Okategoriserat

Antisemitismen blir valfråga
Antisemitismen blir valfråga 150 150 Tomas Lindbom

För några dagar sedan skedde en våldtäkt utförd av tre minderåriga pojkar, 12-13 år, mot en trettonårig judisk flicka. Det visade sig att pojkarna helt uppenbarligen attackerat flickan därför att hon var judinna. Det var en antisemitisk handling av allra värsta slag och som chockerar en hel nation. Antisemitismen har varit och är nu ett alltmer påtagligt inslag i valdebatten och kritiken riktas mot vänsterpartiet La France Insoumise.

Frankrike har den största muslimska och judiska befolkningen i Europa. Det bor cirka 500 000 judar i landet. Det är väl känt att antisemitismen har ökat. Den har växt sedan decennier tillbaka men ökat än mer efter Hamas terrorhandling den 7 oktober förra året. Särskilt delar av vänstern har försvarat eller ursäktat Hamas som organisation och lagt skulden mer mot Israel. De propalestinska yttringarna har varit starka inom stora delar av den muslimska befolkningen i landet och understötts särskilt av La France Insoumise och i än högre grad av Det nya antikapitalistiska partiet som också ingår i Folkfronten. Dessa vänsterpartier har blivit propalestiniernas stöd i den allmänna debatten. Dess ledare slår ifrån sig all kritik om att vara antisemitiska men en övervägande del av den franska offentliga opinionen ifrågasätter detta. Många för att inte säga de flesta utanför yttervänstern menar istället att La France Insoumise måste ta på sig ett stort ansvar genom att ta ställning för en propalestinsk linje och inta en ursäktande hållning mot Hamas.

I en jämförande studie kring säkerheten för judar i olika europeiska länder visar det sig att de franska judarna känner sig mest hotade i sin vardag. Det går också att peka på rena våldsbrott riktade mot judar som det dödliga våldet mot en judisk skola i Toulouse 2012 och ett våldsamt angrepp mot en judisk affär i samband med andra terrorhandlingar i Frankrike 2015. Och nu senast våldtäkten mot den unga flickan.

Den så kallade Nya Folkfronten består av fyra partier. Två av dem är tydligt propalestinska  och flera av dess politiker har nyligen gjort sig skyldiga till uttalanden där de kopplat judiska socialisters mer Israelvänliga uttalanden med att de är judar. Nu ställs också särskilt Socialistpartiet inför frågan varför de engagerat sig i en folkfront där antisemitismen lurar i kulisserna eller visar sig öppet. Frågan om Folkfronten och antisemitismen har blivit en viktig valfråga.

Vänsterpartierna EELV (de gröna), La France Insoumise, Det nya antikapitalistiska partiet och Socialistpartiet har varit tydliga med att samgåendet i en folkfront har ett övergripande mål: att stoppa högerextremismen från att ta makten i Frankrike. Förekomsten av antisemitism bland två av Folkfrontens partier minskar den moraliska trovärdigheten i hela detta projekt. Nationell Samling har samtidigt ägnat femton år av att avdiabolisera sitt parti under Marine Le Pens ledning. Det finns fortfarande skäl för att ställa sig skeptisk till detta parti men inte på samma sätt som förr. Det som i dag gör partiet problematiskt i ett franskt sammanhang handlar om relationen till Ryssland och en populism vad gäller den ekonomiska politiken. Dess migrationsprogram har också inslag som kan uppfattas som stötande men skiljer sig allt mindre från den vanliga högern. Nationell Samling har också drag av populism men dessa drag återfinns sannerligen i det program som nu Folkfronten presenterar inför valet.

