Okategoriserat

Gula västar… och nu de röda halsdukarna
Gula västar… och nu de röda halsdukarna 150 150 Tomas Lindbom

Det är demokratin, dumbom löd titeln på en av Per Ahlmarks böcker. Det var ingen dum uppmaning till folk. Han var liberal och såg parlamentarismen som central men blundade inte heller för demokratins själ.

Det är helt uppenbart att begreppet demokrati kan uttryckas på flera sätt. I min ungdom fick jag tillfälle att resa till Deutsche Demokratische Republik (DDR) och se med egna ögon hur demokrati tolkades i det landet. Förmåner för partiledning och dess närmaste trogna. Samtidigt riktades en misstänksam kontroll mot de flesta medborgare genom Stasi med flera statliga organ . Det är knappast den formen av demokrati som vi åsyftar i Europa i dag. När vi riktar blicken mot det som händer i Frankrike sedan några månader tillbaka kan vi inte undgå att ställa frågan om proteströrelsen gula västarna på djupet är demokratiskt förankrade.

Vi är många som hälsat gula västarnas revolt med sympati. I linje med fransk tradition och i linje med demokratin finns yttrandefrihet och demonstrationsfrihet. Det vore konstigt om inte demonstrationer av olika slag kunde påverka regeringars politik. Det är inget odemokratiskt i det faktum att President Macron gjorde eftergifter kring skatt på bränsle och utvecklade en direkt dialog med medborgarna efter att de gula västarna i stora skaror skapat oro i den högsta politiska ledningen.

Jag skulle vilja gå ett steg till och påstå att vissa störningsaktioner i vissa avseenden också är en del av direktdemokratin som enkelt kan kallas för det folkliga uppror som uttrycks på offentliga platser. Insiktsfulla politiker i ansvarig position vet också detta. Ett och annat våldsinslag blir en oönskad men begriplig följd av att tiotusentals människor samlas på en och samma plats.

Sverige har som många andra länder, inte minst i norra Europa, en annan kultur där sociala konflikter tills i dag har lösts på ett väl organiserat sätt och i stort samförstånd mellan olika intressen i samhället. Det sparar kostnader, det bygger en större gemenskap mellan olika grupper i samhället och det leder helt säkert till bättre resultat för alla parter.

Men… Frankrike ser inte ut så. I detta land råder en annan logik för att nå uppgörelser. Allt börjar med konflikt och slutar med någon form av uppgörelse eller fred. Folkliga revolutionära grupper gör uppror. Hela nationen verkar vältas över ända. Inte nog med det. Nästan hela befolkningen verkar gilla upproret. Medel- och överklassen står nästan och hejar på när arbetare och andra folkliga grupper bråkar med den politiska ledningen. Det dröjer en period men så kommer medel- och överklassens motreaktioner. Nu öppnas för samtal. Upprorsmakarna har fått igenom en del av sina krav. De etablerade samhällsmedborgarna med högre utbildning och högre social ställning får tillbaka sin position som styrande och beslutande. Båda har vunnit och båda har förlorat. Som i en förhandling.

Vad är demokrati? Det är inte säkert att Per Ahlmark hade fördömt de gula västarnas grundläggande metod för att bli hörda i de politiska sammanhangen. Han hade förstått att den högsta makten i ett land som Frankrike från tid till annan glömmer att lyssna på vanliga människors vardagsbekymmer. Avståndet mellan de förgyllda salarna i Elyséepalatset och människorna i städer och byar långt från Paris kan ibland bli smärtsamt stort och påminna om bristande demokrati. Inte i formell mening men i ordets djupare mening; en avsaknad av relation mellan nationens alla invånare.

Samtidigt hade säkert Ahlmark också påpekat att en demokrati aldrig kan svika sin konstitutionella ordning. Demokratin fungerar aldrig utan att rättsstaten fungerar. Människor måste kunna lita på sina institutioner och att dessa verkar i demokratisk anda. En motrörelse till de gula västarna har också uppstått i Frankrike; de röda halsdukarna. De demonstrerar nu varje vecka, och det rör sig om flera tiotusentals människor som skrivit på för ett engagemang, för att de folkliga kraven kanaliseras genom de demokratiska institutionerna. Det är en sympatisk rörelse som ser till behoven av sociala reformer men värnar konstitutionen.

De gula västarna söker också organisera sig inom den demokratiska formella strukturen genom att lansera en lista inför EU-valet. Den är ifrågasatt av många inom denna rörelse. Många gula västar tror inte särskilt mycket på det demokratiska arbetet inom de legala formerna men delar av rörelsen vill ta nästa steg i utvecklingen. En del gula västar vill också delta i President Macrons medborgardialog som nu förs runt om i landet.

