Okategoriserat

I dag var det återigen en dag för demonstrationer på gator och torg i Frankrike. Återigen handlade det om Macrons pensionsförslag som nu godkänts av parlamentet och förklarats giltigt av författningsrådet. Sommartemperaturen stiger och det var typiskt att antalet demonstranter i dag var betydligt lägre än vid tidigare tillfällen. Tv-kanalerna passade dessutom på att visa demonstranter som låg utsträckta i parker och plaskade barfota i små vattenfyllda dammar. En och annan skärmytsling med polisen och en attack mot restaurangen La Rotonde i Montparnasse som är känd som en av president Macrons favoritkrogar. I övrigt inget uppseendeväckande.

Den här striden har uppenbarligen presidenten och hans regering vunnit. Nåja, kanske inte vunnit men stormen har ridits ut. Den folkliga frustrationen är, som jag skrivit på denna blogg tidigare, säsongsbunden. Sommaren ägnar de upproriska åt semester men övriga årstider är öppna för revolt. Det viktigaste är att konflikten som vi sett under nästan ett halvår kring pensionerna inte i ytterst  handlar om den speciella frågan. Det råder en djupgående spänning mellan makten och folket och den har fördjupats sedan början av 1980-talet.

De första trettio åren efter andra världskriget upplevde Frankrike en stark period av tillväxt och ökad materiell standard för fransmännen i allmänhet. Därefter har tiderna förändrats. Steg för steg har folk upplevt att välståndet minskat. Presidenter och regeringar har försökt spara in på reformer som under de lyckliga trettio åren genomförts med stor – delvis för stor – generositet. Fransmännen har heller inte visat sig särskilt välvilliga till den ökade globaliseringen och att överlämna mer makt till EU i Bryssel. Regeringarna har inte lyssnat på den folkliga kritiken och det har också bidragit till ökad misstro gentemot den så kallade eliten.

Det är högst sannolikt att alla stora frågor av social karaktär som denna och kommande regeringar lägger fram lär stöta på motstånd av den styrka som vinterns revolt mot pensionsreformen. Det är möjligt att också migrationspolitiken kommer att föremål för social oro på gatorna. Även andra mer kulturella frågor kan komma att leda till revolter.

President Macron har nu till sommaren 2023 släckt en eld eller snarare fått den att falna och verka mer kontrollerbar. Ingenting motsäger att en ny eld flammar upp i höst igen. Mycket beror på hur väl de fackliga organisationerna och regeringen kan komma överens. Det råder ständigt misstro mellan dessa parter och det förefaller som om de aldrig lyckas förenas i överenskommelser som minskar risken för stora, oöverstigliga konflikter. Det finns därför skäl att tro att de fackliga och andra mer fria oppositionsgrupper som politiska partier och fria folkliga rörelser som de gula västarna på nytt kommer att skapa politiska och våldsamma aktiviteter på gatorna och genom strejker.

Det går att säga att det franska politiska livet alltid kommer att se ut som i vintras. Frankrike förblir ett revolutionernas land. Jag vill ändå påstå att de politiska spänningarna för närvarande befinner sig i ett mer akut läge. Avståndet mellan den politiska makten med sina institutioner och stora delar av folket har ökat längre än som är tillrådligt. Macron behöver sannolikt genomföra institutionella reformer som stärker demokratin. Han måste också göra verklighet av sina ord från valrörelsen 2017 om bättre samverkan med till exempel de fackliga organisationerna. Han kan nämligen inte vara säker på att han kan tygla nästa eld som garanterat flammar upp under nästa arbetsår.

En ständigt återkommande fråga i det analyserande politiska samtalet i Frankrike är förhållandet mellan den sittande presidenten och hans premiärminister. I dagsläget heter presidenten som bekant Emmanuel Macron och premiärministern Elisabeth Borne. Den senare utnämndes av Macron i samband med presidentvalet för ett drygt år sedan. Deras relation har stadigt försämrats och nu väntar alla på tidpunkten när hon avskedas. Det finns skäl för att det sker snart men också för att det sker vid en senare tidpunkt.

Elisabeth Borne var inte Macrons eget förstahandsval när han omvaldes till president. Han hade blicken riktad mot en kvinnlig politiker med bakgrund inom den moderata högern. Rådgivare till Macron varnade för att ännu en mer högerprofilerad premiärminister skulle försvåra för macronisterna att bredda sitt politiska underlag. Under Macrons första mandateriod kom allt starkare invändningar mot att han valde fler ministrar och rådgivare från höger än från vänster. Nu var det nödvändigt att visa de moderata vänsterväljarna att han inte glömt bort sin gamla hemvist, som socialist och ekonomiminister i president François Hollandes regering.

