Okategoriserat

Inget parti är riktigt nöjt med valresultatet. Ett år före presidentval och val till nationalförsamlingen önskar sig partistrategerna ett bättre utfall. Vänstern som är svagare än högern rent röstmässigt har nu nått en högre grad av splittring. Framförallt råder öppen strid mellan Det Okuvade Frankrike och Socialistpartiet.

För bara några år sedan rådde ett annat läge. Under ledning av Jean-Luc Mélenchon skapades en gemensam linje i nationalförsamlingen av de fyra till vänster om Macrons centerpartier; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet. De kallade sig själva för en folkfront och lät förstå att denna politiska allians var en vinnande kraft i fransk politik och skulle erövra makten i landet. Många av vänsterns väljare har också varit med på noterna. Det finns en gammal dröm om en folkfront som tar oss tillbaka till Socialistpartiets Léon Blum på 1930-talet som ledde en folkfrontsregering i flera år tillsammans med kommunisterna.

Folkfronten på 2020-talet har inte den förmågan att samverka. Den består av fyra partier och den är inte lika sammansvetsad klassmässigt som under den stora industrialismens epok. Nu ska vänsterekologi, identitetsvänster, revolutionsidéer, multikulturalism och traditionell socialdemokrati samsas under samma tak. Det blir för splittrat. Det Okuvade Frankrike är mest komplicerat med sin aggressiva ton och vilja att också förändra samhället genom aktioner på gator och torg. Socialistpartiet däremot har en tradition av att vilja regera landet och skapa allianser snarare med en social mitten än med revolutionärer.

Efter kommunalvalen råder öppet ordkrig mellan Det okuvade Frankrike och Socialistpartiet. Både anklagar varandra för att inte ha samarbetat rätt eller för att samarbetet lett till förluster för det egna partiet och för vänstern. Socialisterna leds av vissa politiker som svänger från höga principer om avstånd till Mélenchons antisemitiska uttalanden till kortsiktig taktik som yttrat sig i att gå in i allians med samma parti i vissa kommuner.

Internt inom Socialistpartiet råder också gräl. Principer eller taktik. För en utomstående tycks detta parti ha närmat sig en splittring när högstämda tal om principer blandas med simpelt taktiserande. Partiet är samtidigt splittrat i en socialdemokratisk falang och en socialistisk. Den senare falangen har styrt sedan 2017 men det finns tendenser som visar på en omsvängning. Förre presidenten François Hollande manövrerar i kulisserna för att flytta partiet mot mitten och göra det möjligt för honom själv att kandidera till presidentposten för nationen i valet 2027.

De Gröna har också sedan 2017 tagits över av vänsterfalangen och försöker nu reparera det som kan repareras inom den kapsejsade folkfronten. Partiets ledare Marine Tondelier, som också vill bli landets president, ansluter sig i stora drag till Det Okuvade Frankrikes hållning och det gör för övrigt också det lilla Kommunistpartiet.

Det är för tidigt att helt räkna ut vänstern i nästa års presidentval. Det är svårt att se att en socialist eller grön politiker kan nå ända fram. De flesta räknar däremot med att Jean-Luc Mélenchon har en god möjlighet att nå andra valomgången i valet. Han är en stark strateg och obekymrad om kritik i etablerade miljöer om han kan vinna väljare. Han har stöd inom den radikala och revolutionärt sinnade väljarkåren. Den är lika frustrerad och konfrontativ i sin inställning till makteliten i Paris som många av Nationell Samlings väljare. Krav på systemskifte spelar roll för många fransmän. I dessa tider stiger tonläget. Frågan är bara hur högt det stiger.

Det blev ingen dramatisk andra omgång i franska kommunalvalen över två söndagar. Gårdagen gav ändå vissa fingervisningar om hur läget är och kommer att bli framöver i fransk politik. Ytterkantspartierna gick framåt men Socialistpartiet och Republikanerna klarade sig också hyggligt. Viktigt att ändå hålla i minnet att kommunalval inte helt speglar opinionen i landet. Ett presidentval eller val till nationalförsamlingen får ofta delvis andra utslag.

Nationell Samling gjorde framsteg i mindre städer men också genom sitt samarbetsparti Union des Droites pour la République (UDR) i Nice där Éric Ciotti knep borgmästarposten framför mittenkandidaten och förre borgmästaren  Christian Estrosi. Ingenting i Nationell Samlings resultat i kommunalvalen motsäger de opinionssiffror som placerar partiet som nummer ett i Frankrike.

