Okategoriserat

Skolan inte så bra som vi tror
Skolan inte så bra som vi tror 150 150 Tomas Lindbom

Den franska skolan har gott rykte utomlands. Många bländas av drag av elitutbildning som sker redan i de lägre klasserna. Mitt ena barnbarn studerade Ovidius texter redan som 11-åring och mitt andra har insikter i Voltaires och Rousseaus idéer före fyllda 13.

Vem blir inte imponerad av en läroplan som vårdar kulturarvet på en kontinent där renässansmänniskan ersatts av datanördar som konsumerar istället för att lyfta blicken från det vardagliga mot det eviga? Problemet är att den franska skolans mål är att fostra alla barn och ungdomar men lyckas bara med en del av dem. I problematiska förorter fungerar inte skolan alls. I det så kallade collège (årskurserna 6-9) går alla elever oavsett studiemotivation och skolresultat i samma klass vilket är en demokratisk  och pedagogisk idé men som nu kritiseras av skolledare för att skapa mer problem för de svagpresterande eleverna. Den franska skolan vårdar alltså kulturarvet och förbereder för högre studier – elitstudier – och glömmer dem som inte har dessa ambitioner.

Allt fler föräldrar med ambitioner för sina barn sätter dem i privata skolor som förefaller nå bättre resultat för de studieorienterade. Skolan är en spegel av samhället med sin hierarkiska ordning. Begåvade barn och barn från studiemotiverade hem ges i praktiken en undervisning som passar dem bättre. Barn från miljöer med svag koppling till högre studier upplever ett utanförskap under lektionerna. En demokratisk skola finns nu liksom förr  i de vackert skrivna dokumenten men inte lika mycket i verkligheten.

Det bekymrar skolledare och politiker att Frankrike trots sina stolta ambitioner inte visar upp särskilt imponerande resultat i PISA-mätningar och liknande undersökningar. Det förefaller som om läroplanernas utformning har mindre påverkan på resultaten än befolkningens sammansättning och kulturella betingelser. För progressiva aktörer på skolans område är detta ytterst frustrerande därför att skolan borde vara en central plats för att med ideologiska och administrativa modeller förändra världen i demokratisk riktning. Frankrike skiljer sig från Sverige i vissa avseenden i sin vision och i sina programförklaringar men viljan att skapa en demokratisk skola finns i båda länderna. Och båda länderna har i grunden misslyckats. Skolan är  lika splittrad mellan hög- och lågpresterande elever som någonsin tidigare. Arbetsron följer samma mönster. I mina barnbarns katolska privatskolor råder lugn och studiero. I de invandrartäta förorterna utanför Paris råder kaos eller minimal närvaro i vissa skolor.

Jordan Bardella med prinsessa
Jordan Bardella med prinsessa 150 150 Tomas Lindbom

Veckotidningen Paris Match kom i sitt senaste nummer med ett scoop som heter duga. På bild visades Nationell Samlings ledare Jordan Bardell upp med sin nya flickvän. Denne politiska ledare, född av italienska invandrare och uppvuxen i Drancy, en folklig kommun norr om Paris har nu officiellt meddelat sitt förhållande med prinsessan Maria-Carolina de Bourbon des Deux-Siciles.

Nyheten väcker förstås intresse i Frankrike med en befolkning som både är i hög grad politiskt engagerad men också älskar att skvallra om kungligheter. Maria-Carolina de Bourbon uppfyller högt ställda krav på att vara blåblodig. Ett barnbarn till solkungen Ludvig XIV, Philip V av Spanien, som är anfader till henne. Kungen av Kungariket de bägge Sicilierna, Ferdinand I, är också anfader i rakt nedstigande led.