Elisabeth Borne kommer ur Socialistpartiet. Hon är tveklöst i dag en mittenpolitiker men det går att skönja vissa skillnader i hennes attityd jämfört med Macron och till exempel inrikesminister Gérald Darmanin. Hon ville inte använda paragrafen 39:4 för att driva igenom pensionspropositionen i parlamentet utan votering men fick böja sig för presidenten. Hon lär också ha velat ha mer dialog med de fackliga organisationerna inför beredningen av pensionsförslaget i nationalförsamlingen.

För närvarande råder spänningar också i hur Marine Le Pens parti Nationell Samling ska bemötas och beskrivas. Elisabeth Borne talar gärna om partiets rötter i den del av Frankrike som anpassade sig till tyskarna under andra världskriget. Macron svarar att det är fel väg att gå när man som regering använder moraliska argument mot Nationell Samling. Han påtalar att alla väljarna som stöder Le Pen knappast känner igen sig i kopplingen till Marskalk Pétain under kriget och att det inte heller gynnar försöken att hindra denna rörelse från att växa ytterligare i styrka.

En fransk premiärminister är alltid i underläge mot sin president. Den senare har rätten att tillsätta och avsätta inte bara premiärministern utan alla ministrar efter behag. Regeringen står ansvarig inför presidenten, inte inför parlamentet. En del tror att Borne kan tvingas avgå när som helst. Kanske väljer dock Macron att vänta med att ge Elisabeth Borne silkessnöret. En franska politisk journalist sa helt kallt häromdagen att Macron för närvarande vill ha en blek premiärminister. Det kan hjälpa honom att stärka sin egen skamfilade image gentemot det franska folket. Hon är samtidigt duktig och har varit lojal mot presidenten. Hennes konkreta resultat under sitt dryga år på posten har emellertid  inte varit särskilt imponerande. Det har inte Macrons resultat heller men nu är det han som avskedar och tillsätter premiärministrar. Hon har ingen talan.

Den 15 april 2019 skulle Emmanuel Macron hålla tal till befolkningen angående läget i landet och den sociala kris som då rådde efter månader av demonstrationer från gruppen de gula västarna. För fransmännen är den kvällen istället kopplad till en förfärlig händelse som starkt berörde dem; branden i Notre Dame-katedralen i Paris. Elden blev synlig under senare delen av eftermiddagen. Flammorna slog ut ur byggnaden som åsamkades stora skador. Efter ett genomgripande reparationsarbete bör katedralen kunna stå färdig i december 2024, dessvärre efter genomförandet av de olympiska spelen på sommaren samma år. Så var det inte tänkt men så lär det bli.

Emmanel Macron fick aldrig tala till nationen om de gula västarna den kvällen utan istället om Notre Dame. Det gjorde han med värme och engagemang. Om katedralen har det talats och skrivits mycket sedan dess. Den ligger på Ile de la Cité mitt i stan. Den är minst lika viktig för stadens karaktär som Eiffeltornet.

Britta Röstlund har i vår kommit ut med sin tredje roman och den kretsar kring Notre Dame. Boken har titeln Notre Dames alla nycklar och är utgiven på Norstedts. Boken är inte bara tillkommen i rätt tid. Den ger en ingående bild av katedralens olika prång. Ja, den låter några arbetare röka sina cigarretter inne i kyrkan och slänga fimparna. Det sker i romanen någon dag före branden. Och branden lär ha startat av oaktsamhet från några besökare inne i katedralen.

Britta Röstlunds roman är så mycket mer än en beskrivning av livet inne i kyrkan. Där finns flera tongivande karaktärer som interagerar på ett mänskligt plan, några utan att mötas, och hon driver berättelsen vidare genom en dramatisk intrig. Det är inte deckarens intrig utan ett psykologiskt spel med många trådar som ändå får sitt sammanhang i slutet av romanen. Och slutet inträffar vid tidpunkten för själva branden.

