Monthly Archives :

augusti 2013

Hollande försiktigt positiv till intervention i Syrien
Hollande försiktigt positiv till intervention i Syrien 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande ger i dag en intervju för Le Monde om situationen i Syrien. Han är försiktigt positiv till en fransk intervention även efter bakslaget för den brittiske premiärministern i parlamentet i natt.

Frankrike har visat sig öppen för en intervention sedan det blev känt att det förekommit gasattacker mot oskyldiga offer i Syrien och att det sannolikt är regimen som ligger bakom dessa dåd. Hollande kvarstår vid samma position och står beredd att ingripa militärt.

Den franska presidenten håller samtidigt flera vägar öppna. Han påverkas inte av ett brittiskt nej men Frankrike kommer förstås inte att agera på egen hand, utan USA. För Hollande handlar det, enligt vad han säger i intervjun i Le Monde. i första hand om att markera motstånd mot en regim som använder gas som stridsvapen, inte att få bort regimen i sig. Han säger sig vara beredd för ett militärt ingripande men säger inte heller att ett sådant kommer att ske.

Frankrike ser tillbaka på en lyckad intervention i Mali. Där återupprättades en mer demokratisk regim och landets inrikespolitiska läge stabiliserades efter franskt ingripande med militären. Det har sannolikt också stärkt Hollande i att Frankrike också kan intervenera i Syrien. Motståndet som högerregeringen visade i Irak 2003 tycks ha inspirerat honom mindre. Dock finns det likheter i dessa två krislägen.

Oppositionen stöder Hollande om han väljer att sätta in trupp i Syrien. UMP:s ledare Jean-Francois Copé har givit presidenten någon form av carte blanche för ett militärt ingripande. Det finns sannolikt i dag en klar folklig majoritet i landet för att Frankrikes ledning tar ställning med militära medel i kriser där det uppfattas att stora mänskliga värden står på spel.

Socialisternas sommaruniversitet utan gadd
Socialisternas sommaruniversitet utan gadd 150 150 Tomas Lindbom

Det är svårt att sitta i en regering och samtidigt vara visionär. Det franska socialistpartiet har sitt årliga sommaruniversitet i La Rochelle. De brukar pendla mellan intensiva studieperioder och interna storgräl. I år verkar det mest avslaget.

Socialistpartiet borde inte beklaga sig. President, regering är socialistisk med några enstaka gröna ministrar. Partiet har absolut majoritet i både nationalförsamlingen och i senaten. Det senaste kommunalvalet, under Sarkozys styre, blev en stor succé för vänstern. Partiet är ändå ororat. Ängsligheten märks när sommaruniversitetet domineras mer av regeringen än av partiet. Det gäller att visa upp en fasad av enhälligt stöd till regeringen. Premiärminister Jean-Marc Ayrault håller sig i bakgrunden rent formellt men styr ändå tillställningen. Partiets generalsekreterare Harlem Désir är försiktig med utspel och anklagas också av vissa för att gå regeringens ärenden mer än partiets.

Alla vet att de stundande valen kommer att bli en prövning för socialistpartiet. Kommunalvalen i mars nästa år kommer att vinnas av högern. Förmodligen kommer också andra partier att utnyttja missnöjet hos befolkningen över President Hollande. Nationella fronten kommer sannolikt att stärka sin ställning liksom olika partier till vänster om PS. De gröna hoppas på stärkt stöd, inte minst i Europavalet som följer i maj månad.

Socialistpartiet har två ansikten. I opposition dominerar förslag om fler statliga sociala insatser. I regeringsställning är partiet försiktigare, därtill förstås tvingad av omständigheten att styra landet. Denna valperiod är skillnaden än mer påtaglig. Partiet har rent sakligt förflyttat sig högerut under de senaste åren. Det märks i synen på kapitalismen, på globaliseringen och på frågor som rör lag och ordning. Partiet har helt enkelt följt med i den opinionsförskjutning högerut som pågått i Europa i flera decennier. Det franska socialistpartiet kan sägas ha varit den sista bastionen för socialism. Nu har även den bastionen fallit.

