Lindbom på franska

Ett nytt år får vi oavsett vi vill eller inte. Frågan är om det är gott. Jag valde rubriken splittrat nytt år för Frankrike. Landet plågas av större problem än Sverige och motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper och politiska falanger är också stora.

Jag har i många år i mitt bloggande lutat åt uppfattningen att konflikter och politiska strider kunnat förklarats med fransmännens vanliga beteende att söka strid mer än försoning. Presidenter och regeringar har alltid granskats kritiskt av medborgarna oavsett politisk inriktning. Det förefaller inte längre vara fallet. Nu är splittringen på riktigt.

Det går att räkna upp hur många bekymmer som helst i dagens Frankrike. Inrikespolitiken är ett bekymmer men också vilsenheten kring de internationella frågorna är uppenbar. Macron är inte ensam om att som västeuropeisk ledare famla i sitt förhållande till stormakterna. Trump och Putin i första hand har med sina maktpolitiska utspel visat hur sårbart Europa är. Inte minst gäller det den franska presidenten som dessutom inte har några finansiella muskler i ambitionen att upprusta för att skydda Europa mot Ryssland. Det franska budgetunderskottet har ökat till den grad att han inte längre är trovärdig heller i det avseendet.

Nu är ju fransmännen och deras folkvalda fortfarande mer engagerade i de inrikespolitiska frågorna, främst rörande plånboken. Jag återkommer förstås i senare blogginlägg  till de ändlösa konflikterna mellan partier där ofta de kortsiktigt taktiska övervägandena hos politikerna står i centrum. Landet står utan budget på grund av de långdragna förhandlingarna i parlamentet. Tillväxten är usel. Industripolitiken har gått i stå. Och som sagt, ett gigantiskt budgetunderskott som inte alls verkar minska. Tvärtom.

Nationell Samling kan luta sig tillbaka och konstatera hur det gamla, mittenorienterade Frankrike saknar visioner om framtiden. Och vänstern kan bara delvis ge ett stöd åt det progressiva styret eftersom Det okuvade Frankrike med sin vänsterradikala politik är starkare än någonsin, De gröna mer etablissemangskritiska än tidigare och Socialistpartiet splittrat i en socialdemokratisk  och en mer vänsterradikal falang. Under några år fungerade fortfarande den moraliska retoriken mot ytterhögern. Den fick stöd av väljarna, främst  i den välbeställda medelklassen i storstäderna. Allt eftersom åren går fungerar moralretoriken allt sämre. Brottsligheten ökar fortsatt och det är svårt att hindra folk i allmänhet att dra slutsatser om orsakerna till detta problematiska fenomen. Kanske misslyckas Marine Le Pen eller Jordan Bardella att nå presidentposten 2027 men det kräver först och främst att både mitten och vänstern kan enas om en gemensam presidentkandidat i den andra valomgången.

Splittringen i Frankrike tar allt mer karaktär av en strid mellan två system. Å ena sidan det progressiva Frankrike som formades som reaktion efter naziregimens fall 1945. Å andra sidan en folkligt förankrad nationell höger som utmanar denna åskådning. Det förefaller visserligen som om de högernationella normalt sett tar över Frankrike efter presidentvalet 2027. Om det sker har dock de juridiska instanserna inom den franska staten inte tagit sitt ansvar. Mycket är på gång för att stoppa en valseger för ytterhögern. Marine Le Pen riskerar redan att i ett kommande domstolsbeslut fråntas rätten att ställa upp i presidentvalet. Nya pinsamma affärer för Nationell Samling kommer helt säkert att uppdagas av media och bli till snubbeltråd för hennes parti. Skulle olyckan ändå vara framme och Marine Le Pen eller Jordan Bardella kröns till statschef i den franska republikanska monarkin.finns en annan faktor som lugnar de oroliga. Den omfattande och mäktiga franska statsförvaltningen är i det närmaste totalt fientlig till Nationell Samling. Jag citerar en tidigare minister som redan efter 24 timmar som departementschef konstaterade att de flesta av hans vallöften till sina väljare aldrig kunde förverkligas. Tjänstemännen runt om honom förklarade omedelbart att hans reformförslag var ogenomförbara. Upplysningstidens och de franska revolutionernas Frankrike har många redskap för att – åtminstone för en tid – hindra ett högerradikalt maktövertagande.