Författaren har en förmåga att ge starka och tydliga drag åt både manliga och kvinnliga karaktärer. Jag kan inte låta bli att särskilt fästa mig vid den unga kvinnliga karaktären Ida. Hon bor i  Kalmar men har beslutat sig för att studera i Frankrike och särskilt intresserar hon sig för vissa gamla konstföremål i Notre Dame. Hon är fylld av svensk förnumstighet som hon utvecklar i den dagbok hon skriver och som ingår som en del i romanen. Det är så spännande med fransmän, förklarar hon. Hon söker förstå de personer  hon möter utan att förstå. Hon blir förälskad i en av dem, Sandro, men hon förstår inte honom heller. Döremot börjar hon inse i mötet med en annan kultur att människor inte agerar rationellt utan av så många motstridiga känslor, inte minst av rädsla. Hon är förtjust i Paris men på samma gång oförstående och oroad över stadens komplexitet. Så småningom kommer också kommentaren i dagboken att hon nog ändå vill åka tillbaka hem till Kalmar.Det fina i romanen är också att de olika karaktärernas personliga tillkortakommanden styr berättelsen framåt. Framåtrörelsen sker i stillsamt tempo och lite snirkligt men håller hela tiden kvar läsaren av nyfikenhet.

Notre Dame är byggnaden som befinner sig där, mäktig och ståtlig, mitt i stan. Britta Röstlunds roman ger oss läsare en liten men läcker fasett till bilden av den stora multikulturella franska huvudstaden. Tack, Britta, för att den, med några små undantag, bara utspelar sig på de två små öarna i Seine! Så är det i Paris. Du kan röra dig i ett kvarter och det ger mänsklig näring åt ett helt liv.

Den 15 april 2019 skulle Emmanuel Macron hålla tal till befolkningen angående läget i landet och den sociala kris som då rådde efter månader av demonstrationer från gruppen de gula västarna. För fransmännen är den kvällen istället kopplad till en förfärlig händelse som starkt berörde dem; branden i Notre Dame-katedralen i Paris. Elden blev synlig under senare delen av eftermiddagen. Flammorna slog ut ur byggnaden som åsamkades stora skador. Efter ett genomgripande reparationsarbete bör katedralen kunna stå färdig i december 2024, dessvärre efter genomförandet av de olympiska spelen på sommaren samma år. Så var det inte tänkt men så lär det bli.

Emmanel Macron fick aldrig tala till nationen om de gula västarna den kvällen utan istället om Notre Dame. Det gjorde han med värme och engagemang. Om katedralen har det talats och skrivits mycket sedan dess. Den ligger på Ile de la Cité mitt i stan. Den är minst lika viktig för stadens karaktär som Eiffeltornet.

Britta Röstlund har i vår kommit ut med sin tredje roman och den kretsar kring Notre Dame. Boken har titeln Notre Dames alla nycklar och är utgiven på Norstedts. Boken är inte bara tillkommen i rätt tid. Den ger en ingående bild av katedralens olika prång. Ja, den låter några arbetare röka sina cigarretter inne i kyrkan och slänga fimparna. Det sker i romanen någon dag före branden. Och branden lär ha startat av oaktsamhet från några besökare inne i katedralen.

Britta Röstlunds roman är så mycket mer än en beskrivning av livet inne i kyrkan. Där finns flera tongivande karaktärer som interagerar på ett mänskligt plan, några utan att mötas, och hon driver berättelsen vidare genom en dramatisk intrig. Det är inte deckarens intrig utan ett psykologiskt spel med många trådar som ändå får sitt sammanhang i slutet av romanen. Och slutet inträffar vid tidpunkten för själva branden.

Författaren har en förmåga att ge starka och tydliga drag åt både manliga och kvinnliga karaktärer. Jag kan inte låta bli att särskilt fästa mig vid den unga kvinnliga karaktären Ida. Hon bor i  Kalmar men har beslutat sig för att studera i Frankrike och särskilt intresserar hon sig för vissa gamla konstföremål i Notre Dame. Hon är fylld av svensk förnumstighet som hon utvecklar i den dagbok hon skriver och som ingår som en del i romanen. Det är så spännande med fransmän, förklarar hon. Hon söker förstå de personer  hon möter utan att förstå. Hon blir förälskad i en av dem, Sandro, men hon förstår inte honom heller. Döremot börjar hon inse i mötet med en annan kultur att människor inte agerar rationellt utan av så många motstridiga känslor, inte minst av rädsla. Hon är förtjust i Paris men på samma gång oförstående och oroad över stadens komplexitet. Så småningom kommer också kommentaren i dagboken att hon nog ändå vill åka tillbaka hem till Kalmar.Det fina i romanen är också att de olika karaktärernas personliga tillkortakommanden styr berättelsen framåt. Framåtrörelsen sker i stillsamt tempo och lite snirkligt men håller hela tiden kvar läsaren av nyfikenhet.

