Okategoriserat

I dag höll den nya premiärministern François Bayrou sitt första stora tal i den franska nationalförsamlingen. Han talade i 90 minuter om sitt och regeringens politiska program. Det var en omfattande presentation i ord men inte särskilt precis i sin konkretion. Han gjorde en del intressanta reflektioner om fransk politik men intrycket blev samtidigt märkligt. Direkt efter talet och oppositionens inlägg ifrån talarstolen lämnade Det okuvade Frankrike in en ny misstroendeförklaring. Den lär inte samla majoritet den här gången men den visar på att också Bayrous regering lever på utmätt tid.

Nationalförsamlingen lever vidare med samma splittring som tidigare mellan olika block. Reaktionerna på Bayrous tal var hätska från Nationell Samling och ifrån de olika vänsterpartierna som ingår i Den nya Folkfronten.  Bayrou hoppas att i sitt kommande regeringsarbete skapa ett mer avspänt förhållande till Socialistpartiet. Han hoppas särskilt att socialisterna ska bryta sig ur vänstersamarbetet i Folkfronten. Socialisternas företrädare i debatten Boris Vallaud gav inga större utfästelser om ett närmande. Däremot är det möjligt att partiet denna gång väljer som Nationell Samling att inte rösta för att fälla regeringen. Däremot kommer om några veckor ett avgörande kring budgetfrågan och i det läget kan regeringen falla. Regeringen förlorar en misstroendeförklaring om hela vänstern och Nationell Samling röstar gemensamt vilket de gjorde när regeringen Barnier föll i december.

För Det okuvade Frankrike är målet att tvinga fram så många framgångsrika misstroendeförklaringar. Det kan tvinga fram ett läge när president Macrons ser sig nödgad att avgå. Bedömare tror att det går att fälla ännu en av hans regeringar utan att han själv avgår men där går gränsen. I sommar kan Macron enligt konstitutionen utlysa nyval till nationalförsamlingen. Allt mer pekar dock på att resultatet av ett sådant nyval skulle leda till ett ännu sämre parlamentariskt läge. Macrons situation blir allt mer prekär och det är inte orimligt att han senast i höst väljer att lämna sin presidentpost och göra det i förtid.

Det är samtidigt ett trist spektakel som utspelas under dessa debatter i nationalförsamlingen. Ledamöterna i Det okuvade Frankrike förde oväsen under i stort sett hela Bayrous tal i dag på eftermiddagen. Tonläget från flera av oppositionspartierna är extremt högt och talen hölls i avsikt att hetsa upp de egna väljarna som ser debatten på tv. Det finns inga som helst ambitioner från delar av oppositionen att hitta konstruktiva lösningar på ett besvärligt politiskt läge. Frankrike har ännu ingen budget för 2025. Delar av vänstern vill riva upp pensionsreformen vilket skapar både administrativa och ekonomiska problem. Delar av oppositionen gör allt för att i ett besvärligt parlamentariskt läge hälla så mycket grus i maskineriet att Frankrike inte kan fungera längre.

Statschef är ett begrepp som jag minns från mina yngre år. Inom statsvetenskapen gjordes distinktionen mellan den typen av ledare och politikern. Politikerna var många och styrdes i hög grad av partsintressen. Statscheferna var få till antalet. De kommunicerade direkt med medborgarna. De var förankrade i sin nations historia och kultur i bred mening men vågade också fatta impopulära beslut om dessa ansågs tvingande för att rädda landet, kontinenten eller världen. Statschefen kunde ifrågasättas och hade starka motståndare men tillvann sig respekt, inte minst efter sin levnad.

Det ligger nära till hands att minnas Winston Churchill.  Hans ord under andra världskriget om ”blod, svett och tårar” har blivit legendariska och uttrycker mod men visade också på ett fruktbart samspel med folket. Femte republikens första president Charles de Gaulle var en annan. Han utsattes för flera attentatsförsök av höga franska militärer i Algeriet sedan han beslutat ge det landet självständighet från Frankrike. Ändå fortsatte han sin linje trots att kulorna riktade mot honom susade bara någon centimeter från hans huvud. Han gjorde avtryck i den internationella politiken men också inrikespolitiskt. Han var socialkonservativ men med en agenda full av reformer.