I morgon kväll ringer nyårsklockorna och vi går in i ett 2016 som vi vet så lite om. Inget europeiskt folk kan ha undgått hoten mot fred i vår del av världen. Det gäller förstås också fransmännen som dessutom plågats av inrikespolitiska konflikter. För de flesta har 2025 varit ett mörkt år och det ser inte heller särskilt ljust ut för 2026.

Det franska parlamentet har inte lyckats klubba någon budget för nästa år. Låsningarna är påtagliga och oviljan från de flesta partier att lösa upp knutarna och ge landet en ny budget verkar bestå. Politikerna kommer till slut att lyckas. Premiärminister Sébastien Lecornu kommer hitta ett kompromissförslag som går igenom. Även i ett konfliktfyllt land som Frankrike når politikerna fram till en överenskommelse. Det sker dock på bekostnad av att pensionsreformen skjuts upp och att budgetunderskottet ökar ytterligare. Vänstern vill höja vissa skatter och behålla de offentliga utgifterna eller höja dem. Den republikanska högern vill begränsa skattehöjningarna men istället minska på kostnadssidan – spara helt enkelt. Nationell Samlings förslag framstår inte som helt tydliga men närmar sig mer vänstern än den republikanska högern.

Brottsligheten är ett växande problem och den är i hög grad kopplad till de många problemfyllda förorterna med stor andel invandrare och utan anknytning till det franska majoritetssamhället. Flera av de stora landsortsstäderna plågas alltmer av brottslighet som också märks i stadskärnorna. Marseille är svårt plågat av detta fenomen men ett antal andra städer har drabbats i högre utsträckning, som Grenoble, Rennes och Strasbourg. Det går alltid att vifta bort problemen och påstå att de flesta medborgare är hederliga. Det är förstås sant men det är uppenbart att till exempel narkotikahandeln sprids in i områden som tidigare varit förskonade. Bekämpandet av brottsligheten har blivit en alltmer polariserande fråga i Frankrike.

Det gångna året har alltså skärpt motsättningarna mellan olika befolkningsgrupper och höjt tonläget i den politiska debatten. Den politiska ledningen, inbegripet partiernas företrädare i främst nationalförsamlingen, har visat prov på stor oförmåga att lösa den kris som blir alltmer påtaglig i landet. President Macrons popularitetssiffror har sjunkit ner till rekordlåga nivåer. Till och med hans närmaste förtrogna från förr som de tidigare premiärministrarna Édouard Philippe och Gabriel Attal vänder ryggen till honom och söker inget stöd ifrån Elyséepalatset när de nu förbereder sig för att bli nästa president i valet 2027. Politikerföraktet allmänt sett är stort även om några av dem, främst Nationell Samlings ledare, får goda opinionssiffor. Marine Le Pen och hennes kronprins Jordan Bardella är ju också de enda, bortsett från politikerna inom Det okuvade Frankrike på vänsterkanten, som inte prövats i ansvarig ställning.

Emmanuel Macron hade kunnat undvika en del av dessa problem om han inte utlyst nyval till nationalförsamlingen 2024 och därmed tappat en stor del av stödet i kammaren. Frankrike går nu in i ett 2026 utan en politisk ledning med demokratisk förankring. Oppositionen i nationalförsamlingen lägger ständigt ut snubbeltråd för regeringen och det franska folket har totalt tappat förtroendet för sin president.

Det värsta som nu kan hända är en eskalerande konflikt mellan delar av befolkningen och den politiska makten och samtidigt en total låsning mellan president, regering och partier på den nationella nivån. Risken är stor att den kris som fördjupades under 2024 nu bryter ut i någon form av öppen revolt. Den som är mer optimistiskt lagd kan hoppas på att medborgarna bidar sin tid och ger uttryck för folkviljan i presidentval och val till nationalförsamlingen om 17-18 månader. Jag är i det här avseendet mer optimistisk men jag vet också att resultaten av valen 2027 kan skapa nya nationella kriser.

