Ett vykort från Paris

• december 3, 2025
• Tomas Lindbom
• no comments

Jag tar taxi från flygplatsen och till min dotters bostad. Chauffören blir min första kontakt med Paris denna gång. Jag har pratat med taxichaufförer många gånger genom åren. Några är tysta men de flesta vill prata och jag gör det gärna. Denna gång kördes jag av en man som förklarade att han hade tråkigt om han inte fick prata med sina passagerare. Han förklarade att han i så fall började reta sig på alla bilister som hela tiden fattade fel beslut i trafiken. Jag kände plötsligt ett ansvar mot honom. Prata på, annars mår han dåligt.

Mannen sa sig vara av berbisk släkt från södra Marocko. Han kom från en del av det landet där solen sken i stort sett hela året. ”När det regnar en dag blir alla lyckliga”, berättade han. Nu levde han i Paris med hustru och barn. ”Vi pratar berbiska hemma men på jobbet gäller franska.” Skönt, tänkte jag. Mina brister i hans modersmål var uppenbara. Jag tänkte också på Éric Zemmour, ledaren för det högernationella Reconquète, som också kommer från en berbisk, men judisk, familj. Så det kan se ut i ett land som nu har en stor invandring från Nordafrika. Alla är inte lika!

Han kände inte till Stockholm men visste att Sverige låg långt norrut och att det var kallt där. Han blev häpen när han hörde att mörkret sänker sig i Stockholm i december redan vid tretiden liksom jag begrundade att det aldrig regnade i södra Marocko.

Är Paris i dag en mötesplats för en globaliserad värld? Nja, så långt har det inte gått. Mycket är sig likt när jag nu promenerar i innerstadens kvarter och åker metro. Jag befinner mig mest i den södra delen av stan och där dominerar den värld som jag kan minnas från åren före sekelskiftet. Ändå finns miljöerna där invånarna säger att de har två kulturer. Min taxichaufför tillhör den kategorin. Han kör runt sin bil mestadels, antar jag, i de klassiska kvarteren innanför stadsgränsen men åker sedan hem till sin förort där majoriteten är invandrare. Han är i grunden en son av den berbiska kulturen men upprätthåller goda relationer med de infödda fransmännen under timmarna på arbetet.

Paris´ innerstad ger även vid detta besök intrycket av en stad i harmoni. Det är ju Paris innerstad som jag möter. Inte kvarteren i norra delen av stan och ännu mindre de fattiga förorterna. Igår var det strejk. Jag känner igen strejkerna också. Det är de gamla fackliga organisationerna som dominerar. CGT med sin kommunistiska profil och CFDT som är reformistiskt socialistisk. De demonstrerar mellan Place de la Republique och Place de la Nation. De bär samma fanor. Plakaten skiftar i budskap men tonläget är detsamma. Inget särskilt händer efteråt. Nu var järnvägsarbetarna arga på regeringens budgetförslag som tar hänsyn till den vrede som uttrycks under strejkdagen. Tillräckligt mycket för att undvika en total konflikt.

Det gamla Frankrike med sina motsättningar rubbar inte det politiska systemet. Ännu en tid kan nog nya regeringar tillsättas med samma center-höger-profil som de tidigare. Medelklassen i de stora städerna hoppas på lugn och ro och en ny president som låter som Macron och som den kritiserar lika energiskt som honom och som hans företrädare.  Vänstern rasar vidare mot orättvisorna och den tilltagande klyftan mellan rika och fattiga.

Jag går in på ett brasserie i ett burget kvarter i södra delen av stan med min dotter. Maten är präglad av det libanesiska köket. Den välbeställda men inte särskilt rika medelklassen sitter vid borden och ser ut som den gjorde förra året eller för tio år sedan. Vi äter homosröra med avocado som förrätt och en vit fisk med vinterns grönsaker som varmrätt. Det är angenämt.

Tunnelbanan går i tid. Inga personer stör mig i vagnen. De tittar i sina mobiler som stockholmarna gör i sina tunnelbanevagnar. Marknadsstånden på Rue de la Convention i stadens fjortonde arrondissemang säljer grönsaker och kött och fisk som jag minns det decennier tillbaka. Den fina bokhandeln Diwan på samma gata har ett utbud av litteratur som vi bara kan drömma om i de svenska städerna. Böcker har fortfarande ett kulturellt värde.

Det är lätt att som tillfällig besökare i Paris låta sig förföras av de ytliga bilder som stan lämnar. Det pågår samtidigt en utveckling som kommer att förändra livet här. Vill vi inte se den utvecklingen kan vi låta bli. Förändringar är ofta gradvisa, även i en stad som haft så många revolutioner. Ändå tror jag denna gång att Paris och Frankrike står inför fortsatt stora politiska, sociala och kulturella förändringar under de kommande åren. De magnifika byggnaderna i den vackra staden kommer att finnas kvar men människorna och värderingarna kommer att ändras till sin karaktär.