Okategoriserat

Tio år efter Charlie Hebdo
Tio år efter Charlie Hebdo 150 150 Tomas Lindbom

Den 7 januari 2015 begicks ett av de värsta terrordåden i fransk nutidshistoria när  de två bröderna Kouachi ur ett salafistiskt nätverk tog sig in i tidningen Charlie Hebdos lokaler i närheten av Bastiljplatsen i Paris och sköt tolv personer till döds och skadade ytterligare elva. Flera av offren var välkända satirtecknare och kolumnister på tidningen men även andra personer knutna till tidningen dödades. Detta dåd följdes av ett annat, riktat mot judar, ett par dagar senare och inte minst den stora terrorattacken mot bland annat nattklubben Bataclan i november samma år. Året 2015 var ett mörkt år i Frankrikes historia och det ska ny sörjas tio år senare, i ett stämningsläge som delvis är ett annat.

Attacken mot Charlie Hebdo hade föranletts av tidningens starka engagemang för det fria ordet som utövades med satiren som hjälp. Särskilt provocerande var tidningens val att publicera de karikatyrteckningar av profeten Muhammed som tidigare visats i Jyllands-Posten. Charlie Hebdo har varit tydliga med sin hållning att rätten att skända och håna även religiösa företeelser och föreställningar ska vara tillåtet i ett land som försvarar det fria ordet. Frankrike har också varit ett av de västländer som tydligast tagit ställning för denna del av de mänskliga rättigheterna och ofta gjort det konsekvent och utan att tveka.

Ett närmast enigt Frankrike stod nu upp för det fria ordet. En jättelik demonstration genomfördes i Paris några dagar efter dådet med uppslutning också av statschefer från andra länder. I första ledet syntes Israels premiärminister Netanyahu som gick bara några meter ifrån Mahmud Abbas som i samma månad utsågs till Palestinas president. Människor i hela Frankrike gick omkring med plakat eller t-shirts och knappar med orden Je suis Charlie (Jag är Charlie). Stödet för tidningen blev till en folkrörelse.

Tio år senare är bilden något förändrad. Fortfarande stöder en stor majoritet av befolkningen de värderingar som innebär rätten att också häda en religions djupaste värderingar och handlingar. Frankrikes republik bygger på sin sekularism (laïcité) som ger människor den friheten. Men, Frankrike har en debatt kring rätten att håna en förtryckt social eller kulturell grupp, i detta fall muslimer som lever i landet och som kan uppfattas som underordnad den traditionellt franska majoriteten. Vänstern har under de senaste tio åren i allt högre grad splittrats i denna fråga. Det märks i hur vänsterpartiet Det okuvade Frankrike tagit allt tydligare ställning för den muslimska, fattiga minoriteten i landet. Det är i dag för den delen av vänstern inte längre lika självklart att i alla lägen stödja en tidning som Charlie Hebdo som fortsätter sin kamp för den oinskränkta rätten att häda. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har till exempel svängt i sitt förhållningssätt till tidningen. Han hyllade den 2015 men kritiserar den i dag. Det råder samma utveckling där som i Palestinafrågan där kritiken mot en terrorstämplad organisation som Hamas tonats ned. Självfallet finns i hans och partiets förändrade hållning ett taktiskt drag. Muslimer som lever i förorter och är i hög grad uteslutna från den franska republikanska gemenskapen röstar med fördel på ett parti som öppnar för en delvis annorlunda syn på sekularism.

I den liberalt orienterade vänstervärlden kvarstår däremot samma stöd för Charlie Hebdo och de principer kring laïcité som försvarar tidningens redaktionella hållning. Redan före 2015 års terrorattentat med islamistisk prägel sa Manuel Valls, premiärminister några år under president François Hollandes styre, att det finns två sorters vänster i Frankrike och de är omöjliga att förena. Han själv har också dragit konsekvenserna av sin uppfattning och har nyligen accepterat att ingå i nuvarande premiärminister François Bayrous mittenregering som Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet valt att ställa sig utanför.