Under 2026 kommer ett viktigt val att genomföras, nämligen till kommunerna. Dessa val genomförs under två söndagar, den 15 och 22 mars. Det blir en värdemätare på hur partiernas ställning är i landet. Jag återkommer med analyser kring dessa val under början av nästa år.

I min miniserie om det politiska landskapet har jag nu kommit fram till den republikanska högern. Det har blivit allt svårare att dra en gräns mellan den och den höger som tidigare alltid kallats extrem. Låt oss ändå göra ett försök och granska dessa två högerriktningar var för sig.

Den republikanska högern har en av sina två källor i gaullismen, alltså den riktning som skapades av General de Gaulle och som varit en form av förebild för presidenter som Georges Pompidou, Jacques Chirac och i viss mån också Nicolas Sarkozy. I dag har gaullismen i stort sett förlorat sin påverkan på högerns åskådning och praktiska politik. Det som återstår är försvaret för den femte republiken med en stark presidentmakt. Det går också att påstå att den är mer socialkonservativ än liberal. Generalen var sannerligen ingen liberal. Han fnös åt den anglosaxiska världen som han ansåg bestod av ”krämare” och han trodde på en relativt stark stat, inte minst på välfärdens område. Den republikanska högern har också inkorporerat traditionen från en center med mer näringslivsorientera politik och ett mer kulturradikalt synsätt på vissa värdefrågor. Ur denna center kom på 1970-talet under president Giscard d´Estaings mandatperiod till exempel en reform som underlättade för kvinnor att genomgå abort.

Denna republikanska höger lyckades hålla ihop fram till Emmanuel Macrons tillträde som president 2017. Han bidrog till att splittra den genom att locka över en stor del av denna franska center till sin rörelse. Utan politiker som nuvarande justitieminister Gérald Darmanin och tidigare premiärministern Édouard Philippe skulle inte Macron ha vunnit presidentvalet.

Macron skapade en svår splittring inom Republikanerna och detta lider partiet av än i dag. Den franska högern är så försvagad att en hel del bedömare har ansett att partiet är på väg mot sin undergång. Vänsterfalangen av de gamla Republikanerna håller sig till mitten medan högerfalangen alltmer närmar sig ytterhögern.

Republikanerna är i dag ett högerparti men inom detta minskande parti finns falanger. En gruppering under ledning av Éric Ciotti bröt sig 2024 loss och bildade Union des Droites pour la République. Detta parti har i dag 16 av 577 ledamöter i nationalförsamlingen och har gått i koalition med Nationell Samling.

Republikanernas ordförande Bruno Retailleau och ledaren för partiet i nationalförsamlingen Laurent Wauquiez intar en mycket konservativ position i de frågor som särskilt engagerar alla högerväljare i Frankrike. Det gäller kampen mot brottsligheten och en mycket strikt hållning kring invandring. Det finns skillnader mellan dem och Marine Le Pen men de är snarare gradvisa än principiella. De ledande republikanerna är också noga med att hävda värdet av den klassiska västerländska civilisationen och att den måste skyddas mot en för stark invandring, särskilt från muslimska länder.

Andra republikaner betonar starkare de sociala frågorna men talar också mer om ekonomi. Det gäller till exempel tidigare presidentkandidaten Valéry Pecresse. Åsiktsskillnaderna är inte så stora mellan republikaner till höger och mer mot mitten utan det rör sig mer om vilka frågor som betonas i politiken. Bruno Retailleau har under delar av senaste året varit inrikesminister i regeringen och där drivit en hård linje i polisiära frågor, något som också givit honom en starkt ökad popularitet i stora delar av väljarkåren.

Den franska republikanska högern är i dag svag och har inga förutsättningar att, som under Sarkozys tid som president, bilda en majoritet i parlamentet eller besätta presidentposten utan stöd av partier längre ut på högerkanten. Det är därför som frågan måste resas. Kommer denna del av högern och ytterhögern att förenas? Det är i alla fall tydligt att politiker inom ytterhögern är på frammarsch i opinionen. I det sita avsnittet i denna serie om det politiska landskapet ska jag försöka ge svar på frågan om en republikansk högerpolitiker med stöd av till exempel Nationell Samling kan vinna presidentvalet 2027.