Maria-Carolina är 22 år och beskrivs som en jetset och har arbetat som modell. Hon förenas nu med en fransk politiker som en del bedömare tror kommer att bli Frankrikes nästa president. Det spekuleras redan om Bardellas val av blivande hustru – ingen tvekar om att ett förhållande med denna kvinna skulle leda till annat än giftermål – kommer att gynna eller försvåra för honom att nå toppen på den politiska karriären. Nationell Samlings väljare har en folklig profil. Vid senaste kommunalvalet i mars nådde partiet inte ens 2 procent i Paris innerstad men däremot över femtio procent redan i första valomgången i några städer, främst i södra Frankrike. Den franska överklassen har sedan partiet grundades på 1970-talet hållit för näsan för dess politiker, program och väljare. Bardella har börjat skaffa sig stöd också i den övre medelklassen och inom delar av näringslivet. Paris är dock en stad där överklassen röstar på Republikanerna och medelklassen i hög grad på vänstern.

Det återstår alltså att se hur relationen till Maria-Carolina de Bourbon des Deux-Siciles påverkar hans karriär. Kommer hantverkarna och undersköterskorna i Frankrikes alla småstäder att nu tvivla på sin ledares engagemang för de små människorna i samhället. Eller tror de att han har fått det sociala stöd som hjälper honom att definitivt slå sönder det glastak som tidigare hindrat Marine Le Pen att nå presidentposten. Många väntar med spänning på de kommande opinionsmätningarna för att se hur det kommer att gå för honom.

Fransk EU-parlamentariker inför domstol för stöd till terrorism
Fransk EU-parlamentariker inför domstol för stöd till terrorism 150 150 Tomas Lindbom

Det Okuvade Frankrike är ett parti som alltmer hamnar utanför de röda linjer som dras upp i Frankrike. Partiet har en rad företrädare som på olika sätt utmärker sig för åsikter som är starkt Palestinatrogna och där avsikten är att provocera. Rima Hassan är den som går i spetsen. Hon sitter som EU-parlamentariker men förefaller mindre intresserad av Europa och mer av krig i Mellanöstern, särskilt den del som berör Palestina. Hon följde för en tid sedan med i samma båt som Greta Thunberg till Gaza. Nu har åklagare väckt åtal för ett uttalande som hon fällt om ett dåd som genomfördes för många år sedan av tre japanska vänsterextremister med starkt våldskapital. I början av 1970-talet dödade de tjugosex personer på flygplatsen i Tel Aviv. Rima Hassan har i närtid twittrat positivt om aktionen och särskilt lyft fram en av dem, den japanske terroristen Kōzō Okamoto, vilket kan leda till ett längre fängelsestraff för henne om domstolen bedömer uttalandet som särskilt graverande. Hon skulle kunna fällas för apologie de terrorisme vilket kan översättas till försvar för terrorism. Hon är kallad till domstolsförhandlingar den 7 juli.

Twitterinlägget är ett av många från Hassans sida och som den franska domstolen tittat på. Hon driver en stark kampanj för det hon kallar Israels folkmord i Gaza, för Palestinafrågan i stort men framför allt för ett folkutbyte  som nu är en del av hennes partis ideologiska linje. Högerextrema element har anklagats för att vilja skicka tillbaka invandrare till sina ursprungliga hemländer och därmed rensa ursprungsbefolkningen från olämplig etnisk blandning. Hassan och andra företrädare för Det Okuvade Frankrike vill istället rasifiera Frankrike. Den nye borgmästaren i St Denis, medlem i Det Okuvade Frankrike har gjort klart att de som bekänner sig till en kommun byggd på invandring är välkomna att flytta in, inte de kulturellt vita.

Hassans kamp för det som andra kallar terrorism är en rättfärdig kamp för ett annat Frankrike. Ändamålet helgar medlen. Det är inte helt tydligt hur långt hon och hennes kamrater är beredda att gå för att uppnå sina mål. Uppenbarligen är ändå den japanske terroristens genomförda massmord på Tel Avivs flygplats 1972 en aktion värd att uppskatta.