Det hindrar inte att stora delar av väljarkåren, främst de egna partimedlemmarna, har en mer radikal eller traditionell syn på politiken. Det pyr ett missnöje i de egna leden över Hollandes och regeringens krispolitik. Många upprörs över att inrikesminister Manuel Valls är såpass repressiv i frågor om brottslighet.

Partiledningen oroas förstås över hur väljarna kommer att rösta i de kommande valen.Det måste till nya och bättre siffror kring tillväxt och kring arbetslösheten före mars månad. Annars kommer väljarnas dom att bli hård i kommunalvalen. Socialistpartiet vill inte förlora majoriteten i vissa större städer som Paris och Lyon.  Risken är överhängande att det blir så. Dåliga opinionssiffror är en sak. Dåliga valresultat är desto värre.

Ett dåligt valresultat i kommunalvalen kommer också att öka spänningarna internt. Politiker som förlorar sina egna positioner blir lätt kritiska mot den egna ledningen. Det finns en ansenlig grupp av socialister på mellannivå i organisationen som stöder de radikala ministrarna i regeringen, särskilt Arnaud Montebourg som gjort sig känd för att förorda nationaliseringar i vissa lägen. En äkta industrialist som inte drar sig för att nämna ordet klass när Hollande vill tala om en politik för alla.

La Rochelle blir inte skådeplatsen för några större dramer i år. Partiledning och regering lär hålla lågan på lagom låg nivå. Men senare i vinter kan det börja spraka på allvar i det franska socialistpartiet. Bara bättre siffror kring ekonomin kan hålla flammorna under kontroll.

Medierna och åsiktsbalansen
Medierna och åsiktsbalansen 150 150 Tomas Lindbom

De amerikanska nyhetskanalerna presenterar skilda världsbilder. Fox news ser världen ur ett konservativt och republikanskt perspektiv. Rachel Maddow och andra nyhetsankare i MSNBC ser politiken ur ett tydligt vänsterliberalt perspektiv. Amerikanarna väljer nyhetsprogram efter politiska preferenser. De vet vad de får. Nyheterna vinklas men det förekommer inte heller någon dold agenda som måste dechiffreras. Så är det ofta i Europa.

Jag tänker på detta när jag efter en resa i USA återigen lyssnar till de franska nyheterna och de politiska analysprogrammen. Precis som i Sverige förväntas både de statliga och privata kanalerna leverera en balanserad bild av händelseutvecklingen. En högerpolitiker uttrycker sin uppfattning och omedelbart därefter förväntar vi oss att en person med motsatt politisk syn får ordet. Är det bra och fungerar det?

C´est dans l´air är flaggskeppet för den statliga franska tevens olika program om samhällsfrågor. Den sänds en timme varje sen eftermiddag i veckan. Politiker förekommer sällan. Politiken kommenteras istället av experter från medierna och universiteten. Det låter betryggande.

Men ack så svårt ändå. Vad är balans i redovisning av politiken? Experter har också en världsbild, präglad av egna värderingar. Eftersom en rad experter återkommer till programmet med jämna mellanrum tar det inte lång tid för tittaren att notera vars och ens politiska grunduppfattning. De politiska journalisterna representerar dessutom sina tidningar som har en politisk hållning. En kommentator som kommer från vänstertidningen Marianne har en helt annan bild av Hollandes förmåga att styra landet än sin motsvarighet på den konservativa dagstidningen Le Figaro.

Franska medier förlitar sig  mycket på experter. Dessa kommer i hög utsträckning från överklassen eller från akademiska familjeförhållanden. De lever i stort sett alla sina liv i Paris innerstad. De uttalar sig om ekonomi, om stadsplanering, om sociala förhållanden, om invandring och förortsproblem med utsiktspunkten från kvarteren runt Eiffeltornet eller vid Lovren och Tuilerieträdgården. Det märks. Det händer aldrig att en invandrare från en förort får kommentera invandringsfrågan. Eller att en bostadslös får kommentera bristerna i regeringens planering av stadernas miljö och byggande. De är ju inte experter.

