Okategoriserat

Julen är i kristen mening väsentligt endast för en minoritet i Frankrike. Troende muslimer, judar och alla sekulariserade kristna tänker mer på en god middag och presenter under julaftonskvällen än på Jesu födelse. Lättare då att känna samhörighet med alla sina landsmän under nyårshelgen. Frågan är dock om 2024 blir ett gott år.

President Emmanuel Macron kan med stor sannolikhet förvänta sig ett tufft nytt år. Det verkar vara en dröm för en del politiker att bli president men det är ingen sinekur medan mandatperioden pågår. Nästa år kommer de olympiska sommarspelen att hållas i Frankrike och det kan förstås bli en folkfest och ett tillfälle för Macron att sola sig i glansen av franska medaljörer. Det är dock ingen garanti att så blir fallet. Däremot kommer världens blickar att riktas mot Paris men det kan ju bero på att olika former av oroligheter inträffar under spelens gång. Ambitionerna är stora från arrangörernas sida att hålla ett spel som tar andan ur åskådarna. genom imponerande idrottsliga prestationer och en invigning och avslutning som imponerar och bländar alla som ser på. Men, som sagt, allt kan hända, även det icke-önskvärda.

Macron behöver inte tänka på att återväljas som president för en tredje period. Det går inte enligt konstitutionens lagar. Men han vill förstås minnas som en av de stora presidenterna. Så låter det inte bland fransmännen i dag. Han är mindre ifrågasatt än för några år sedan men knappast populär. Han uppfattas som kylig, distanserad till folket, otydlig med sitt uttryck ”på samma gång”. Han kopplas till paragrafen 49:3 som innebär att lagförslag kan drivas igenom utan omröstning i parlamentet.

Under 2024 genomförs val till EU-parlamentet. Det blir en viktig avstämning inför nästa presidentval. Kommer Marine Le Pen att skaffa sig ett ännu bättre utgångsläge med framgångar i det valet? Eller dyker det upp andra politiker som kan bli aktuella för att inta Elyséepalatset våren 2027? Inrikesministern Gérald Darmanin lanserade sig själv redan i somras. Och så undrar alla vem som slutligen kommer att bli vänsterns tunga kandidat. Den stridbare Jean-Luc Mélenchon har under 2023 tappat sin tidigare stjärnstatus inom vänstern genom dubiösa uttalanden när han ursäktat Hamas. Det finns yngre kandidater som väntar otåligt i manegen ifall Mélenchon tvingas att kasta in handduken. Än så länge är det svårt att bedöma vem som kan utmana Mélenchon men kanske klarnar det under nästa år.

Vad händer utrikespolitiskt för Frankrike? Kriget i Ukraina är en svår nöt för Macron som gärna vill se sig som en medlare i utrikespolitiska konflikter. I detta krig står han självfallet bakom Ukraina och i harmoni med EU:s majoritetslinje men saker och ting kan förändras under 2024. Frankrike har trots allt andra reflexer än till exempel Sverige när det gäller relationen till Ryssland. Mer av realpolitik och en viss öppenhet för förhandlingar med det stora landet i öster. USA ska ju dessutom välja ny president i november och utgången av det valet kan få stora konsekvenser för hur Frankrike agerar på den storpolitiska scenen framöver.

Ingen vet heller vilka inrikespolitiska konflikter som seglar upp under nästa år. Frankrike kommer inte att vara mindre fyllt av spänningar mellan befolkningsgrupper 2024 än landet varit under de senare åren. Upploppet i juni i år kommer dessvärre att upprepas i någon form innan nästa är är till ända.

Låt oss i alla fall önska varandra ett gott nytt år och hoppas på mer sans och balans i det franska samhället under 2024.

Det är dan före dopparedan. Det är knappast en formulering som förstås av fransmän som inte känner till seden att doppa vörtbröd i skinkspad. Jag undrar samtidigt hur många svenskar under 50 år som förstår det uttrycket. Men julen märks trots allt i Frankrike även om den är kortare och inte lika laddad som i Sverige.

