Slagsida i den franska debatten

• mars 25, 2024
• Tomas Lindbom
• no comments

Frankrike har haft en modell med växling vid makten under hela den femte republikens dagar. Denna konstitution introducerades genom General de Gaulle 1958 och är fortfarande den konstitution som de politiska institutionerna vilar på. En statschef med betydande maktbefogenheter, ett parlament med två kamrar, varav en är direktvald av folket och fristående domstolar.

Denna ordning är demokratisk men inte parlamentarisk i ordets traditionella mening. Regeringens ledamöter utses av presidenten men kan avsättas av nationalförsamlingen. Presidentens, alltså statschefens, starka befogenheter hindrar alltså det som utmärker en parlamentarisk demokrati; premiärministern och hans regering lutar sig inte mot parlamentet i samma grad utan mot presidenten.

Trots denna skillnad mot Storbritannien eller Sverige har Frankrike sedan 1958 haft en kontinuerlig växling vid makten. Mer konservativa presidenter och regeringar har avlöst socialistiska. Oppositionen har alltid varit stark men också ingått i det som skulle kunna kallas för det politiska etablissemanget. De socialistiska liksom de konservativa politikerna och högsta statstjänstemännen hämtades ur en nomenklatura som i vissa avseenden stod varandra nära trots skilda politiska uppfattningar. Alla hade en gedigen utbildning, ofta i så kallade elitskolor, och både socialister och konservativa regimer (president och regering) hade förmågan att regera ett land.

I ock med Emmanuel Macrons seger i presidentvalet 2017 bröts denna modell. Han lyckades på ett enastående skickligt sätt fånga in både socialisterna och den höger som jag här kallat konservativ för att undvika begreppet liberal som inte utmärkt franska högerpolitiker. Konsekvensen har blivit att den radikala vänstern och den lika radikala högern har vuxit och blivit de enda oppositionspartierna till den sittande presidenten och regeringen.

Är detta ett problem? Vad jag kunnat konstatera är att debatten i de stora frågorna under Macrons dagar vid makten stått mellan en mer måttfull linje och positioner som varit i vissa frågor påtagligt extrema. Europafrågan debatteras mellan starka Europavänner (Macron) och motståndare till ett starkt EU. Sociala frågor har varit starkt kluvna där Macron sökt höja en mycket låg pensionsålder medan både vänster- och högeroppositionen krävt lägre pensionsålder, vid 60 år. Samma mönster kan man se i frågor kring ekonomi och migration.

Frankrike har nu upplevt en stark ökning av den statliga skulden. Den har ökat med 30 procent eller med 713 miljarder euro sedan 2020. Riksrevisionens ordförande Pierre Moscovici, själv tidigare finansminister hos François Hollande, har nyligen uttalat sig starkt kritiskt. Frågan är vilka politiska krafter utanför den yttersta vänstern och högern som på allvar vill driva på den kritiken. Den gamla uppdelningen i två block av socialdemokrater respektive moderat höger finns ju inte längre. Jo, den finns inom Macrons eget parti och där lär de vara tysta och lojala mot sin ledare.

Nu sker förstås andra förändringar i det franska landskapet. Polariseringen ökar. Medborgarna ansluter sig i allt högre grad till främst Marine Le Pen men också till Jean-Luc Mélenchons parti. Det finns naturligtvis all anledning att utifrån mer radikala utgångspunkter granska den maktelit som styr, och egentligen alltid styrt, Frankrike sedan de Gaulles dagar. Men än så länge finns det fog för oro att de politiker som skulle ta över Frankrike om till exempel Marine Le Pen vann presidentvalet 2027 inte skulle vara kompetenta nog och balanserade nog för att styra nationen vidare på ett klokt sätt.

Frankrike har länge gått i riktning mot en ökad polarisering. Möjligen är det nyttigt för landets gamla politiska elit att stöta på ett definitivt motstånd. Medborgarnas förtroende är så försvagat i dag att denna politiska klass som styrt under minst ett halvt sekel behöver bytas ut. Behöver det gå så långt att en president som företräder en ytterposition i politiken bör ersätta dagens ledare? Nja, det är väl tveksamt men det krävs ändå att den politiska klass som styr Frankrike förmår möta de vanliga väljarnas förväntningar och krav. Jag är dessvärre inte säker på att det går. Ibland sker radikala omläggningar av ett lands styre och politik. Det skulle inte förvåna om det sker vid nästa presidentval. EU-valet i juni i år blir en första värdemätare.