President de Gaulle gav sig själv stora befogenheter genom den konstitution som han skapade 1958 och några år senare genom systemet med direktval till presidentposten. Frankrike har behållit denna konstitution men lever ändå i dag i en politisk kris som hotar landets ordning. Länge trodde fransmännen att konstitutionen garanterade stabilitet. Sedan i somras och nyvalet till nationalförsamlingen visar alla tecken på att problemet är ett annat.

Vi var många som 2017 trodde att Emmanuel Macron skulle iklä sig en roll av statschef. Han lovade att upphäva den klyfta mellan vänster och höger som många upplevde som hindrande för att utveckla nationen och skapa mer av samhörighet mellan olika befolkningsgrupper. Många av oss trodde på hans ord. Han lyckades i meningen att upphäva motsättningen mellan Republikanerna och Socialisterna men det var mer en teknisk och taktisk triumf för den nye presidenten. Han lyckade fånga in väljargrupper som övergav de gamla partierna för honom och hans Republiken på väg. Hans program däremot var inte mer nyskapande än en ordinär liberal politiker i något anglosaxiskt land. Snart frågade sig många om han kompetensmässigt ens kunde övertrumfa mediokra ledare som David Cameron i Storbritannien eller Justin Trudeau i Kanada. För att inte tala om hans svaga ställning i dag i förhållande till Ursula von der Leyen.

Delar av den franska väljarkåren trodde sig ha fått en ledare som skulle kunna förena en majoritet av  fransmännen bakom sig. Istället ser medborgarna nu hur intressepolitiken breder ut sig. I morgon ska premiärminister François Bayrou i nationalförsamlingen presentera sitt regeringsprogram. Hans företrädare Michel Barnier sökte stöd till höger. Bayrou lär söka stöd till vänster, bland socialisterna. För att få deras stöd kan han tvingas att till och med upphäva den pensionsreform som röstades igenom, visserligen med undantagslagen 49:3, i början på förra året av dåvarande premiärministern Elisabeth Borne, för övrigt minister i hans nuvarande regering.

Macrons löfte att förena de goda krafterna i mitten, de progressiva i bred mening, har istället blivit en uppvisning i bedrövlig strid om partipolitiska fördelar. Hans premiärminister uppskattas enligt en ny opinionsundersökning till 20 procent. Macrons stöd hos väljarna är inte mycket större.

Fransmännen lär i än högre utsträckning vända de etablerade partierna ryggen. Det okuvade Frankrike och Nationell Samling kan lugnt åse hur problemen hopar sig för den ena regeringen efter den andra. Deras inflytande finns där men utan allt ansvar.

President Macron spelar en begränsad roll i hur landet nu ska styras. Makten kring utformningen av budgeten för detta år och kring en eventuellt reviderad pensionsreform ligger hos parlamentet, främst nationalförsamlingen. Och det är svansen som styr. Småpartier med begränsat antal ledamöter som Socialistpartiet och De Gröna som pressar regeringen till eftergifter. Macron kan inte mycket annat än sitta vid sidan om och titta på. Han är i dag sannerligen ingen statschef av betydelse och uppenbarligen hade han inte heller förutsättningar att bli det.

Jean-Marie Le Pen blev den siste framträdande franske politikern som spelade en roll redan under den så kallade fjärde republiken. Han var en av ledarna inom pujadiströrelsen på 1950-talet. Den präglades av ett folkligt småborgerligt uppror mot den politiska makten i Paris och stöddes av 2 miljoner väljare i parlamentsvalet 1954. Le Pen startade därefter Nationella fronten 1972, en sammanslagning av olika högerextrema grupper och med liknande populistiska framtoning; en kamp för så kallat vanligt folk mot etablissemanget. Detta parti ledde han fram till 2011 när hans dotter Marine tog över. Jean-Marie Le Pen var under hela sitt liv en dominerande gestalt i det franska politiska livet. Få, om någon, var så ifrågasatt och hatad men han lyckades också nå politiska framgångar. Den största segern noterade han i presidentvalet 2002 när han lyckades kvalificera sig till den andra och avgörande valomgången.

