Den franska julen i antågande
Den franska julen i antågande 150 150 Tomas Lindbom

Det är dan före dopparedan. Det är knappast en formulering som förstås av fransmän som inte känner till seden att doppa vörtbröd i skinkspad. Jag undrar samtidigt hur många svenskar under 50 år som förstår det uttrycket. Men julen märks trots allt i Frankrike även om den är kortare och inte lika laddad som i Sverige.

Hur mycket än de franska traditionalisterna – och de är trots allt många och ofta välartikulerade – beklagar sig över landets allt mer multikulturella profil är ändå julen kvar som en viktig tilldragelse. Men som sagt, allt är inte som förr.

Jag kan konstatera det i mitt eget julfirande med familj i två olika städer. Först befinner jag mig i min ena dotters hus i Poitiers. Granen mitt i vardagsrummet lyser upp så fint med sina dekorationer. Under den ligger några paket som ska öppnas när vi har julmiddag som i vårt fall infaller söndagen den 17 december. Vi äter couscous, denna arabiska nationalrätt, som vi bär hem från en libanesisk restaurang i närområdet. Det är väldigt gott men knappast jullikt. Barnen får sina julklappar och är glada.

De flesta fransmän i Poitiers har ännu inte kommit så långt en vecka före jul. De trängs i affärerna som ovanligt nog även har öppet på söndagen före jul. Jag vet ändå att många hem äter ostron och dricker champagne på kvällen den 24:e och kanske också på juldagen den 25:e. Tomtarna finns överallt på stora skyltar i sina röda dräkter och stora vita skägg. Konsumismen tar över julen lika mycket som i Sverige. Den lilla katolska minoriteten kämpar emot men sannolikt förgäves. Och muslimerna bryr sig om det materiella i julfirandet men kan knappast engagera sig i det nyfödda barnet i Betlehem för 2 000 år sedan.

Så blir det då julafton i morgon i Paris med min andra dotter. Nu har det handlats sill och lax och köttbullar på det nyöppnade Ikea mitt i Paris. Vi ska också äta knäckebröd och pepparkakor och en del annat som verkligen kopplas till traditionell svensk jul. Alla kommer att gilla det, inte minst en fyraårig amerikansk pojke som också deltar. Svensk traditionell mat är verkligen barnvänlig, vad nu det säger om vår civilisation. Det gör heller ingenting att jag är den enda kristna runt bordet. Alla andra är judar. Köttbullar har inget med religion att göra.

Fransk jul kan vara vad som helst och kan firas närsomhelst. Det blir min enkla slutsats efter årets besök i Frankrike i juletid. Det är svårt att opponera sig. Kampen för en enhetlig kultur med tydliga värderingar drivs av en hel del personer, både i Frankrike och i Sverige. Många andra stretar ändå emot och lär vinna slaget. I en globaliserad värld blir det omöjligt att hålla fast vid territoriella gränser för kulturen. Däremot behövs gränser för att mota bort det onda och skapa strukturer som bär upp mänskligheten och inte förgör den. Men det är en annan fråga.

 

 

Ny migrationslag antagen i parlamentet
Ny migrationslag antagen i parlamentet 150 150 Tomas Lindbom

Sent igår kväll beslutade nationalförsamlingen om en ny migrationslag. Beslutet gick vänstern emot och ledamöterna i det revolutionärt sinnade La France Insoumise (LFI) sträckte alla upp vita stora blad med orden Frihet, jämlikhet och broderskap. De ansåg att lagförslaget som antagits av parlamentet stred mot alla principer kopplade till den franska republikens ideal.