Antisemitismen delar vänstern och kan bli förödande för Folkfrontens trovärdighet i detta val som nu stundar. Samtidigt står det också klart att den opinionsbildande klassen och väljarna i stort ofta fokuserar på olika ämnen. Det som upprör intellektuella och politiska journalister i tv kan vara oväsentligt för den vanlige väljaren. De flesta vänsterväljare vill trots allt ha en gemensam vänster för att bekämpa all höger. Nationell Samlings väljare berörs knappast heller av indignerade debatter i tv och tidningar om deras partis bristande moral i vissa ämnen. Opinionsundersökningarna visar fortfarande att Nationell Samling leder med över 30 procent medan Folkfronten når upp till 25 procent och Macrons partier till knappt 20.

 

Om Nationell Samling vinner valet…
Om Nationell Samling vinner valet… 150 150 Tomas Lindbom

Nu pågår valrörelsen för fullt i Frankrike. Tre block står mot varandra och frågan är vilket block som vinner. Blir det kaos med en regering bestående av representanter för Nationell Samling? Och kommer vänstern att nå framgångar med sin nya folkfront och kan det möjligen bli en seger för Macrons parti Renaissance?

Frågorna är många. Svaren är än så länge suddiga. Det är svårt att förutspå valresultatet men ännu svårare att förutspå vad som händer beroende på fördelningen av mandat i den nya nationalförsamlingen.

Låt mig börja med möjliga alternativa valresultat. I nästa vecka vet vi mer. Då är det klart vilka kandidater för de olika partierna som ställer upp i de 577  valkretsarna. Det är högst avgörande vilka personer som möts i valkretsarna. De mätningar som hittills gjorts baseras på opinionsundersökningar på en nationell nivå. I nästa vecka kan vi få mätningar som tar hänsyn till varje valkrets för sig. Hittills förefaller Nationell Samling ha ledarpositionen följt av Folkfronten och Renaissance med stödpartier på tredje plats. Det kan innebära alltifrån absolut majoritet för Nationell Samling till en nationalförsamling där de tre blocken hamnar på ungefär en tredjedel var av de folkvalda. Det är dock svårt att se att Macrons stöd i nationalförsamlingen stärks eller ens bibehålls jämfört med dagens läge.

En stor framgång för Nationell Samling innebär sannolikt att Jordan Bardella, partiledare för Nationell Samling, utses till premiärminister av president Macron. Han vill inte göra det men tvingas sannolikt till en sådan utnämning. Allt annat skulle uppfattas som en antidemokratisk handling. Dessutom skulle det innebära att hans regering fick avsevärda problem att styra landet med en nationalistisk nationalförsamling.  Frågan är dock om en regering dominerad av ministrar från Nationell Samling skulle innebära så stora förändringar som många bedömare antar. Den franska statsapparaten är totalt dominerad av tjänstemän med förankring i den elit  som formats i skolor och i verksamheter som står i kontrast till detta parti. Ministerier och myndigheter och inte minst presidenten och hans stora stab i Elyséepalatset kommer att göra allt i sin makt för att hindra radikala förslag från Nationell Samling att bli verklighet. Vi skulle kunna dra parallellen från regeringsåren 1976-82 när de tre borgerliga partierna drev en politik som var snarlik de tidigare 44 åren av socialdemokratiskt styre. Det tar mycket tid att vända ett lands politiska inriktning. Det som kan skynda på förändringsprocessen är ett läge där även presidenten representerar Nationell Samling. Det skulle kunna bli verklighet 2027. Macron och många andra hoppas på att tre år med samregerande skulle visa på ytterhögerns oförmåga att tillfredsställa sina väljares önskemål och minska dess väljares vilja att rösta fram en helt ny regim i landet.

Värre för mitten i Frankrike vore ett dödläge där Nationell Samling inte får regeringsmakten men hindrar Macron från att driva en egen politik. Det skulle kunna öka högerväljarnas krav på regimskifte 2027 och bädda för Marine Le Pen som president.

