Det politiska landskapet ritas om (5)

• januari 12, 2026
• Tomas Lindbom
• 1 comment

I serien om ett nytt politiskt landskap i Frankrike kommer jag nu till den femte och sista delen; om det som jag brukar kalla ytterhögern. Det är ett begrepp som blir alltmer svårt att fylla med ett tydligt innehåll. Högern var tidigare klart uppdelad i två avgränsade delar. Den ena delen var den republikanska högern som hyllade de grundläggande principerna i den franska republiken runt begreppen frihet, jämlikhet och broderskap men inte minst la laïcité, sekularismen och en medborgerlig samling. Den republikanska högern såg sig som en garant för en stabil regim där alla medborgare var delaktiga. Den andra delen var den extrema högern som utmärktes av nationalism i en snävare betydelse och en attityd som präglades av antisystem. Den extrema högern bekämpade i princip alla republikanska partier och rörelser. Den extrema högern hade också en historia tillbaka till andra världskrigets Pétainregim som stod i öppen konflikt med de Gaulle och den motståndsrörelse som innehöll människor från vänster till mer moderat höger.

I dag är inte gränsen inom högern lika uppenbar. Nationell Samling kan betraktas som extremhöger genom sin historia med grundaren Jean-Marie Le Pen. Han var företrädare för ett franskt Algeriet och ledde en rörelse som innehöll aktivister från nazist- och fascisttiden. Under pappan Jean-Maries tid hette partiet Nationella fronten vilket signalerade en front mot de andra partierna. Ordet samling i dagens namn ger väljarna en annan signal. Det var en medveten namnförändring av dottern Marine som visserligen inte är beredd att ingå alltför närgående koalitioner med andra högerpartier men önskar att andra partier gärna ansluter sig till hennes parti.

I den förändring som nu sker inom den politiska debatten med nya perspektiv på olika samhällsfrågor blir det än svårare att upprätthålla gränsdragningen mellan republikansk höger och ytterhöger eller extremhöger. Allt fler politiker företräder i dag en invandringskritisk hållning. Globaliseringsfrågan har fått nya perspektiv med USA:s förändrade hållning till Europa. Det är svårt för den republikanska högern att inte söka stöd hos en lägre medelklass när nu stora delar av den övre medelklassen går mot mitten eller vänsterut. Företrädare för den tidigare republikanska högern måste söka väljarstöd i delvis samma målgrupper som Nationell Samling, det vill säga i folkligare sammanhang.

Ytterhögern består inte bara av Nationell Samling utan även av andra partier, främst Reconquête som leds av Éric Zemmour och hans sambo Sarah Knafo. Knafo har nu deklarerat att hon ställer upp som kandidat i borgmästarvalet i Paris i mars. Reconquête är ett parti som direkt hotar den republikanska högerns, Republikanernas, väljarbas. Detta parti, som ursprungligen kan kopplas tillbaka till presidenter som de Gaulle och Chirac, har en stark tradition i huvudstaden förutom att Socialistpartiet dominerat på den här sidan om millennieskiftet. Reconquêtes ekonomiska politik överensstämmer starkt med Republikanernas. Det finns nyansskillnader i synen på migration och brottslighet – högerväljarnas mest angelägna frågor – men det är bara nyanser. Här finns möjligheter på sikt att dessa båda partier kan samverka och att Reconquête får samma drivande roll som SD i förhållande till Moderaterna i Sverige.

Fransmännen är starkt invandringskritiska och det finns en stor upprördhet över hur brottsligheten framstår som alltmer hotfull, inte minst gällande narkotikahandeln. Partier som Nationell Samling och Reconquête firar nu stora triumfer i kampen mot Mercosur, en kamp som de delar med stora delar av vänstern. Även Macron som i grunden är en stark anhängare av frihandel tvingades häromdagen att rösta nej till förslaget i EU. Trycket i folkopinionen mot Mercosur är mycket stort. Försvaret för det agrara är ett viktigt inslag i en fransk nationell grundsyn

Det är verkligen svårt att sia om hur högern kommer att lanseras i kommande val. Kommunalvalen i mars har sin egen karaktär. Allt beror på lokala omständigheter. Däremot blir det mycket intressant att se hur de olika högerpartierna, tidigare så kallat republikanska och så kallat extrema, kommer att förhålla sig till varandra. Det lär uppstå nya konstellationer. Även en del av Nationell Samlings framstående ledamöter i parlamentet och i ledningen kommer ur den republikanska högern. Partiets kandidat i Paris´borgmästarval, Thierry Mariani, är ett typexempel på det. Han var för övrigt biträdande miljöminister under en period när Nicolas Sarkozy var republikens president.

Det är en vanlig uppfattning att Frankrike 2027 kommer att stå mellan en kandidat med rötterna i den republikanska, demokratiska traditionen och en företrädare för en hållning som är främmande för alla andra partier. För president Macrons mitten och för vänstern upprätthålls den bilden men den övertygar allt färre i väljarkåren. Det är sannolikt att det uppstår samverkan mellan Nationell Samling eller Reconquête och ledande företrädare för Republikanerna och att dessa också leder till vissa valframgångar i nästa val till nationalförsamlingen. Ännu mer troligt är det att exempelvis Marine Le Pen eller Jordan Bardella, om någon av dem finns kvar i en andra och avgörande valomgång i presidentvalet,  får aktivt stöd av den traditionella högern. Det skulle i så falla innebära dödsstöten för den republikanska pakt som under lång tid förenat hela vänstern med mitten och Republikanerna i kamp mot extremhögern. Omfattningen av en sådan politisk förändring kan vi inte förutse. Det kan innebära en radikal politisk omläggning på nationell nivå eller inte. Det får framtiden i så fall utvisa.