Lindbom på franska

I morgon kväll ringer nyårsklockorna och vi går in i ett 2016 som vi vet så lite om. Inget europeiskt folk kan ha undgått hoten mot fred i vår del av världen. Det gäller förstås också fransmännen som dessutom plågats av inrikespolitiska konflikter. För de flesta har 2025 varit ett mörkt år och det ser inte heller särskilt ljust ut för 2026.

Det franska parlamentet har inte lyckats klubba någon budget för nästa år. Låsningarna är påtagliga och oviljan från de flesta partier att lösa upp knutarna och ge landet en ny budget verkar bestå. Politikerna kommer till slut att lyckas. Premiärminister Sébastien Lecornu kommer hitta ett kompromissförslag som går igenom. Även i ett konfliktfyllt land som Frankrike når politikerna fram till en överenskommelse. Det sker dock på bekostnad av att pensionsreformen skjuts upp och att budgetunderskottet ökar ytterligare. Vänstern vill höja vissa skatter och behålla de offentliga utgifterna eller höja dem. Den republikanska högern vill begränsa skattehöjningarna men istället minska på kostnadssidan – spara helt enkelt. Nationell Samlings förslag framstår inte som helt tydliga men närmar sig mer vänstern än den republikanska högern.

Brottsligheten är ett växande problem och den är i hög grad kopplad till de många problemfyllda förorterna med stor andel invandrare och utan anknytning till det franska majoritetssamhället. Flera av de stora landsortsstäderna plågas alltmer av brottslighet som också märks i stadskärnorna. Marseille är svårt plågat av detta fenomen men ett antal andra städer har drabbats i högre utsträckning, som Grenoble, Rennes och Strasbourg. Det går alltid att vifta bort problemen och påstå att de flesta medborgare är hederliga. Det är förstås sant men det är uppenbart att till exempel narkotikahandeln sprids in i områden som tidigare varit förskonade. Bekämpandet av brottsligheten har blivit en alltmer polariserande fråga i Frankrike.

Det gångna året har alltså skärpt motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper och höjt tonläget i den politiska debatten. Den politiska ledningen, inbegripet partiernas företrädare i främst nationalförsamlingen, har visat prov på stor oförmåga att lösa den kris som blir alltmer påtaglig i landet. President Macrons popularitetssiffror har sjunkit ner till rekordlåga nivåer. Till och med hans närmaste förtrogna från förr som de tidigare premiärministrarna Édouard Philippe och Gabriel Attal vänder ryggen till honom och söker inget stöd ifrån Elyséepalatset när de nu förbereder sig för att bli nästa president i valet 2027. Politikerföraktet allmänt sett är stort även om några av dem, främst Nationell Samlings ledare, får goda opinionssiffor. Marine Le Pen och hennes kronprins Jordan Bardella är ju också de enda, bortsett från politikerna inom Det okuvade Frankrike på vänsterkanten, som inte prövats i ansvarig ställning.

Emmanuel Macron hade kunnat undvika en del av dessa problem om han inte utlyst nyval till nationalförsamlingen 2024 och därmed tappat en stor del av stödet i kammaren. Frankrike går nu in i ett 2026 utan en politisk ledning med demokratisk förankring. Oppositionen i nationalförsamlingen lägger ständigt ut snubbeltråd för regeringen och det franska folket har totalt tappat förtroendet för sin president.

Det värsta som nu kan hända är en eskalerande konflikt mellan delar av befolkningen och den politiska makten och samtidigt en total låsning mellan president, regering och partier på den nationella nivån. Risken är stor att den kris som fördjupades under 2024 nu bryter ut i någon form av öppen revolt. Den som är mer optimistiskt lagd kan hoppas på att medborgarna bidar sin tid och ger uttryck för folkviljan i presidentval och val till nationalförsamlingen om 17-18 månader. Jag är i det här avseendet mer optimistisk men jag vet också att resultaten av valen 2027 kan skapa nya nationella kriser.

Under 2026 kommer ett viktigt val att genomföras, nämligen till kommunerna. Dessa val genomförs under två söndagar, den 15 och 22 mars. Det blir en värdemätare på hur partiernas ställning är i landet. Jag återkommer med analyser kring dessa val under början av nästa år.

