Tomas Lindbom

Annie Lööf myntade begreppet den breda mitten, minns vi från senare delen av 2010-talet i Sverige. Det lånas mer mellan olika länders politiska liv än vi ofta tänker på. Emmanuel Macron skapade med framgång en bred mitt när han närmast på egen hand skapade en ny politisk kraft i Frankrike i ock med sin valseger i presidentvalet 2017. Han plockade halva väljarkåren från Socialistpartiet och ungefär lika stor del från Republikanerna till höger och han kunde regera i fem år med egen majoritet i nationalförsamlingen. Jag minns från direkta kontakter med några ledande centerpartister i Sverige på den tiden hur angelägna de var att koppla sig till Macron. De hoppades på framgångar för den franske presidenten och att ljuset från ”mittens rike” skulle spridas till oss i kalla nord.

Det svenska politiska landskapet har inte för vana att förändras i sin grundstruktur med två block som visserligen ligger nära mitten men som beskriver sig som antingen vänster eller höger. I Frankrike ritades däremot kartan om. I några år trodde människor att framtiden låg i en bred mitt som skulle dominera det politiska livet och att hotet från Nationell Samling därmed var undanröjt.

Så fel alla hade! Efter ett stigande folkligt missnöje under Macrons första mandatperiod ökade stödet för både Marine Le Pens parti och för vänsterpartiet Det okuvade Frankrike. Mitten har alltså blivit försvagad. Frågan gäller nu hur den kan påverka väljaropinionen i nästa presidentval och val till nationalförsamlingen.

Det saknas inte framträdande politiker i mitten. Avsuttna premiärministrar under Macrons presidentår har alla förutsättningar att ta upp kampen i kommande presidentval. Det är i mitten som de erfarna politikerna finns som Édouard Philippe, Gabriel Attal, nuvarande justitieministern Gérald Darmanin med flera. De vill delta i kampen om att bli nästa president. Däremot ser det värre ut när det gäller partierna i mitten. Efter valet 2017 fanns i princip bara En Marche, Macrons skapelse, i dag Renaissance. Åtta år senare finns det flera mindre partier i mitten som alla drar åt olika håll och som snarare blivit fientligt inställda till den sittande presidenten.  Även ledaren för Renaissance, Gabriel Attal, står i opposition till den man som skapade partiet och ännu inkarnerar det.

Det blir allt svårare att se mitten som ett alternativ i fransk politik. Macron själv har ju över tid visat sin oförmåga att utmejsla den åskådning eller de värderingar som han tidigare gav sken av att låta prägla landet. Få vet i dag vad presidenten vill. Hans uttryck, varken vänster eller höger, har använts emot honom som ett bevis på att politiken svajar. Fransmännen har återvänt till att uppfatta politik som en fråga om just vänster eller höger, det synsätt som präglat landet sedan franska revolutionen.

De mittenpolitiker som drömmer om makt sneglar mer mot politiska företrädare inom Socialistpartiet eller Republikanerna. De söker allianser till höger och vänster för att nå majoritet. Inför presidentvalet 2017 flockade sig gamla socialister och republikaner runt Macron och ville tillhöra den breda mitten. Nu flyr de flesta ifrån honom.

Det är för tidigt att avgöra hur stark mitten blir efter nästa val till nationalförsamlingen. Styrkeförhållandena för den och andra partier beror på vem som vinner presidentvalet som normalt genomförs någon månad före valet till den lagstiftande församlingen. Mittens framtid ligger i om en politiker ur Macrons gamla krets lyckas vinna presidentvalet. Då kan mitten åter stärka sin position. Skulle däremot en höger- eller vänsterpolitiker bli nationens ledare kommer läget för mitten att bli prekärt. Vad vill dagens mitt? Vara balanserad i migrationsfrågan och lagom hård i bekämpandet av brottsligheten. Frihandelsvänlig och anhängare av marknadsekonomin. Proeuropeisk med ambitionen att samarbeta med mittengrupperingarna i EU-parlamentet. Det låter möjligen som en tilltalande och framkomlig väg i ett nationellt val men fransmännen är inte förutsägbara på det sättet. Det blåser starka högervindar i dag i Frankrike och den som inte gillar Marine Le Pen tenderar att rösta på ett radikalare vänsterparti. Det råder ett bistert klimat för den franska mitten.