Ett problematiskt nytt år i Frankrike
Ett problematiskt nytt år i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

President Emmanuel Macron talade till det franska folket på nyårsafton. Det är en tradition att republikens statschef talar till sina medborgare inför det nya året för att stärka sammanhållningen och se framåt, förväntansfullt och om möjligt positivt. Så skedde inte denna gång.

Macrons tal var tunt. Han erkände visserligen att upplösningen av nationalförsamlingens i somras var ett olyckligt val som snarare har ökat spänningarna inom landet än lett till politisk kraftsamling och framåtblickande. Han nämnde också att han kunde tänka sig genomföra folkomröstningar under 2025 för att ge folket mer makt. Det första var ett konstaterande men inte ett löfte om handling. Det andra var ett löfte men utan konkretion. I vilken fråga skulle han underställa folket ett val? Macron har dessutom inte genomfört en enda folkomröstning sedan han tog makten 2017.

Oppositionen kritiserade hans tal men så är det i ock för sig alltid. Problemet är att detta tal på nyårsafton inte ger medborgarna något hopp. Det var allmänt hållet. Det fanns knappt tillstymmelse till en kritisk analys av det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella läge som Frankrike befinner sig i, Det saknade också  konkreta förslag för nästa år.

President Macron har tappat en stor del av sin auktoritet under sina år vid makten men särskilt under 2024. Han tog sig igenom krisen med de gula västarna åren före covid. Han behöll greppet över de svåra åren när viruset härjade som värst. Han tycktes också under den första mandatperioden 2017-22 spela en aktiv roll utrikespolitiskt.

Något har hänt efter omvalet i maj 2022. Han har tappat en del av styrningen i sin utrikespolitik. Han har bytt ståndpunkt vid flera tillfällen på ett oroväckande sätt när det gällt såväl kriget i Ukraina som i Mellanöstern. Han har gjort sig ovän med Algeriet som visserligen har en problematisk statsledning men han har också förlorat inflytande inom EU.

Inrikespolitiskt har Macron än större bekymmer. Den politiska krisen har i dag utvecklats till att bli en institutionell för att inte säga konstitutionell kris. Frankrike går nu in i ett år utan en budget och det beror på nationalförsamlingens och regeringens oförmåga att fatta beslut på detta centrala område. Frågan ställs nu allt oftare: Vem har den politiska makten i landet; presidenten, regeringen eller parlamentet? Macron är oss svaret skyldigt.

Till detta ska läggas ett växande budgetunderskott som hotar landets ekonomi i stort och sociala spänningar bland skilda befolkningsgrupper. Alltför många medborgare har för låg levnadsstandard och detta är en grogrund till socialt missnöje. Det går att lägga till fler aspekter på den sociala krisen, inte minst frågan om migrationen och en växande kriminalitet.

President Emmanuel Macron har inte ansvar för allt. Kriserna i Frankrike har fördjupats sakta men säkert under flera decennier. Han har ändå knappast förbättrat situationen och han står idag märkligt ensam och svarslös. Talet på nyårsafton blev för många ännu en smärtsam upplevelse av hans oförmåga att ingjuta mod hos sina medborgare och peka på möjliga vägar ut ur krisen.

 

Ett märkligt år, 2024
Ett märkligt år, 2024 150 150 Tomas Lindbom

Till slut, kvällen före julafton, presenterades ännu en regering under 2024. En regering som nu leds av premiärminister François Bayrou men med dåliga framtidsutsikter. Sannolikt överlever den nyårshelgen men frågan är hur länge till. En regering som består av ministrar som alla förlorade senaste valet till nationalförsamlingen.

Faktum är att 2024 blev ett minnesvärt år i fransk politik men inte för dess framgångar utan för en alltmer fördjupad splittring och kris. Regeringar har kommit och gått och politiska iakttagare konstaterar att kriserna varit så många att man måste gå tillbaka till den så kallade fjärde republiken, känd för sina svaga regeringar, för att hitta en jämförelse. Det var fjärde republiken som ledde fram till General de Gaulles maktövertagande 1958 och en konstitution som upphävde parlamentarismen och gav presidenten en makt som ingen annan i Europa. Denna konstitution har emellertid visat sin svaghet under Emmanuel Macrons andra mandatperiod och nu pekar mycket mot en författningsrevision.