Den franska synen på representativitet inskränker sig till att fördela platserna rättvist mellan dem som företräder höger och vänster i politiken. Men  experterna granskas inte utifrån sina värderingar. Dessutom glömmer teveproducenterna att granska obalansen i kön. Jämställdhetsministern har påtalat denna obalans och försöker med styrning öka det kvinnliga inslaget i bland annat de politiska debattprogrammen i teve. Jag konstaterade att C´est dans l ´air igår hade två kvinnor och två män i panelen för att diskutera regeringens politik inför höststarten. Jag blev omskakad. Hur vågar denna redaktion släppa fram kvinnor till lika delar som män – denna redaktion som häromåret  klagade över att det inte fanns tillräckligt med kvinnor som kunde kommentera politik. Men i dag återställs ändå ordningen. Kvällens program i C´est dans l´air som tar upp temat Nicolas Sarkozy har en panel som består av fyra män och ingen kvinna. Gårdagens rättvisa könsfördelning tycks ha varit undantaget som bekräftar regeln.

Det går att mäta orättvisa på så många sätt. Den franska modellen har verkligen sina brister. Övertron på experter och avsaknad av balans mellan kön och mellan olika sociala och etniska grupper är så påtaglig. Redaktionen för C´est dans l ´air liksom de flesta medier i detta land borde presentera sig som “programmet där äldre vita, välutbildade, konservativa män utan erfarenhet av andra miljöer än universitet och livet i den välmående delen av huvudstan uttalar sin bild av Frankrike. Vill ni ha andra, avvikande bilder av verkligheten, slå av teven och gör research på egen hand istället.”

Lättnad inom regeringen men nya konflikter på gång
Lättnad inom regeringen men nya konflikter på gång 150 150 Tomas Lindbom

Ett nytt politiskt arbetsår i Frankrike startar normalt när augustikvällarna börjar bli lite mörkare. Särskilt i år när president och regering knappt  tillåtit sig någon semester över huvud taget. Nya siffror om tillväxt i ekonomin uppmuntrar regeringen och president Francois Hollande men spänningarna inom regeringen oroar, främst mellan inrikes- och justitieministrarna.

Så är det dags igen. Ett nytt politiskt år i Frankrike. Ett år som innehåller två viktiga val; dels i kommunerna och dels till Europaparlamentet. Fransk politik behöver ändå knappast några val. Temperaturen blir periodvis tillräckligt hög ändå med hårda debatter och politiska skandaler. Opinionsinsituten fyller alltid på med dramatiska siffror om politiker som ligger illa till i väljaopinionen. Under det senaste året har de politiska journalisterna och de ansedda politologerna på universiteten tävlat i att tolka President Hollandes låga opinionssiffror och varnat honom för en mycket mörk framtid. Men, som sagt, nu är det ett nytt år. Nya bråk, nya siffror och nya val – den som fått det franska politiska giftet i blodet kan se framemot tio, elva månader av spänning och intressanta händelser.

För första gången har regeringen fått mätningar om konjunkturen som inte pekar nedåt. Europa med undantag för de sjuka länderna i den södra delen verkar ha stabiliserat sig och kan till och med glädja sig åt en viss tillväxt. Det är ett osäkert trendbrott men ändå en välkommen nyhet för en hårt pressad president och en kritiserad regering. Francois Hollande har ständigt upprepat i sina tal och presskonferenser att det vänder i början av 2014. Kan han möjligen få rätt? Det är förstås som alltid mer en fråga om internationella svängningar men åtminstone kan han och hans regering konstatera att de inte direkt motarbetat den naturliga uppgången. Hollande har kunnat surfa på en europeisk uppgång och inte drunknat i vågorna.

Medierna har i augusti uppmärksammat en konflikt inom regeringen kring justitieminister Christiane Taubiras förslag till ny lag om brott och brottsbekämpning. Lagen är ännu inte presenterad men den är föremål för interna diskussioner och dessa diskussioner har sipprat ut till Le Monde. Inrikesminister Manuel Valls, som misstänkts ha läckt till tidningen, har tydligt markerat distans till justitieministerns tankar och förslag.

