juli 2011

Franska folket brukar samlas kring sin ledare och välja om sina presidenter när de står i valbåsen. Osvuret är alltså bäst när det gäller Nicolas Sarkozys möjligheter att vinna valet nästa år. Samtidigt framstår det som alltmer tydligt hur isolerad han är i dag jämfört med 2007 då han vann valet.

Nicolas Sarkozy har denna vinter och vår legat på opinionssiffror som aldrig varit lägre för en sittande president ett år före omval. Bara en av presidenterna under femte republiken (från 1958) har förlorat i ett val. Francois Mitterand besegrade den sittande presidenten Valéry Giscard d ´Estaing 1981. Nu kan det hända igen. Oppositionen attackerar honom från höger, från mitten och från vänster. Gamla bundsförvanter sviker honom och oppositionen tar hans hjärtefrågor ifrån honom. Sarkozys manöverutrymme har minskat.

När Nicolas Sarkozy vann valet 2007 gjorde han det genom att vinna en stor del av de högerextrema väljarna. De svek Nationella fronten och anslöt sig till Sarkozy.  Denne före detta inrikesminister hade ett gott rykte i dessa reaktionära kretsar för sin hårdföra retorik mot kriminella invandrare i de marginaliserade förorterna. Denna väljargrupp, visar alla mätningar, skulle rösta på Marine Le Pen om det vore val i dag.

Nicolas Sarkozy vann också valet 2007 på att fånga in stora delar av mitten i fransk politik. Han lyckades även snärja en del av vänsterns affischnamn som invandrarorganisationen Ni putes ni soumises (varken horad eller kuvad) med sin ledare Fadela Amara som ingick i hans första regering. Han lyckades också locka förre ministern i Jospins socialistregering 1997-2002, Bernard Kouchner att ta uppdraget som utrikesminister. En viktig minister i Sarkozys regering fram till i vintras har också varit Jean-Louis Borloo. ledaren för det radikala partiet, ett vänsterborgerligt  och kulturradikalt parti som inte självklart går i koalition med gaullisterna.

Alla dessa grupper och individer har idag slutat att stödja den sittande presidenten. Marine Le Pen utgör ett allvarligt hot och kan mycket väl knipa en av de två första platserna i den första valomgången av presidentvalet och peta ner Sarkozy till en tredje plats och därmed utestänga honom från den andra valomgången. Jean-Louis Borloo kandiderar till presidentposten och drar därmed många väljare, kanske 5-6 procent, från Sarkozy i den första valomgången. Ganska mycket eftersom ingen räknar med att Sarkozy själv kommer att få mer än cirka 20 procent.

Socialisterna driver nu hårt frågan om en bättre skola och bättre ordning i samhället. Sarkozy har genomfört en hård åtstramning på skolans område. Lärare som pensioneras ersätts inte av nya lärare. Det är en impopulär reform i ett land där skolan är ett synnerligen viktigt politikområde  för medborgarna. Lag och ordning är en stor fråga också för många väljare. Sarkozy har visat brister som öppnar för den extrema högern men också för en vänster som kan kombinera krav på hårdare tag med sociala reformer.

Nationella fronten plockar poäng på sin nationalistiska retorik. Socialistpartiet är istället mer europavänligt. Sarkozy står klämd mellan dessa sköldar. Hans ekonomiska politik har givit dålig utdelning. Löftena om ökad köpkraft har inte infriats. Hans protektionistiska ambitioner kan inte drivas så långt som Marine Le Pen med sin populistiska retorik vågar gå. Nicolas Sarkozy måste som ansvarig president  ta hänsyn till samarbetet i EU och till den globala verklighet som även Frankrike lever i. Han har alltså inga enkla lösningar på den ekonomiska krisen som landet lever i. De rika blir rikare medan de ekonomiskt utsatta grupperna i det franska samhället får det allt sämre.

Socialistpartiet har också svårt att navigera i den ekonomiska politiken. Frankrikes stora budgetunderskott hindrar partiet från att föreslå reformer som kan förbättra villkoren för de utsatta grupperna. Partiet tror inte heller på stora skattehöjningar. Den tiden är förbi när ett modernt vänsterparti i Europa kan gå till val på att öka den offentliga sektorn. Det gäller – kanske som sista socialistparti – även franska PS. Partiet har ändå inte regeringsmakten och kan framförallt koncentrera sig på att visa hur presidenten misslyckats med sina ambitioner under sin mandatperiod. Partiet kan också belåtet se på när alltfler politiska grupperingar som tidigare stött presidenten nu förbereder sig för en hård opposition mot honom och den sittande regeringen i den stundande valrörelsen.