Hur mycket än de franska traditionalisterna – och de är trots allt många och ofta välartikulerade – beklagar sig över landets allt mer multikulturella profil är ändå julen kvar som en viktig tilldragelse. Men som sagt, allt är inte som förr.

Jag kan konstatera det i mitt eget julfirande med familj i två olika städer. Först befinner jag mig i min ena dotters hus i Poitiers. Granen mitt i vardagsrummet lyser upp så fint med sina dekorationer. Under den ligger några paket som ska öppnas när vi har julmiddag som i vårt fall infaller söndagen den 17 december. Vi äter couscous, denna arabiska nationalrätt, som vi bär hem från en libanesisk restaurang i närområdet. Det är väldigt gott men knappast jullikt. Barnen får sina julklappar och är glada.

De flesta fransmän i Poitiers har ännu inte kommit så långt en vecka före jul. De trängs i affärerna som ovanligt nog även har öppet på söndagen före jul. Jag vet ändå att många hem äter ostron och dricker champagne på kvällen den 24:e och kanske också på juldagen den 25:e. Tomtarna finns överallt på stora skyltar i sina röda dräkter och stora vita skägg. Konsumismen tar över julen lika mycket som i Sverige. Den lilla katolska minoriteten kämpar emot men sannolikt förgäves. Och muslimerna bryr sig om det materiella i julfirandet men kan knappast engagera sig i det nyfödda barnet i Betlehem för 2 000 år sedan.

Så blir det då julafton i morgon i Paris med min andra dotter. Nu har det handlats sill och lax och köttbullar på det nyöppnade Ikea mitt i Paris. Vi ska också äta knäckebröd och pepparkakor och en del annat som verkligen kopplas till traditionell svensk jul. Alla kommer att gilla det, inte minst en fyraårig amerikansk pojke som också deltar. Svensk traditionell mat är verkligen barnvänlig, vad nu det säger om vår civilisation. Det gör heller ingenting att jag är den enda kristna runt bordet. Alla andra är judar. Köttbullar har inget med religion att göra.

Fransk jul kan vara vad som helst och kan firas närsomhelst. Det blir min enkla slutsats efter årets besök i Frankrike i juletid. Det är svårt att opponera sig. Kampen för en enhetlig kultur med tydliga värderingar drivs av en hel del personer, både i Frankrike och i Sverige. Många andra stretar ändå emot och lär vinna slaget. I en globaliserad värld blir det omöjligt att hålla fast vid territoriella gränser för kulturen. Däremot behövs gränser för att mota bort det onda och skapa strukturer som bär upp mänskligheten och inte förgör den. Men det är en annan fråga.

Sent igår kväll beslutade nationalförsamlingen om en ny migrationslag. Beslutet gick vänstern emot och ledamöterna i det revolutionärt sinnade La France Insoumise (LFI) sträckte alla upp vita stora blad med orden Frihet, jämlikhet och broderskap. De ansåg att lagförslaget som antagits av parlamentet stred mot alla principer kopplade till den franska republikens ideal.

I över ett år har frågan om en ny migrationslag varit föremål för utredningar, stora motsättningar mellan partierna och mycken tveksamhet från regeringens sida. President Macron har försökt att hitta en majoritet i parlamentet, insett att den måste sökas till höger men utan att behöva ta stöd av Nationell Samling, Marine Le Pens parti. Så blev också resultatet. I efterhand kan konstateras att Republikanerna, det klassiska högerpartiet, styrt arbetet med att utforma det färdiga förslaget för votering i de båda kamrarna, senaten och nationalförsamlingen. Den nya lagen innebär åtstramningar när det gäller kvotering av antal migranter och utvisning av papperslösa utan arbete. I förslaget ingår också vissa inskränkningar i rätten för papperslösa att få medicinsk vård. Däremot kan ett antal papperslösa som har arbete ges rätten att stanna i landet med officiella papper.