I min miniserie om det politiska landskapet har jag nu kommit fram till den republikanska högern. Det har blivit allt svårare att dra en gräns mellan den och den höger som tidigare alltid kallats extrem. Låt oss ändå göra ett försök och granska dessa två högerriktningar var för sig.

Den republikanska högern har en av sina två källor i gaullismen, alltså den riktning som skapades av General de Gaulle och som varit en form av förebild för presidenter som Georges Pompidou, Jacques Chirac och i viss mån också Nicolas Sarkozy. I dag har gaullismen i stort sett förlorat sin påverkan på högerns åskådning och praktiska politik. Det som återstår är försvaret för den femte republiken med en stark presidentmakt. Det går också att påstå att den är mer socialkonservativ än liberal. Generalen var sannerligen ingen liberal. Han fnös åt den anglosaxiska världen som han ansåg bestod av ”krämare” och han trodde på en relativt stark stat, inte minst på välfärdens område. Den republikanska högern har också inkorporerat traditionen från en center med mer näringslivsorientera politik och ett mer kulturradikalt synsätt på vissa värdefrågor. Ur denna center kom på 1970-talet under president Giscard d´Estaings mandatperiod till exempel en reform som underlättade för kvinnor att genomgå abort.

Denna republikanska höger lyckades hålla ihop fram till Emmanuel Macrons tillträde som president 2017. Han bidrog till att splittra den genom att locka över en stor del av denna franska center till sin rörelse. Utan politiker som nuvarande justitieminister Gérald Darmanin och tidigare premiärministern Édouard Philippe skulle inte Macron ha vunnit presidentvalet.

Macron skapade en svår splittring inom Republikanerna och detta lider partiet av än i dag. Den franska högern är så försvagad att en hel del bedömare har ansett att partiet är på väg mot sin undergång. Vänsterfalangen av de gamla Republikanerna håller sig till mitten medan högerfalangen alltmer närmar sig ytterhögern.

Republikanerna är i dag ett högerparti men inom detta minskande parti finns falanger. En gruppering under ledning av Éric Ciotti bröt sig 2024 loss och bildade Union des Droites pour la République. Detta parti har i dag 16 av 577 ledamöter i nationalförsamlingen och har gått i koalition med Nationell Samling.

Republikanernas ordförande Bruno Retailleau och ledaren för partiet i nationalförsamlingen Laurent Wauquiez intar en mycket konservativ position i de frågor som särskilt engagerar alla högerväljare i Frankrike. Det gäller kampen mot brottsligheten och en mycket strikt hållning kring invandring. Det finns skillnader mellan dem och Marine Le Pen men de är snarare gradvisa än principiella. De ledande republikanerna är också noga med att hävda värdet av den klassiska västerländska civilisationen och att den måste skyddas mot en för stark invandring, särskilt från muslimska länder.

Andra republikaner betonar starkare de sociala frågorna men talar också mer om ekonomi. Det gäller till exempel tidigare presidentkandidaten Valéry Pecresse. Åsiktsskillnaderna är inte så stora mellan republikaner till höger och mer mot mitten utan det rör sig mer om vilka frågor som betonas i politiken. Bruno Retailleau har under delar av senaste året varit inrikesminister i regeringen och där drivit en hård linje i polisiära frågor, något som också givit honom en starkt ökad popularitet i stora delar av väljarkåren.

Den franska republikanska högern är i dag svag och har inga förutsättningar att, som under Sarkozys tid som president, bilda en majoritet i parlamentet eller besätta presidentposten utan stöd av partier längre ut på högerkanten. Det är därför som frågan måste resas. Kommer denna del av högern och ytterhögern att förenas? Det är i alla fall tydligt att politiker inom ytterhögern är på frammarsch i opinionen. I det sita avsnittet i denna serie om det politiska landskapet ska jag försöka ge svar på frågan om en republikansk högerpolitiker med stöd av till exempel Nationell Samling kan vinna presidentvalet 2027.

Annie Lööf myntade begreppet den breda mitten, minns vi från senare delen av 2010-talet i Sverige. Det lånas mer mellan olika länders politiska liv än vi ofta tänker på. Emmanuel Macron skapade med framgång en bred mitt när han närmast på egen hand skapade en ny politisk kraft i Frankrike i ock med sin valseger i presidentvalet 2017. Han plockade halva väljarkåren från Socialistpartiet och ungefär lika stor del från Republikanerna till höger och han kunde regera i fem år med egen majoritet i nationalförsamlingen. Jag minns från direkta kontakter med några ledande centerpartister i Sverige på den tiden hur angelägna de var att koppla sig till Macron. De hoppades på framgångar för den franske presidenten och att ljuset från ”mittens rike” skulle spridas till oss i kalla nord.

