Tomas Lindbom

Tre år minus tre dagar efter halshuggningen av en lärare, Samuel Paty, i en förort till Paris sker nu en ny attack mot en skola och dess lärare. Det har skett i Arras som är en mindre stad i norra Frankrike. Liksom förra gången är förövaren en islamistisk terrorist från Tjetjenien. Han har enligt samstämmiga uppgifter i fransk media dödat en lärare och skadat en annan och även en funktionär med säkerhetsuppdrag på skolan. Förövaren använde kniv. I samband med dådet ropade han Allah akbar. President Emmanuel Macron, inrikesminister Gérald Darmanin och utbildningsminister Gabriel Attal har begett sig till Arras för att möta drabbade personer och uttala sig inför media. Detta kommer att ske under tidig eftermiddag.

Frankrike är skakat av händelsen. Den är i sig brutal och är en i raden av terrorhandlingar under senare år. Alla minns attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015, de brutala morden på människor, bland annat i nattklubben Bataclan, i november samma år och en rad andra attacker under de senaste tio åren. Islamismen är ett reellt hot i Frankrike. Den göds i utsatta förortsområden. Den finns och växer sannolikt i olika föreningssammanhang och i moskéer. Ibland leder den till en typ av öppna våldshandlingar som i dag.

Frankrike är utsatt  eftersom det finns en islamistisk minoritet bland muslimer och det finns också över en halv miljon judar som av begripliga skäl känner ett hot mot islamismen. Hamas attack mot Israel kan leda till våldshandlingar i Frankrike. Det är inte klarlagt om dagens dåd i skolan i Arras ska ses som en följd av helgens våldsamma dödande av Hamas men oron finns för att fler islamistiska attacker är att vänta under den närmaste tiden. President Macron höll igår ett tal för att lugna och ena nationen. Nu kom dådet i Arras och visade hur rätt han hade i sin ambition att skapa försoning men hur liten inverkan hans ord ändå hade. Det gick inte många timmar innan det första mordet inträffade.

Terrororganisationen Hamas attack på israeliskt territorium har naturligtvis skapat stor uppståndelse, stor frustration och många fördömanden i Frankrike. Av flera skäl är detta land mer berört av denna konflikt än andra västländer.

I Frankrike bor fler judar och fler muslimer än i de flesta andra europeiska länder. Den del av befolkningen som uppger en religiös tillhörighet är cirka 50 procent i dag. Bland övriga medborgare, med uttalad religiös tillhörighet, är 29 procent katoliker. Ytterligare 9 procent säger sig tillhöra andra kristna samfund. Hela tio procent är muslimer medan mindre än en procent uppger att de är judar. I det senare fallet rör det sig ändå om minst 600 000 personer.

Spänningarna i Frankrike rör sig på flera plan. I medierapporteringen är ett återkommande tema migranter kontra fransmän som levt i landet flera generationer. När Hamas genomför sitt terrorangrepp mot Israel väcks konflikten mellan judar och muslimer. Den finns alltid latent under ytan och den kommer i dagen igen i detta läge. Inte minst är den närvarande i mediernas kommentarer och debatter.

Den överväldigande majoriteten av landets politiker och politiska kommentatorer fördömer Hamas men det är uppenbart att ett parti, La France Insoumise (LFI) (Det okuvade Frankrike) talar mer otydligt genom att inte vilja kalla Hamas för en terrororganisation. Dess ledare, Jean-Luc Mélenchon påminner i sitt uttalande om Israels ansvar och brott mot mänskligheten samtidigt som han också kritiserar Hamas. Ledaren för LFI:s partigrupp i nationalförsamlingen, Mathilde Panot, gjorde ett liknande uttalande inne i församlingen medan stora delar av ledamöterna lämnade salen.

LFI har under de senaste åren kommit att räkna förorternas muslimska befolkning till basen i sin väljarkår. Här finns otvivelaktigt ett massivt stöd för arabiskt väpnat motstånd i Mellanöstern mot Israel. Trots försäkringar om att Israelkritiken inte handlar om antisemitism är det svårt att bortse från det. Hatet mot Israel i dessa grupper är gigantiskt och många drömmer om att den judiska staten ska förintas.