Det Okuvade Frankrike gjorde också viktiga frambrytningar. Det tog borgmästarposten i tunga städer som Roubaix och St Denis. De två städerna har 100 000 respektive 150 000 invånare. Medborgare med invandrarbakgrund  är en betydande minoritet i båda städerna. Det Okuvade Frankrike blir alltmer inriktat på att ta röster från de grupper som nyligen invandrar till landet och lyckas bra med det. Partiet, som mer ska ses som en folklig rörelse. visar också sin ökade styrka i förhållande till de andra tre vänsterpartierna; Socialistpartiet, De Gröna och Kommunistpartiet. Under valkampanjen har stor kritik riktats mot Det Okuvade Frankrike för otydligt avståndstagande till politiskt våld och för en antisemitisk hållning. Detta har uppenbarligen bara påverkat de väljare som helt tar avstånd från partiet. Det Okuvade Frankrike går tydligt framåt.

Socialistpartiet har liksom Republikanerna traditionellt en bra ställning på det lokala planet. Socialisterna behöll makten i Paris och Marseille. Det var viktiga segrar för detta parti men det säger ändå rätt lite om hur det kan klara sig i de stora nationella valen nästa år. De Gröna lyckades också behålla borgmästarposten i Lyon.

Mittenpartierna, där Emmanuel Macrons parti Renaissance är ett av dem, har försvagats. En stor överraskning var att förre premiärministern François Bayrou, närstående till Macron, inte lyckades bli omvald i sin hemkommun Pau. Däremot vann Édouard Philippe, också en tidigare premiärminister under Macron, i Le Havre. Philippe är en av de tunga presidentkandidaterna inför nästa års val.

Kommunalvalens resultat ska inte övertolkas utifrån ett nationellt perspektiv. Det visar sig ändå att ytterkantspartierna går framåt. Det faktum att Det Okuvade Frankrike visat sig vara vänsterns dominerande parti har inte förändrats genom detta valresultat. Högern och ytterhögern har fortfarande svårt att enas. Nationell Samling är för dominerande för att Republikanerna ska kunna ingå en pakt med Marine Le Pens och Jordan Bardellas parti. Nationell Samling vill ta över makten utan koncessioner. Republikanerna vill inte förenas med detta så kritiserade parti och bli nummer två i samarbetet. Republikanerna har sin stolta tradition från de Gaulle, Chirac och Sarkozy. Det är svårt att inordna sig under ledning av personer som ärvt makten av en högerextrem ledare som Jean-Marie Le Pen. Det lbir obehagligt att förena sig med ett parti som tidigare letts av en man med antisemistiska åsikter, med  kopplingar till Vichyregimen under andra världskriget och med ett kolonialt perspektiv på Algeriet under 1950-talet.

Kommunalval är lokala val och ibland måste frågan ställas om skillnaderna mellan höger och vänster är så stora sedan man som väljare bortsett från den grova retoriken. Trots allt finns det tydliga skillnader särskilt i de större städerna. I merparten av landets 35 000 kommuner finns bara en lista och det råder stor konsensus bland invånarna om vilka frågor som är viktiga. I större städer kan debatten däremot vara hård.

Det finns en konflikt som ligger i försöken från alla partier att dra röda linjer mot motståndare som förefaller särskilt obehagliga. Låt oss också bortse från det. Den frågan har jag berört många gånger i bloggen.

Rent sakpolitiskt finns det skillnader mellan vänster och höger. Vänstern inbegriper också  De Gröna som numera står nära Det okuvade Frankrike i många frågor. Partiets vänsterflygel tog över makten i det partiet efter 2017 års val. Vänstern har tack vare De Gröna fått en mer uttalad miljöprofil, inte minst lokalt. Städer som styrs av socialister eller gröna satsar mycket på att minska biltrafiken i centrum. De tar initiativ till att bygga fler hyresrätter och låter det offentliga växa i omfattning. Högerstyrda städer är mer angelägna om att främja företagsamheten. När en vänsterstyrd stad blockerar för biltrafik på butikstäta gator mitt i centrum släpper högern igenom biltrafiken. Högern satsar ofta på lägre kommunalskatt.