Det finns tydliga skillnader i synen på migration mellan vänster och höger. Vänstern försvarar republikens princip om människors rätt att vistas i landet om de bott där i ett eller flera år. Det handlar om den gamla regeln om att den som bor i landet, rör sig på fransk mark, också är fransman eller fransyska. Vänstern hyllar en öppenhet och generositet i förhållande till människor som flyr från andra länder och behöver skydd i Frankrike. Högern oroas över att den franska klassiska kulturen hotas av en för stor invandring. Högern vill bevara en viss tradition, en viss kultur och vissa samhällsvärderingar som går i linje med ett gammalt, konservativt Frankrike.

Det är självklart så att det finns många nyanser mellan dessa ytterlighetssynpunkter. Befolkningen i stort är definitivt mer höger än vänster när det gäller migrationsfrågan. Vänstern består av en radikal, ofta akademisk medelklass, och förstås av invandrarna som lever i utsatta områden. De representerar mellan 20 och högst 30 procent av befolkningen. Den lag som röstades igenom igår kväll väcker stora protester i den offentliga opinionen men stöds av de flesta fransmän.

Hela debatten kring migrationslagen har mest handlat om taktiskt politik. Partier kasta okvädinsord mot varandra, försöker skrämma upp en opinion för vad som händer om motståndarsidan vinner. Franska politiker är väldigt bra på retorik. Särskilt den franska vänstern är lysande på att måla upp bilden av en skrämmande extremhöger och en macronism som går i dess ledband och driver landet mot en form av fascism. Det går att lyssna till lysande tal som kan beröra den mest realistiskt sinnade eller hårdhudade person. Och högern, särskilt Marine Le Pens parti, är inte sämre på att utmåla Frankrike som ett land övertaget av islamister om vänstern vinner.

Franska parlamentet är i färd med att anta en ny migrationslag. Det är ett besvärligt läge eftersom regeringen har en svag ställning i både senaten och nationalförsamlingen. Regeringen under premiärminister Elisabeth Borne försöker skaffa stöd, särskilt hos Republikanerna men det går trögt. I måndags avslog en majoritet i nationalförsamlingen hela lagförslaget utan att ens tillåta en debatt.

Det är inte unikt att det låser sig mellan parlament och regering under president Emmanuel Macrons mandatperioder. Han är klämd mellan vänster och höger och tvärtemot att kunna ena landet med sin politik, kallad ”på samma gång vänster och höger”, står han isolerad av både vänster och höger.

Migrationsfrågan handlar i detta lagförslag främst om skärpningar av regler för att kunna utvisa papperslösa ur landet. Ju längre vänsterut, desto mer kritisk är partierna mot dessa nya regler. Å andra sidan föreslår också Macron och hans regering att personer utan laglig rätt att vistas i landet ska få uppehållstillstånd om de arbetar i branscher där det saknas inhemsk arbetskraft. Ju längre högerut, desto mer kritisk är partierna till det förslaget.

Macron och regeringen har också problem inom Renaissance som är namnet på regeringspartiet. Vänsterflygeln som består av folkvalda som i allmänhet har sin politiska bakgrund inom den socialdemokratiska falangen av Socialistpartiet kan inte acceptera alla de förslag som regeringsinrikesminister Gerald Darmanin, ansvarig minister för migrationsfrågor, föreslår. Premiärminister Elisabeth Borne är tidigare socialist medan Darmanin kommer från den gamla högern och har varit nära allierad till Nicolas Sarkozy.