LFI:s ställningstagande eller snarare sätt att formulera sig i den pågående konflikten mellan Hamas och Israel leder onekligen till ett sammanbrott för vänsteralliansen Nupes som genom Mélenchons initiativ skapades inför valet till nationalförsamlingen förra året. Alliansen gav alla de fyra vänsterpartierna, LFI, Socialistpartiet, Kommunistpartiet och EELV (de gröna) fler mandat än som skulle skett om partierna gått fram vart och ett för sig. LFI:s aggressiva och populistiska linje i debatten om pensionerna i våras skapade stora spänningar inom Nupes. Synen på Hamas skär upp än större sår i alliansen. Inom till exempel Socialistpartiet finns en lång tradition av vänskapliga relationer med Israel. Det skulle förvåna om Nupes överlever hösten eller i varje fall valrörelsen inför EU-valet nästa vår.

Svenskar i allmänhet talar för närvarande mest om skjutningar i det egna landet. Det är inte så konstigt eftersom de beskriver två slags skiften: Skjutningarna och sprängningar i sig är omfattande och skrämmande och de bryter så starkt emot bilden av Sverige som nation. Inte konstigt att fransmän också reagerar.

Jag fick kommentaren i dag på sms från en fransyska: ”Vad är det som händer i det vänliga Sverige?” Fortfarande tycks många fransmän leva i föreställningen att Sverige är ett av de mest välmående men också mest fridsamma länderna på jorden. Möjligen med det lilla tillägget att svenskar ofta framställer sig själva i en moraliskt mer högtstående dager. Våra värderingar är lite bättre än i andra länder, tycker vi och denna självmedvetenhet – eller självgodhet – kan störa vissa fransmän och locka till en eller annan ironisk kommentar.

Nåväl, nu börjar det gå upp för en och annan att Sverige genomgår en utveckling som i vissa avseenden inte motsvarar den traditionella och vackra bilden av landet. Bilden förmörkas visserligen långsamt. Det är rätt naturligt eftersom Sverige sällan hamnar som förstasidesnyhet i tidningarna. Däremot har jag konstaterat sedan några år tillbaka att vårt land inte längre lyfts fram som förebild i tv:s nyhetssändningar och program som analyserar samhällsfrågor. Det talades länge om den svenska modellen men jag hör inte det uttrycket längre. Istället talar media om extremhögerns framgångar i senaste valet. Sverige tycks ha en regering som styrs av ett parti med rötter i nazistiska rörelser, sägs det ibland. Fransk officiell media använder ordet extremhöger för alla partier som befinner sig till höger om Republikanerna, ett slags motsvarighet till de svenska moderaterna.

Långsamt upptäcker också vissa medier att det skjuts oftare än normalt i olika svenska städer men den informationen har inte riktigt landat än i nyhetsmedia. Kanske är det orimligt för dem att tro att det vänliga Sverige har flest gängskjutningar i Europa. Frankrike talar mer om våldet i Marseille som är nog så skrämmande.

Frankrike lever i svåra konflikter på gator och torg. Senast upplevde landet svåra upplopp i juni månad sedan en polisman dödat en ung man från en förort. Migrationsfrågan är så sårig i landet att det är närmast omöjligt för fransmännen att få insikten om att att ett stort antal klaner skaffat sig inflytande i Sverige och kan fortsätta att terrorisera bostadsområden genom dagliga skjutningar och sprängningar.

Sverigebilden hotar förstås att förmörkas i hela världen om detta elände fortsätter. Frankrike är på väg att betrakta vårt land med mer kritisk blick. Ändå finns det tid kvar för regering och myndigheter att agera innan bilden av oss blir övervägande negativt färgad. Det är i alla fall positivt.

Frankrike har ett levande medielandskap. En rad tidningar, radio och television. En del finns inom ramen för den traditionella tablå-tv:n men till skillnad från Sverige finns det ett stort antal konkurrerande tidningar, tidskrifter, radio- och tv-kanaler. Och kvinnorna blir fler och de sätter avtryck. Jag nämner här bara två: Léa Salamé och Sonia Mabrouk.

Léa Salamé har gjort en framgångsrik karriär inom public service i både radio och tv. Sprungen ur en libanesisk-katolsk miljö har hon blivit en stark karaktär i en public service som starkt hävdar sekularismens och den franska republikens värderingar från upplysningstidens 1700-tal. Hon har tilldelats centrala roller, bland annat i flera år i ett av fransk tv:s sena lördagskvälls program där fokus legat  på intellektuella utfrågningar av författare, politiker men även andra kulturpersonligheter. Hon har på tio år skaffat sig en stor, hängiven publik, inte minst bland yngre kvinnor i medelklassen som uppskattar hennes vassa intervjuer och sitt tydliga radikala engagemang. Hon drar sig inte för att samverka och fråga ut också åsiktsmässiga motståndare som förre journalisten och numera politikern på yttersta högerkanten, Éric Zemmour men hon kan också förbluffat utbrista: ”Skäms ni inte?” när han levererat några hårdkokta fraser om muslimer.