Emmanuel Macron förbereder en lag som ska förbjuda barn och ungdomar upp till 15 eller 16 tillträde till de sociala medierna. Ett förslag som kan synas sympatiskt i mening att skydda unga människor från de dåliga sidorna av internet men ett förslag med många komplikationer.

Macron har svårt att göra sin röst gällande i snart sagt alla inrikespolitiska frågor. Under sin andra mandatperiod, som började med att han 2022 förlorade majoriteten i nationalförsamlingen, har han i stort sett inte lyckats få igenom en enda större reform. Nu hoppas han på att övertyga en majoritet i parlamentet om att det är rätt att hindra de unga från att konfronteras med sex, våld och allt annat som kan beskrivas som falsk och förvriden information, skadlig propaganda eller ren omoral.

Internet skapades i en annan tid när människor i västvärlden ännu inte insåg potentialen i att flytta de privata konflikterna och alla mörka tankar, känslor och aktioner från det lokala till det globala. I dag ser vi konsekvenserna av den förskjutningen. Allt är inte dåligt på internet men mycket skulle ha blivit barnförbjudet för att nämna en term som fortfarande av någon märklig anledning gäller för filmer på biografer. Hos många medborgare i väst finns ett stigande engagemang för att begränsa eller hindra de olämpliga inslagen i de sociala medierna. Dessa inslag är på en kvantitativ nivå skrämmande höga men ligger lösningen i förbud av kanalerna som sprider dyngan? Ligger inte lösningen snarare i hur västvärlden kan återfinna en högre civilisatorisk nivå, en form av ansvarstagande av vuxenvärlden för att höja nivån på samhällena?

Macron har förhoppningen att han med en förbudslag ska bli känd som en ansvarsfull statschef med målet att skydda en försvarslös ungdom. Förbud kan ibland trigga dem som hindras och göra dem alltmer lockade av att söka upp avarterna på de sociala kanalerna. Det finns redan en rad tekniska möjligheter att runda den här typen av förbud, inte minst med VPN. Å andra sidan känner inte minst många franska föräldrar sympati för en förbudslag. De kämpar varje dag en kamp mot sina barns önskan att tidigt ge sig in på sociala kanaler. Det är naturligtvis inte bara en fråga om att skydda barnen från avarter av det som erbjuds där. De sociala kanalerna är en gigantisk form av infantilisering av vår kultur. Också seriös kunskapsförmedling förenklas. Vem orkar längre läsa en bok som problematiserar ett kunskapsområde eller en idéströmning när det finns korta citat på Instagram som talar till mottagarens känsloliv men undviker att koppla in hjärnan.

Frankrike har som kulturland  alltid varit mer insiktsfull kring de sociala kanalernas problematiska inflytande på alla medborgare i ett land, unga som gamla. Jag noterar hur mina barnbarn i Frankrike hindras upp i tonåren från att äga en telefon och hur skolan konsekvent fortsätter att arbeta med boken i första hand. Föräldrar och skola arbetar tillsammans för att det så ska förbli. Internet kan användas i vissa syften men är aldrig den primära källan till kunskapssökande.

Sannolikt kommer Macron inte att lyckas heller med detta lagförslag, om det ens presenteras. Troligen blir det en uppluckrad variant av förbudet. Det är omöjligt att stoppa kanaler av den styrkan som gäller med de sociala medierna. Allt beror på om vuxenvärlden förmår hitta värden som definierar Västeuropas karaktär på en högre civilisatorisk nivå. Skräp och förnedring har alltid funnits men kultur betyder odling och det arbetet måste ständigt göras för att nå goda resultat. Förbud utan alternativ är en tveksam väg att gå.

Jag tillåter mig att varva några projekt som löper över flera blogginlägg. Jag är i färd med att beskriva de olika möjliga presidentkandidaterna. De presentationerna ska fortsätta. Samtidigt vill jag försöka beskriva hur det politiska landskapet ritas om och och i dag handlar det om vänstern. Därefter kommer ett inlägg om mitten och ett om högern.