Annie Lööf myntade begreppet den breda mitten, minns vi från senare delen av 2010-talet i Sverige. Det lånas mer mellan olika länders politiska liv än vi ofta tänker på. Emmanuel Macron skapade med framgång en bred mitt när han närmast på egen hand skapade en ny politisk kraft i Frankrike i ock med sin valseger i presidentvalet 2017. Han plockade halva väljarkåren från Socialistpartiet och ungefär lika stor del från Republikanerna till höger och han kunde regera i fem år med egen majoritet i nationalförsamlingen. Jag minns från direkta kontakter med några ledande centerpartister i Sverige på den tiden hur angelägna de var att koppla sig till Macron. De hoppades på framgångar för den franske presidenten och att ljuset från ”mittens rike” skulle spridas till oss i kalla nord.

Det svenska politiska landskapet har inte för vana att förändras i sin grundstruktur med två block som visserligen ligger nära mitten men som beskriver sig som antingen vänster eller höger. I Frankrike ritades däremot kartan om. I några år trodde människor att framtiden låg i en bred mitt som skulle dominera det politiska livet och att hotet från Nationell Samling därmed var undanröjt.

Så fel alla hade! Efter ett stigande folkligt missnöje under Macrons första mandatperiod ökade stödet för både Marine Le Pens parti och för vänsterpartiet Det okuvade Frankrike. Mitten har alltså blivit försvagad. Frågan gäller nu hur den kan påverka väljaropinionen i nästa presidentval och val till nationalförsamlingen.

Det saknas inte framträdande politiker i mitten. Avsuttna premiärministrar under Macrons presidentår har alla förutsättningar att ta upp kampen i kommande presidentval. Det är i mitten som de erfarna politikerna finns som Édouard Philippe, Gabriel Attal, nuvarande justitieministern Gérald Darmanin med flera. De vill delta i kampen om att bli nästa president. Däremot ser det värre ut när det gäller partierna i mitten. Efter valet 2017 fanns i princip bara En Marche, Macrons skapelse, i dag Renaissance. Åtta år senare finns det flera mindre partier i mitten som alla drar åt olika håll och som snarare blivit fientligt inställda till den sittande presidenten.  Även ledaren för Renaissance, Gabriel Attal, står i opposition till den man som skapade partiet och ännu inkarnerar det.

Det blir allt svårare att se mitten som ett alternativ i fransk politik. Macron själv har ju över tid visat sin oförmåga att utmejsla den åskådning eller de värderingar som han tidigare gav sken av att låta prägla landet. Få vet i dag vad presidenten vill. Hans uttryck, varken vänster eller höger, har använts emot honom som ett bevis på att politiken svajar. Fransmännen har återvänt till att uppfatta politik som en fråga om just vänster eller höger, det synsätt som präglat landet sedan franska revolutionen.

De mittenpolitiker som drömmer om makt sneglar mer mot politiska företrädare inom Socialistpartiet eller Republikanerna. De söker allianser till höger och vänster för att nå majoritet. Inför presidentvalet 2017 flockade sig gamla socialister och republikaner runt Macron och ville tillhöra den breda mitten. Nu flyr de flesta ifrån honom.

Det är för tidigt att avgöra hur stark mitten blir efter nästa val till nationalförsamlingen. Styrkeförhållandena för den och andra partier beror på vem som vinner presidentvalet som normalt genomförs någon månad före valet till den lagstiftande församlingen. Mittens framtid ligger i om en politiker ur Macrons gamla krets lyckas vinna presidentvalet. Då kan mitten åter stärka sin position. Skulle däremot en höger- eller vänsterpolitiker bli nationens ledare kommer läget för mitten att bli prekärt. Vad vill dagens mitt? Vara balanserad i migrationsfrågan och lagom hård i bekämpandet av brottsligheten. Frihandelsvänlig och anhängare av marknadsekonomin. Proeuropeisk med ambitionen att samarbeta med mittengrupperingarna i EU-parlamentet. Det låter möjligen som en tilltalande och framkomlig väg i ett nationellt val men fransmännen är inte förutsägbara på det sättet. Det blåser starka högervindar i dag i Frankrike och den som inte gillar Marine Le Pen tenderar att rösta på ett radikalare vänsterparti. Det råder ett bistert klimat för den franska mitten.

