Lindbom på franska

Fem och ett halvt år efter branden återinvigdes Notre Dame-katedralen i centrala Paris under denna helg. Lördagskvällen blev en storslagen fest för inbjudna gäster, statschefer och andra höga dignitärer, från främst Europa men också från länder som USA och Marocko. Under söndagen har också katedralen öppnats för mässor och andakter.

President Emmanuel Macron med sin maka Brigitte tog före evenemanget i katedralen emot de mest kända gästerna i en glasbyggnad med tak, tillfälligt uppbyggd för detta evenemang. Taket på byggnaden behövdes eftersom regnet föll kraftigt. Limousinerna med honoratiores rullade fram i en strid ström. Den nyvalde amerikanske presidenten Donald Trump anlände och föreföll ha en avspänd och personlig relation till det franska presidentparet. Det gällde också Ukrainas president Zelensky och flera andra ledare eller delar av kungliga familjer. Joe Bidens hustru och dotter mötte upp. Det gjorde också kung Charles son William.  På första bänk i kyrkan bredvid paret Macron satt senare bland andra Trump, mor och dotter Biden, Zelensky liksom två av de tidigare presidenterna i Frankrike, Nicolas Sarkozy och François Hollande tillsammans med Paris borgmästare Anne Hidalgo.

Evenemanget förenade politik med kultur och andlighet. I sitt tal i kyrkan lyfte Emmanuel Macron Notre Dame-katedralens betydelse som ett centrum för de troende, för alla fransmän och för de människor i hela världen som ser denna plats som inspiration till en global gemenskap för fred och samverkan. Faktum är också att Notre Dame representerar något relativt unikt i Europa; en plats för mänskligt hopp över alla gränser. Frankrike är ett sekulariserat land som inte tillåter att skolor och andra offentliga institutioner präglas av katolska uttrycksformer.  Vid Notre Dames återinvigning las tyngdpunkten på kyrkans enande roll i landet och internationellt. Gästerna i katedralen representerade judisk, kristen och muslimsk tro eller såg sig själva som icke-troende. Uppslutningen kring detta högtidliga evenemang var ändå total. De närvarande och alla tv-tittare runt om i världen bjöds på en magnifik kväll av upplevelser i färger och dräkter, vacker orgelmusik och tänkvärda tal.

Åttio länder i världen uppges ha tv-sänt lördagskvällens invigning. Svensk public service hade inte valt att vara med i detta sammanhang. Ironiskt sett sände däremot Aftonbladet direkt. Jag minns uppmärksamheten i svensk media när katedralen brann i april 2019. Jag blev själv intervjuad i P 1 Morgon dagen därefter. Men då var det en nyhet. Gårdagskvällens återinvigning var ett politiskt, religiöst och kulturellt evenemang  och då gjordes sannolikt en annan bedömning av den svenska tv-ledningen. Det finns fog att ställa en rad frågor kring ett sådant val.

Dessutom känns det än en gång som om Sverige på flera sätt glider allt längre ut i periferin från den, civilisatoriskt sett, europeiska samhörighet som fortfarande präglar många länder i övriga Västeuropa. Och vi som brukar skämta om att vi är USA:s femtioförsta delstat borde väl ha inspirerats av Donald Trump och delar av nuvarande presidenten Bidens familj som alla tre personligen valt att resa från USA för att personligen närvara på plats i Paris. Ulf Kristersson var tillsammans med sin hustru på återinvigningen och det var ju ett gott tecken. Men detta var uppenbarligen en icke-nyhet i Sverige. Jag hittar honom i ett internationellt tv-klipp av en händelse.

Igår kväll höll president Emmanuel Macron ett nytt tal till nationen, ett dygn efter sin regerings fall i nationalförsamlingen. Nu finns krafter som hoppas att även han faller. Det är en öppen fråga men läget för den franska presidenten är prekärt och talet igår kväll gav inga signaler om någon positiv förändring av läget.