Vänsterns historia är intensiv och betydelsefull i fransk politik. Den sträcker sig tillbaka till den franska revolutionen men så långt behöver vi inte sträcka oss nu. Det räcker med att se hur vänsterns olika grupperingar ändrat sina styrkeförhållanden sedan 1970-talet. Det har hänt en hel del sedan dess.

François Mitterrand blev femte republikens första socialistiska president i valet den 10 maj 1981. Det var en stor dag för hela vänstern. För de flesta upplevdes det som en återfödelse av folkfronten, en i Frankrike omtalad och omhuldad form av vänstersamverkan. Den stora folkfronten regerade några år under 1930-talet, kort före det andra världskriget och lett av den stora socialistledaren Léon Blum, för övrigt av judisk börd vilket var viktigt under dessa år. Folkfronten bestod då främst av kommunister och socialister. Det var samma konstellation som ledde till vänsterseger 1981. Mitterrand lyckades ena partierna kring ett gemensamt program som i någon mening hindrade kommunisterna från att söka på revolutionär väg tilltvinga sig makten. Det ska påpekas att Kommunistpartiet under Georges Marchais fortfarande var knutet till Moskva.

Kommunisterna försvagades under Mitterrands regeringsår. En orsak var säkert koalitionen med Socialistpartiet men den varade bara några år. Snarare var det tidsandan som påverkade väljarna att söka sig bort från revolutionär marxism.  Istället växte Nationella fronten men det är en annan historia.

Mitterrand var en stor taktiker och han satte verkligen Socialistpartiet på kartan som sällan tidigare i modern fransk historia. Partiet överlevde Mitterrand som dog något halvår efter sin andra mandatperiod som fortsatte fram till våren 1995. I likhet med länder som de skandinaviska och Tyskland stod den politiska huvudkonflikten mellan en demokratisk höger och en icke-revolutionär vänster. Allt detta verkade så självklart att nog många väljare och politiska kommentorer tog för givet att denna politiska spänning skulle bestå. Inom Socialistpartiet fanns en konflikt mellan en skandinaviskt inspirerad del, ledd under många år av Michel Rocard, med idén om att frivilliga organisationer och främst arbetsmarknadens parter skulle göra upp i viktiga samhällsfrågor och en statlig, mer dirigistisk del som emanerade från Mitterrand. Den mer statssocialistiska linjen behöll greppet om partiapparaten fram till valet av François Hollande som kandidat till 2012 års presidentval. Hollande vann också över Nicolas Sarkozy.

Hollande var i grunden en företrädare för Mitterrands linje men såg hur samhället på 2010-talet krävde vissa privatiseringar och ökad frihet. Dessa liberala drag provocerade en stor del av den gamla socialistiska eliten men även bland medlemmarna i partiet. Hollande och hans regering genomförde en del nödvändiga reformer men främst presidenten blev alltmer impopulär och valde att inte kandidera för en andra mandatperiod.

Åren från 2017 och fram till i dag har präglats av ett Socialistparti i förvirring. Partiet har varit svagt med dåliga valresultat och svaga ledare. Hela generationen från Hollandes presidentår försvann från politiken eller gick till Macron. Vänsterflygeln har kunna härja relativt fritt och det har också givit chansen för Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse Det okuvade Frankrike att dels knyta banden till socialisterna men även de gröna och kommunisterna i en form av ny folkfront men också dominera ideologiskt och sakpolitiskt.

Socialistpartiet såg länge ut att nästan raderas ut från den politiska kartan. Macrons försvagade ställning, särskilt efter resultatet i valet till nationalförsamlingen sommaren 2024, gav så småningom de socialistiska ledarna att börja ett förhandlingsspel med Macrons premiärministrar som till slut burit frukt. Socialistpartiet har under det senaste året frigjort sig från beroendet av Det okuvade Frankrike och kunnat förhandla sig till vissa reformer i sociala och ekonomiska frågor i mötet med särskilt den senaste regeringen under Sébastien Lecornu.