Jean-Marie Le Pen sa om sig själv att han var socialt vänster, ekonomiskt höger och kulturellt sett  fransman. Det var hans bild av sig själv och kan förstås ifrågasättas men inte helt avfärdas. Högerextrema rörelser är aldrig aristokratiska eller ens borgerliga. De bär på ett stöd i vissa folkliga kretsar som inte tillhört arbetarrörelsens väljarunderlag; industriarbetarna och på senare år också den breda medelklassen inom den offentliga sektorn. Nationella Fronten, senare namnändrad till Nationell Samling, har haft sitt främsta stöd i mindre städer och på landsorten. Småföretagare, handelsfolk av alla möjliga slag men senare också människor inom jordbruksnäringen la grunden till partiets framväxt. Runt Jean-Marie Le Pen samlades också män från en tidigare generation med minnen och engagemang för Frankrikes kamp för att behålla vissa kolonier. Le Pen kämpade själv både i Indokina och Algeriet. För honom och många av hans väljare var ett fortsatt franskt Algeriet viktigt att försvara. Han kom liksom hela den högerextrema rörelsen i konflikt med General de Gaulle vilket också på 1960-talet och framöver delade den franska högern i två delar; gaullismen och Nationella Fronten.

Tiderna förändrades och Frankrike moderniserades redan på 1970-talet. I spåren av majrevolten 1968 växte en radikal generation fram. Detta land är ändå inte så enkelt att förstå. En man från det förgångna lyckades under 1980-talet – och senare – stärka sitt partis ställning. Det var under en period när nationalistisk höger knappt  ännu fanns i Europa. Han och hans parti svarade mot en ådra av opposition och frustration mot makten som alltid präglat landet. Trots fördömanden av partiet och dess ledare, inte minst för hans öppet antisemitiska uttalanden i tv, växte populariteten i stora folkliga grupper.

Dottern Marine Le Pen moderniserade partiet i allra sista stund. Hennes pappa hade sannolikt aldrig nått de framgångar som hon uppnått om han orkat sitta kvar ännu ett decennium. Hon bytte namn på partiet, formulerade om den ekonomiska politiken för att passa de folkliga väljarrösterna och bytte ut den gamla unkna antisemitismen mot en islamofobi som många gånger känts lika unken men som bättre stämde överens med en ny tids europeisk kritik av islamism och terrorism. Hon lyckades också med att rent allmänt avdiabolisera rörelsen. Pappan och hans generation var för alltid förknippat med värderingar som inte längre ens kunde accepteras bland partiets mest trogna anhängare.

Franska medier framhåller Jean-Marie Le Pens mediala förmåga i minnesprogrammen som nu sänds i fransk tv. Han var i många år portförbjuden i franska public service men ett påbud från den nye socialistiske presidenten François Mitterrand öppnade för hans första medverkan, 1984, i det stora politiska kvällsprogrammet på tv. Le Pen gjorde omedelbart succé samtidigt som vänsteroppositionella demonstrerade utanför tv-huset. Han blev medialt alltför värdefull för tv-ledningen som fortsatte att bjuda in honom trots alla protester.

Varför tog Mitterrand initiativet till att Le Pen fick sådan uppmärksamhet. Förklaringen var enkel. Han såg det stora hotet mot hans och Socialistpartiets makt komma från den republikanska högern och särskilt den unge och framgångsrike politikern Jacques Chirac. Det gällde för Mitterrand att knäcka Chiracs popularitet och det skulle ge genom en splittring av högern. Han genomförde också en reform med mer proportionalitet i valsystemet vilket stärkte Nationella Frontens position i den lagstiftande församlingen.