Frankrike börjar steg för steg att kunna nå ett slutresultat av vinterns stora uppror. På franskt sätt har man bråkat, regeringen har backat och medelklassgrupper i röda halsdukar har motdemonstrerat. Nu kan vi få en mer organiserad rörelse av delar av de gula västarna. Kanske kan mycket gott komma ut av denna vinter samtidigt som ingen ännu kan växla in några segrar. Hur mycket försöker inte Marine Le Pen infiltrera inne denna rörelse av gula västar? Hur mycket kommer inte våldsamma element att fortsätta störa ordningen under deras demonstrationer? Och kan verkligen Macron återskapa förtroendet för presidentmakten bland vanliga människor? Det är många frågor som ännu pockar på svar.

De gula västarna splittras
De gula västarna splittras 150 150 Tomas Lindbom

Det var knappast förvånande att de gula västarna förr eller senare skulle splittras i olika falanger. Det går bra att vara enig med en gemensam fiende – i detta fall Macron – men svårare när förväntningarna ökar på ett eget handlingsprogram. Nu är splittringen ett faktum och kanske beror det på det stundande EU-valet men det kan också helt enkelt bero på att en rörelse inte kan leva mer än bara några månader på kritik av nuvarande samhällstillstånd och ett stort mått av raseri.

Igår var det den elfte lördagen i rad med demonstrationer. Våldsamheterna har inte upphört utan snarare märks de mer när antalet demonstranter minskat i antal. Nu prövade en av ledarna, Eric Drouet, att skapa en mötesplats efter lördagens demonstration på Place de la Répubique. Dit skulle demonstranter komma vid 19-tiden och fram till klockan 22 äta merguez och umgås. Några svartklädda med huvor satte eld på föremål vid platsen, enligt tidningen Le Parisien, och polisen svarade med tårgas och tvingade de gula västarna att upplösa mötet.

Eric Drouet vill ha spontana folkliga aktiviteter. Han liksom många andra gula västar är extremt misstänksamma mot all form av organisering. Så fort någon talar i rörelsens namn blir den personen attackerad. Det omöjliggör all form av politisk organisering.

En falang bland de gula västarna kallar sig konstruktiva och vill tvärtom delta i den allmänna politiska diskussionen i landet och även delta i den nationella dialog som Emmanuel Macron med möten överallt i Frankrike, ofta organiserade av borgmästarna i kommunerna, eller på nätet.

Delar av rörelsen har organiserat sig inför EU-valet i maj. Det finns nu en lista som toppas av Ingrid Levavasseur men som inte har alla namn som behövs. Ingrid Levavasseur har själv sagt att hon röstade på Macron i presidentvalets andra valomgång för att stoppa Marine Le Pen. Hon vill att de gula västarna ska påverka politiken och hoppas få stöd av donatorer för att kunna genomföra sitt politiska projekt. Hon blir starkt ifrågasatt av många gula västar som uppfattar hela idén med en lista inför EU-valet som en partipolitisering av rörelsen.

De gula västarna har fortfarande ett starkt stöd bland befolkningen. En majoritet av fransmännen känner fortfarande sympati för rörelsen. Hur många som kommer att rösta för denna lista om den kan mobilisera resurser, personellt och ekonomiskt är oklart, särskilt som det finns ett stort motstånd inom rörelsen. Nyligen genomförda opinionsundersökningar visar ändå på ett stöd kring 11-12 procent. Macrons parti får enligt samma undersökningar strax över 20 procent och Rassemblement National (fd FN) några procent under 20. De gula västarna ligger alltså på tredje plats knappt före Republikanerna (högern) och vänsterrörelsen La France Insoumise.

Det är uppenbart att de gula västarna, om de ställer upp i EU-valet, kan störa flera partier i allra högsta grad. Marine Le Pen skulle sannolikt ha fler röster än La République en Marche om de gula västarna inte organiserat sig med en lista. Vänsterrörelsen La France Insoumise hotas också röstmässigt av de gula västarnas politiska närvaro. Sista ordet är ändå inte sagt. Stödet för den nya rörelsen kan mycket väl sjunka ihop betydligt när valrörelsen kommer igång. Frågan måste fortfarande ställas: Vad vill de gula västarna? Framförallt hur vill de använda ett eventuellt inflytande i EU-parlamentet? Många fransmän som nu i opinionsundersökningarna säger sig stödja dem kan sannolikt vända sig istället till något av de gamla partierna när valdagen är inne.



