Relationen Macron-Attal

Relationen Macron-Attal 150 150 Tomas Lindbom

De parlamentariska demokratierna som Storbritannien och de skandinaviska länderna har en tydlig maktdelning mellan regeringschef och statschef. Regeringscheferna, kallade statsminister eller premiärminister, styr inte bara regeringen utan är i denna roll politikens främsta ledare. Statschefen, om det är en kung eller drottning eller president, har en blygsam ställning när det gäller inflytande över de politiska besluten. I Frankrike är det som bekant annorlunda.

Den femte republiken, som jag ständigt återkommer till i mina blogginlägg, bygger på en stark presidentmakt medan regeringen med dess ledare, premiärministern, ska underordna sig presidenten. Premiärministern utser visserligen sin regering men aldrig utan att presidenten lagt sin tunga hand över val av ministrar. Presidenten upplöser nationalförsamlingen även om detta formellt går genom premiärministern. Naturligtvis väljer presidenten sin premiärminister och avsätter honom eller henne när det passar.

Detta är klart men nu handlar också politik om människor. En svagare president kan ha (o)turen att ha valt en mycket viljestark premiärminister och då kommer saken i ett litet annat läge. Under en viss period kan premiärministern stiga fram och ta över en del av presidentens roll. Det händer till exempel under majrevolten i Paris 1968 när studenterna byggde barrikader av gatustenar mitt i stan och arbetarna gick ut i generalstrejk. I detta läge lämnade president de Gaulle, för övrigt en oerhört stark personlighet, Elyséepalatset för några dagar och gömde sig i Tyskland. I detta läge steg premiärminister Georges Pompidou fram och löste så småningom denna svåra inrikespolitiska kris. President de Gaulle återvände till Paris och avsatte  Pompidou. Den senare hade ändå visat på en stark premiärministers möjligheter att ta över den politiska ledarrollen och han blev för övrigt nästa president (1969-74).

Emmanuel Macron har utnämnt fyra premiärministrar och avsatt tre under sina totalt sju år som president. Hans första regeringschef, Edouard Philippe, var stark och visade sig ha bidragit påtagligt till att lösa konflikten med de gula västarna. Jean Castex valdes därefter för att stå i bakgrunden och låta allt ljus flöda på Macron. Det var särskilt viktigt inför valet 2022. Den tredje blev en kvinna med bakgrund i Socialistpartiet, Elisabeth Borne, vars profil i hög grad var den höga statstjänstekvinnan, en teknokrat som fransmännen ofta beskyller den typen av politiker för att vara. Hon fick sitta ett drygt år men efterträddes sedan av en ung karriärsugen politiker, Gabriel Attal.

Attal togs emot av väljare och media med många lovord. Kanske lite för många för att tilltala Macron. Han utsågs för att svara mot de politiskt-taktiska behoven att stå relativt långt till höger i frågor om skolan och migrationen. Men, som sagt, han driver sin politik med stort självförtroende och har både lust och mod att ställa sig i centrum för det politiska livet.

Macron har alltså testat flera varianter av premiärministrar; starka, svag och teknokratisk. Frågan är hur stark han är själv. I takt med åren har han visat sig mer tvekande än många av oss trodde när han valdes första gången 2017. Gabriel Attal kan däremot mycket väl bli nästa president. Han har definitivt både kompetens, kommunikativ förmåga och viljestyrka för att bli det.

Leave a Reply

Your email address will not be published.