Nicolas Sarkozy har inte infriat löftena om ett rikare Frankrike för alla som vill jobba. Han har heller inte skapat ökad samhörighet mellan olika grupper i samhället. Hans politik har tvärtom ökat spänningarna. Både ett materiellt och ett mentalt misslyckande.

Allt pekar på en valrörelse där vänstern, centern och extremhögern går till gemensam attack mot en femårsperiod av dåligt ledarskap från sittande president och regering. Å andra sidan: Detta innebär inte självklart att någon annan än Nicolas Sarkozy blir president i valet 2012. Det är  fortfarande högst möjligt att han vinner också nästa val. Det är ingen munter tanke att landet ska regeras ytterligare fem år av en man som så uppenbarligen misslyckats att lyfta sitt land. Men konservatismen hos ett folk som det franska är ibland starkare än den revolutionära glöden som mellan valtillfällena driver ut dem på gator och torg och högröstat opponerar mot orättvisorna i samhället. Det är bara att hoppas att glöden finns kvar också när väljarna står i valbåset våren 2012. Och att den glöden inte tänts av högerextrema paroller.

I förrgår bestämde sig slutligen Pierre Moscovici. Skulle han som den trogne vapendragaren till Dominique Strauss-Kahn sedan trettio år kandidera själv eller ansluta sig till någon av de två huvudkandidaterna i socialistpartiets primärval? Efter mycket vånda valde han att stödja Francois Hollande och förklarade detta i flera tv-intervjuer. Dagen efter, igår fredag, fick han kommentera nya uppgifter från New York. Skulle DSK nu komma tillbaka  till Frankrike och åter kunna tävla om rollen som presidentkandidat för vänstern?

Tala om dålig tajming för Moscovici när nu möjligheten åter öppnats och den förlorade sonen kanske inom kort återvänder, rentvådd i varje fall i det politiska etablissemanget. Vad ska han göra nu?  Och vad ska de andra göra? Aubry som lovade att bara ställa upp som kandidat i primärvalen om inte DSK gjorde det. Och Hollande som redan börjat räkna in DSK:s anhängare som röstboskap i valet? Hur stark är solidariteten mot en kompis som inte dömts för något brott? Alla inom etablissemanget har hela tiden sagt att det är domstolen som får avgöra om DSK är skyldig eller inte. Nu kanske han förklaras oskyldig och ändå har han inga vänner kvar som vill stödja honom när han återvänder.

Samtidigt finns  det andra scenariot. Högerpolitikerna i landet avvaktar förstås och låter affären rulla på. De tjänar på att förhålla sig passiva. Glädjen bland socialistledarna över att hotellstäderskans vittnesmål tappat i trovärdighet är däremot inte att ta miste på.. Beslutet att häva husarresten och att upphäva skadeståndet på 1 miljon dollar tolkas som en stor seger. Hotellstäderskans lögner och tvivelaktiga kontakter med den undre världen får flera av de socialistiska ledarna att nästan glömma bort att anklagelserna i sak fortfarande finns kvar. Dessa anklagelser kvarstår och kommer att tas upp vid nästa  förhandling den 18 juli.

Det politiska etablissemanget inom socialistpartiet framstår alltmer som ett rö för vinden. Verklighetens dramaturgi är oresonligt avslöjande. Vänskap och makt står mot varandra. Frälsaren från IMF blev under några veckor glömd för nya futtiga personstrider. Nu dyker han upp igen och avslöjar kortsiktigheten i det politiska arbetet och engagemanget.

Den djupare frågan om skuld och ansvar hos en politiker kvarstår. Vi vet inget ännu om vad som faktiskt hände i hotellrummet i New York. Den frågan lär vi heller aldrig få svar på. Vi som beskådar händelseförloppet med ögon utifrån undrar också om den ökade medvetenheten i Frankrike om kopplingen mellan sexuella brott och genusperspektivet på det offentliga livet nu får en backlash. Under några veckor i juni fördes en seriös diskussion i franska medier om de djupa bristerna kring jämställdhet i landet. Kommer ett eventuellt frikännande av DSK att förinta den spirande utveckling mot ökat medvetande på området? Risken är överhängande.

Konspirationsteorierna har varit många under de knappa två månader som denna affär rullat i media, på nätbloggar och i samtal bland människor i Frankrike. Den mest bakåtsträvande konspirationsteorin av alla är den som nu kan bli dominerande i tolkningen av vad som hänt i DSK-affären: ”Kvinnor av folket har allt att tjäna på att utnyttja mäktiga mäns sexuella drift för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Runt dessa kvinnor finns också hallickar och andra gangsters som vet att roffa åt sig de skadestånd som domstolarna betalar ut. Låt oss misstro dessa kvinnor och tänk på att det alltid finns ett ekonomiskt intresse bakom en anmälan om sexbrott riktad mot en mäktig och rik man”