Högerstyrda städer har mer ambitiösa program för brottsbekämpning och är snarare misstrogna mot ökad invandring. Högerpartier kampanjar för att rensa upp bostadskvarter där narkotikahandeln vuxit. Vänstern betonar allas rätt att bo överallt och vill med offentliga medel öka det preventiva arbetet mot brottsligheten.

Nationell Samling betonar i än högre grad kampen mot brottsligheten och mot invandringen. Detta parti når betydande framgångar i en del städer och i många små kommuner, De får däremot svårare att hävda sig när det inte på egen hand kan skaffa sig majoritet eller åtminstone en röstandel över 30-35 procent i första valomgången. I  sådana fall kommer andra partier att skapa allianser mellan de två valomgångarna och kan därför stänga ute Nationell Samling. Det Okuvade Frankrike berörs i mindre grad av röda linjer.  På nationell nivå drar Socialistpartiet röda linjer mot Det Okuvade Frankrike men den regeln gäller inte på samma sätt lokalt.

Fransmännen söker sig alltid vidare i nya riktningar när det kommer till ett nytt val. Inget valresultat liknar det förra. Nu står vi mitt i veckan mellan första och andra valomgången i kommunalvalet 2026. Det som sker i detta val ger inga klara svar på hur nästa års presidentval slutar. Dock – vissa tendenser är intressanta att följa.

Jag konstaterade i förra blogginlägget att Nationell Samling och Det Okuvade Frankrike, ytterpartierna på höger-vänster-skalan gick framåt den första valsöndagen. Dessa partier ökar i olika miljöer. Nationell Samling växer särskilt i södra Frankrike och alltmer i större städer. De stärkte sin redan starka position i Perpignan, kan på söndag ta över Nice genom sin samarbetspartner Éric Ciotti och har möjligheter att vinna i flera medelstora städer. De är däremot fortsatt mycket svaga i de största städerna med undantag för Marseille som intressant nog också ligger i den södra delen av landet. I Paris däremot fick den högerradikala kandidater Sarah Knafo över 10 procent medan Nationell Samlings kandidat nådde strax över 1 procent. Storstädernas högerväljare skyr det folkliga Nationell Samling och är mer lockade av en politiker som Knafo som förenar kulturkonservatism och marknadsekonomi med stram invandring.

Det Okuvade Frankrike gör genom detta kommunalval stora framsteg i de lokala sammanhangen. De bryter fram i storstäder där invandrarna spelar en viktig roll för valutslaget. Det Okuvade Frankrike är invandrarpartiet nummer ett i landet. Detta parti är också starkt bland många unga. Parallellt med högervridningen av landets väljare finns en vänstervridning. Partiet talar till många med franskt ursprung som inte är en del av det borgerliga Frankrike. I Paris ökar partiet i östra och norra delen av stan. Socialistpartiet har fortfarande en stark position i huvudstaden och kan säkert genom sin kandidat Emmanuel Grégoire behålla borgmästarposten. På sikt riskerar partiet att förlora sin position också i de stora städerna.

Tack vare sin aggressivitet kan Det Okuvade Frankrike bryta in i olika miljöer där människor känner sig underordnade och frustrerade. Mathilde Pannot, en av partiets ledande politiker, vänder sig till unga kvinnor i utsatthet, fattiga, ogifta med barn, ”rasifierade” och i uppror mot ett patriarkalt samhälle. Raseriet mot överhetssamhället finns också hos många andra och detta raseri underblåses av Det Okuvade Frankrikes ledare. Socialistpartiet förlorar på sikt den striden. Detta parti kläms dessutom mellan revolutionens yttersta vänster och en välanpassad mitt i politiken där den etablerade medelklassens behov tillgodoses bättre.

Valforskaren Jérôme Fourquet får i en intervju frågan om inte Det okuvade Frankrikes misstänkt antisemitiska uttalanden hindrar dess framfart. Nej, menar han. Inget tyder på det. Upprördheten mot antisemitismen och våldets plats i retoriken kommer från etablerade politiker i mitten och alla de medborgare som inte bärs fram av ett underordnat raseri.  För miljoner väljare är försvaret för etablerade demokratiska värden underordnat frustrationen över läget i deras plågsamma vardag.

