Monthly Archives :

juni 2013

Paris blir allt kyligare
Paris blir allt kyligare 150 150 Tomas Lindbom

Sällan har Paris upplevt en så lång och kall period vädermässigt som 2013. En lång och delivs snörik vinter har ersatts av en kall vår och en juni månad som börjar med temperaturer mitt på dagen kring 15 grader. Parisarna suckar men tyvärr är vädret jämförelsevis med andra fenomen ett litet bekymmer. Paris och hela Frankrike upplever en utveckling som bara pekar neråt. Politiskt, ekonomiskt, kulturellt. Helt kortfattat verkar det som om huvudstaden och landet drabbats av en allt djupare depression.

Frankrike är så sent som på 70-talet ett land med framtidstro. De trettio lyckliga åren efter kriget är visserligen till ända men det vet inte människorna än. En uppväxande generation tror fortfarande på en framtid som ska övertrumfa föräldrarnas när det gäller utbildningsnivå, jobb och välfärd. Landet och framförallt Paris gör sig bemärkta kulturellt och intellektuellt. Teaterlivet uppmärksammas internationellt. Parisoperan drar till sig de stora namnen. Filosofer som Foucault, Barthes, Bourdieu och många fler blir förebilder i den akademiska världen i Europa och i Amerika. Gastronomin är ohotad i toppklass och vinerna de bästa i världen. Frankrike vinner i de flesta sammanhang.

President Georges Pompidou håller ett nyårstal till nationen i början av 70-talet. Han konstaterar att landet år efter år haft en BNP-utveckling på fem procent. Visserligen klagar fransmännen som alltid men det är över småsaker som  att baguetten stigit med några centimes. Inflationen är den tidens orosmoln på en annars klarblå himmel. Människor får det allt bättre materiellt och Frankrike förblir ett land som dominerar också kulturellt.

Dagens Frankrike är verkligen inte som på  70-talet. Jag förklarar för allt mer skeptiska svenskar om tjusningen med detta land. Visst finns fortfarande mycket att glädjas åt, förklarar jag. Denna vitalitet och kvickhet som gör en middag med fransmän så underhållande och intellektuellt stimulerande. De tittar ändå skeptiskt på mig och jag kan dessvärre förstå dem.

Det mesta går åt fel håll. Alltför många fransmän bejakar inte globaliseringen utan stänger in sig i sitt land och i sina traditioner. De lever efter ekonomiska principer som i vissa stycken har drag kvar av 1600-talets merkantilism och arvet efter Jean-Baptiste Colbert. Staten dominerar i en grad som är främmande för länderna runtomkring i Europa. Unga fransmän klagar högljutt över det dåliga klimatet för att skapa nya företag och för innovation.

Medan fransmännen stänger in sig i sitt Frankrike springer andra länder om och blir de nya segrarna. Det handlar förstås om helt nya kulturer som i Asien och Latinamerika och nu även länder i Afrika. Men också andra länder i väst. Det franska köket har knappast gjort några större försök att etablera sig utomlands. Går du in på en restaurang i Paris  hittar du bara franska viner men gå in på en restaurang i Stockholm och du hittar aldrig ett franskt vin. Vem talar om Paris som världens modestad? Vem bryr sig om fransk musik? Franska filmer är smalfilmer på specialbiografer utanför Frankrikes gränser. Filosofiska tankar tänks i USA.

Just nu pågår tennisturneringen på Roland Garros i Paris, en av årets fyra viktigaste turneringar i världen.Det är den enda internationella tennistävling där domarna, de flesta från andra länder än Frankrike, enbart talar franska från domarstolen.Frankrike sluter sig även när det gäller språket och kommer förstås på efterkälken på en rad områden på grund av dåliga kunskaper i engelska.

De flesta fransmän tror på statens och politikens makt och förmåga att utveckla välståndet men avskyr samtidigt staten och politikerna. Det är en låsning som det verkar allt svårare att ta sig ur särskilt när spiralen snurrar neråt. Franska folket kan inte tänka sig tuffa reformer som ger förutsättningar för en utveckling av landets ekonomi. Hollandes idéer om att inte bara spara utan även investera sig ur krisen är riktig. Men landets ledning har i decennier levt över sina tillgångar och inte förmått skapa allianser med folket kring nödvändiga reformer. Nu verkar det vara för sent. Det finns inte längre ett utrymme för att gasa.

Frankrike lever på sin historia och riskerar att sjunka med den. Frankrike har de senaste åren också visat hur splittrat landet är kring värdefrågor och identitet. Nationalismen tar sig uttryck i främlingsfientlighet och den traditionella värdekonservatismen i de katolska kretsarna har satt spår i en närmast homofobisk rörelse mot lagen som tillåter äktenskap för alla. En miljon människor deltar i demonstrationer i Paris mot denna lag. Det finns ett motstånd mot liberalt tänkande som faktiskt förvånar.

Sommaren 2013 är ett dystert år för Frankrike. Landet befinner sig i ekonomisk recession. Arbetslösheten har slagit rekord. Främlingsfientligheten har befäst sin ställning och Nationella fronten är nu ett etablerat parti bland andra i folkopinionen och accepterat som möjlig samarbetspartner bland en hel del politiker. Kulturen är introvert fransk och ger sällan anledning till uppmärksamhet utomlands.

En vän till mig sa nyligen helt rått att ”Paris är numera ett museum.” Det ligger dessvärre något i det. Tjusigt och charmigt men – ett museum. Någon dag kommer något att hända som vänder utvecklingen åt rätt håll. Men frågan är när och vad vi behöver utstå av konflikter och smärtsamma upplevelser innan den dagen kommer. Jag fruktar att det dröjer innan det vänder. Tills dess hoppas jag att åtminstone sommaren 2013 kommer  till Paris.

  • 1
  • 2