Lagen om migration blir i hög grad en politiserad tuppfäktning mellan partierna. Regeringen hoppas ändå att Republikanerna till slut ska godkänna det lagförslag som deras gamla partikamrat Darmanin står bakom. President Macron vill ha igenom lagen före jul. Det finns en risk att även denna lag drivs igenom enligt den paragraf i grundlagen, 49:3,  som tillåter regeringen att fatta beslutet vid ett regeringssammanträde utan att tillåta votering i nationalförsamlingen. Det skulle innebära ett stort bakslag för både Macron och för Borne. Denna specialparagraf användes av de båda när de inte lyckades skaffa en majoritet i parlamentet för förslaget om pensioner. Ingen av dem vill möta all den kritik som skulle uppstå i landet om samma procedur nu upprepades i en annan central politisk fråga. Dessutom kommer tveklöst oppositionen att rikta misstroende mot regeringen med goda möjligheter att lyckas samla en majoritet och därmed fälla regeringen.

Så återvände jag till Paris igen efter ett halvår i Sverige. Det är många år sedan jag varit så länge från den franska huvudstaden. Hur skulle det kännas? Ganska sig likt, måste jag säga. Och i en period av relativt lugn. Intensiteten kan variera men framförallt kan lugnet brytas mot perioder av frustration och oro. Denna vecka pågick inga demonstrationer och inga upplopp. Ganska skönt, faktiskt.

Pandemin lärde oss alla som iakttar Frankrike att fransmännen är ett mycket mer disciplinerat folk än de flesta, även de själva, tror. Bråken och upploppen återkommer ständigt. Tonläget i debatterna är högt. Jo, så är det men fransmän kan samtidigt underordna sig statliga propåer som reglerna under pandemin. De kan också köa på samma sätt som engelsmän påstås vara mästare i.

Det var en prydlig och lugn kö på gatan till bageriet nära min tillfälliga bostad. Och igår kväll hade jag bestämt att äta middag med en vän på den klassiska restaurangen Chartier, Paris billigaste brasserie som nu förökat sig från en, den ursprungliga vid de stora boulevarderna till ytterligare två, i Montparnasse och vid tågstationen Gare de l´Est. Vi besökte den senare. Klockan var kring åtta och där var det också kö. Lite stökigare. Folk stod i oordning men alla visste vem som var på tur. En vänlig hovmästare kom ut till oss när ett bord var ledigt och tio minuter efter vår ankomst släpptes vi in. Inga sur miner, inget gnäll. Jag vågar tro att parisarna blivit vänligare eller mer disciplinerade på senare år.

Förresten är Chartier ett roligt brasserie. En del turister som lockats av reklamen söker sig dit men också påfallande många parisare. Turisterna är ju inte heller lika många när regnet strilar så gott som dagligen i december. Jag åt en consommé som förrätt för 1 euro, ett grillat köttstycke med pommes frites och pepparsås och en profiterole som dessert. Den är tyvärr rätt sällsynt på svenska restaurangmenyer men liknar en petit four med glass istället för grädde inne i kakan. Detta och ett glas surt vin gick på 24 euro. Det var sannerligen ingen gourmetmåltid men en visuell upplevelse med den typiska brasseriedekoren, kyparna i sina långa vita förkläden och det där stimmet i lokalen som gör mig som besökare lycklig.

Jag gjorde en ny iakttagelse i métron. Passagerarna som reser ensamma har slutat att läsa böcker. Nu är det mobilen som gäller. Precis som i Stockholms t-bana. Det dröjde längre än i det trendiga Stockholm men till slut har fransmännen blivit som svenskarna även på den punkten. Jag hoppas ju att parisarna inte spelar meningslösa spel på sina telefoner utan läser en roman av Marguerite Duras i stället. Jag är inte så säker på det men kan alltid hoppas.

Bokhandeln Divan på Rue de la Convention i det femtonde arrondissemanget kan möjligen göra den oroade lugn. Gick in där fem minuter före stängning klockan 19 på lördagskvällen. Folk köade även där, framför sex expediter som slog in julklapp efter julklapp och tog betalt i hög hastighet men samtidigt med en rapp kommentar och ett snabbt leende. Borden i bokhandeln dignade av kvalitetslitteratur inom alla vetenskaper, inte minst samhälle, och så årets romaner och alla klassiker förstås. Så nog läser fransmännen fortfarande en hel del böcker fast möjligen inte längre i métron.