Notre Dame är byggnaden som befinner sig där, mäktig och ståtlig, mitt i stan. Britta Röstlunds roman ger oss läsare en liten men läcker fasett till bilden av den stora multikulturella franska huvudstaden. Tack, Britta, för att den, med några små undantag, bara utspelar sig på de två små öarna i Seine! Så är det i Paris. Du kan röra dig i ett kvarter och det ger mänsklig näring åt ett helt liv.

Nu närmar sig semestrarna. I Frankrike innebär det att det politiska engagemanget falnar. Lågan är svag, lite fladdrande under semestermånaderna. Vi kan vara rätt säkra på att inga revolutioner genomförs i juli och augusti. Lika säkra kan vi vara på att konflikterna väcks till liv igen en bit in på hösten och pågår intensivt också under kommande vinter.

Frågan är vad som driver de sociala konflikterna i Frankrike. De är starkt kollektiva till sin karaktär. Upproren kräver möten och en broderlig och systerlig sammanhållning mellan många människor i samma situation. Det gäller i hög grad i detta land. Trots att även fransmännen utvecklas mot ett mer individualistiskt beteende finns den kollektiva vreden kvar. Tillräckligt många upplever att de lever i en socialt och ekonomiskt utsatt situation och de känner igen sig och behöver agera tillsammans med lika berörda kamrater. Människor som är fattiga möter andra fattiga på arbetsplatser, på kaféer, på idrottsplatser, på stora torget i den egna byn eller den lilla staden. En del, men få till andelen, möts i det fackliga.

Det franska prekariatet har en fiende som alltid har ett ansikte. Presidenten representerar makten och det upplevda förtrycket. Det går att måla plakat med hans ansikte och bespotta det. Det går att göra kampen väldigt tydlig. Det är svårt att bekämpa ”marknaden” eller ”strukturer” hur gärna vissa vänsterteoretiker än vill tala om dessa begrepp. Tack och lov för den franska arbetarklassen: Det finns fortfarande en person att hata. Nuvarande presidenten Emmanuel Macron har dessutom en personlighet som retar upp folket mer än de flesta. Han inkarnerar en form av överhet som förefaller många fransmän sällsynt föraktfull mot dem som inte läst filosofi och kan föra sig i de vackra salongerna.

Frankrike är verkligen ett märkligt land som kan hålla de traditionella sociala konflikterna vid liv. Miljoner av revoltörer lockas inte att köpa delar i aktiefonder. Många av dem struntar fullständigt i att bli lika den urbana medelklassen. De har ofta inte råd att köpa kläder och inreda hemmen efter den klass som annars dominerar i Västeuropa men de verkar samtidigt stolta över att behålla sin identitet som arbetare. Ja, de struntar till och med i att gå en studiekurs i modern marknadsekonomi!

Franska sociala uppror följer årstidernas gång. Sommaren är sval, vintern het och så kan det blåsa upp till storm även under höst och vår. Presidenten, han som bespottas på bild på demonstrationsplakaten, vet också hur det fungerar med årstidernas växlingar. President Macron föreslog kring påsktid en tre månaders period av lugn och reflektion för att ta fram nya och bättre villkor för befolkningen i spåren av vinterns uppror mot pensionsförslaget. Då var han slug, Macron. De tre månaderna av önskat lugn från hans sida räcker fram till nationaldagen den 14 juli. Därefter går de flesta fransmän på semester. Inget kommer att hända före 15 september. Fem månader är en lång tid i fransk politik. En regering hinner förhandla med arbetsmarknadens parter, förbereda lagförslag och ta ett allmänt omtag inför nästa säsong.

Det förefaller som om Macron kan reda ut stormen även denna gång. Hans opinionssiffror lär fortsatt vara låga men han kan ju ändå inte bli omvald. Vem vet. Efter ytterligare fyra år av ständiga attacker mot hans person och politik kommer han, när en ny president – sannolikt lika hatad – valts in blir han tillräckligt respekterad och hyllad för att få godkänt i historieböckerna. Förresten, historieböckerna skrivs alltid av dem som lever i det urbana och välbeställda Paris. Han borde kunna förvänta sig en ljusnande framtid – efter 2027.