Jean-Marie Le Pens eftermäle är ändå i hög grad präglat av distans och motstånd. Hans ställningstaganden i centrala politiska frågor under efterkrigstiden väcker negativa känslor hos väldigt många fransmän. Nationell Samlings väljare  i allmänhet visar respekt men knappast någon större värme gentemot honom. Konflikterna mellan honom och hans dotter på senare år har bidragit till en ökad skepsis. Samtidigt inser alla att det parti han skapade 1972 blivit en framgång och detta i hög grad har varit hans förtjänst. Migrationsfrågan som han lyfte redan under 1970-talet har blivit en ännu viktigare fråga i dag. Ingen kan komma ifrån att hans person och verk fortfarande påverkar det politiska livet.

Den 7 januari 2015 begicks ett av de värsta terrordåden i fransk nutidshistoria när  de två bröderna Kouachi ur ett salafistiskt nätverk tog sig in i tidningen Charlie Hebdos lokaler i närheten av Bastiljplatsen i Paris och sköt tolv personer till döds och skadade ytterligare elva. Flera av offren var välkända satirtecknare och kolumnister på tidningen men även andra personer knutna till tidningen dödades. Detta dåd följdes av ett annat, riktat mot judar, ett par dagar senare och inte minst den stora terrorattacken mot bland annat nattklubben Bataclan i november samma år. Året 2015 var ett mörkt år i Frankrikes historia och det ska ny sörjas tio år senare, i ett stämningsläge som delvis är ett annat.

Attacken mot Charlie Hebdo hade föranletts av tidningens starka engagemang för det fria ordet som utövades med satiren som hjälp. Särskilt provocerande var tidningens val att publicera de karikatyrteckningar av profeten Muhammed som tidigare visats i Jyllands-Posten. Charlie Hebdo har varit tydliga med sin hållning att rätten att skända och håna även religiösa företeelser och föreställningar ska vara tillåtet i ett land som försvarar det fria ordet. Frankrike har också varit ett av de västländer som tydligast tagit ställning för denna del av de mänskliga rättigheterna och ofta gjort det konsekvent och utan att tveka.

Ett närmast enigt Frankrike stod nu upp för det fria ordet. En jättelik demonstration genomfördes i Paris några dagar efter dådet med uppslutning också av statschefer från andra länder. I första ledet syntes Israels premiärminister Netanyahu som gick bara några meter ifrån Mahmud Abbas som i samma månad utsågs till Palestinas president. Människor i hela Frankrike gick omkring med plakat eller t-shirts och knappar med orden Je suis Charlie (Jag är Charlie). Stödet för tidningen blev till en folkrörelse.

Tio år senare är bilden något förändrad. Fortfarande stöder en stor majoritet av befolkningen de värderingar som innebär rätten att också häda en religions djupaste värderingar och handlingar. Frankrikes republik bygger på sin sekularism (laïcité) som ger människor den friheten. Men, Frankrike har en debatt kring rätten att håna en förtryckt social eller kulturell grupp, i detta fall muslimer som lever i landet och som kan uppfattas som underordnad den traditionellt franska majoriteten. Vänstern har under de senaste tio åren i allt högre grad splittrats i denna fråga. Det märks i hur vänsterpartiet Det okuvade Frankrike tagit allt tydligare ställning för den muslimska, fattiga minoriteten i landet. Det är i dag för den delen av vänstern inte längre lika självklart att i alla lägen stödja en tidning som Charlie Hebdo som fortsätter sin kamp för den oinskränkta rätten att häda. Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har till exempel svängt i sitt förhållningssätt till tidningen. Han hyllade den 2015 men kritiserar den i dag. Det råder samma utveckling där som i Palestinafrågan där kritiken mot en terrorstämplad organisation som Hamas tonats ned. Självfallet finns i hans och partiets förändrade hållning ett taktiskt drag. Muslimer som lever i förorter och är i hög grad uteslutna från den franska republikanska gemenskapen röstar med fördel på ett parti som öppnar för en delvis annorlunda syn på sekularism.