Det svenska politiska landskapet har inte för vana att förändras i sin grundstruktur med två block som visserligen ligger nära mitten men som beskriver sig som antingen vänster eller höger. I Frankrike ritades däremot kartan om. I några år trodde människor att framtiden låg i en bred mitt som skulle dominera det politiska livet och att hotet från Nationell Samling därmed var undanröjt.

Så fel alla hade! Efter ett stigande folkligt missnöje under Macrons första mandatperiod ökade stödet för både Marine Le Pens parti och för vänsterpartiet Det okuvade Frankrike. Mitten har alltså blivit försvagad. Frågan gäller nu hur den kan påverka väljaropinionen i nästa presidentval och val till nationalförsamlingen.

Det saknas inte framträdande politiker i mitten. Avsuttna premiärministrar under Macrons presidentår har alla förutsättningar att ta upp kampen i kommande presidentval. Det är i mitten som de erfarna politikerna finns som Édouard Philippe, Gabriel Attal, nuvarande justitieministern Gérald Darmanin med flera. De vill delta i kampen om att bli nästa president. Däremot ser det värre ut när det gäller partierna i mitten. Efter valet 2017 fanns i princip bara En Marche, Macrons skapelse, i dag Renaissance. Åtta år senare finns det flera mindre partier i mitten som alla drar åt olika håll och som snarare blivit fientligt inställda till den sittande presidenten.  Även ledaren för Renaissance, Gabriel Attal, står i opposition till den man som skapade partiet och ännu inkarnerar det.

Det blir allt svårare att se mitten som ett alternativ i fransk politik. Macron själv har ju över tid visat sin oförmåga att utmejsla den åskådning eller de värderingar som han tidigare gav sken av att låta prägla landet. Få vet i dag vad presidenten vill. Hans uttryck, varken vänster eller höger, har använts emot honom som ett bevis på att politiken svajar. Fransmännen har återvänt till att uppfatta politik som en fråga om just vänster eller höger, det synsätt som präglat landet sedan franska revolutionen.

De mittenpolitiker som drömmer om makt sneglar mer mot politiska företrädare inom Socialistpartiet eller Republikanerna. De söker allianser till höger och vänster för att nå majoritet. Inför presidentvalet 2017 flockade sig gamla socialister och republikaner runt Macron och ville tillhöra den breda mitten. Nu flyr de flesta ifrån honom.

Det är för tidigt att avgöra hur stark mitten blir efter nästa val till nationalförsamlingen. Styrkeförhållandena för den och andra partier beror på vem som vinner presidentvalet som normalt genomförs någon månad före valet till den lagstiftande församlingen. Mittens framtid ligger i om en politiker ur Macrons gamla krets lyckas vinna presidentvalet. Då kan mitten åter stärka sin position. Skulle däremot en höger- eller vänsterpolitiker bli nationens ledare kommer läget för mitten att bli prekärt. Vad vill dagens mitt? Vara balanserad i migrationsfrågan och lagom hård i bekämpandet av brottsligheten. Frihandelsvänlig och anhängare av marknadsekonomin. Proeuropeisk med ambitionen att samarbeta med mittengrupperingarna i EU-parlamentet. Det låter möjligen som en tilltalande och framkomlig väg i ett nationellt val men fransmännen är inte förutsägbara på det sättet. Det blåser starka högervindar i dag i Frankrike och den som inte gillar Marine Le Pen tenderar att rösta på ett radikalare vänsterparti. Det råder ett bistert klimat för den franska mitten.

Emmanuel Macron förbereder en lag som ska förbjuda barn och ungdomar upp till 15 eller 16 tillträde till de sociala medierna. Ett förslag som kan synas sympatiskt i mening att skydda unga människor från de dåliga sidorna av internet men ett förslag med många komplikationer.