President Macron har ett stort ansvar för den politiska kris som landet befinner sig i. Frågan är om han inser sitt ansvar och kan bidra till en positiv förändring under det kommande året. Det är inte så mycket som tyder på det. Han har inte lyssnat på den kritik som väljarna riktat mot honom under 2024 i EU-valet och i valet till nationalförsamlingen. Han har fortsatt att välja regeringschefer som står honom mycket nära och som tillhör förlorarna i de senaste valen. Han har inte accepterat att finna ett bredare underlag  i nationalförsamlingen för en ny regering. Han har avvisat partier som han beskrivit som extrema och inte republikanska men dessa partier eller allianser till höger och vänster har haft större stöd i den direktvalda folkförsamlingen än de som han fortsatt lutat sig emot.

Emmanuel Macron har under 2024 varit ovillig att lyssna på andra och nya röster. Han har haft all rätt att välja premiärministrar som står honom nära men han har i de flesta väljares ögon visat nonchalans mot folkviljan. Den är visserligen splittrad i tre block, vänster, mitten och höger, men resultatet i senaste valet pekar mot framgångar för vänstern och högern och bakslag för Macrons egen koalition i mitten.

Som en följd av Macrons ovilja att öppna regeringsunderlaget för partier till vänster eller höger förlorar han ännu mer av stöd i befolkningen och kritiken även inom hans eget block växer. För delar av vänstern står det klart att han måste utlysa nyval. Han kan inte på grund av konstitutionella hinder utlysa nyval till nationalförsamlingen förrän i sommar men han kan utlysa nyval till presidentämbetet. Det skulle innebära att han lämnar presidentskapet i förtid, ett steg som han knappast tänker ta.

Vänsterns ledande parti Det okuvade Frankrike driver detta krav. Om Macron verkligen valde att utlysa presidentval i förtid skulle det kunna leda till att nationen får en president som hämtas från ett parti utanför de traditionella partierna inom mitten i bred mening. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon eller Nationell Samlings Marine Le Pen kan stå som segrare. Det fyller det etablerade Frankrike med skräck. Det skulle också vara som en mardröm för ledarskiktet i de västliga demokratierna, inte minst inom EU. Det skulle inte heller samla den franska nationen eftersom en president från ytterhögerns eller yttervänsterns partier vore en provokation för majoriteten av befolkningen. Det problematiska är att det också är en provokation för en majoritet av befolkningen om Macron fortsätter att utse premiärministrar från sin egen politiska sfär i mitten.

Under 2025  återkommer jag med blogginlägg som belyser de spänningar som råder mellan olika befolkningsgrupper och väljargrupper i landet. Inget tyder på att dessa spänningar avtar. Marine Le Pens ställning stärks långsamt men säkert. Det okuvade Frankrike har inte nått samma nivåer av stöd i opinionen men har ändå skaffat sig en viktig plats inom vänstern och har också inflytande i nationalförsamlingen. Inte minst har partiet skaffat sig en rad ledande positioner i utskott  och i andra funktioner. Partiet har också bidragit till att höja tonläget i kammarens debatter. Ledamöter ur detta parti stör talare från andra partier genom att skräna, hånar politiska motståndare på olika sätt. Det är ett parti som ständigt påminner om betydelsen av gatans parlament. Nationalförsamlingen blir också alltmer som en spegel av gatan när den fylls av demonstrationer och bråk.

Under 2025 får vi iaktta utvecklingen. Den politiska krisen är ett faktum men kommer den att fördjupas och i vilken riktning kommer den att utvecklas? Det blir viktigt att iaktta och begrunda det som sker i Frankrike under nästa år.