I den liberalt orienterade vänstervärlden kvarstår däremot samma stöd för Charlie Hebdo och de principer kring laïcité som försvarar tidningens redaktionella hållning. Redan före 2015 års terrorattentat med islamistisk prägel sa Manuel Valls, premiärminister några år under president François Hollandes styre, att det finns två sorters vänster i Frankrike och de är omöjliga att förena. Han själv har också dragit konsekvenserna av sin uppfattning och har nyligen accepterat att ingå i nuvarande premiärminister François Bayrous mittenregering som Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet valt att ställa sig utanför.

President Emmanuel Macron talade till det franska folket på nyårsafton. Det är en tradition att republikens statschef talar till sina medborgare inför det nya året för att stärka sammanhållningen och se framåt, förväntansfullt och om möjligt positivt. Så skedde inte denna gång.

Macrons tal var tunt. Han erkände visserligen att upplösningen av nationalförsamlingens i somras var ett olyckligt val som snarare har ökat spänningarna inom landet än lett till politisk kraftsamling och framåtblickande. Han nämnde också att han kunde tänka sig genomföra folkomröstningar under 2025 för att ge folket mer makt. Det första var ett konstaterande men inte ett löfte om handling. Det andra var ett löfte men utan konkretion. I vilken fråga skulle han underställa folket ett val? Macron har dessutom inte genomfört en enda folkomröstning sedan han tog makten 2017.

Oppositionen kritiserade hans tal men så är det i ock för sig alltid. Problemet är att detta tal på nyårsafton inte ger medborgarna något hopp. Det var allmänt hållet. Det fanns knappt tillstymmelse till en kritisk analys av det politiska, ekonomiska, sociala och kulturella läge som Frankrike befinner sig i, Det saknade också  konkreta förslag för nästa år.

President Macron har tappat en stor del av sin auktoritet under sina år vid makten men särskilt under 2024. Han tog sig igenom krisen med de gula västarna åren före covid. Han behöll greppet över de svåra åren när viruset härjade som värst. Han tycktes också under den första mandatperioden 2017-22 spela en aktiv roll utrikespolitiskt.

Något har hänt efter omvalet i maj 2022. Han har tappat en del av styrningen i sin utrikespolitik. Han har bytt ståndpunkt vid flera tillfällen på ett oroväckande sätt när det gällt såväl kriget i Ukraina som i Mellanöstern. Han har gjort sig ovän med Algeriet som visserligen har en problematisk statsledning men han har också förlorat inflytande inom EU.

Inrikespolitiskt har Macron än större bekymmer. Den politiska krisen har i dag utvecklats till att bli en institutionell för att inte säga konstitutionell kris. Frankrike går nu in i ett år utan en budget och det beror på nationalförsamlingens och regeringens oförmåga att fatta beslut på detta centrala område. Frågan ställs nu allt oftare: Vem har den politiska makten i landet; presidenten, regeringen eller parlamentet? Macron är oss svaret skyldigt.

Till detta ska läggas ett växande budgetunderskott som hotar landets ekonomi i stort och sociala spänningar bland skilda befolkningsgrupper. Alltför många medborgare har för låg levnadsstandard och detta är en grogrund till socialt missnöje. Det går att lägga till fler aspekter på den sociala krisen, inte minst frågan om migrationen och en växande kriminalitet.

President Emmanuel Macron har inte ansvar för allt. Kriserna i Frankrike har fördjupats sakta men säkert under flera decennier. Han har ändå knappast förbättrat situationen och han står idag märkligt ensam och svarslös. Talet på nyårsafton blev för många ännu en smärtsam upplevelse av hans oförmåga att ingjuta mod hos sina medborgare och peka på möjliga vägar ut ur krisen.