Före talet förekom det i de franska medierna funderingar om det lämpliga i att presidenten över huvud taget framträdde inför det franska folket. Det föreföll som om han inte kunde säga något av värde utan mer framstå som en kringskuren kung. Efter talet förstärktes denna känsla, i alla fall hos mig. Macron ger intryck av att ha tappat både kraften i sitt agerande men särskilt insikten om och verktygen för  hur han ska föra landet ur krisen.

Det framstod klart – på ett nästan obehagligt sätt – hur Macron i sitt tal famlade efter en väg framåt. Vi var många som fascinerades av hans ungdomliga vitalitet, hans skarpa resonemang och kunskap på en rad områden när han tillträdde som president 2017. Visserligen kunde en del av oss undra hur politik kan drivas utan att positionera sig på annat sätt än genom uttrycket en même temps (på samma gång) eller det andra uttrycket ni gauche, ni droite (varken vänster eller höger). Uttrycken har förlorat sitt värde i takt med att han faktiskt inte ha visat tillräcklig förmåga att omsätta sina idéer i en nyskapande politik. Han har framförallt inte kunnat entusiasmera de stora folkliga medborgargrupperna i landet med sina politiska förslag och beslut. Istället har han visat sig ha presenterat ganska förväntade beslut i liberal riktning som alienerat så många fransmän från makten i Paris. Som person har han heller inte kunnat nå andra grupper i samhället än de som från början förstod honom och möjligen fortfarande stöder honom; den urbana medelklassen som tänker mer kosmopolitiskt, tjänar på friare marknadsekonomi och har sin kulturella förankring i en gränslös värld mer än i det lokala och nationella.

Macron tänker modernt och rationellt  men han kan inte driva landet i den riktningen eftersom han företräder den linjen så starkt och styr ett folk som inte tycker om denna syn på politik och samhälle. Det är inte konstigt att Nationell Samling och delar av vänstern fått ett allt starkare stöd hos väljarna. Macron försökte inte minst i talet igår kväll att markera röda linjer mot de rörelser som han beskrev som antirepublikanska. Problemet är att sammantaget tio-femton miljoner fransmän räknas in bland dem. Och de kan bli  ännu fler. Deras nationalism kan beskrivas som kontraproduktiv mot det ekonomiska framsteget. Deras krav på lägre pensionsålder och mer bidrag kan beskrivas som ohållbart i en tid när budgetunderskottet ökar och ekonomin gå på sparlåga. Deras kritik mot makteliten kan uppfattas som orimligt hård. Deras kritik av invandring och mot progressiva idéer i allmänhet kan beskrivas som moraliskt tvivelaktiga. Allt detta är rimligt att säga men det sägs från en parnass i Paris fylld av välutbildade och retoriskt skickliga politiker och tjänstemän, politiska kommentatorer med flera. Macron inkarnerar den makt som frustrerar så många fransmän som inte tillhör den.

Emmanuel Macron var igår morse beredd att utse Sébastien Lecornu till ny premiärminister. Lecornu har en mer högerinriktad profil. Delar av Macrons nära omgivning lyckades stoppa honom från att göra det valet med hänvisning till att en ny premiärminister bör tilltala delar av vänstern. Ett namn bör presenteras före helgen när statschefer och andra höga dignitärer anländer till Paris och återinvigningen av Notre Dame. Hela processen igår säger ändå en hel del om Macrons vankelmod. Hur skulle en högerorienterad premiärminister kunna öppna för en bred koalition i nationalförsamlingen där framför allt Nationell Samling men också Det okuvade Frankrike (Vänsterpartiet) ska hållas utanför? Lecornu, Macrons förslag, hade aldrig kunnat bredda vänsterut. Nu kommer sannolikt en ny premiärminister att hämtas från den moderata vänstern och det återstår att se om Den nya Folkfronten slutligen knäcks. Det skulle innebära att Det okuvade Frankrike isoleras på vänsterkanten och att framförallt Socialistpartiet i någon mening ansluter sig till ett mittensamarbete för att rädda landet från nya regeringskriser.