Ett tredje scenario, en framgång för Folkfronten, skulle antagligen också vitalisera högern inför 2027. En vänsterregering är inte sannolik men skulle en sådan kunna komma till makten kommer den antagligen att upplösas inom en ganska snar framtid. Socialistpartiet ingår i den nya folkfronten men befinner sig i många frågor långt ifrån de andra tre partierna i denna vänsterallians. Macrons förhoppning vore i ett sådant läge att locka över den socialdemokratiska falangen inom Socialistpartiet och bygga en bredare koalition för sitt parti inför 2027. I presidentens och hans omgivnings propaganda hörs redan att socialdemokrater men också mittenorienterade republikaner borde känna sig mer hemma hos Macron än i vänster- respektive högerallianserna.

Nästa vecka vet vi mer. Valutslaget den 30 juni men framförallt den 7 juli, den andra valomgången, blir oerhört betydelsefullt för det nationella politiska styret i Frankrike under de kommande åren.

 

Enad vänster men splittrad höger
Enad vänster men splittrad höger 150 150 Tomas Lindbom

Kampanjen inför första omgången av valet till den franska nationalförsamlingen, den direktvalda kammaren i det franska parlamentet, sker i rekordfart. Nu återstår sexton dagar till den första valomgången. Partierna har bråttom att få fram kandidater till de 577 valkretsarna. De ska dessutom forma allianser vilket de senaste dagarna visat sig minst sagt besvärligt för högern där Nationell Samling och Éric Zemmours parti Reconquête hamnat i öppet gräl och där Zemmour uteslutit några av de ledande partivännerna, bland andra Marion Maréchal. Det gäller också inom Republikanerna. Partiets verkställande utskott har uteslutit sin ledare Éric Ciotti som dock vägrat avgå och driver frågan  till ett avgörande i domstol. Vänstern har däremot enats. Opinionssiffrorna visar inte att konflikterna eller vänsterns enande ändå får särskilt stor betydelse.

De första mätningarna har redan kommit. Mätperioderna är korta, i allmänhet två dagar. Det är rimligen svårt för många respondenter att ta ställning i ett politiskt läge där så mycket händer varje dag. Intrycket är att den tendens som vi sett under ett par år håller i sig. Nationell Samling stärker sin ställning och resultatet i EU-valet i söndags verkar hålla i sig. Partiet får mellan 31 och 35 procent i de olika mätningarna som publicerats denna vecka medan partiet fick 31,37 i valet till EU-parlamentet. Vänstern har nu proklamerat en allians med beteckningen Front populaire (Folkfronten). Den består av fyra partier: La France Insoumise, Socialistpartiet, EELV (de gröna) och Kommunistpartiet. Enligt undersökningarna får Folkfronten kring 25 procent av rösterna vilket är i stort sett samma resultat som i valet till nationalförsamlingen 2022 då det så kallade Nupes, bestående av samma partier, fick närmare 26 procent av rösterna i den första valomgången. Renaissance, president Macrons parti, får i dessa första mätningar 18-19 procent vilket ska jämföras med resultatet i första valomgången till parlamentsvalet 2022: närmare 26 procent. Sammanfattningsvis: Högern och vänstern stärker sina positioner medan Macrons mittengruppering tappar mark.

Valanalytikerna sitter nu och räknar på möjliga utfall i valet. De måste ta hänsyn till vilka kandidater som ställer upp i de olika valkretsarna, hur många som går vidare till en andra valomgång, två, tre eller fyra kandidater, hur många av förlorarna i den första valomgången som stöder en av vinnarna i den andra. Det är ett kalkylerande med en rad faktorer och närmast omöjligt att göra på ett rättvist sätt i nuvarande läge. Vi vet inte vad kandidaterna heter och vilken hållning de intar i detta spel med olika konkurrerande partier. Vi vet framförallt inte hur väl samspelet fungerar inom högern. Konflikterna har varit betydligt större där än inom vänstern under de första dagarna. Till slut vet vi inte heller hur väljarna påverkas av dessa stridigheter, främst inom vissa av partierna. Står sig resultaten från EU-valet eller väljer fransmännen en annan väg för valet till nationalförsamlingen?