Uddlös opposition mot Macron
Uddlös opposition mot Macron 150 150 Tomas Lindbom

Människor i Sverige frågar sig hur det är möjligt att Emmanuel Macron är så impopulär och ändå inte har någon stark opposition mot sig. Det är en rimlig fråga och svaret kan ges på flera sätt. Låt mig försöka.

Emmanuel Macron lyckades i valrörelsen 2017 på ett skickligt sätt spela ut både oppositionen inom Socialistpartiet och inom Republikanerna genom att själv kalla sig ”varken höger eller vänster”. Han uppträdde med ett program som också till vissa delar var av en ny och annorlunda karaktär än de manifest och förslag som tidigare presidentkandidater presenterat. Inte minst inslaget av social liberalism. Han visade att han brydde sig om dem som krävde minskade orättvisor samtidigt som han lovade att stimulera näringslivet. Han fick hjälp av att både Socialistpartiet och Republikanerna i sina primärval valde kandidater som var mer extrema än respektive partiers väljarkårer. Benoît Hamon stod långt till vänster inom PS och Francois Fillon lanserade en traditionell och katolskt inspirerad konservatism som lämnade öppet för stora grupper inom detta parti att välja Macron istället.

Det visade sig att Macrons politik i högre grad kom att luta sig mot höger men då var redan Socialistpartiet sönderslaget och många av Republikanernas väljare var till en början rätt nöjda med sin nye president. Under de snart två år som gått har Macron valt att gå till höger mer än till vänster därför att det verkade finnas mer väljarstöd att hämta på den kanten. Förmodligen ville han också försäkra sig om att vitalisera näringslivet och få till stånd tillväxt i landet innan han vågade satsa på dyra sociala reformer.

De gula västarna blev då svaret på Macrons högergir efter valet 2017. Det blev en reaktion som han aldrig räknat med och som tvingat honom att nu starta om sin mandatperiod. Det som hänt de senaste månaderna har lärt honom att inte underskatta den folkliga opinionen som kan väckas utan en stark politisk opposition.

Den politiska oppositionen är uddlös men ändå är Macrons ställning i landet svag. Detta läge i fransk politik är bekymmersamt. De gula västarna är i sig en problematisk rörelse eftersom den saknar styrning och riskerar att hamna i extremisters händer. Trots tio lördagars demonstrationer har de fackliga organisationerna inte lyckats erövra makt eller ens inflytande i denna nya rörelse. Frågan är om det någonsin kommer att gå. De gula västarna uppfattar fackliga ledare som lika korrupta som de politiska ledarna. De gula västarna håller också vänsterpartiet under Jean-Luc Mélenchon utanför inflytande som oppositionsledare. Den politiska vänstern är lika maktlös i sin oppositionsroll som Republikanerna.

Det är viktigt att nu hålla ögonen på den extrema högern i Frankrike. Marine Le Pen är inte uträknad och hennes parti leder i opinionsundersökningar som görs nu några månader före EU-valet. Det finns en ultrakonservativ opinion som stödde Francois Fillon i senaste presidentvalet men som då förlorade på grund av Fillons fiffel med olovlig ersättning till fru och barn. En ny stjärna kan snart stiga upp på himlen; Jean-Marie Le Pens dotterdotter och Marine Le Pens systerdotter, Marion Maréchal. Hon bidar sin tid i kulissen men har konservativa högerväljares öra, inte bara Le Pens traditionella partifolk, numera kallat Rassemblement National. Det skulle förvåna om hon inte inom en ganska snar framtid gör comeback. Hon skulle kunna förena den konservativa och katolska medelklassen med stora delar av extremhögern. En farlig utmanare, kanske redan till valet 2022

Macron prövar deltagardemokrati
Macron prövar deltagardemokrati 150 150 Tomas Lindbom

Den 15 januari började en form av deltagardemokrati (démocratie participative) i Frankrike. Den ska pågå i två månader och berör alla medborgare i landet. Överallt ska nu möten organiseras, i kommunernas, regionernas regi men också spontana möten som kan organiseras av frivilliga organisationer och även privatpersoner. Dessa ska ge en bild av hur fransmännen tänker kring viktiga politiska frågor men också naturligtvis ge Emmanuel Macron och hans regering en möjlighet att återta inititativet från de gula västarna. Makten måste för Macron utgå från honom. Annars hotas hans regeringsperiod och även landets ordning.

