Lindbom på franska

Det franska folket skiljer sig starkt från det svenska på ett antal punkter. En av skiljelinjerna går mellan tillit och misstro mot staten och den offentliga delen av samhället. Misstron är ett mer påtagligt uttryckssätt hos fransmännen. Tillit förefaller för många av dem som uttryck för naivitet, nästan en brist på esprit critique.

Ur misstron strömmar sannolikt en hel del av den upproriska känsla som riktas mot staten, det offentliga. På senare år talas det om eliten som något föraktfullt. Överheten, som vi i Sverige sa förr i tiden, vill sällan göra gott, tänker många fransmän. De skaffar sig fördelar av sin maktställning och det leder till maktmissbruk. Bland annat råder en misstro mot att makthavare är rent av korrupta.

Den franska statens företrädare uppträder inte alltid exemplariskt. En rad så kallade affärer har kommit allmänheten till kännedom på senare år. Nicolas Sarkozy har varit delaktig i ett tiotal skumma affärer som lett eller varit nära att leda till åtal. En budgetminister under François Hollandes regeringstid visade sig placera egna tillgångar i skatteparadis och undandrog sig därför skatt för egen del. Listan kan göras rätt lång men faktum är att Emmanuel Macron är närmast helt oskyldig i sådana här avseenden. Det har dock inte minskat människors misstro mot honom, snarare tvärtom. Istället uppfattas han som främmande för hur vanliga fransmän lever. Han är kejserlig, snorkig och saknar empati.

Misstron riktas i dag mot invandrare, särskilt mot dem som är muslimer och bor i utsatta områden. De bidrar till att förvanska och nedmontera den franska kulturen med en främmande religion och värderingar. Och för många fransmän är invandringen i sin omfattning också ett mål för eliten. Den sitter i sitt elfenbenstorn i de fashionabla kvarteren i Paris och störs inte vare sig av böneutrop från minareter eller gangstermetoder som hotar hyggligt folk.

Det ligger en styrka i franska folkets misstro. Ingen statschef eller regering och ingen arbetsgivare heller kan dölja något som möjligen skulle störa och försvaga majoritetsbefolkningen i sin vardag. De dominerande värderingarna bland de maktägande samhällsklasserna behöver verkligen granskas.

Misstron kan dock övergå i drag av förakt mot andra svaga grupper. Det går till exempel att i vissa fall ana en form av rasism i kritiken mot muslimer. Politiska ledare som Marion Maréchal, toppnamn på Éric Zemmours partilista inför EU-valet, blandar en rad skarpa analyser av det moderna Frankrike med en misstro mot muslimer som har ett drag av oförsonlighet. Hon och andra debattörer inom den yttersta högern säger sig vilja hindra ett kulturkrig mellan muslimer och infödda fransmän som kan leda till obehagliga fysiska sammanstötningar. Frågan är om hon  inte i själva verket bidrar till att höja temperaturen i detta kulturkrig med eller utan våldsinslag.

Det är inte svårt att spela på misstron som en viktig del i den franska mentaliteten. Samtidigt är det också viktigt att tala öppet om kulturella motsättningar. Om de döljs blir resultatet ofta det motsatta mot förhoppningen att gjuta olja på vågorna. Men det finns en risk att skruva upp tonläget så att en direkt våldsam konfrontation inte kan stoppas i ett senare skede. I ett land som nu domineras politiskt av mer extrema krafter till höger och vänster ökar den risken.

Ett mord har skakat om Frankrike. Det inträffade för cirka två veckor sedan i den lilla byn Crépol i regionen Drôme i sydöstra Frankrike. Området består till stor del av glesbygd och  ligger långt från storstan. Crépol har cirka 500 invånare. Offret var Thomas, en 16-årig pojke som dödades med ett antal knivhugg efter en lokal utomhusfest i byn.  Två andra skadades. Hela denna händelse kastar ljus över rådande civilisatoriska spänningar i det franska samhället.

Enligt uppgifter kom ett antal unga män från en angränsande by till denna vinterfest i Crépol. Senare på natten uppstod bråk och det slutade med detta mord på Thomas och skador på två andra unga personer. Detta kan tyckas vara en tråkig och lite banal historia. Ibland mördas människor men så ser världen ut. Denna händelse har  ändå fått stora konsekvenser. Den vackra delen var en värdig lokal manifestation med ett tåg av sörjande människor i byn. Därefter har det också förekommit högerextrema demonstrationer som regeringen försökt stoppa av rädsla för våld men som ändå delvis genomförts. Mordet på Thomas har framförallt givit upphov till animerade diskussioner mellan politiska partier med högt tonläge och många misstänkliggöranden.

