Det politiska landskapet ritas om (3)

• december 18, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Annie Lööf myntade begreppet den breda mitten, minns vi från senare delen av 2010-talet i Sverige. Det lånas mer mellan olika länders politiska liv än vi ofta tänker på. Emmanuel Macron skapade med framgång en bred mitt när han närmast på egen hand skapade en ny politisk kraft i Frankrike i ock med sin valseger i presidentvalet 2017. Han plockade halva väljarkåren från Socialistpartiet och ungefär lika stor del från Republikanerna till höger och han kunde regera i fem år med egen majoritet i nationalförsamlingen. Jag minns från direkta kontakter med några ledande centerpartister i Sverige på den tiden hur angelägna de var att koppla sig till Macron. De hoppades på framgångar för den franske presidenten och att ljuset från ”mittens rike” skulle spridas till oss i kalla nord.

Det svenska politiska landskapet har inte för vana att förändras i sin grundstruktur med två block som visserligen ligger nära mitten men som beskriver sig som antingen vänster eller höger. I Frankrike ritades däremot kartan om. I några år trodde människor att framtiden låg i en bred mitt som skulle dominera det politiska livet och att hotet från Nationell Samling därmed var undanröjt.

Så fel alla hade! Efter ett stigande folkligt missnöje under Macrons första mandatperiod ökade stödet för både Marine Le Pens parti och för vänsterpartiet Det okuvade Frankrike. Mitten har alltså blivit försvagad. Frågan gäller nu hur den kan påverka väljaropinionen i nästa presidentval och val till nationalförsamlingen.

Det saknas inte framträdande politiker i mitten. Avsuttna premiärministrar under Macrons presidentår har alla förutsättningar att ta upp kampen i kommande presidentval. Det är i mitten som de erfarna politikerna finns som Édouard Philippe, Gabriel Attal, nuvarande justitieministern Gérald Darmanin med flera. De vill delta i kampen om att bli nästa president. Däremot ser det värre ut när det gäller partierna i mitten. Efter valet 2017 fanns i princip bara En Marche, Macrons skapelse, i dag Renaissance. Åtta år senare finns det flera mindre partier i mitten som alla drar åt olika håll och som snarare blivit fientligt inställda till den sittande presidenten.  Även ledaren för Renaissance, Gabriel Attal, står i opposition till den man som skapade partiet och ännu inkarnerar det.

Det blir allt svårare att se mitten som ett alternativ i fransk politik. Macron själv har ju över tid visat sin oförmåga att utmejsla den åskådning eller de värderingar som han tidigare gav sken av att låta prägla landet. Få vet i dag vad presidenten vill. Hans uttryck, varken vänster eller höger, har använts emot honom som ett bevis på att politiken svajar. Fransmännen har återvänt till att uppfatta politik som en fråga om just vänster eller höger, det synsätt som präglat landet sedan franska revolutionen.

De mittenpolitiker som drömmer om makt sneglar mer mot politiska företrädare inom Socialistpartiet eller Republikanerna. De söker allianser till höger och vänster för att nå majoritet. Inför presidentvalet 2017 flockade sig gamla socialister och republikaner runt Macron och ville tillhöra den breda mitten. Nu flyr de flesta ifrån honom.

Det är för tidigt att avgöra hur stark mitten blir efter nästa val till nationalförsamlingen. Styrkeförhållandena för den och andra partier beror på vem som vinner presidentvalet som normalt genomförs någon månad före valet till den lagstiftande församlingen. Mittens framtid ligger i om en politiker ur Macrons gamla krets lyckas vinna presidentvalet. Då kan mitten åter stärka sin position. Skulle däremot en höger- eller vänsterpolitiker bli nationens ledare kommer läget för mitten att bli prekärt. Vad vill dagens mitt? Vara balanserad i migrationsfrågan och lagom hård i bekämpandet av brottsligheten. Frihandelsvänlig och anhängare av marknadsekonomin. Proeuropeisk med ambitionen att samarbeta med mittengrupperingarna i EU-parlamentet. Det låter möjligen som en tilltalande och framkomlig väg i ett nationellt val men fransmännen är inte förutsägbara på det sättet. Det blåser starka högervindar i dag i Frankrike och den som inte gillar Marine Le Pen tenderar att rösta på ett radikalare vänsterparti. Det råder ett bistert klimat för den franska mitten.