina passagerare. Han förklarade att han i så fall började reta sig på alla bilister som hela tiden fattade fel beslut i trafiken. Jag kände plötsligt ett ansvar mot honom. Prata på, annars mår han dåligt.

Mannen sa sig vara av berbisk släkt från södra Marocko. Han kom från en del av det landet där solen sken i stort sett hela året. ”När det regnar en dag blir alla lyckliga”, berättade han. Nu levde han i Paris med hustru och barn. ”Vi pratar berbiska hemma men på jobbet gäller franska.” Skönt, tänkte jag. Mina brister i hans modersmål var uppenbara. Jag tänkte också på Éric Zemmour, ledaren för det högernationella Reconquète, som också kommer från en berbisk, men judisk, familj. Så det kan se ut i ett land som nu har en stor invandring från Nordafrika. Alla är inte lika!

Han kände inte till Stockholm men visste att Sverige låg långt norrut och att det var kallt där. Han blev häpen när han hörde att mörkret sänker sig i Stockholm i december redan vid tretiden liksom jag begrundade att det aldrig regnade i södra Marocko.

Är Paris i dag en mötesplats för en globaliserad värld? Nja, så långt har det inte gått. Mycket är sig likt när jag nu promenerar i innerstadens kvarter och åker metro. Jag befinner mig mest i den södra delen av stan och där dominerar den värld som jag kan minnas från åren före sekelskiftet. Ändå finns miljöerna där invånarna säger att de har två kulturer. Min taxichaufför tillhör den kategorin. Han kör runt sin bil mestadels, antar jag, i de klassiska kvarteren innanför stadsgränsen men åker sedan hem till sin förort där majoriteten är invandrare. Han är i grunden en son av den berbiska kulturen men upprätthåller goda relationer med de infödda fransmännen under timmarna på arbetet.

Paris´ innerstad ger även vid detta besök intrycket av en stad i harmoni. Det är ju Paris innerstad som jag möter. Inte kvarteren i norra delen av stan och ännu mindre de fattiga förorterna. Igår var det strejk. Jag känner igen strejkerna också. Det är de gamla fackliga organisationerna som dominerar. CGT med sin kommunistiska profil och CFDT som är reformistiskt socialistisk. De demonstrerar mellan Place de la Republique och Place de la Nation. De bär samma fanor. Plakaten skiftar i budskap men tonläget är detsamma. Inget särskilt händer efteråt. Nu var järnvägsarbetarna arga på regeringens budgetförslag som tar hänsyn till den vrede som uttrycks under strejkdagen. Tillräckligt mycket för att undvika en total konflikt.

Det gamla Frankrike med sina motsättningar rubbar inte det politiska systemet. Ännu en tid kan nog nya regeringar tillsättas med samma center-höger-profil som de tidigare. Medelklassen i de stora städerna hoppas på lugn och ro och en ny president som låter som Macron och som den kritiserar lika energiskt som honom och som hans företrädare.  Vänstern rasar vidare mot orättvisorna och den tilltagande klyftan mellan rika och fattiga.

Jag går in på ett brasserie i ett burget kvarter i södra delen av stan med min dotter. Maten är präglad av det libanesiska köket. Den välbeställda men inte särskilt rika medelklassen sitter vid borden och ser ut som den gjorde förra året eller för tio år sedan. Vi äter homosröra med avocado som förrätt och en vit fisk med vinterns grönsaker som varmrätt. Det är angenämt.

Tunnelbanan går i tid. Inga personer stör mig i vagnen. De tittar i sina mobiler som stockholmarna gör i sina tunnelbanevagnar. Marknadsstånden på Rue de la Convention i stadens fjortonde arrondissemang säljer grönsaker och kött och fisk som jag minns det decennier tillbaka. Den fina bokhandeln Diwan på samma gata har ett utbud av litteratur som vi bara kan drömma om i de svenska städerna. Böcker har fortfarande ett kulturellt värde.

Det är lätt att som tillfällig besökare i Paris låta sig förföras av de ytliga bilder som stan lämnar. Det pågår samtidigt en utveckling som kommer att förändra livet här. Vill vi inte se den utvecklingen kan vi låta bli. Förändringar är ofta gradvisa, även i en stad som haft så många revolutioner. Ändå tror jag denna gång att Paris och Frankrike står inför fortsatt stora politiska, sociala och kulturella förändringar under de kommande åren. De magnifika byggnaderna i den vackra staden kommer att finnas kvar men människorna och värderingarna kommer att ändras till sin karaktär.

En ny undersökning om medierna har kommit. Är även fransk public service vänsterlutande? Ja, svarar ett institut som granskat radion med hjälp av AI-verktyget. Inte förvånande blir slutsatsen densamma som för BBC.

Till skillnad från Sverige har Frankrike en rad radio- och tvföretag som sänder nyheter och seriösa samhällsprogram vid sidan av alla musik- och underhållningskanaler. Blandningen är stor både kvalitets- och åsiktsmässigt. Radio France håller också hög kvalitet men utsätts för ständig kritik för vänstervridning. AI ger kritikerna rätt. Undersökningsföretaget drar särskilt fram behandlingen av kriget i Gaza som ju varit huvudkällan också för kritiken mot BBC och Sveriges Radio.