Emmanuel Macron förbereder en lag som ska förbjuda barn och ungdomar upp till 15 eller 16 tillträde till de sociala medierna. Ett förslag som kan synas sympatiskt i mening att skydda unga människor från de dåliga sidorna av internet men ett förslag med många komplikationer.

Macron har svårt att göra sin röst gällande i snart sagt alla inrikespolitiska frågor. Under sin andra mandatperiod, som började med att han 2022 förlorade majoriteten i nationalförsamlingen, har han i stort sett inte lyckats få igenom en enda större reform. Nu hoppas han på att övertyga en majoritet i parlamentet om att det är rätt att hindra de unga från att konfronteras med sex, våld och allt annat som kan beskrivas som falsk och förvriden information, skadlig propaganda eller ren omoral.

Internet skapades i en annan tid när människor i västvärlden ännu inte insåg potentialen i att flytta de privata konflikterna och alla mörka tankar, känslor och aktioner från det lokala till det globala. I dag ser vi konsekvenserna av den förskjutningen. Allt är inte dåligt på internet men mycket skulle ha blivit barnförbjudet för att nämna en term som fortfarande av någon märklig anledning gäller för filmer på biografer. Hos många medborgare i väst finns ett stigande engagemang för att begränsa eller hindra de olämpliga inslagen i de sociala medierna. Dessa inslag är på en kvantitativ nivå skrämmande höga men ligger lösningen i förbud av kanalerna som sprider dyngan? Ligger inte lösningen snarare i hur västvärlden kan återfinna en högre civilisatorisk nivå, en form av ansvarstagande av vuxenvärlden för att höja nivån på samhällena?

Macron har förhoppningen att han med en förbudslag ska bli känd som en ansvarsfull statschef med målet att skydda en försvarslös ungdom. Förbud kan ibland trigga dem som hindras och göra dem alltmer lockade av att söka upp avarterna på de sociala kanalerna. Det finns redan en rad tekniska möjligheter att runda den här typen av förbud, inte minst med VPN. Å andra sidan känner inte minst många franska föräldrar sympati för en förbudslag. De kämpar varje dag en kamp mot sina barns önskan att tidigt ge sig in på sociala kanaler. Det är naturligtvis inte bara en fråga om att skydda barnen från avarter av det som erbjuds där. De sociala kanalerna är en gigantisk form av infantilisering av vår kultur. Också seriös kunskapsförmedling förenklas. Vem orkar längre läsa en bok som problematiserar ett kunskapsområde eller en idéströmning när det finns korta citat på Instagram som talar till mottagarens känsloliv men undviker att koppla in hjärnan.

Frankrike har som kulturland  alltid varit mer insiktsfull kring de sociala kanalernas problematiska inflytande på alla medborgare i ett land, unga som gamla. Jag noterar hur mina barnbarn i Frankrike hindras upp i tonåren från att äga en telefon och hur skolan konsekvent fortsätter att arbeta med boken i första hand. Föräldrar och skola arbetar tillsammans för att det så ska förbli. Internet kan användas i vissa syften men är aldrig den primära källan till kunskapssökande.

Sannolikt kommer Macron inte att lyckas heller med detta lagförslag, om det ens presenteras. Troligen blir det en uppluckrad variant av förbudet. Det är omöjligt att stoppa kanaler av den styrkan som gäller med de sociala medierna. Allt beror på om vuxenvärlden förmår hitta värden som definierar Västeuropas karaktär på en högre civilisatorisk nivå. Skräp och förnedring har alltid funnits men kultur betyder odling och det arbetet måste ständigt göras för att nå goda resultat. Förbud utan alternativ är en tveksam väg att gå.