 

Snart kommer tomten med en ny fransk regering
Snart kommer tomten med en ny fransk regering 150 150 Tomas Lindbom

Även en bloggkommentator av fransk politik borde få ta några dagars jullov. Trots att tillkännagivandet av den nya regeringen dröjer och sannolikt inträffar ikväll, dagen före julafton, tillåter jag mig att redovisa för det som är känt i förväg. Jag hade nämligen tänkt att ägna mig åt att fira jul i morgon och inte hänga över alla franska nyhetskanaler för att få senaste nytt om de nya ministrarna. Så här är några godbitar i förväg. En och annan slamkrypare lär smyga sig in.

Den nye premiärministern François Bayrou har velat presentera en smal regering med tunga namn. President Emmanuel Macron har velat ha en regering som präglas av politisk bredd men utan inslag av de så kallade extrema partierna, Det okuvade Frankrike och Nationell Samling. Det blir sannolikt en regering med tunga namn om man med det menar politiker som redan prövats i andra regeringar och som franska folket i allmänhet misstror. Däremot lär regeringen inte bli smal. Det blir svårt att hålla den under trettio personer när det gäller att tillgodose olika särintressen. Den blir inte heller bred politiskt eftersom såväl Republikanerna som i stort sett hela vänstern inte vill ingå i den.

Macron och Bayrou ville ha till stånd en överenskommelse där oppositionen lovar att inte hota med misstroendevotum. Det lär inte bli möjligt att uppnå. Inget parti som inte ingår i den kommande regeringen är beredd att ge carte blanche i det avseendet.

Regeringsförberedelserna har dragit ut på tiden eftersom de så kallade tunga namnen stör oppositionen på olika sätt. Xavier Bertrand, republikan på vänsterflygeln inom sitt parti är tänkt som justitieminister vilket får Marine Le Pen att se rött. Han har alltid attackerat Nationell Samling med stor frenesi och hårda ord och dessutom är justitiedepartementet ett viktigt fögderi för Nationell Samling. Bruno Retailleau är tänkt att fortsätta som inrikesminister med ansvaret för lag och ordning i landet. Han provocerar vänstern som vill ha en mjukare politik på det området. Ingen inom vänstern är heller glad över Bayrous tanke att ta in Gérald Darmanin som utrikesminister. Han är en högerorienterad macronist som tidigare varit inrikesminister och till och med i en debatt uttryckte att han tyckte att Marine Le Pen var för lös i tyglarna i migrationsfrågan.

Tidigare premiärministern Elisabeth Borne, macronist med bakgrund i Socialistpartiet, är tänkt som ny utbildningsminister vilket stör högern. Och vem blir ny finansminister? Flera tunga namn som förre ministern på den posten, Pierre Moscovici, har tackat nej. Ytterhögern och vänstern vill inte tala om budgetunderskotten men det vill Republikanerna och i någon mån mitten även om ledaren för macronistgruppen i nationalförsamlingen, Gabriel Attal, inte vill ha några skattehöjningar över huvud taget. Här är låsningen total.

Den nya regeringen har inget program och egentligen ingen profil heller på sammansättningen av ministrarna. Den politiska krisen i landet blir alltmer fördjupad och alltmer uppenbar. Partierna har inga som helst ambitioner att söka samförstånd utan intresserar sig mest för att dra röda linjer åt alla håll.  Det är begripligt att allt fler aktörer i spelet och betraktare av denna sorgliga process ställer sig frågan om inte den enda lösningen är ett nytt presidentval. Även där lägger partier och framtida presidentkandidater taktiska aspekter på frågan. Jean-Luc Mélenchon och Marine Le Pen vill ha ett nyval så fort som möjligt. Det skulle gynna dem. Mitten och Republikanerna föredrar att vänta, av taktiska skäl men också för att försöka rädda den nuvarande konstitutionen från att falla samman.

Grundtipset är att vi får en ny regering innan fransmännen sätter sig runt julbordet på julaftons kväll. Julsederna ger tidsmässigt Bayrou och Macron några extra timmars respit jämfört med hur vi firar helgen i Sverige. Men osvuret är bäst. Allt jag skrivit i detta blogginlägg kan vara fel. Gardera alltså med att det inte blir någon regering alls under de närmaste dagarna. Blir det så lär jag tvingas lämna julbordet och ägna mig åt studier av alla analysglada politologer i de franska medierna. Och politologerna i detta land, de är många.