Lyssnarna av fransk radio kan välja mellan flera seriösa kanaler men med olika politiska profiler. France Inter som arbetar inom ramen för Radio France har det senaste året förlorat 6 procent eller 500 000 lyssnare och det kan nog i hög grad tillskrivas kritiken mot hur kriget mellan Hamas och Israel har presenterats. Det högerorientade Europe 1 har däremot på två år ökat med 20 procent. Fortfarande är avståndet mellan dessa båda kanaler fyra miljoner lyssnare. Det finns dock andra mindre profilerade nyhetskanaler som snarare håller ställningarna.

Utvecklingen mot en ny typ av medielandskap för både radio och tv visar att Europa går mot den profil som finns i USA. Människor väljer i ökad utsträckning kanal efter sina egna politiska preferenser. Public service har haft ett så massivt grepp om lyssnare och tittare att det fortfarande, särskilt bland äldre, är närmast omöjligt att söka sig bort från de traditionella kanalerna men utvecklingen pekar överallt i riktning mot den amerikanska modellen.

Frankrike är ett konservativt land på många sätt och även när det gäller medieval. Jag förvånas över hur relativt unga personer med språkkunskaper fortfarande lyssnar på radio och tv på samma sätt som sina föräldrar. Kanske kommer utvecklingen mot denna splittrade mediekonsumtion att gå långsammare i Frankrike än i till exempel Sverige.

Nu väntar ett kommunalval om några månader och – om inte förr – ett presidentval och ett val till nationalförsamlingen 2027. Det blir intressant att se om väljarna börjar söka sig till andra kanaler än public service för att få information och reflektion kring de politiska valen.

I tidigare blogginlägg har jag presenterat möjliga presidentkandidater i Raphaël Glucksmann och François Hollande. Nu kommer jag till Jean-Luc Mélenchon, ledaren för Det okuvade Frankrike och den mest vänsterorienterade av alla framträdande politiker med någon rimlig chans att bli nästa president i valet 2027.

Jean-Luc Mélenchon har en lång karriär bakom sig. Han har varit politiskt engagerad sedan tidig ungdom. Han växte upp i Marocko men flyttade med sin mamma till Frankrike i de tidiga tonåren. Han har universitetsstudier i humaniora och har också arbetat en period som lärare i franska. I övrigt har hans liv ägnats åt politik; som trotskist fram till 1976, som medlem i Socialistpartiet fram till 2008 och därefter knuten till partier och rörelser till vänster om socialisterna. Han var minister några år i Lionel Jospins socialistregering 1997-2002 och har ställt upp i tre presidentval med förhållandevis goda resultat. Han har vid två tillfällen varit relativt nära att nå en andra valomgång. Det ska också tilläggas att han i samband med valet till nationalförsamlingen 2022 aktivt bidrog till att forma en folkfront (NUPES) som Frankrike inte upplevt sedan François Mitterrand skapade sitt och Socialistpartiets gemensamma program med Kommunistpartiet vilket ledde fram till den stora valframgången för vänstern 1981.

Jean-Luc Mélenchon är i dag 74 år men är helt inställd på att ställa upp i sitt fjärde presidentval. Han har i dag en stark rörelse bakom sig, Det okuvade Frankrike, som är störst av de fyra vänsterpartierna i nationalförsamlingen. Folkfronten har visserligen spruckit under det senaste årets inrikespolitiska kriser där Socialistpartiet sökt frigöra sig och bli en egen och starkare kraft inom vänstern. Han har ändå sett till att ha kvar maktmedel för att delvis dominera över de andra vänsterpartierna. Socialistpartiet skräms av ett nyval till nationalförsamlingen bland annat av det skälet att Det okuvade Frankrike bjöd på ett antal valkretsar i valet 2024. Socialistpartiet skulle sannolikt göra en storförlust, gå från litet till ett ännu mindre parti i ett nyval då Mélenchon sannolikt inte kommer att vara lika generös med valsamverkan denna gång.

Mélenchon är omstridd och ofta hatad men också beundrad bland franska väljare. Hans politiska hållning kan beskrivas som en blandning av försvar för en form av parlamentarisk demokrati och ökad makt för gatans parlament. Strejker och demonstrationer ska enligt honom och partiet spela en viktig roll för att flytta Frankrike i vänsterradikal riktning. Hans partigrupp i nationalförsamlingen har bidragit till att skapa ett aggressivt och närmast våldsamt debattklimat. Oförskämdheterna haglar från detta partis företrädare under sessionerna. Oväsendet från deras ledamöter är ibland så högt att talare från talarstolen inte kan göra sig hörda. Mélenchon är en slipad taktiker som samtidigt spelar på demokratiska  och revolutionära former. Han bidrar med sina kamrater i partiet till att polarisera det franska politiska livet som inga andra.