Skulle delar av vänstern stödja Macrons parti och stödpartier blir det fråga om en svekdebatt för Socialistpartiet. Svekdebatten kommer att besvära socialisterna ännu mer om även högerpartiet Republikanerna skulle ingå i denna breda allians. Dessutom kommer valutslaget efter valet till nationalförsamlingen i somras att helt negligeras. I det valet gjorde ytterhögern och Den nya Folkfronten med Det okuvade Frankrike i spetsen framsteg medan alla mittenpartier blev förlorare. Och det folkliga Frankrike, de som misstror Macron, skulle än en gång notera att deras val av partier negligeras. På kort sikt kan denna lösning av regeringskrisen verka förnuftig, Men på längre sikt?

Igår röstade en klar majoritet igenom misstroendeförklaringen mot regeringen Michel Barnier. I dag har han lämnat in sin avskedsansökan till president Emmanuel Macron som nu måste hitta en ersättare som premiärminister och få till en regering inom kort.

I somras drog sökandet efter en premiärminister ut på tiden. Nu måste det gå fortare. På lördag samlas ett stort antal stats- och regeringschefer  i Paris i samband med återinvigningen av Notre Dame. Det vore prekärt för Macron att vara gäst för höga politiker  och andra viktiga företrädare för kyrka och kultur från olika länder utan att ha en premiärminister vid sin sida.

Nationalförsamlingen kan inte upplösas förrän i sommar, ett år efter den förra upplösningen, kvällen efter EU-valet. Det innebär att president Macron måste hitta en premiärminister som kan ha en möjligt chans att överleva lite längre än Michel Barnier med samma politiska sammanhsättning av nationalförsamlingen. Denna politiska församling kommer inte att vara mindre splittrad än hittills. Normalt sett kan inte ytterhögern samverka med mitten som inte kan samverka med hela vänstern. Två block, vänstern och ytterhögern, kan gå samman för att fälla en mittenregering, vilket skedde igår men ett block kan inte överleva en misstroendeomröstning.

I dag pågår spekulationerna i media om vem som kan efterträda Michel Barnier. Några namn har nämnts. Medan jag skriver dessa rader äter en av centerledarna, François Bayrou, lunch med Macron. Bayrou har i många år drömt om att bli helst president men också premiärminister. Han lider som många andra politiker av samma brist på förtroende hos alltför stora delar av de förtroendevalda i nationalförsamlingen. Han står en bit till vänster om Barnier men riskerar istället att förlora stöd både från Republikanerna  och Nationell Samling. Han kan inte heller förvänta sig att Socialistpartiet stöder honom.

Sebastien Lecornu har suttit i flera regeringar under senare år och är en vän till presidenten. Han betraktas som mer högerorienterad än Bayrou. Han kommer från en karriär inom den så kallade republikanska högern men anslöt sig till Republiken på väg, Macrons nybildade parti, och har suttit på ministerposter i princip sedan Macrons valseger 2017. Sedan 2022 har han varit försvarsminister. Han kan stödjas av de olika mittenpartierna, av Republikanerna och möjligen tolereras av Marine Le Pen.

Emmanuel Macron kan också välja att pröva alternativet med en politiker som mer uttalat är vänster men med koppling till mitten. Det är dock svårt att se vem som är lämplig inom den delen av det politiska spektrat. Innan Barnier utsågs fanns det tankar på att förre premiärministern hos François Hollande, Bernard Cazeneuve, skulle utses. Problemet är att Socialistpartiet fortfarande har svårt att frigöra sig från samarbetet med de andra tre vänsterpartierna i Den Nya Folkfronten. Cazeneuve är knappast ett acceptabelt namn för Det okuvade Frankrike, De gröna och Kommunistpartiet. Det räcker att betrakta Caseneuve när han till vardags uppträder i klanderfri mörk kostym med vit skjorta och slips.

De franska politikerna måste lära sig att kompromissa bättre om inte regeringskriserna ska följa på varandra fram till sommaren. Det blir intressant att se om president Macron förmår öppna för ett mer konstruktivt samarbete över partigränserna med en ny premiärminister och en regering med bredare underlag. Nu ställs det krav på honom att närmast göra underverk. Fransk politik kan ibland också förvåna genom att någon politiker skapar ordning ur kaoset och förmår andra att följa honom eller henne. Kanske sker det nu.