I över ett år har frågan om en ny migrationslag varit föremål för utredningar, stora motsättningar mellan partierna och mycken tveksamhet från regeringens sida. President Macron har försökt att hitta en majoritet i parlamentet, insett att den måste sökas till höger men utan att behöva ta stöd av Nationell Samling, Marine Le Pens parti. Så blev också resultatet. I efterhand kan konstateras att Republikanerna, det klassiska högerpartiet, styrt arbetet med att utforma det färdiga förslaget för votering i de båda kamrarna, senaten och nationalförsamlingen. Den nya lagen innebär åtstramningar när det gäller kvotering av antal migranter och utvisning av papperslösa utan arbete. I förslaget ingår också vissa inskränkningar i rätten för papperslösa att få medicinsk vård. Däremot kan ett antal papperslösa som har arbete ges rätten att stanna i landet med officiella papper.

Det finns tydliga skillnader i synen på migration mellan vänster och höger. Vänstern försvarar republikens princip om människors rätt att vistas i landet om de bott där i ett eller flera år. Det handlar om den gamla regeln om att den som bor i landet, rör sig på fransk mark, också är fransman eller fransyska. Vänstern hyllar en öppenhet och generositet i förhållande till människor som flyr från andra länder och behöver skydd i Frankrike. Högern oroas över att den franska klassiska kulturen hotas av en för stor invandring. Högern vill bevara en viss tradition, en viss kultur och vissa samhällsvärderingar som går i linje med ett gammalt, konservativt Frankrike.

Det är självklart så att det finns många nyanser mellan dessa ytterlighetssynpunkter. Befolkningen i stort är definitivt mer höger än vänster när det gäller migrationsfrågan. Vänstern består av en radikal, ofta akademisk medelklass, och förstås av invandrarna som lever i utsatta områden. De representerar mellan 20 och högst 30 procent av befolkningen. Den lag som röstades igenom igår kväll väcker stora protester i den offentliga opinionen men stöds av de flesta fransmän.

Hela debatten kring migrationslagen har mest handlat om taktiskt politik. Partier kasta okvädinsord mot varandra, försöker skrämma upp en opinion för vad som händer om motståndarsidan vinner. Franska politiker är väldigt bra på retorik. Särskilt den franska vänstern är lysande på att måla upp bilden av en skrämmande extremhöger och en macronism som går i dess ledband och driver landet mot en form av fascism. Det går att lyssna till lysande tal som kan beröra den mest realistiskt sinnade eller hårdhudade person. Och högern, särskilt Marine Le Pens parti, är inte sämre på att utmåla Frankrike som ett land övertaget av islamister om vänstern vinner.

Debatt om ny migrationslag
Debatt om ny migrationslag 150 150 Tomas Lindbom

Franska parlamentet är i färd med att anta en ny migrationslag. Det är ett besvärligt läge eftersom regeringen har en svag ställning i både senaten och nationalförsamlingen. Regeringen under premiärminister Elisabeth Borne försöker skaffa stöd, särskilt hos Republikanerna men det går trögt. I måndags avslog en majoritet i nationalförsamlingen hela lagförslaget utan att ens tillåta en debatt.

Det är inte unikt att det låser sig mellan parlament och regering under president Emmanuel Macrons mandatperioder. Han är klämd mellan vänster och höger och tvärtemot att kunna ena landet med sin politik, kallad ”på samma gång vänster och höger”, står han isolerad av både vänster och höger.

Migrationsfrågan handlar i detta lagförslag främst om skärpningar av regler för att kunna utvisa papperslösa ur landet. Ju längre vänsterut, desto mer kritisk är partierna mot dessa nya regler. Å andra sidan föreslår också Macron och hans regering att personer utan laglig rätt att vistas i landet ska få uppehållstillstånd om de arbetar i branscher där det saknas inhemsk arbetskraft. Ju längre högerut, desto mer kritisk är partierna till det förslaget.

Macron och regeringen har också problem inom Renaissance som är namnet på regeringspartiet. Vänsterflygeln som består av folkvalda som i allmänhet har sin politiska bakgrund inom den socialdemokratiska falangen av Socialistpartiet kan inte acceptera alla de förslag som regeringsinrikesminister Gerald Darmanin, ansvarig minister för migrationsfrågor, föreslår. Premiärminister Elisabeth Borne är tidigare socialist medan Darmanin kommer från den gamla högern och har varit nära allierad till Nicolas Sarkozy.