Det har sagts så ofta: Fransk politik polariseras. Det visar sig i detta kommunalval. Resultatet i söndagens andra valomgång handlar om hur etablerade politiker skapar allianser för att stänga ute de två ytterpartierna. På söndag kväll kan det mycket väl se ut som om ordningen är återställd och den vanliga högern, Macrons partier och socialisterna klarat sig ganska bra. Men, men… Polariseringen pågår hela tiden. Frågan är om och när den i så fall avtar. Kommunalvalets första omgång motsäger inte teorin om ökade framgångar för ytterkantspartierna.

Igår söndag genomfördes den första valomgången i kommunalvalet 2026. Av de cirka 35 000 kommunerna valdes en borgmästare och en lista på kommunstyrelseledamöter  i 93 procent av fallen. Övriga städer och kommuner, 7 procent men merparten av väljarna i landet, bjuds in till en andra valomgång nu på söndag. Det Okuvade Frankrike och Nationell Samling gjorde vissa framsteg. Inget parti kan sägas ha gjort ett katastrofval.

Uppmärksamheten på valkvällen i tv-kanalerna riktades i hög grad mot de tre stora städerna. I Paris lyckades socialistkandidaten Manuel Grégoire bättre än förväntat. Han har varit ställföreträdande borgmästare under Anne Hidalgos ledning och leder inför andra valomgången med 38 procent. Han följs av högerkandidaten Rachida Dati med 25.5 procent. Ytterligare tre kandidater fick mer än tio procent i gårdagens första valomgång vilket komplicerar bilden inför andra omgången på söndag. Det mesta pekar ändå på att Socialistpartiet behåller makten över huvudstaden.

I Lyon blev det också en något överraskande framgång för vänstern. Den sittande gröna borgmästaren Grégory Doucet ser ut att bli återvald. Hans motkandidat, förre ordföranden i Olympique Lyon, Jean-Michel Aulas, visade sig oförmögen att genomföra en effektiva valrörelse. Han har varit en uppburen person i Lyon genom sitt engagemang i fotbollen men fotboll och politik visar sig inte vara samma spelfält. Inför kamerorna under gårdagskvällen såg Aulas, som är 76 år, märkbart trött ut. Som tittare undrade jag om han överhuvudtaget orkar igenom en vecka till av valkampanj. Han har teoretiskt fortfarande en möjlighet att bli Lyons nya borgmästare men det verkar inte särskilt troligt.

Marseilleborna kommer att uppleva en spännande andra valomgång. Kampen står i första hand mellan den sittande socialistiske borgmästaren Benoît Payan och utmanaren från Nationell Samling, Franck Allisio. Valet i Marseille på söndag blir en kamp mellan fyra kandidater. Förutom de två huvudkandidaterna finns också en företrädare för Det Okuvade Frankrike och en som representerar olika högergrupperingar. Socialistpartiet har denna gång distanserat sig från Det Okuvade Frankrike som uppfattats som vänsterextremistiskt, bland annat för antisemitiska uttalanden. Distansen håller Socialistpartiet på nationell nivå men lär av taktiska skäl avstå från principiella ställningstaganden när det gäller att få sin kandidat vald i en lokal omröstning. Benoît Payan lär därför vinna på söndag.

Efter första valomgången är det inte möjligt att dra några slutsatser inför presidentvalet nästa vår. I media har frågan ställts om vi redan nu kan se vart det valet lutar. Det är uppenbart att Nationell Samling och Det Okuvade Frankrike stärker sina positioner men det är inget som helst nytt i fransk politik. Den tendensen har funnits åtminstone sedan Macrons första mandatperiod 2017-22. De två ytterkantspartierna har varit dåliga på lokala val och nu går det lite bättre. Republikanerna och Socialistpartiet har tidigare dominerat i kommunalvalen. De är fortfarande förhållandevis starka men har försvagats. Mittenblocket har aldrig varit framgångsrika lokalt och de fortsätter att spela en undanskymd roll i kommunalvalen.

Fram till tisdag kväll kommer nu partier lokalt att ingå allianser för att hindra misshagliga politiska motståndare och säkra egna segrar. Det kommer möjligen att stärka de gamla partierna och försvaga ytterkantspartierna. Det spelet går inte att utföra i ett presidentval där kandidater ställs mot varandra i en enda valomgång. De olika opinionsundersökningarna som görs nu och fram till nästa års val lär säga mer om styrkeförhållandena än kommunalvalen i år.