Vissa analytiker vågar ändå sticka ut hakan. De menar att Macrons parti och stödpartier kommer att åtnjuta svåra bakslag. De bedömer att Nationell Samling lär göra ett mycket bättre val än 2022 då de fick 89 mandat. Dock tycks dessa analytiker anse att partiet inte uppnår majoritet. President Macron kommer självfallet att använda sig av sin konstitutionella rätt att utse premiärminister och drar sig i det längsta för att välja Jordan Bardella. Resultatet, om man får tro tidiga analyser, kommer att bli en kamp mellan vänster och höger med en mycket försvagad ställning för Macrons parti. Ett sådant resultat och Macrons vidare öde som president kommer att bli föremål för öppen diskussion.

 

 

Macron presenterar sitt valprogram
Macron presenterar sitt valprogram 150 150 Tomas Lindbom

I dag klockan 11 mötte president Emmanuel Macron journalisterna i en tv-sänd presskonferens för att presentera ett valprogram för sig, sin regering och sitt parti inför valet till nationalförsamlingen den 30 juni och 7 juli. Talet handlade mer om strategi och att utmåla vissa partier som extremister än att presentera nya reformer eller en ny politik. Han tog inte heller ställning till vilken premiärminister han vill utse efter valet.

Det råder förvirring kring mycket i den franska politiken just nu. Macrons upplösning av nationalförsamlingen på söndagskvällen, en timme efter det att vallokalsundersökningen presenterats,  till en rad förvirrande partipolitiska aktioner och oklarhet kring presidentens strategi för framtiden. Det är självklart inte heller lätt för någon att navigera i en situation där ett val ska genomföras om arton dagar och där i stort sett alla är tagna på sängen.

Macron presenterade i dag ett valprogram som i stort sett var en uppräkning av hans gamla hjärtefrågor. Han talade om en ekonomisk politik som ska koppplas till ett ekologiskt hållbart samhälle. Han försvarade sin migrationspolitik som grundades i fasthet men uteslöt rasism. Han ville fortsätta att utveckla en skola med höga kunskapskrav, goda lärare, bättre arbetsmiljö och så vidare. Han ville fortsätta att ge särskilt ungdomar bättre möjligheter till bostäder och han påminde om att pensionerna ska indexeras efter inflationen. Han försvarar EU och markerar hårt mot Ryssland i Ukrainafrågan men det är heller ingen nyhet.

Framförallt talade Macron om politisk strategi och om hotet  från de partier han utpekade som extremister; Nationell samling och La France Insoumise (det okuvade Frankrike). Han öppnade för samarbete med politiker som var ”av god vilja” och de ansåg han sig hitta i Socialistpartiet och inom det republikanska partiet och även de gröna.

Det sakpolitiska programmet som han presenterade kan knappast ha lockat nya väljare. Det fanns knappt några nyheter och inget som skulle kunna bli en vinnare i valet. Strategin är inte heller ny. Han har särskilt sedan presidentvalet 2022 pekat ut Marine Le Pens och Jean-Luc Mélenchons partier som ett hot mot det franska samhället på flera sätt. De extrema partierna, menar han, hotar välfärden och demokratin. Väljarna visste sannolikt vad han tyckte om dessa partier före söndagens EU-val men det hindrade inte att hans egen EU-lista kom långt efter Nationell Samlings och nästan passerades av Socialistpartiets lista.

Emmanuel Macron har förmodligen förhoppningen att hans politiska program och hans person och politiska omgivning genom sin måttfullhet och kompetens till slut ska få tillräckligt många väljare att ansluta sig till partiet Renaissance. Det är ett riskabelt spel han givit sig in på. Hans attraktionskraft på väljarkåren är inte stark och den är sannolikt minskande. Risken är överhängande att den nya nationalförsamlingen innehåller en större andel Macronkritiska ledamöter och fler som kan betraktas som ”extrema”. Det enda som skulle kunna hjälpa honom är om Socialistpartiet bryter med vänstern och att Republikanerna tar avstånd från Nationell Samling och ingår i en så kallad republikansk pakt med Macron. Då skulle han kunna vinna majoritet i valet. Men detta scenario är i varje fall i dag osannolikt. Oppositionen till vänster och höger ser knappast några fördelar i att närma sig en president som är så pass illa omtyckt bland så många väljare.