De ungdomar som anslöt till vinterfesten i Crépol var enligt uppgifter kriminella. De kom till festen försedda med vapen. De var uppenbarligen franska medborgare men hade ett arabiskt ursprung. Konflikten kom i efterhand att av många ses som ett exempel på etniska spänningar inom Frankrike.  En vänster som talar om ett våldsbrott och konstaterar att en fransman dödar en annan fransman. En höger som lyfter fram en bild av Frankrike där invandrare med kriminell bakgrund attackerar en vit man eftersom dessa invandrare är, som det uttrycks, ”anti-vita” Denna höger lyfter fram ökade etniska spänningar med alla de risker för inbördeskrig som det kan medföra under de kommande åren.

Vi ser alltså hur vänstern söker lugna känslorna och hur högern eldar på. Vem har rätt och vem har fel? Vilken strategi är den bästa för att inte landet ska hamna i nya våldsamma uppror. I juni månad pågick svåra upplopp i en rad städer efter att en polisman dödat en pojke från ett invandrartätt förortsområde. Kan detta upprepas igen och möjligen även inkludera strider mellan olika grupper i samhället?

Det är uppenbart att Frankrike befinner sig i ett högt spänningsläge kring etnicitet. Det lär dessvärre bli svårt att undvika nya oroligheter. I bästa fall leder inte de etniska spänningarna – som finns oavsett vad som sägs från officiellt håll inom politik och media – till mer våld. Det troliga är tyvärr att den negativa utvecklingen inte längre kan stoppas eller ens mildras på politisk och rättslig väg.

Franskt samhällsliv och politik bör studeras i allt högre grad för att förstå Sverige och vad som kan komma hända i vårt land under kommande år. Ja, även vad som händer i dag i Sverige. Den gamla skiljelinjen mellan höger och extremhöger blir allt svårare att upprätthålla.

Länge dominerades samhällsdebatten i Frankrike av moderata opinionsbildare som kom från en mer mittenorienterad höger och en mittenorienterad vänster. I flera inlägg på denna blogg på senare tid har jag poängterat att denna mitten alltmer kläms mellan en radikalare höger och en radikalare vänster. I decennier handlade politik mer om förvaltning av ett etablerat demokratiskt samhälle med en viss samhörighetskänsla bland de flesta medborgare. Så är det inte längre. Dessa moderata krafter som själva ansett sig står för klokskap och balans i sina åsikter har hamnat i en minoritetsuppfattning i ett polariserat land. Ett antal år av minskad välfärd har varit en viktig faktor för denna utveckling. Invandringen en annan.

Den kloka mittenorienterade hållningen i Frankrike har inte lyckats ge svar på nya frågor och inte heller kunnat hantera ny oro i befolkningen. De kloka har krympt i antal men verkar också att slutit sig i sina egna kretsar. De har slutit sig i statsapparaten, i vissa kulturetablissemang, i delar av media. En radikalare vänster har opponerat sig mot den etablerade makten. Den extrema högern har attraherat stora delar av arbetarklassen och den lägre medelklassen och riktat liknande kritik mot etablissemanget men med andra argument. Som i andra länder i Europa har de kloka och etablerade opinionsbildarna och makthavarna i Frankrike  synbarligen aldrig ställt sig den riktigt kritiska frågan: Vilket ansvar har vi i den utveckling mot polarisering som skett? Vi har ju ändå rätt. Vi är ju de kloka och vi är de progressiva och framåtsyftande.

Extremhögern har alltid funnits i Frankrike. Det var extremhögern som rasade mot den judiske officeren Alfred Dreyfus som förlorade sin militära grad och sattes i fängelse efter att ha anklagats för spioneri. I efterhand visade sig dessa anklagelser vara falska och grundade i antisemitism. Extremhögern stödde Marskalk Petains Vichyregim under andra världskriget. Extremhögern stod i opposition mot General de Gaulle när denne mot slutet av 1950-talet som president i Frankrike gav kolonin Algeriet självständighet. Det är denna extremhöger som under Jean-Marie Le Pens ledning skapade Nationella Fronten på 1970-talet, föregångaren till hans dotters parti Nationell Samling.