Jag går från möte till möte. Jag träffar vänner, besöker restauranger, pratar med folk i affärer. Konflikten som pågår berör alla. En kväll besöker jag en av mina favoritrestauranger i Marais där ägaren är stark anhängare av de gula västarnas aktioner. Ändå hotas han av att demonstrationståget på lördagarna brukar passera hans restaurang och skrämmer bort gästerna. Men han ser revolten som nödvändig. De som demonstrerar måste det. Deras ekonomi är så svag. För honom är Macron de rikas vän som struntar i vanliga människors prekaritet. Han ser konflikten mellan rika och fattiga och han tar ställning. Jag frågar honom vad som är alternativet till Macron och på den frågan har han inget svar. Vänstern är rätt maktlös i dag i Frankrike när det kommer till inflytande i regering och parlament. Men han tänker inte så. För honom är oppositionen som den uttrycks folkligt och på gatan det som gör honom hoppfull. Han hoppas att Macron ska tvingas avgå.

Dagen efter sitter jag i en salong i Lutetia, ett av Paris mest luxuösa hotell. Här serveras te och utsökta bakverk i en magnifik miljö som restaurerats i art noveau-stil. Artig serveringspersonal kommer fram vid minst vink och bär sedan till oss dessa bakverk i konstnärlig utformning och till ett pris som ungefär motsvarar vad som vissa gula västar i bästa fall har kvar i plånboken när månaden är slut. Här sitter jag med några vänner som suckar över de gula västarna och deras framfart. Ett par bor på en av avenyerna intill Triumfbågen och kan knappt ta sig ut ur sin våning på lördagarna. De förstår kraven på mer rättvisa men motsätter sig formerna som upproret tar sig. De önskar sig mer av de politiska kompromisser som de uppfattar finns i till exempel Sverige.

Det skymmer i Paris och jag tar metron från det exklusiva området Saint Germain i västra Paris till ett kvarter i den östra delen av stan. Där äter jag middag med ett par som står nära fackföreningsrörelsen. Deras uppfattning liknar den som uttrycktes av restauratörens jag besökte dagen före. Detta par är bekymrat över avsaknaden av en kraftfull opposition till vänster. Mannen och hustrun menar att Macron försvårar för de fackliga organisationernas möjligheter att verka i Frankrike. I grunden stöder de också de gula västarnas krav på mer rättvisa och de vänder sig emot Macron och hans styre. Macron är för dem en högerman, inget annat.

Detta är bara tre nedslag under min vistelse i Paris. Folk tycker olika och svaren i den nationella dialogen som nu pågår kommer att peka i en rad olika riktningar. Det blir säkert både intressant och meningsfullt att ta del av. Det finns ändå en grundläggande konflikt i samhället mellan dem som tror på ett liberalare Frankrike och som i grunden tror på det program som Macron vill genomföra. Det behövs vissa avregleringar. Ekonomin måste stimuleras med vissa liberala reformer för att tillväxten som är extremt låg ska öka liksom köpkraften. Det är de som också tror på ett fördjupat EU-samarbete. Och så alla som misstror makten, som tror att liberala reformer bara kan leda till ökade klassklyftor och som ser Macron som en representant för en överklass som medvetet driver nationen mot sämre tider, säljer ut välfärdsstaten.

Macron har i början av denna tid av så kallad nationell dialog åkt runt och träffat borgmästare i några delar av landet. Detta har varit framgångsrika möten för Macron. Han har mötts välvilligt, mer efter mötena än före. Macron är skiklig på den här typen av möten där han samtalar under ordnade former med människor som inte bara vill anklaga och attackera honom men också resonera med honom. Det visar att han lyckats skapa dialog med en grupp politiker som betyder mycket i Frankrike. Är borgmästarna välvilliga till Macrons försök att nu föra dialog med medborgarna kommer det att påverka stämningen i landet. De senaste opinionssiffrorna visar också på en tydlig ökning av presidentens popularitet.

De gula västarna fortsätter dock att demonstrera och gör det framgångsrikt. Det förekommer visst våld men i allmänhet sker demonstrationerna på lördagarna under större ordning än tidigare. I lördags var det den tionde lördagen i rad som de gula västarna fanns på gatorna i franska städer.