Mot en gemensam höger i valet
Mot en gemensam höger i valet 150 150 Tomas Lindbom

Det händer mycket i den begynnande valrörelsen i Frankrike. Söndagarna den 30 juni och 7 juli ska partierna ställa upp i ett val till nationalförsamlingen som är den ena av två kamrar i det franska parlamentet och som är direktvald av folket. Som är allmänt känt har president Macron upplöst nationalförsamlingen. Nu försöker partierna i all hast att utveckla koalitioner som ska gynna inte bara dem som enskilda partier utan också stärka vänstern, mitten eller högern beroende på politiska preferenser.

Högern har aldrig kunnat enas eftersom den varit delad i dels en så kallad extremhöger med rötter tillbaka till 1800-talet men i modern tid med kopplingar till Vichyregimen under andra världskriget och försvaret för ett fortsatt franskt Algeriet och en så kallad republikansk höger med närhet till General de Gaulle och befrielsen av Frankrike från Tyskland 1944. Denna skarpa gräns tenderar sedan flera år att suddas ut. Den som läst min blogg har säkert noterat att jag förutspått en förening av extremhögern och den republikanska högern även om detta skulle ta lång tid. Nu har Nationell Samling haft stor framgång i EU-valet och tvingat fram Macrons beslut om att upplösa nationalförsamlingen. Detta föranleder att högerflygeln inom Republikanerna i dag har sagt sig vilja ingå en valallians med Nationell Samling. I en tv-intervju vid lunchtid sa ledaren för Republikanerna, Éric Ciotti, att han ville se en sådan valallians. Han har dock omedelbart blivit hårt kritiserad av en rad andra ledare inom det republikanska partiet. Detta parti har sedan tidigare varit svårt splittrat. En del av dess ledare har under de gångna åren anslutit sig till Macron. Andra har framhärdat i tanken att Republikanerna bör hålla en självständig linje, i opposition mot både Macron och Nationell Samling. Ciotti och flera andra har däremot dragit sig alltmer mot tanken att samarbeta högerut. Ingen vet nu hur dramat inom Republikanerna slutar. Möjligen bryter partiet samman redan under denna valrörelse.

Samtidigt har förhandlingar pågått sedan igår kväll mellan Nationell Samling och det andra ytterhögerpartiet Reconquête (Återerövring), företrätt av Éric Zemmour och Marion Maréchal om en valallians. Förhandlingarna har idag på eftermiddagen resulterat i ett nej från Nationell Samlings sida till ett närmare samarbete i valkretsarna. Det finns flera möjliga orsaker till att Nationell Samlings ledare säger nej. Ett av skälen kan vara att relationen mellan dem och Éric Zemmour är dålig. Nationell Samling vill helst spela rollen av ensamt parti inom ytterhögern. Därför tackar partiet nej till valsamverkan med Reconquête. Enskilda politiker från andra högernationella partier och rörelser kan få åtnjuta stöd i någon form av valsamverkan men inte ett parti. Uppenbarligen ser Nationell Samling också positivt på ett närmande till Republikanerna. Det vore ett viktigt genombrott för Marine Le Pens medvetna arbete på att avdiabolisera Nationell Samling. En samverkan med Republikanerna vore detsamma som att hennes parti inte längre uppfattas som extremt utan som en naturlig del av den franska demokratin.

I senare blogginlägg kommer jag att beskriva läget för vänstern och för Macron och hans samarbetspartier. Det är ont om tid för alla. På söndag är det bara två veckor till valet och de flesta partier har inte hunnit planera för detta val rent strategiskt. Under dessa juniveckor 2024 skrivs i sanning fransk politisk historia.