Rima Hassan inbjöds den 12 februari att tala för studenter på elithögskolan Sciences Po i Lyon. Det var inte en akademisk föreläsning utan att politiskt möte till vilket rektorn givit sitt godkännande. Utanför skolbyggnaden stod representanter för både vänster- och högerextrema grupper. Ett par ur den vänsterextrema gruppen Jeune Garde med kopplingar till Det Okuvade Frankrike genomförde något senare på kvällen ett politiskt mord på en ung man som sympatiserade med den högerextrema feministgruppen Nemesis.

Det Okuvade Frankrike arbetar målmedvetet för att öka sitt stöd hos radikala invandrargrupper och bland studenter. Först och främst har partiet två mål: Kampen för Palestina och en radikalisering av det franska samhället. Skulle Marine Le Pen eller Jordan Bardella vinna presidentvalet i maj nästa år igångsätts en kamp mot makten som kommer att genomföras på olika sätt utanför de parlamentariska.institutionerna. Det kallas av vissa politiska bedömare för den tredje valdagen efter presidentvalets båda valomgångar. Det Okuvade Frankrike kommer inte att gratulera Nationell Samling till segern i ett demokratiskt val och sedan bedriva ett konstruktivt oppositionsarbete inom ramen för de parlamentariska institutionerna. Det kommer sannolikt inte alls att bli lugnt. Våldsamma reaktioner på valsegern är att vänta.

 

Litterär kanon på franska
Litterär kanon på franska 150 150 Tomas Lindbom

Jag blir ibland påmind om en ny svensk företeelse. Det handlar om den kulturkanon som forskaren och kulturprofilen Lars Trädgårdh värkte fram under åren 2023-25. Ett försök att lyfta kulturfrågorna i vårt land. Ett försök att intressera svenska folket för kultur som sträcker sig tillbaka till början av 1900-taIet. Ett hisnande tidsperspektiv. I Frankrike lyfts kulturarvet varje dag och perspektiven går  till medeltiden och än längre tillbaka.

En fransk skolelev kan inte undgå att lära känna sina konstnärer, författare och musiker. Lärarna har en kursplan att följa och i den ligger namn och verk nedlagda på ett så tydligt sätt att det inte går att runda dem. Eleverna vågar inte ens sucka när de presenteras uppgiften att läsa Racine, Stendhal eller Camus. Det går inte att säga att böcker eller konstverk före 1945 eller ens före 1900 saknar betydelse i ett modernt samhälle. Det går inte att påstå att historien inte har något att lära nutidsmänniskan.

Jag följer mina barnbarn som går i det som kallas college och som ungefär kan jämföras med grundskolans klass 6-9. Jag nämnde häromveckan namnen Voltaire och Rousseau för 12-åringen som omedelbart replikerade att hon precis studerat dessa filosofer i sin klass.

Det verkar som om den franska skolan vårdar sitt kulturarv och lämnar över det till nästa generation. Hur är det möjligt att fortfarande hävda att kulturpersonligheter från tidigare sekler har relevans för dagens människor? I Pantheon  i femte arrondissemanget i Paris ligger dessa gamla filosofer begravda tillsammans med så många andra som präglat dagens Frankrike. Dit vallfärdar skolklasser och vuxna fransmän. Detta sekulära tempel besöks också av turister från andra länder.

Hur har svenska politiker och ansvariga myndighetspersoner så fulständigt lyckats kväva kulturarvet i detta land i höga nord? Jag minns ändå från 1960-talets gymnasium att vi läste korta stycken av de stora författarna från medeltiden och framåt. Det gick inte att ta studenten utan att åtminstone känna till något litet om Stagnelius, Tegnér och Geijer. Det var redan ett odlande av kulturarv i miniatyr men namnen på våra stora författare från tidigare sekler förekom fortfarande i undervisningen.

