Jean-Luc Mélenchon stiger fram ur en vänster i kaos

• maj 4, 2026
• Tomas Lindbom
• no comments

Igår kväll tillkännagav Det Okuvade Frankrikes ledare, Jean-Luc Mélenchon sin kandidatur till presidentvalet nästa vår. Det var inte oväntat men ger ändå anledning till reflektioner. Blir han vänsterns kandidat? Kommunister, gröna, röda socialister och rosa socialdemokrater är alla i ett tillstånd av oklarhet i ställningstagandena både i politikens strategi och innehåll.

Jean-Luc Mélenchon stiger fram i ett högst bekymmersamt läge i republiken Frankrike. På denna blogg har jag upprepade gånger lyft de olika sidorna av den franska krisen. Den är politisk, ekonomisk, social, etnisk och kulturell. Landet är inte minst delat i befolkningsgrupper som inte tål varandra. En presidents roll är att tala för hela folket. Sådan är tanken med den femte republikens konstitution. Så tänkte General de Gaulle när han betonade vikten av en presidentfunktion, vald av folket i direktval och vid annan tidpunkt än valet till nationalförsamlingen. Nu frågar sig alla vem av de aktuella kandidaterna som är trovärdig i denna roll.

Jean-Luc Mélenchon är definitivt inte en man med förmåga och vilja att ena ett folk. Han är till sin läggning och till sina åsikter raka motsatsen. Med honom som president kommer sannolikt tre fjärdedelar av befolkningen att se honom som en farlig ledare utan legitimitet. Han är inte populär hos folket bara för att han i en andra valomgång skulle vinna med 51 procent mot 49. Skulle han vinna är det mot en företrädare för en ytterhöger som i så fall anses ännu mer marginaliserad i det politiska landskapet. Den politiska krisen är så pass djup att människor kan komma att i en första valomgång rösta på ytterligheterna och placera politiker som François Hollande, centerpolitikern Édouard Philippe eller en högerkonservativ kandidat som Bruno Retailleau utanför den andra och avgörande valomgången.

Mélenchon har vissa utsikter att gå till en andra valomgång och då ställas mot Marine Le Pen eller Jordan Bardella. Han är avskydd av de flesta partier och väljare utanför den radikala vänstern. Men hur kommer de andra partierna till vänster att rösta? Hur rekommenderar Socialistpartiets ledning sina väljare att rösta i en sådan slutomgång? De satt för bara ett knappt år sedan i en form av folkfront med Det Okuvade Frankrike, Kommunistpartiet och De Gröna. Kan de råda sina väljare att nu välja huvudfienden Nationell Samlings kandidat? Knappast.

Samma resonemang kan föras kring stora delar av mitten, bland de politiker och väljare som i presidentvalen 2017 och delvis 2022 stött den progressive Emmanuel Macron. Ingen av dessa politiker som nu lär ställa upp i presidentvalet, sådana som förre macronisten och premiärministern Gabriel Attal eller mittens starkaste kort för närvarande, Édouard Philippe, kan stödja någon som de i alla år skytt som pesten, en kandidat med historiska band till grundaren Nationella fronten, Jean-Marie Le Pen. Tvärtom har den så kallade republikanska pakten hållit i alla år, även under valet till nationalförsamlingen 2024. Så sent som för två år sedan drog alla partier en röd linje mot Nationell Samling och valde att stödja Det Okuvade Frankrike i olika nationella och lokala val om ett sådant ställningstagande hindrade ytterhögern från att vinna i en valkrets.

Den breda mitten från Nicolas Sarkozy till François Hollande under de första femton åren av detta sekel har krympt så mycket att denna mitt inte längre kan styra det politiska spelet. Nu kan den smala mitten tvingas välja om den vill stödja Mélenchon eller den kandidat som Nationell Samling ställer upp med.

Frågan är om nästa års presidentval utvecklas i den riktningen. Mycket, väldigt mycket, kan hända i fransk politik på ett år. Det är viktigt att vara försiktig i sina förutsägelser. Om det skulle bli en kamp mellan ytterhöger och yttervänster kommer det att stå mellan det folkliga Frankrike av infödda fransmän och invandrare i utanförskap, stöttade av en radikal vänster, inte minst bland ungdomar. Det rör sig om stora grupperingar i samhället i mer eller mindre oförsonlig motsättning till varandra. Och mittemellan står den välbärgade medelklassen och oroas över utvecklingen. De som vårdar upplysningstiden och republikens traditionella mer progressiva värderingar. De som finns i näringslivets topp men framför allt inom makteliten i statsapparaten i Paris. De som haft makten i så många år men nu oroas starkt av skakningarna i samhället. De som rimligen nu gör allt som står i deras makt för att hindra att deras överordnade ställning ska rubbas. Kanske hittar de en väg att hindra Le Pen eller Jordan Bardella att möta Jean-Luc Mélenchon i presidentvalets andra omgång. Frågan är hur de ska bära sig åt för att lyckas i den uppgiften.