Partiet är fortfarande svagt och vänstern genom sin nya splittring svagare än tidigare  men för de socialistiska ledarna har det setts som en form av politiskt taktisk triumf. Denna vinter är alltså vänstern på nytt splittrad. Det okuvade Frankrike har ännu huvudsakligen stöd av Kommunistpartiet och De gröna men folkfrontstanken som levde ännu för ett år sedan är nu död.

Inget parti utom Nationell Samling vill ha nyval och det är rimligt att tro att vi nu får avvakta presidentvalet 2027. Dock kommer ett kommunalval redan i mars nästa år och det kan förstås påverka den nationella nivån. Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike är svurna fiender. Det normala tillståndet har varit att socialisterna är starkare. Under åren från 2017 till 2025 har det varit tvärtom och nu väntar alla med spänning på om Socialistpartiet verkligen kan resa sig på nytt och än en gång bli dominerande inom vänstern. Valen till kommunerna och kommande presidentval och val till nationalförsamlingen kommer att ge svar på den frågan.

Min rubrik till detta blogginlägg har jag sannolikt satt ett antal gånger redan under de sexton år som jag kommenterat fransk politik. Inrikespolitiken är i ständig förändring. En viktig orsak till detta är att politikerna spelar en större roll i förhållande till partierna än i många andra europeiska länder, inte minst i norra delen av vår kontinent. De ständiga förändringarna i det politiska landskapet påverkas också av att presidentvalet är ett personval och av avgörande betydelse för det politiska skeendet och att även valet till nationalförsamlingen är personberoende med sina majoritetsval i enmansvalkretsar. I några inlägg ska jag försöka beskriva de förändringar som nu sker inför nästa preseidentval, 2027.

Sedan presidentvalet 2022 när Emmanuel Macron valdes om för en andra femårsperiod har partier bytt sida och allianspartners. Sedan samma tidpunkt har också många av de politiska ledarna ändrat position. Dessutom, och det är mindre förvånande, har nya politiska stjärnor tänts på himlen och några försvunnit. Det ska också tilläggas att väljarna flyttar sig. Det sker en klart högervridning i befolkningen vad gäller vissa centrala frågor som invandring och brottsligheten. De frågorna har betydelse för hur människor röstar och det förändrar i sin tur politikernas och partiernas val av koalitionspartners.

I eftermiddag röstar nationalförsamlingen om budgeten för socialförsäkringssystemet (sécurité sociale) och i den frågan ligger också pensionsreformen. Det blir en spännande omröstning där Republikanerna, och även de partier som tidigare var lojala till president Macron, är splittrade. Denna omröstning visar också hur splittringen på vänstersidan är definitiv. Det okuvade Frankrike röstar emot medan Socialistpartiet är för det föreliggande förslaget. Ingen vet hur De gröna ställer sig. Budgetförslaget faller om det förhållandevis lilla partiet röstar emot.

Nationalförsamlingen är en central faktor i dagens franska kaosartade situation. President och regering har under tidigare år räknat med en majoritet i den folkvalda församlingen. Det gäller inte längre. Istället har det parlamentariska läget lett till en kaosartad situation som fört med sig nya och svårlösta konflikter mellan partier och allianser. Det är i dag ett mycket svårlöst problem att över huvud taget rösta fram en ny budget för kommande år. I flera veckor har utskott arbetat med denna specifika fråga om socialförsäkringarna. Partier har stött och blött frågorna. Ändå verkar det högst sannolikt att det förslag som till slut mejslats fram efter långa och svåra kompromisser inte leder till ett majoritetsbeslut för förslaget.

I kommande inlägg ska jag titta på hur partier och politiker till vänster, i mitten och till höger agerar och gör omflyttningar i det politiska landskapet.

Panthéon är värd en mässa. Den är byggd som en kyrka men efter franska revolutionen omskapad för andra ändamål; den sekulära statens katedral. Ett monument som i dag spelar en viktig roll för att tydliggöra den franska identiteten.

Jag besökte Panthéon för många år sedan men valde igår att göra ett återbesök. Det är märkligt hur livserfarenhet och fördjupade reflektioner kring det franska samhället gör att jag läser in nya betydelser i denna magnifika byggnad. Den ligger på en kulle nära Luxemburgträdgården och med faculté d´Assas för högre juridiska studier intill. Jag inser i dag dess roll som sekularismens huvudbyggnad i den franska huvudstaden precis som Notre Dame-katedralen för den katolska kyrkan.