Macron har svårt att göra sin röst gällande i snart sagt alla inrikespolitiska frågor. Under sin andra mandatperiod, som började med att han 2022 förlorade majoriteten i nationalförsamlingen, har han i stort sett inte lyckats få igenom en enda större reform. Nu hoppas han på att övertyga en majoritet i parlamentet om att det är rätt att hindra de unga från att konfronteras med sex, våld och allt annat som kan beskrivas som falsk och förvriden information, skadlig propaganda eller ren omoral.

Internet skapades i en annan tid när människor i västvärlden ännu inte insåg potentialen i att flytta de privata konflikterna och alla mörka tankar, känslor och aktioner från det lokala till det globala. I dag ser vi konsekvenserna av den förskjutningen. Allt är inte dåligt på internet men mycket skulle ha blivit barnförbjudet för att nämna en term som fortfarande av någon märklig anledning gäller för filmer på biografer. Hos många medborgare i väst finns ett stigande engagemang för att begränsa eller hindra de olämpliga inslagen i de sociala medierna. Dessa inslag är på en kvantitativ nivå skrämmande höga men ligger lösningen i förbud av kanalerna som sprider dyngan? Ligger inte lösningen snarare i hur västvärlden kan återfinna en högre civilisatorisk nivå, en form av ansvarstagande av vuxenvärlden för att höja nivån på samhällena?

Macron har förhoppningen att han med en förbudslag ska bli känd som en ansvarsfull statschef med målet att skydda en försvarslös ungdom. Förbud kan ibland trigga dem som hindras och göra dem alltmer lockade av att söka upp avarterna på de sociala kanalerna. Det finns redan en rad tekniska möjligheter att runda den här typen av förbud, inte minst med VPN. Å andra sidan känner inte minst många franska föräldrar sympati för en förbudslag. De kämpar varje dag en kamp mot sina barns önskan att tidigt ge sig in på sociala kanaler. Det är naturligtvis inte bara en fråga om att skydda barnen från avarter av det som erbjuds där. De sociala kanalerna är en gigantisk form av infantilisering av vår kultur. Också seriös kunskapsförmedling förenklas. Vem orkar längre läsa en bok som problematiserar ett kunskapsområde eller en idéströmning när det finns korta citat på Instagram som talar till mottagarens känsloliv men undviker att koppla in hjärnan.

Frankrike har som kulturland  alltid varit mer insiktsfull kring de sociala kanalernas problematiska inflytande på alla medborgare i ett land, unga som gamla. Jag noterar hur mina barnbarn i Frankrike hindras upp i tonåren från att äga en telefon och hur skolan konsekvent fortsätter att arbeta med boken i första hand. Föräldrar och skola arbetar tillsammans för att det så ska förbli. Internet kan användas i vissa syften men är aldrig den primära källan till kunskapssökande.

Sannolikt kommer Macron inte att lyckas heller med detta lagförslag, om det ens presenteras. Troligen blir det en uppluckrad variant av förbudet. Det är omöjligt att stoppa kanaler av den styrkan som gäller med de sociala medierna. Allt beror på om vuxenvärlden förmår hitta värden som definierar Västeuropas karaktär på en högre civilisatorisk nivå. Skräp och förnedring har alltid funnits men kultur betyder odling och det arbetet måste ständigt göras för att nå goda resultat. Förbud utan alternativ är en tveksam väg att gå.

Jag tillåter mig att varva några projekt som löper över flera blogginlägg. Jag är i färd med att beskriva de olika möjliga presidentkandidaterna. De presentationerna ska fortsätta. Samtidigt vill jag försöka beskriva hur det politiska landskapet ritas om och och i dag handlar det om vänstern. Därefter kommer ett inlägg om mitten och ett om högern.

Vänsterns historia är intensiv och betydelsefull i fransk politik. Den sträcker sig tillbaka till den franska revolutionen men så långt behöver vi inte sträcka oss nu. Det räcker med att se hur vänsterns olika grupperingar ändrat sina styrkeförhållanden sedan 1970-talet. Det har hänt en hel del sedan dess.