Lagen om migration blir i hög grad en politiserad tuppfäktning mellan partierna. Regeringen hoppas ändå att Republikanerna till slut ska godkänna det lagförslag som deras gamla partikamrat Darmanin står bakom. President Macron vill ha igenom lagen före jul. Det finns en risk att även denna lag drivs igenom enligt den paragraf i grundlagen, 49:3,  som tillåter regeringen att fatta beslutet vid ett regeringssammanträde utan att tillåta votering i nationalförsamlingen. Det skulle innebära ett stort bakslag för både Macron och för Borne. Denna specialparagraf användes av de båda när de inte lyckades skaffa en majoritet i parlamentet för förslaget om pensioner. Ingen av dem vill möta all den kritik som skulle uppstå i landet om samma procedur nu upprepades i en annan central politisk fråga. Dessutom kommer tveklöst oppositionen att rikta misstroende mot regeringen med goda möjligheter att lyckas samla en majoritet och därmed fälla regeringen.

 

Paris igen
Paris igen 150 150 Tomas Lindbom

Så återvände jag till Paris igen efter ett halvår i Sverige. Det är många år sedan jag varit så länge från den franska huvudstaden. Hur skulle det kännas? Ganska sig likt, måste jag säga. Och i en period av relativt lugn. Intensiteten kan variera men framförallt kan lugnet brytas mot perioder av frustration och oro. Denna vecka pågick inga demonstrationer och inga upplopp. Ganska skönt, faktiskt.

Pandemin lärde oss alla som iakttar Frankrike att fransmännen är ett mycket mer disciplinerat folk än de flesta, även de själva, tror. Bråken och upploppen återkommer ständigt. Tonläget i debatterna är högt. Jo, så är det men fransmän kan samtidigt underordna sig statliga propåer som reglerna under pandemin. De kan också köa på samma sätt som engelsmän påstås vara mästare i.

Det var en prydlig och lugn kö på gatan till bageriet nära min tillfälliga bostad. Och igår kväll hade jag bestämt att äta middag med en vän på den klassiska restaurangen Chartier, Paris billigaste brasserie som nu förökat sig från en, den ursprungliga vid de stora boulevarderna till ytterligare två, i Montparnasse och vid tågstationen Gare de l´Est. Vi besökte den senare. Klockan var kring åtta och där var det också kö. Lite stökigare. Folk stod i oordning men alla visste vem som var på tur. En vänlig hovmästare kom ut till oss när ett bord var ledigt och tio minuter efter vår ankomst släpptes vi in. Inga sur miner, inget gnäll. Jag vågar tro att parisarna blivit vänligare eller mer disciplinerade på senare år.

Förresten är Chartier ett roligt brasserie. En del turister som lockats av reklamen söker sig dit men också påfallande många parisare. Turisterna är ju inte heller lika många när regnet strilar så gott som dagligen i december. Jag åt en consommé som förrätt för 1 euro, ett grillat köttstycke med pommes frites och pepparsås och en profiterole som dessert. Den är tyvärr rätt sällsynt på svenska restaurangmenyer men liknar en petit four med glass istället för grädde inne i kakan. Detta och ett glas surt vin gick på 24 euro. Det var sannerligen ingen gourmetmåltid men en visuell upplevelse med den typiska brasseriedekoren, kyparna i sina långa vita förkläden och det där stimmet i lokalen som gör mig som besökare lycklig.

Jag gjorde en ny iakttagelse i métron. Passagerarna som reser ensamma har slutat att läsa böcker. Nu är det mobilen som gäller. Precis som i Stockholms t-bana. Det dröjde längre än i det trendiga Stockholm men till slut har fransmännen blivit som svenskarna även på den punkten. Jag hoppas ju att parisarna inte spelar meningslösa spel på sina telefoner utan läser en roman av Marguerite Duras i stället. Jag är inte så säker på det men kan alltid hoppas.