I fransk tv presenteras klassikerna i särskilda litteraturprogram. De presenteras både med personbeskrivningar, tidsberättelser och innehållet i texterna. Programmen är intressanta och går att se på nätet. De visas utan ursäkter. Det är alldeles självklart att fransmännen, unga som gamla, ska ta emot det som presenteras och det presenteras i utan förenklingar.

 

Från lidande till stolthet
Från lidande till stolthet 150 150 Tomas Lindbom

Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse Det Okuvade Frankrike har lanserat begreppet La Nouvelle France, det nya Frankrike. Det är en revolutionär ideologi i meningen att den visar vägen för alla som kan kallas utestängda eller förtryckta att räta på ryggarna och ta plats i sina samhällen. De ska, enligt Mélenchon, gå från lidande till stolthet.

De lidande är invandrarna som har all rätt att bo i landet. Också kvinnorna och de homosexuella räknas dit. De är många och La Nouvelle France öppnar famnen för alla. Segrarna i de politiska valen, inte minst i senaste kommunalvalet, är betydelsefulla. Det ser vi nu när ett antal kommuner med stor invandring och ungdomlig befolkning givit Det Okuvade Frankrike tillträde till borgmästarposterna.

Är detta bara en vacker beskrivning av demokrati och social och politisk rättvisa? Det finns många som skulle svara ja på den frågan. Det finns samtidigt många orostecken kring det som händer i de kommuner som nu övertagits av Det Okuvade Frankrike.

Det räcker att se på reaktionerna i stadshusen när resultaten meddelades i söndags. I flera fall kunde inte de avgående borgmästarna hålla sina avskedstal för att bland annat introducera sina efterträdare. På videoklipp ser man hur pöbeln hånar och hotar dem och de tvingas i ett par fall att lämna konferenssalen med poliseskort.

Ett reportage i Le Figaro dagarna kring valet i St Denis, där Det Okuvade Frankrike nu tog över borgmästarposten, beskrivs ett läge där unga narkotikalangare fungerar som ombud i valproceduren för att se till att röster hamnar hos det vänsterextrema partiet. Den nya borgmästaren betonar att de som är en del av invandringen är välkomna till kommunen. Det sägs inte helt öppet men St Denis är nu en kommun där vita med generationer i Frankrike är en underordnad minoritet.

Borgmästaren har också drivit frågan om att steg för steg avväpna den lokala polisen. Det kan ju låta sympatiskt ur perspektivet av Astrid Lindgrens sagor från ett svenskt 1950-tal. I en kommun som St Denis med sin utvecklade droghandel och kriminellt farliga kvarter var detta ett bra vallöfte för de kriminella. Detta förslag var för övrigt sanktionerat från partiets högsta ledning.

En överväldigande majoritet av vanliga fransmän och av de flesta partier ser förstås kritiskt på vad som sker i St Denis och de andra kommunerna som nu kommer att styras av Det Okuvade Frankrike. Det som oroar många traditionella fransmän är att landet får kommuner där den klassiska franska tron på en universell, republikansk ordning ersätts med olika etniska kommuniteter. St Denis och flera av de andra kommunerna som nu svängt över till yttersta vänstern har drygt hundra olika ursprungsnationaliteter i sin befolkning. Det finns redan spänningar mellan olika grupper, i synen på islam eller helt enkelt i en allmän misstro mot någon annan etnisk grupp.

Samtidigt råder alltid en viss öppenhet hos en del opinionsbildare i Paris som gläder sig åt att så kallat förtryckta grupper får stöd från högsta kommunledningen. Många tycker sig se att pluralismen för med sig många positiva effekter. När högern och ytterhögern talar och skriver om farorna med att islam och islamismen stärker sitt grepp över vissa folkliga delar av landet väljer många i medelklassvänstern att tiga eller anklaga kritikerna för rasism. Fram till presidentvalet nästa år kommer spänningarna i hela befolkningen i synen på invandring och på kommunitarismens konsekvenser att bli en het fråga. Det får garanterat betydelse i hur väljarna röstar i det kommande och avgörande valet.