Franska revolutionen 1789 innebar en social och politisk omstöpning av Frankrike. Den innebar också ett brott med kyrkan som den dominerande kraften i fransk civilisation. Vi minns från våra historieböcker hur Ludvig XIV och hans efterföljare XV och XVI sågs som kungar av Guds nåde. Det tog tvärt slut när kungafamiljen giljotinerades. Människor slutade inte att tro på Gud men långsamt under 1800-talet minskade kyrkans inflytande och tron blev alltmer en personlig angelägenhet. Den tredje republiken infördes efter det att kejsar Napoleon III avsatts efter det fransk-tyska kriget 1870-71. Begreppet laîcité infördes så småningom. Staten skulle bli neutral i religiösa frågor. Vänstern fick ökat inflytande, inte bara i politiska val utan också  i kulturellt avseende. Tronen och altaret ersattes av republik och en stat utan Guds nåde.

Denna utveckling mot modernismens principer har naturligtvis kunnat iakttas i alla västeuropeiska länder men i Frankrike har modernismen fått en tydligare markering genom att just statsskicket, republik, och laïcité betonats så starkt. De stora författarna har begravts i Panthéon, denna sekulära kyrka. Jean-Jacques Rousseau och Voltaire är båda söner av upplysningstidens 1700-tal som levde parallellt med de sista decennierna av det gamla kungliga enväldet men som inspirerade det Frankrike som utvecklats efter 1789. Människor strömmar i vår tid ständigt till Panthéon för att se gravarna, läsa inskriptionerna och reflektera över den franska modernismens framväxt och fortfarande dominerande ställning i landet.

Nyligen avled Robert Badinter, en av de stora bland moderna franska politiker och intellektuella. Han uppmärksammas med en stor utställning inne i Panthéon. Han är känd för sin outtröttliga kamp för att avskaffa dödsstraffet i sitt land och sin avgörande betydelse för att beslutet fattades efter många års debatt i oktober 1981. Badinter var då justitieminister i den nya regering som tillkom efter den socialistiska presidenten François Mitterrands valseger på våren samma år.

Badinter är en av många som drivit moderna idéer till konkret verkställighet under de senaste hundrafemtio åren. Denna strid var i hög grad en strid för vänstern och dess idéer om civilisatoriskt framåtskridande. Det var kampen för social utjämning, bekämpande av de traditionella strukturerna som utgjordes av främst kyrkan och monarkin. Det var också en kamp för en form av individualisering av samhället som inte förnekade betydelsen av en kollektiv klasskamp men alltmer fick formen av individuella eller minoritära gruppers mänskliga rättigheter. Det har varit denna modernistiska kamp som hela tiden sett  den så kallade extremhögern som fienden. Det var den gamla högern som var anitsemitisk från Dreyfus´dagar över den nazistiska epoken och som i dag pekas ut som motståndare till de rättigheter som uppfattas i Frankrike som universella och som är grunden för också den femte republiken.

Panthéon är inte bara en byggnad där stora män och några kvinnor ligger begravda. Den är samtidigt symbolen för en samhällssyn som har nästan tre hundra år av historia om man räknar in upplysningstidens 1700-tal. Fransmännen förstår att historia är viktigt. Som en fransk-svensk vän konstaterade häromdagen till mig: ”Svenskar tror att historia är att rabbla årtal över en gången tid som saknar betydelse för oss som lever i nutiden. Fransmännen ser historien som en mäktig kraft som hela tiden stärker oss och hjälper oss att förstå den samhällsordning som de flesta av oss i grunden försvarar.”

Historia och nutid förenas i Frankrike i försvaret för vissa värden och vissa institutioner. Nu är tiden möjligen kommen för ett skifte. Det är inte säkert att Panthéon om femtio eller hundra år är en levande historisk plats utan förvandlats till ett museum över en förgången tid. Den som lever får se. Men denna kyrka som blev symbolen för modernism och laïcité är fortfarande högst närvarande som historisk byggnad i tiden.