François Mitterrand blev femte republikens första socialistiska president i valet den 10 maj 1981. Det var en stor dag för hela vänstern. För de flesta upplevdes det som en återfödelse av folkfronten, en i Frankrike omtalad och omhuldad form av vänstersamverkan. Den stora folkfronten regerade några år under 1930-talet, kort före det andra världskriget och lett av den stora socialistledaren Léon Blum, för övrigt av judisk börd vilket var viktigt under dessa år. Folkfronten bestod då främst av kommunister och socialister. Det var samma konstellation som ledde till vänsterseger 1981. Mitterrand lyckades ena partierna kring ett gemensamt program som i någon mening hindrade kommunisterna från att söka på revolutionär väg tilltvinga sig makten. Det ska påpekas att Kommunistpartiet under Georges Marchais fortfarande var knutet till Moskva.

Kommunisterna försvagades under Mitterrands regeringsår. En orsak var säkert koalitionen med Socialistpartiet men den varade bara några år. Snarare var det tidsandan som påverkade väljarna att söka sig bort från revolutionär marxism.  Istället växte Nationella fronten men det är en annan historia.

Mitterrand var en stor taktiker och han satte verkligen Socialistpartiet på kartan som sällan tidigare i modern fransk historia. Partiet överlevde Mitterrand som dog något halvår efter sin andra mandatperiod som fortsatte fram till våren 1995. I likhet med länder som de skandinaviska och Tyskland stod den politiska huvudkonflikten mellan en demokratisk höger och en icke-revolutionär vänster. Allt detta verkade så självklart att nog många väljare och politiska kommentorer tog för givet att denna politiska spänning skulle bestå. Inom Socialistpartiet fanns en konflikt mellan en skandinaviskt inspirerad del, ledd under många år av Michel Rocard, med idén om att frivilliga organisationer och främst arbetsmarknadens parter skulle göra upp i viktiga samhällsfrågor och en statlig, mer dirigistisk del som emanerade från Mitterrand. Den mer statssocialistiska linjen behöll greppet om partiapparaten fram till valet av François Hollande som kandidat till 2012 års presidentval. Hollande vann också över Nicolas Sarkozy.

Hollande var i grunden en företrädare för Mitterrands linje men såg hur samhället på 2010-talet krävde vissa privatiseringar och ökad frihet. Dessa liberala drag provocerade en stor del av den gamla socialistiska eliten men även bland medlemmarna i partiet. Hollande och hans regering genomförde en del nödvändiga reformer men främst presidenten blev alltmer impopulär och valde att inte kandidera för en andra mandatperiod.

Åren från 2017 och fram till i dag har präglats av ett Socialistparti i förvirring. Partiet har varit svagt med dåliga valresultat och svaga ledare. Hela generationen från Hollandes presidentår försvann från politiken eller gick till Macron. Vänsterflygeln har kunna härja relativt fritt och det har också givit chansen för Jean-Luc Mélenchon och hans rörelse Det okuvade Frankrike att dels knyta banden till socialisterna men även de gröna och kommunisterna i en form av ny folkfront men också dominera ideologiskt och sakpolitiskt.

Socialistpartiet såg länge ut att nästan raderas ut från den politiska kartan. Macrons försvagade ställning, särskilt efter resultatet i valet till nationalförsamlingen sommaren 2024, gav så småningom de socialistiska ledarna att börja ett förhandlingsspel med Macrons premiärministrar som till slut burit frukt. Socialistpartiet har under det senaste året frigjort sig från beroendet av Det okuvade Frankrike och kunnat förhandla sig till vissa reformer i sociala och ekonomiska frågor i mötet med särskilt den senaste regeringen under Sébastien Lecornu.

Partiet är fortfarande svagt och vänstern genom sin nya splittring svagare än tidigare  men för de socialistiska ledarna har det setts som en form av politiskt taktisk triumf. Denna vinter är alltså vänstern på nytt splittrad. Det okuvade Frankrike har ännu huvudsakligen stöd av Kommunistpartiet och De gröna men folkfrontstanken som levde ännu för ett år sedan är nu död.

Inget parti utom Nationell Samling vill ha nyval och det är rimligt att tro att vi nu får avvakta presidentvalet 2027. Dock kommer ett kommunalval redan i mars nästa år och det kan förstås påverka den nationella nivån. Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike är svurna fiender. Det normala tillståndet har varit att socialisterna är starkare. Under åren från 2017 till 2025 har det varit tvärtom och nu väntar alla med spänning på om Socialistpartiet verkligen kan resa sig på nytt och än en gång bli dominerande inom vänstern. Valen till kommunerna och kommande presidentval och val till nationalförsamlingen kommer att ge svar på den frågan.