Det politiska landskapet ritas om (2)

• december 12, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag tillåter mig att varva några projekt som löper över flera blogginlägg. Jag är i färd med att beskriva de olika möjliga presidentkandidaterna. De presentationerna ska fortsätta. Samtidigt vill jag försöka beskriva hur det politiska landskapet ritas om och och i dag handlar det om vänstern. Därefter kommer ett inlägg om mitten och ett om högern.

Vänsterns historia är intensiv och betydelsefull i fransk politik. Den sträcker sig tillbaka till den franska revolutionen men så långt behöver vi inte sträcka oss nu. Det räcker med att se hur vänsterns olika grupperingar ändrat sina styrkeförhållanden sedan 1970-talet. Det har hänt en hel del sedan dess.

François Mitterrand blev femte republikens första socialistiska president i valet den 10 maj 1981. Det var en stor dag för hela vänstern. För de flesta upplevdes det som en återfödelse av folkfronten, en i Frankrike omtalad och omhuldad form av vänstersamverkan. Den stora folkfronten regerade några år under 1930-talet, kort före det andra världskriget och lett av den stora socialistledaren Léon Blum, för övrigt av judisk börd vilket var viktigt under dessa år. Folkfronten bestod då främst av kommunister och socialister. Det var samma konstellation som ledde till vänsterseger 1981. Mitterrand lyckades ena partierna kring ett gemensamt program som i någon mening hindrade kommunisterna från att söka på revolutionär väg tilltvinga sig makten. Det ska påpekas att Kommunistpartiet under Georges Marchais fortfarande var knutet till Moskva.

Kommunisterna försvagades under Mitterrands regeringsår. En orsak var säkert koalitionen med Socialistpartiet men den varade bara några år. Snarare var det tidsandan som påverkade väljarna att söka sig bort från revolutionär marxism.  Istället växte Nationella fronten men det är en annan historia.

Mitterrand var en stor taktiker och han satte verkligen Socialistpartiet på kartan som sällan tidigare i modern fransk historia. Partiet överlevde Mitterrand som dog något halvår efter sin andra mandatperiod som fortsatte fram till våren 1995. I likhet med länder som de skandinaviska och Tyskland stod den politiska huvudkonflikten mellan en demokratisk höger och en icke-revolutionär vänster. Allt detta verkade så självklart att nog många väljare och politiska kommentorer tog för givet att denna politiska spänning skulle bestå. Inom Socialistpartiet fanns en konflikt mellan en skandinaviskt inspirerad del, ledd under många år av Michel Rocard, med idén om att frivilliga organisationer och främst arbetsmarknadens parter skulle göra upp i viktiga samhällsfrågor och en statlig, mer dirigistisk del som emanerade från Mitterrand. Den mer statssocialistiska linjen behöll greppet om partiapparaten fram till valet av François Hollande som kandidat till 2012 års presidentval. Hollande vann också över Nicolas Sarkozy.

Hollande var i grunden en företrädare för Mitterrands linje men såg hur samhället på 2010-talet krävde vissa privatiseringar och ökad frihet. Dessa liberala drag provocerade en stor del av den gamla socialistiska eliten men även bland medlemmarna i partiet. Hollande och hans regering genomförde en del nödvändiga reformer men främst presidenten blev alltmer impopulär och valde att inte kandidera för en andra mandatperiod.

Åren från 2017 och fram till i dag har präglats av ett Socialistparti i förvirring. Partiet har varit svagt med dåliga valresultat och svaga ledare. Hela generationen från Hollandes presidentår försvann från politiken eller gick till Macron. Vänsterflygeln har kunna härja relativt fritt och det har också givit chansen för Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse Det okuvade Frankrike att dels knyta banden till socialisterna men även de gröna och kommunisterna i en form av ny folkfront men också dominera ideologiskt och sakpolitiskt.

Socialistpartiet såg länge ut att nästan raderas ut från den politiska kartan. Macrons försvagade ställning, särskilt efter resultatet i valet till nationalförsamlingen sommaren 2024, gav så småningom de socialistiska ledarna att börja ett förhandlingsspel med Macrons premiärministrar som till slut burit frukt. Socialistpartiet har under det senaste året frigjort sig från beroendet av Det okuvade Frankrike och kunnat förhandla sig till vissa reformer i sociala och ekonomiska frågor i mötet med särskilt den senaste regeringen under Sébastien Lecornu.

Partiet är fortfarande svagt och vänstern genom sin nya splittring svagare än tidigare  men för de socialistiska ledarna har det setts som en form av politiskt taktisk triumf. Denna vinter är alltså vänstern på nytt splittrad. Det okuvade Frankrike har ännu huvudsakligen stöd av Kommunistpartiet och De gröna men folkfrontstanken som levde ännu för ett år sedan är nu död.

Inget parti utom Nationell Samling vill ha nyval och det är rimligt att tro att vi nu får avvakta presidentvalet 2027. Dock kommer ett kommunalval redan i mars nästa år och det kan förstås påverka den nationella nivån. Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike är svurna fiender. Det normala tillståndet har varit att socialisterna är starkare. Under åren från 2017 till 2025 har det varit tvärtom och nu väntar alla med spänning på om Socialistpartiet verkligen kan resa sig på nytt och än en gång bli dominerande inom vänstern. Valen till kommunerna och kommande presidentval och val till nationalförsamlingen kommer att ge svar på den frågan.