Klockan 15 i dag måndagen den 2 december meddelade premiärminister Michel Barnier i nationalförsamlingens talarstol att han utlöser paragraf 49:3 för att utan debatt i parlamentet  försöka driva igenom första delen av sin budget; den som gäller socialförsäkringarna. Hans beslut innebär, enligt vad oppositionen meddelar, att regeringen underställs en misstroendeförklaring med omröstning på onsdag eller torsdag. Följden av denna omröstning förefaller klar: En majoritet kommer att fälla regeringen och därmed också  hindra budgeten från att träda i kraft.

Frankrike har haft, konstitutionellt sett, ett väl fungerande politiskt liv sedan den femte republiken infördes 1958. Den politiska kampen har i grunden förts mellan en höger och en vänster som alternerat vid makten. Vid några tillfällen har presidenten tillhört det ena blocket och regeringen, med stöd av nationalförsamlingen, det andra. Denna form av samboskap har fungerat relativt väl. Presidenten har under dessa perioder främst ägnat sig åt utrikespolitik och regeringen åt inrikesfrågorna.

Macron förlorade sin majoritet i valet till nationalförsamlingen 2022 och i än högre grad blivit minoritär efter valet i somras. Detta har skapat en konstitutionell kris. Skillnaden mot tidigare är att Macron inte tillhört ett höger eller vänsterparti utan stått mittemellan. Till följd av det har en ytterhöger och en yttervänster stärkt sina positioner avsevärt och omöjliggjort för presidenten att utse en regering med majoritet i kammaren.

Premiärminister Michel Barnier kommer säkert att försöka undvika att fällas om några dagar. Han kommer att bearbeta olika partier inom oppositionen men väldigt lite tyder på att han lyckas. Faller han kommer president Macron att tvingas utse en ny premiärminister (Barnier kan teoretiskt sett kallas till baka vid rodret) som ska hantera samma nationalförsamling. Enligt konstitutionen  kan inte nationalförsamlingen upplösas förrän nästa sommar, ett år efter förra valet. Risken är överhängande att också en ny regering går samma sorgliga öde till mötes som den nu avgående.

Det okuvade Frankrike (Jean-Luc Mélenchons parti) kräver sedan månader tillbaka president Macrons avgång. Partiet har inga möjligheter konstitutionellt sett att tvinga fram hans avgång. Däremot kan ju Macron själv utlysa ett nytt presidentval när han önskar. Gör han det? Knappast troligt eftersom han inte själv kan ställa upp för en tredje mandatperiod.

President Macron har genom upplösningen av nationalförsamlingen i somras försatt sig själv i en prekär situation och även skapat en kris för den femte republiken. Han kläms mellan en hårdför vänster och en lika aggressiv höger och blir oförmögen att regera på ett politiskt program. Han har också omöjliggjort för någon politisk gruppering att driva igenom sin politik fullt ut. Högern blockeras av vänstern och mitten, vänstern av mitten och höger och mitten av vänstern och högern…

På onsdag eller torsdag vet vi alltså med bestämdhet vad som sker med den nuvarande regeringen. Då vet vi också om en budget kommer att kunna röstas igenom i år eller bli föremål för omröstning under nästa år. I det senare fallet får 2024 års budget gälla för en obestämd tid under 2025.  Omvärlden, inklusive de internationella långivarna som förser den franska staten med gigantiska lån, tittar på spektaklet och drar slutsatser om tillståndet i Frankrike. Det är inte någon fördelaktig situation för detta land.

Det finns något oroande över fransk politik. När statschefen, presidenten, av något skäl förlorar den avgörande makten över besluten, utbryter en förlamande splittring och kaos  i det politiska livet. Detta ser vi påtagligt denna  sommar och höst. Samtidigt ökar statsskulden och Frankrikes makt i EU minskar.