I presidentvalet 2022 fick Mélenchon 69 procent av muslimernas röster. Han har alltså lyckats att fånga in en viktig väljargrupp. Han har utnyttjat kriget i Gaza för att stärka sin och partiets position, främst bland de muslimska väljarna. Han är invandrarnas och den radikala väljaropinionens röst på samma sätt som Marine Le Pen är företrädaren för en folklighet som har rötterna i franskt medborgarskap sedan generationer. I vissa sociala och ekonomiska frågor kan de båda likna varandra. Dock är Le Pens positioner snarare allmänt populistiska medan Mélenchon står för en radikal linje, i konflikt med det gamla politiska etablissemanget och med kapitalet.

Den som i dag säger sig veta hur nästa presidentval slutar måste anses fara med osanning. Det går inte att överblicka vilka kandidater som ställer upp och hur konfliktlinjerna kommer att se ut. Säkert är att Jean-Luc Mélenchon har ambitioner att vid 76 års ålder bli president i Frankrike. Det är inte orimligt att så kommer att ske. Det är mer rimligt än att en socialist väljs. Det är möjligen lika rimligt som att en företrädare för Nationell Samling går segrande ur striden eller att nästa president tar från mittenblocket. Ingen bör underskatta Mélenchon. Hans politiska erfarenhet och strategiska förmåga är betydande. Han är en politisk människa som vet när han ska framstå som sansad och klok och när han bör göra råa och chockerande uttalanden. Allt är noga genomtänkt och kalkylerat för hans och den revolutionära vänsterns bästa.

Det franska undersökningsföretaget Ifop har ofta genom sin chef Jérôme Fourquet uppmärksammat splittringen i det franska samhället mellan olika befolkningsgrupper. Det gäller inte minst hur Frankrike framstår som en arkipelag där olika kvarter och kommuner skiljer sig från sina näraliggande grannar. Fourquet har genom sina befolkningsanalyser visat hur till exempel en förort kan delas in i kvarter med helt skilda ekonomiska, sociala och kulturella men även religiösa särarter. En ny undersökning från Ifop visar nu att muslimerna som religiös gruppering också har förändrats över tid och antagit nivåer som överraskar. I Le Figaro i dag presenteras undersökningen. Särskilt unga muslimer blir alltmer radikaliserade. Bland dem som är 25 år och yngre anser 57 procent att sharialagarna bör respekteras framför fransk lag. Det är en klart högre siffra jämfört med undersökningar som gjordes åren före millennieskiftet.

Andra intressanta siffror visar att unga muslimer under 35 år också i hög grad stöder traditionella regler som att män inte bör handhälsa på kvinnor. Bland män är siffran 45 procent och bland kvinnor till 57 procent.

Muslimska brödraskapet stärker sin ställning bland muslimer enligt undersökningen. En fjärdedel av franska muslimer känner sympati för denna organisation och 33 procent bland de yngre. Muslimska brödraskapet företräder en mycket strikt variant av islam. Dess inflytande i Frankrike får anses betydande, inte minst i formandet av värderingar som kolliderar med västerländska ideal.

Det är alltid svårt att exakt tolka olika rörelser inom islam och bestämma var gränsen går mellan moderat islam och islamism. Denna undersökning lägger ihop olika riktningar som kan betraktas som islamistiska (salafister, wahabister, tabligh, takfir, djihadism) och kommer fram till att stödet för dessa grupper sammantaget uppgår till 42 procent i dag jämfört med 29 procent 1998.

Analysföretaget Ifop menar i sina kommentarer att sett ur ett perspektiv där Frankrike gäller som ett land med sekulära principer är denna utveckling oroande. De mest konservativa och islamistiskt orienterade är  dessutom de unga. Det konstateras att endast 12 procent av unga muslimer under 25 år stöder inställningen att islam bör moderniseras. Länge har fransmännen och inte minst det politiska etablissemanget utgått från antagandet att muslimerna i Frankrike moderniseras på ett naturligt sätt.  Vem kunde tro att andra eller tredje generationens muslimer skulle vilja inordna sig i traditionella regler och uppoffringar när den västliga kulturen erbjuder en sådan frihet från tvingande normer? Jérôme Fourquets och Ifops undersökningar pekar i motsatt riktning. Varje fransman som inte förnekar verkligheten ser också att muslimerna i allt högre grad försvarar sin kultur  och tar avstånd från de värderingar som präglat västerlandet efter det andra världskriget.

Jag gjorde för ett femtontal år sedan en intervju med en fransk kvinnlig psykolog med algerisk bakgrund. Hon berättade för mig hur det för henne som invandrare till Frankrike i sin ungdom var självklart att kalla sig fransyska. Nu konstaterade hon att hennes tonårsdotter valde att beskriva sig själv som fransk-algeriska. Modern bekymrade sig över det. Jag fann det märkligt på ett sätt men kunder förstå att dottern inte kände sig till fullo välkommen i sitt land. Utvecklingen har fortsatt. Nästa generation behöver ta nya steg för att distansera sig än mer från det land som dess människor formellt är medborgare i. Avståndet mellan etniska grupper har ökat och inget pekar i dag på att det kommer att minska i framtiden.  Den franska arkipelagen bygger allt högre murar mellan sina olika kvarter.