Allt detta är historia men för många fransmän är extremhögern fortfarande en del av det antirepublikanska, antidemokratiska Frankrike. Detta är sant i en mening och begripligt som förhållningssätt. Dock, indelningen av Frankrike i republikanska och icke-republikanska partier blir allt svårare att upprätthålla. Vänstern som uppfattas som republikansk till skillnad från till exempel Nationell Samling innehåller grupperingar som ligger långt ifrån den tidigare värderingsmässiga samsynen mellan Socialistpartiet och Republikanerna (de tidigare gaullisterna). I den traditionella samsynen har alltid ingått en stark betoning av universella värden medan den nya vänstern genom att ta stöd av den växande muslimska befolkningen närmar sig en form av kommunitarism. Migrationsfrågan har skapat nya positioner i det politiska landskapet. Det har också frågan om identitetspolitiken gjort. Wokeismen som den brukar kallas har starkt inflytande på många politiker och opinionsbildare till vänster och den är i stark kontrast till den klassiska franska filosofin.

Extremhögern kan närma sig andra grupperingar som tidigare uppfattades som republikanska. Kommande EU-val kommer att bli intressant att studera för den som vill försöka förstå hur franska partier bygger koalitioner. Nationell Samling toppar sin EU-lista med den unge och vältalige Jordan Bardella, av många sedd som Marine Le Pens efterträdare. Éric Zemmour, tidigare högerradikal och konservativ debattör och presidentkandidat 2022, med sitt parti Reconquête toppar EU-listan med den unga och begåvade  Marion Maréchal, för övrigt systerdotter till Marine Le Pen. Republikanerna, det vill säga den vanliga högern, toppar sin lista François-Xavier Bellamy, också ung, tidigare lärare i filosofi och övertygad katolik. Det handlar snarare om nyanser än reella skillnader i dessa tre unga politikers värderingar. Det är helt omöjligt att kalla Bellamy för försvarare av de republikanska värderingarna och de andra två som extremister.

Det etablerade moderata Frankrike attackeras från två håll. Det gäller inte bara president Macron som jag nämnde i förra blogginlägget. Det gäller egentligen hela det mittenrepublikanska värderingskomplexet. Macron och hans premiärminister fortsätter att kalla företrädare för ytterhögern och yttervänstern  för extrema. Samtidigt växer dessa grupper i styrka och lockar in traditionellt respektabla partier i koalitioner. Delar av det republikanska partiet har fått allt svårare att dra en röd linje mot partierna högerut. Och Socialistpartiet har sedan valet 2022 ingått i en allians, Nupes, med främst det vänsterradikala La France Insoumise. Den som även vill fundera på samband med svensk politik och opinionsbildning kan ju göra det. Det är för övrigt reflektioner som kan ha ett rätt betydande värde.

Emmanuel Macron valdes till president 2017 för att han lovade ett nytt ledarskap i Frankrike. Väljarna var trötta på både höger och vänster, Republikanerna och Socialistpartiet. De hoppades på andra lösningar på landets problem. Idag är missnöjet stort med den franska presidenten. Och allt fler väntar ut honom. Om tre och ett halvt år, i maj 2027 måste han lämna över makten till någon annan.

Det finns inte utrymme i ett blogginlägg att uttömmande förklara orsakerna till denna negativa utveckling under Macrons år som president. Från andra länders perspektiv uppfattas hans mandatperioder som förhållandevis lyckade. Snarare undrar amerikaner, tyskar och svenskar varför franska väljare klagar så mycket. Förklaringen brukar vara att franska folket alltid är i konflikt med sina politiska ledare. Vad dessa än gör blir betyget dåligt. Det ligger mycket i den reflektionen. Samtidigt har fransmännen haft förväntningar på en radikal förändring av politiken i landet. Ofta orealistiska förväntningar och skiftande beroende på skilda grupper i samhället. Förväntningarna har emellertid inte infriats.

Många fransmän tycker att deras levnadsstandard försämrats. De accepterar inte att de förmåner i form av goda pensionsvillkor och andra bidrag ska tunnas ut. Det borde bli bättre, inte sämre. Andra fransmän känner att de i högre grad marginaliseras. Det  gäller invandrare men också andra folkliga grupper som uppfattar att den politiska ledningen, inte minst den nuvarande, gynnar de rika och välutbildade mer än vanliga medborgare. För det tredje ser många fransmän ett hot i invandringen och kopplar den till social oro och kriminalitet. Frankrike splittras i grupper som är rädda för varandra och hatar varandra.

Frankrike har nu under ett antal år levt i konflikter som handlat om politiska, sociala, kulturella och religiösa motsättningar. President Macron har inte löst upp dessa motsättningar. Snarare är klyftorna mellan olika samhällsgrupper vidare och djupare. Det finns många skäl till att förstå svårigheterna för en president att lösa då svåra problem men det hjälper inte. Fransmännen söker nu efter någon annan politisk ledare som kan lösa åtminstone något av de fundamentala problemen.