Igår pågick i nationalförsamlingen ett spektakel som väl speglar situationen för närvarande. Det okuvade Frankrike (Vänsterpartiet) begärde att pensionslagen som trumfades igenom häromåret med bland annat en höjning av pensionsåldern till 64 år skulle rivas upp. Centerpartierna förhalade omröstningen genom att lägga hundratals olika förslag på kammarens bord. Ytterhögern och socialisterna satt och tittade på. Invektiven haglade mellan centerpartierna och Det okuvade Frankrike. Hela debatten var meningslös.

Det okuvade Frankrike attackerade inte bara det pensionsförslag som premiärminister Elisabeth Borne drev igenom med hjälp av paragrafen 49:3 utan även det pensionsförslag som François Hollandes socialistregering fick antaget på sin tid. François Hollande sitter nu som ledamot i nationalförsamlingen och ingår som socialist i Den nya Folkfronten där Det okuvade Frankrike är det dominerande partiet. Hollande valde dock att inte närvara under denna dag i parlamentet.

Snart ska olika delar i nästa års budget behandlas och allt pekar på samma kaos vid de tillfällena. Nu kommer sannolikt regeringen att försöka driva igenom förslagen med denna paragraf 49:3 och hoppas att oppositionen inte kan enas kring att fälla regeringen. Fälls regeringen är mycket oklart kring hur budgetfrågan ska lösas. Det finns möjligheter att låta budgeten från 2024 fungera ytterligare ett år eller stycka upp den månadsvis. Utan regering och utan budget ser läget ändå besvärligt ut, även för ett land som Frankrike.

Politiska bedömare tröstar sig med att ett politiskt kaos, som förekommer ofta, ändå till slut leder fram till någon form av lösning. Klockan 11.59 samlar sig de folkvalda och låter någon form av rationalitet råda. Det har faktiskt bara hänt en gång i femte republikens historia att en regering fällts i en misstroendeomröstning. Många bedömare tror att Nationell Samling (Marine Le Pens parti) i sista ögonblicket väljer att avstå från att rösta ner den nuvarande regeringen.

Trots hoppet om en lösning på den nuvarande konflikten kring budgeten visar ändå det politiska nuläget på starkt oroande tendenser. Så här kaotiskt var det under 1950-talet när partierna och nationalförsamlingen styrde landet och presidenten hade begränsad makt. Först med de Gaulles konstitutionsreform 1958 med en utökad makt för statschefen la sig ett lugn över fransk politik. Nu har Macron genom sitt stora misstag att utlösa nyval till nationalförsamlingen efter det egna partiets förluster i EU-valet lett till att fjärde republikens kaotiska parlamentarism  på något sätt återvänt. Kraven på att ersätta majoritetsval med proportionella val kan säkert snart bli verklighet och det kommer att ytterligare stärka parlamentets makt visavi presidentens. Det kan låta bra i teorin men franskt politiskt liv är inte som svenskt. Det finns fortfarande starka revolutionära drag i delar av befolkningen. Motsättningarna är stora mellan olika befolkningsgrupper. Det okuvade Frankrike är i dag det parti som mest söker konfrontation med den etablerade makten. De gör det med en glödande retorik och genom att uppvigla människor till att gå ut på gator och demonstrera. De underhåller raseriet på ett sätt som motverkar alla praktiska lösningar på politiska problem. Nationell Samling har också profilerat sig som anti-etablissemang. Deras framtoning i dag är mindre aggressiv men visst finns också där en vilja att ställa folket mot en elit som utmålas som kall, egensinnad och enbart mån om sina egna privilegier.

Frankrike som nation tar skada av dessa inrikespolitiska konflikter som leder till oförmåga att lösa väldigt svåra och viktiga beslut. Dess ställning inom EU har försvagats. De ökade underskotten i budgeten oroar och leder sannolikt till högre räntor hos de internationella långivare som ändå i dag håller den franska statens verksamhet under armarna.

Premiärminister Michel Barnier anpassar i dessa dagar sin budget för att främst tillfredsställa Marine Le Pens krav. Senast igår sänkte han den planerade ökade skatten på el med 14 procent. Regeringens budget  urholkas mer och mer i förhoppningen om att undvika misstroendeomröstning. Barnier lär tänka att det är viktigare nu att sitta kvar och ha en budget än att kasta landet in i en ny regeringskris.