God jul!

Det går inte så bra för Frankrike
Det går inte så bra för Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Den kände tv-kommentatorn François Lenglet har numera glasögonen uppe på sin skalliga hjässa och ger alltmer dystra analyser av fransk ekonomi som är hans specialområde och där han luftar sina liberala värderingar. Frankrike går åt fel håll, konstaterar Lenglet. Han suckar i nyhetskanalen LCI när han konstaterar att länder som Italien och Spanien, förr om åren beskrivna som svaga ekonomier nu gått om Frankrike. Istället har, klagar han, Frankrike en galopperande statsskuld, högre skuldräntor, ökande arbetslöshet och – nu även – en politisk förlamning i nationalförsamlingen som snart kan övergå i en allvarlig konstitutionell kris.

Lenglet hade kunnat tillägga att de partier som på senare år hålls ansvariga för problemen och som väljarna straffat i flera val verkar fatta ett allt fastare grepp om det politiska rodret. Folket klagar och väljarna är närmast apatiska inför läget i landet när den nye premiärministern François Bayrou nu är i färd med att forma en regering med de gamla,  tunga och välkända namnen. Det är de partiföreträdare som väljarna har vänt sig ifrån som nu ska lösa krisen. När detta skrivs är det inte känt vilka namn som kommer att ingå i den nya regeringen men det skulle förvåna om den inte främst kommer att bestå av Macrons mest trogna män och kvinnor som redan prövats i ledande roller. Politiska bedömare tror på ministrar ur Macrons eget parti tillsammans med företrädare från premiärministerns parti MoDem, från förre premiärministern Édouard Philipps Horizon och högerpartiet Republikanerna. Möjligen lägger Bayrou till någon socialist men i så fall från dess högerflygel.

Det är inget fel på de personer som antas ingå i den nya regeringen om de heter Pierre Moscovici, Elisabeth Borne, Gérald Darmanin eller Sebastien Lecornu men de kommer att föra samma politik som förts sedan Macron tillträdde 2017. Det enda som kommer att skilja en sådan regering från dem under Macrons första mandatperiod är dess trängda parlamentariska läge. En regering Bayrou måste ta än mer hänsyn till olika särintressen till höger och vänster och sannolikt kommer budgetunderskottet därför att öka än mer. Politikens mål och innehåll kommer att i än högre grad anpassa sig till taktisk anpassning.

Det finns anledning att längre fram göra en mer definitiv analys av Macrons år som president. Redan nu är det uppenbart att han tappat styrningen över politiken. Han visade tidigt prov på vankelmod i flera frågor men efter omvalet 2022 har hans förmåga att sätta sin prägel på de politiska besluten avsevärt minskat. Efter förlusten i valet till nationalförsamlingen i somras är han inrikespolitiskt sett mer en betraktare av det politiska skeendet än en aktör. Hans förtvivlade försök att återta ledarskapet bemöts numera med ord som att han ständigt söker en plats i ljuset, att han är en obotlig narcissist.

Vi går mot slutet av 2024, ett år som varit turbulent i högsta grad politiskt. Alla bedömare är överens om att landet måste återupprätta en form av ordning bland de politiska institutionerna. Franska folket förväntar sig resultat även om olika väljargrupper har diametralt olika uppfattningar i centrala frågor. Politikerna måste träna sig i att kompromissa för att nå fram till beslut. Det krävs majoritetsbeslut kring den ekonomiska politiken. Brottsligheten skenar och måste bekämpas. Migrationen är en laddad fråga som också kräver lösningar. François Bayrou uttryckte i sitt första tal som premiärminister att han såg framför sig att han nu måste bestiga Himalaya. Han har säkert rätt men han eller någon annan måste snart göra det om inte landet ska falla allt djupare in i en politisk och ekonomisk kris. Allt färre tror att Macron kommer att klara den uppgiften.