Bokhandeln Divan på Rue de la Convention i det femtonde arrondissemanget kan möjligen göra den oroade lugn. Gick in där fem minuter före stängning klockan 19 på lördagskvällen. Folk köade även där, framför sex expediter som slog in julklapp efter julklapp och tog betalt i hög hastighet men samtidigt med en rapp kommentar och ett snabbt leende. Borden i bokhandeln dignade av kvalitetslitteratur inom alla vetenskaper, inte minst samhälle, och så årets romaner och alla klassiker förstås. Så nog läser fransmännen fortfarande en hel del böcker fast möjligen inte längre i métron.

 

 

Driven av misstro
Driven av misstro 150 150 Tomas Lindbom

Det franska folket skiljer sig starkt från det svenska på ett antal punkter. En av skiljelinjerna går mellan tillit och misstro mot staten och den offentliga delen av samhället. Misstron är ett mer påtagligt uttryckssätt hos fransmännen. Tillit förefaller för många av dem som uttryck för naivitet, nästan en brist på esprit critique.

Ur misstron strömmar sannolikt en hel del av den upproriska känsla som riktas mot staten, det offentliga. På senare år talas det om eliten som något föraktfullt. Överheten, som vi i Sverige sa förr i tiden, vill sällan göra gott, tänker många fransmän. De skaffar sig fördelar av sin maktställning och det leder till maktmissbruk. Bland annat råder en misstro mot att makthavare är rent av korrupta.

Den franska statens företrädare uppträder inte alltid exemplariskt. En rad så kallade affärer har kommit allmänheten till kännedom på senare år. Nicolas Sarkozy har varit delaktig i ett tiotal skumma affärer som lett eller varit nära att leda till åtal. En budgetminister under François Hollandes regeringstid visade sig placera egna tillgångar i skatteparadis och undandrog sig därför skatt för egen del. Listan kan göras rätt lång men faktum är att Emmanuel Macron är närmast helt oskyldig i sådana här avseenden. Det har dock inte minskat människors misstro mot honom, snarare tvärtom. Istället uppfattas han som främmande för hur vanliga fransmän lever. Han är kejserlig, snorkig och saknar empati.

Misstron riktas i dag mot invandrare, särskilt mot dem som är muslimer och bor i utsatta områden. De bidrar till att förvanska och nedmontera den franska kulturen med en främmande religion och värderingar. Och för många fransmän är invandringen i sin omfattning också ett mål för eliten. Den sitter i sitt elfenbenstorn i de fashionabla kvarteren i Paris och störs inte vare sig av böneutrop från minareter eller gangstermetoder som hotar hyggligt folk.

Det ligger en styrka i franska folkets misstro. Ingen statschef eller regering och ingen arbetsgivare heller kan dölja något som möjligen skulle störa och försvaga majoritetsbefolkningen i sin vardag. De dominerande värderingarna bland de maktägande samhällsklasserna behöver verkligen granskas.

Misstron kan dock övergå i drag av förakt mot andra svaga grupper. Det går till exempel att i vissa fall ana en form av rasism i kritiken mot muslimer. Politiska ledare som Marion Maréchal, toppnamn på Éric Zemmours partilista inför EU-valet, blandar en rad skarpa analyser av det moderna Frankrike med en misstro mot muslimer som har ett drag av oförsonlighet. Hon och andra debattörer inom den yttersta högern säger sig vilja hindra ett kulturkrig mellan muslimer och infödda fransmän som kan leda till obehagliga fysiska sammanstötningar. Frågan är om hon  inte i själva verket bidrar till att höja temperaturen i detta kulturkrig med eller utan våldsinslag.

Det är inte svårt att spela på misstron som en viktig del i den franska mentaliteten. Samtidigt är det också viktigt att tala öppet om kulturella motsättningar. Om de döljs blir resultatet ofta det motsatta mot förhoppningen att gjuta olja på vågorna. Men det finns en risk att skruva upp tonläget så att en direkt våldsam konfrontation inte kan stoppas i ett senare skede. I ett land som nu domineras politiskt av mer extrema krafter till höger och vänster ökar den risken.

 

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.