President Macron lovade en revolution och ett nytt ledarskap. Han har istället klämts in i ett läge mellan två politiska krafter; en radikal vänster och en nationell och identitär höger. Förenklat uttryckt växer två krafter som för ett decennium sedan uppfattades som perifera rörelser och den politiska kraft som dominerade fransk politik har krympt till en tredjedel av väljarkåren. Macrons parti och stöd i väljarkåren är egentligen en sammanslagning av den moderata vänstern och den moderata högern; det gamla Socialistpartiet och Republikanerna. Båda de partierna finns kvar men är stukade. Hans begåvade schackdrag 2016 0ch 2017 att locka över stora delar av de gamla, dominerande partiernas väljare har efter sex år skapat ett politiskt landskap där extrema partier fått chansen att växa. Och kanske var det oundvikligt. En allt större del av den franska väljarkåren har övergivit denna måttfulla mittenposition som rått i ett halvt sekel. En dag skulle flertalet fransmän säga nej till såval socialdemokrati som mitten och moderat höger.

President Macron är alltså klämd mellan sköldarna. Han sitter där han sitter och kommer nog att försöka hantera kommande kriser så klokt som möjligt. Men vad händer sedan? Det blir ytterst intressant att följa utvecklingen under åren fram till nästa presidentval 2027. Vilken politisk riktning kan minska spänningarna i det franska samhället eller går det inte? Kommer någon av uppstickarna till vänster eller höger att ta över?

I dag söndag har en rad demonstrationer mot antisemitism genomförts på olika platser i Frankrike. Bedömningen är att det sammantaget rör sig om närmare 200 000 personer som deltagit. I Paris var siffran 105 000. Uppslutningen har alltså varit betydande vilket har varit en viktig markering för landets judar.

Jag har i tidigare blogginlägg påpekat att Frankrike har de största judiska och muslimska befolkningsgrupperna i Europa. Konflikten i Mellanöstern påverkar omedelbart stämningen i Frankrike.  I en befolkning på 68 miljoner är  minst 5 miljoner muslimer och 600 000 judar. Det handlar om minoriteter och många av dem är dessutom sekulariserade men det senare har ingen avgörande betydelse i den aktuella konflikten. För många muslimer är Israel och därmed även judar som lever i Frankrike en måltavla för hat. I samband med den aktuella konflikten i Gaza uppstår en ny antisemitisk våg.

Dagens demonstrationer gav stöd för alla judar som känt ökad oro de senaste veckorna och blivit utsatta för olika former av hot och förnedring. Initiativet till demonstrationerna togs av talmännen i parlamentets två kamrar, senaten och nationalförsamlingen. I första ledet gick också premiärminister Elisabeth Borne och de tidigare presidenterna Nicolas Sarkozy och François Hollande.

Det var stora och mäktiga demonstrationer mot antisemitism runt om i landet. Dessa har dock inte varit fria från kritik. Marine Le Pen och andra ledande företrädare för Nationell Samling deltog vilket väckte avsky hos en del demonstranter som inte släppt sin kritik av partiet. De minns alltför väl den högerextrema rörelsens koppling till Vichyregimen som fungerade som marionettregering åt Nazityskland under kriget. Kvar finns också minnet av detta partis grundare, Jean-Marie Le Pen, vars antisemitiska uttalanden varit flagranta och till och med lett till åtal.

Det har också riktats kritik mot vänsterpartiet La France Insoumise som alltmer lierat sig med förorternas muslimska befolkning och av taktiska skäl undvek att delta i  demonstrationerna.

President Emmanuel Macron deltog inte heller. Hans stöd för parollerna i demonstrationstågen är säkert genuint och starkt. Kanske ville han ändå inte delta för att kunna  ha full handlingsfrihet i eventuella kommande medlingsförhandlingar i Mellanöstern. Kanske ansåg han att en statschef inte bör delta i demonstrationer som rör hela befolkningen. Det senare argumentet är tvivelaktigt. Antisemitismen är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och bryter mot den franska republikens grundläggande principer.

Dagens demonstrationer blev en viktig markering mot ett hat mot judar som inte hör hemma i det franska samhället. När vänsterpartiet La France Insoumise vägrar att delta är det ännu en signal om problematiska konflikter i samhället. LFI tar på sig rollen som företrädare för en stor muslimsk befolkning som lär misstro dagens demonstrationer och som ser sig underordnad. Långt ifrån alla muslimer är antisemiter. Sannolikt bara en minoritet. Däremot känner sig många av dem utestängda från det politiska etablissemanget. I detta läge har denna radikala vänster, La France Insoumise, sett möjligheten att bli deras bundsförvant. På sikt lär detta leda till nya sår i försöken att ena detta splittrade land.