86-årings nostalgiska tal entusiasmerar en socialistkongress
86-årings nostalgiska tal entusiasmerar en socialistkongress 150 150 Tomas Lindbom

Det franska socialistpartiet håller denna helg sin 78:e kongress och det sker i en möteshall i Aubervilliers strax  norr om Paris stadsgräns. Jag tar mig dit med métron, ända till slutstationen som fått namnet Front Populaire och påminner om den vänsterregering med vänsterradikala, socialister och kommunister som styrde Frankrike under Léon Blum några år strax före andra världskrigets utbrott. En av de få perioder i modern tid då hela vänstern kunnat enas för att regera samman. Det andra tillfället under 1900-talet var två år i början av Francois Mitterrands regeringsår (1981-83) då också kommunisterna deltog med några ministerposter.

Socialistpartiet (PS) befinner sig i sin svåraste kris sedan bildandet 1969. Temat för denna kongress var partiets återfödelse. Partiledningen under sin nyvalde ledare Olivier Faure har klädsamt nog inte stuckit under stol med att partiet närmast dog i samband med valen förra året. Dess presidentkandidat Benoît Hamon fick bara 6 procent av väljarnas röster och i valet till nationalförsamlingen lyckades partiet bara skrapa ihop ett trettiotal mandat mot över 300 i valet 2012.

Det mesta kändes tungt och dystert när jag gick omkring i konferenshallen och lyssnade till tal och reaktioner från ombuden. Det var uppenbart att hela kongressen regisserades utifrån tanken att olika tal skulle muntra upp ombuden. Visst hade partiet idéer och visst behövdes partiet, var budskapet som skulle prägla kongressen. Efter tre timmar gav jag upp. Dyster till sinnet återvände jag till metrostationen Front Populaire och tog mig snabbt in till centrala Paris. Varken talens innehåll eller människorna ingav hopp.

En gång under eftermiddagen höjdes stämningen i plenisalen. Louis Mexandeau, 86 år och minister under Francois Mitterrands regeringsperiod, lyckades veva igång ombuden. Han påminde om tidigare valnederlag och hur dessa vänts till segrar. Han påminde om partiets katastrofval 1969 och hur det vändes till en sprakande seger 1981 när Mitterrand utsågs till republikens president. Ja, redan på 1970-talet kom de första framgångarna i lokala och nationella parlamentsval. ”Det kan vända snabbare än ni och några andra tror”, var hans tes. Ombuden blev exalterade. De avbröt honom ett flertal gånger med applåder och efter hans tal fick han stående ovationer i flera minuter. Alla andra talare som sökte ge svar på dagens politiska utmaningar bemöttes med lama applåder och i något fall även av buanden.

PS går nu ut med ett program som ska vara ekologiskt, socialt och EU-vänligt. Det är svårt att se hur detta parti ska kunna finna ett eget utrymme i det politiska landskap som det ser ut i Frankrike idag. PS är klämt mellan den socialistiska vänstern och Macron. PS hyllade socialismen som grundfilosofi utan att någon gång lyckas visa hur detta partis form av socialism möter ett behov hos väljarna. Det är alltför uppenbart att de fransmän som i dag kallar sig socialister väljer ett hard core-alternativ som presenteras av bland annat Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse La France Insoumise. PS har förlorat förtroendet hos de riktiga socialisterna efter fem år med Hollande och hans regering som snarare förde en socialdemokratisk politik som i Frankrike ofta kopplas ihop med liberalism och påminde om det som skulle bli Macrons regeringsprogram.

Flera talare på kongressen försökte också övertyga om att PS är ett vänsterparti i total opposition mot Macron. Även här saknades trovärdigheten. Det är åter Mélenchon och den extrema vänstern som lagt beslag på oppositionsrollen. Ingen lyssnar på Parti Socialiste. Olivier Faure talade om en sansad opposition men vad är det i ett uppskruvat läge när strejkerna är i full gång, organiserade för en social protest av radikala fack och orkestrerade för politiken av vänsterpartierna.

Det dystra på kongressen är avsaknaden av en sann analys av läget. Den reformistiska vänstern har naturligtvis lika svårt att göra upp med sitt förflutna och bygga en ny politisk identitet i andra länder. I Frankrike som saknar segheten hos de gamla partierna som i Sverige eller Tyskland ser hur den reformistiska vänsterns parti, PS, på några år faller ihop som ett korthus. Ingen nåd!

Det är begripligt att stämningen inte var på topp under kongressen men så beklagligt att människor som lever i en rörelse med historiska rötter har så förtvivlat svårt att göra upp med sega och livlösa idéer och strategier och tänka i nya banor. Louis Mexandeau, 86 år, och med blicken riktad mot det förgångna, drar ner ovationer. Det är som det är med gamla partiers tjänare: Hellre dö än tänka radikalt nytt.