Kampen mellan dessa två ministrar förs på två plan. För det första är det den klassiska motsättningen i alla socialistregeringar mellan justitie- och inrikesministrarna. De förra är i allmänhet radikalare. Ett bra exempel är Robert Badinter som var justitieminister under Francois Mitterands tid och som drev igenom lagen mot dödsstraff. Inrikesministrarna har alltid representerat en mer hårdför, repressiv linje. Ett exempel är Marseilles borgmästare Gaston Deferre, inrikesminister under samma tid som Badinter.

Christiane Taubira, känd för att ha varit den drivande i nationalförsamling och senat under debatten om samkönade änktenskap i vintras, är i princip motståndare till fängelser som hon ser som ineffektiva förvaringsplatser för brottslingar. Hon tror mer på preventiva åtgärder och sociala reformer för att motverka brottsligheten. Manuel Valls är en klassisk inrikesminister. Han påminner inte så lite om Nicolas Sarkozy i åsikter, bara lite mer modererad än sin föregångare. Sarkozy var inrikesminister innan han blev president. Valls talar gärna och öppet om hårda tag mot brottsligheten, berömmer polisens viktiga roll och försvarar brottsoffren i första hand.

Manuel Valls är den mest populära politikern just nu i Frankrike. Han har största stödet inom den moderata vänstern och ett ganska stort stöd också hos många väljare som står mer till höger. Han skulle enligt nya mätningar slå Sarkozy i en andra valomgång om det vore presidentval i år. Franska opinionen har de senaste åren svängt kraftigt när det gäller synen på lag och ordning. Medborgarna tror mycket mer på repressiva åtgärder och mindre på sociala reformer för att minska brottsligheten än de gjorde för tio år sedan.

Manuel Valls är också en man med höga tankar om sig själv och sin framtid. Han är tydlig med att han ser sig själv som en blivande presidentkandidat. Han vet att Hollande med all säkerhet kommer att ställa upp för omval 2017 men 2022 är fältet öppet för Valls.Han kommer då att vara 60 år vilket inte är någon hög ålder för en fransk politiker. Han representerar en politisk linje som traditionellt är minoritär inom det franska socialistpartiet men mycket håller på att förändras. Hollande har drivit starkt åt höger, inte minst sedan han blev president, och regeringen består i dag av en rad ministrar som kan betraktas som socialliberala eller socialdemokrater, det vill säga representanter för högerflygeln inom partiet. Valls kan mycket väl komma att bli den givna kronprinsen till Hollande.

I detta maktperspektiv blir alltså kampen mellan Valls och Taubira intressant. Den senare får stöd av några mer vänsterorienterade ministrar från socialistpartiet som Arnaud Montebourg och Benoit Hamon men också från de gröna och dess minister Cécile Duflot.

Samtidigt som högerfalangen inom socialistpartiet och regeringen växer sig allt starkare blir utrymmet också större för den del av vänstern som inte sitter i regeringen men som förväntas ge den sitt stöd. Kommunisterna och Front de Gauche med den karismatiske ledaren Jean-Luc Mélanchon hamnar alltmer i opposition. De tar avstånd ifrån regeringens ekonomiska politik och kommer med all säkerhet att ställa upp på Taubiras sida om hennes strid mot inrikesministeriet fortsätter att utvecklas och påverkar utformningen av hennes lagförslag i konservativ riktning.

President Hollandes politiska taktik är att ständigt balansera mellan olika krafter inom sin politiska majoritet. Han får allt svårare att klara den balansgången. Han uppfattas alltmer själv som höger inom partiet och får då en allt mindre trovärdighet när han ska medla. Dessutom är vänstern så stor och spretig att det är nödvändigt att som president sätta ner foten lite oftare än han gör. Han har alltid fått kritik för att vara otydlig och har kallats för le culbuto (gummigubben). Nu går han ner i spagat för att klara av att fånga in alla riktningar som presenterar sig inom vänstermajoriteten. Med tanke på att han verkar ha lagt på några kilo i sommar och inte ser så vig ut kanske denna fysiska prestation framöver kommer att blir allt svårare att genomföra.