Sonia Mabrouk  är några år äldre än Salamé men tillhör ändå en förhållandevis ung och uppåtsträvande generation av journalister inom politik och samhälle i Frankrike. Hon kommer ursprungligen från Tunisien och är muslim. Hon är som Léa Salamé troende men med samma respekt för den franska formen av offentlig sekularism. (laïcité). Mabrouk arbetar för radiokanalen Europe 1 och tv-kanalen C News som sänder nyheter och kommenterar samhällsfrågor under hela dagen, en av flera konkurrenter till public service-bolaget France Télévision. Ägaren till dessa båda privata kanaler är Vincent Bolloré, både miljardär och höger. Det senare återspeglas mer än väl i programutbudet på Europe 1 och C News.

Sonia Mabrouk har följaktligen en annan politisk profil än Léa Salamé. Mabrouk hinner också med att vid sidan av sina journalistiska uppdrag i etermedia skriva böcker. Hennes senaste bok Reconquérir le sacré (Återerövra heligheten) har väckt uppmärksamhet men också en hel del respekt. Hennes kritik av bristen på andligt djup i den västerländska, och främst franska, kulturen har fått många att stödja henne. Samtidigt är hon helt klart ifrågasatt av den samlade vänstern, inte minst för sitt sätt att intervjua politiker där hennes konservativa samhällssyn lyser igenom.

Fransk journalistik erbjuder många perspektiv i analyser av det aktuella franska samhället. Kvinnorna får en allt viktigare roll när de växer i antal. Det är också uppenbart att mediekonsumenterna i större utsträckning väljer kanal och programledare efter sina egna politiska preferenser. Public service har sina trogna tittare och lyssnare men alternativen är många och allt fler väljer att också skaffa sig olika perspektiv på de aktuella samhällshändelserna genom att vandra fritt mellan olika bolag och kanaler.

Det andra arbetsåret efter president Emmanuel Macrons valseger 2022 har dragit igång. Frågan är vad som kommer ut av hans presidentskap under det närmaste dryga halvåret? Osäkerheten är stor men det saknas inte laddade frågor.

Flyktingströmmen till den italienska ön Lampedusa har ökat den politiska temperaturen. Regeringen i Paris och dess president vet att närmare 80 procent av väljarna vill ha mindre invandring och att ingen politiker, bortsett från delar av vänstern, kan överleva med en tolerant och generös politik på detta område. När italienska myndigheter låter flyktingar strömma genom sitt land upp emot franska gränsen vid Ventimiglia i hopp om att de tillåts anmäla sig som flyktingar på den franska sidan är det fåfängt. Den franske inrikesministern Gérald Darmanin har gjort tydligt att de inte släpps in i hans land. Nu gäller inte längre någon fri passage mellan EU-länder. Här sker kontroller som förr i tiden, före murens fall i Berlin. Nationalstaterna börjar alltmer att värna sina egna intressen.

Gérald Darmanin vet vad han gör när han sätter stopp för flyktingvandring in i Frankrike. Han har under sommaren på allvar gjort klart att han vill bli president i Frankrike när Macrons mandatperiod går ut 2027. Han tillhör Macrons rörelses högerflygel och hoppas kunna attrahera väljare från Nationell Samling och andra högerpartier. Varför skulle han vilja framstå som mjuk i den här krisen?

Macron låter sin inrikesminister hålla en tuff linje i migrationsfrågan och kan verbalt göra ett och annat mer tolerant uttalande. Framförallt vill han som så många ledare inom EU hitta sätt att stoppa flyktingströmmen redan på andra sidan Medelhavet. Detta är lättare sagt än gjort när länder som Tunisien har en minst sagt dubiös inställning till hela flyktingtrafiken.

Snart kan nya uppror starta i förorterna. Oron ökar också för att också andra grupper mönstrar för våld och konflikter mot ledningen i huvudstaden. Det finns ljusa sidor i den franska ekonomin.  Den har bland annat blivit föremål för respektfulla uttalanden i tysk press, särskilt i Der Spiegel som konstaterar att Tyskland tycks ha större problem än Frankrike. Ändå brukar inte den typen av kommentarer från andra länder påverka stridsviljan hos arbetarklassen och den lägre medelklassen i det egna landet.

Vi avvaktar vad som kan hända under de kommande månaderna. Fortfarande är vädret behagligt för att inte säga oroande varmt. Snart sänker sig höstmörkret och regnen sänker humöret hos folk. Då kommer också konflikterna, de eviga grälen och det ständigt förekommande våldet som ett inslag i fransk politik.