mars 2015

Omgivande nationers bild av Frankrike är förstås inte entydig för det vore märkligt. Ett land, ett folk kan aldrig beskrivas enkelt. Beskriv Sverige och svenskarna och det blir en komplex bild, en tavla med många färger. Så är det med Frankrike och ofta präglas vår bild av var vi själva tar vår utgångspunkt när vi iakttar och vad vi tittar på.

De senaste åren har ändå det politiska läget i landet skärpts av motsättningar. Motsättningarna har kommit till ytan. Det är ett fenomen som kan iakttas i många europeiska länder och som oftast är det grundat i sociala och ekonomiska konflikter men också i en förändring på det kulturella och religiösa planet. I Frankrike verkar motsättningarna vara större än på de flesta andra håll.

Frankrike före sekelskiftet levde i skyddet av avspänningen i Europa efter Berlinmurens fall och främst efter det kalla krigets slut. Det så kallade kriget mot och med terrorister skapade en ny fiende som höjde temperaturen i Frankrike. En temperaturhöjning som starkt påverkades av en ekonomisk nedgång för folket och ökade klyftor mellan rika och fattiga.

Frankrike efter 11 september 2001 har genomgått en sorglig process av förlorad framtidstro, ökande sociala och kulturella klyftor och en känsla – ska nog främst kalla det en känsla – av försämrade levnadsvillkor ekonomiskt sett. Socialistiska partier har definitivt tappat attraktionskraften på vanligt folk i meningen att ha lösningen på framtiden. Det innebär inte att socialistiska partier inte längre spelar en politisk roll och kan bäras fram av folkets majoritet till regeringsmakten. Hollandes seger i presidentvalet 2012 är ett bra exempel på det.

Attraktionen på vanligt folk utövas istället av den rörelse som förenar en ofta vulgär ekonomisk och social populism med främlingshat och nationalism i största allmänhet. Inför det stundande valet till departementen (Frankrikes län) är Nationella fronten det största partiet i landet.

Egentligen finns alltid dessa spänningar i Frankrike fast de under det senaste decenniet skapade mer politisk oro. Fransmännen förhåller sig till samhällsfrågor utifrån olika trådar tillbaka till historien.

Den antiklerikala och kulturradikala hållningen som har rötter både i upplysningstiden och franska revolutionen. Den dominerar också i den politiska och mediala ledningen som nästan uteslutande finns i Paris.

Den jabobinska traditionen som alltså söker sig tillbaka till jakobinerna under franska revolutionen mest blodiga år är centralistisk och återfinns hos olika partier, från kommunister till nationalister.Frankrike är av historien ett av Europas mest centralistiska länder vilket skapar konflikter mellan Paris och övriga landet och som skärper till de nationalistiska tankegångarna.

Vidare finns den katolska traditionen som inte ska underskattas. Den antiklerikala, republikanska hållningen som varit Frankrikes officiella sedan slutet av 1800-talet och markerades tydligt med kyrkans skiljande från staten 1905 har inte tafit död på en form av kulturell konservativ katolicism. Den senare kämpar för en traditionell moral. katolska privatskolor och bär på en stark skepsis mot Paris och landets ledande politiker och förvaltare av den sekulära staten. Utan denna katolska rörelsen hade aldrig reaktionerna mot lagen om samkönade äktenskap kunnat bli så stor och nästan hota hela lagförslaget.

Antisemitismen har alltid funnits i Frankrike och får nu sällskap av en minst lika stark antimuslimsk stämning. För eller mot judar, för eller emot muslimer, är ännu ett sätt för många fransmän att dela upp folk i vi och dom. I de ändlösa debatterna som ofta förs med skarpa filosofiska argument och som kan föras lika väl på kaféer, i hemmen som i tv-debatterna, i olika tidningar och på nätet markeras ständigt skiljelinjer mellan människor och grupper. De olika politiska, religiösa och kulturella spänningarna får näring att fördjupas av den filosofiska tanketradition i landet som hyllar konflikt och misstror konsensus.

I tider när människor mår sämre ökar naturligen konflikterna. Som en naturkraft ser folk än mer till vi och dom. Detta år, 2015, har landet möjligen nått kulmen på denna våg av motsättningar i samhället. Därför kan Marine Le Pen nå stora valframgångar  vid departementsvalet om några veckor. Därför lider  olika minoriteter extra mycket i landet. Franska judar funderar i allt större utsträckning på att emigrera till Israel. Muslimerna hade önskat att de kunnat emigrera också men vart?

Frankrike är i dag ett splittrat folk men i morgon kan det möjligen se annorlunda ut. Utomstående betraktare får aldrig tro att kriser i Frankrike består. De kommer och går. Marine Le Pen skulle möjligen kunna bli president 2017 men landet kommer att återvända till mer klokskap, mer rationalitet i sina beslut. Till mindre av öppet förakt för den andre och till öppet förtryck. Förr eller senare blir det bättre igen.

Söndagarna den 22 och 29 mars hålls lokala val i Frankrike. Dels ska viktiga poster i departementen, den franska motsvarigheten till landsting besättas. Samtidigt är valen också en mätare på hur de stora partierna ligger till i väljaropinionen. Nationella fronten leder i alla mätningar.

Ordförande och folkvalda församlingar i de 101 departementen ska nu  om några veckor väljas runt om i Frankrike. Det sker som brukligt i form av majoritetsval i enmansvalkretsar. Därför sker valet i två omgångar. Den första söndagen deltar alla kandidater. I den andra ställs de två främsta, i vissa fall tre främsta, mot varandra i en avgörande valomgång. Valen sker i kantonerna som är en mindre enhet än departementen. Totalt ska drygt 4 000 folkvalda ta plats i de 101 rådgivande församlingarna i departementen. Paris och Lyons städer är bland fåtalet områden i Frankrike som undantas från dessa lokala val.

Socialisterna har majoritet i de flesta departement sedan valet 2011 som då  genomfördes i ock för sig i en gammal valordning. Högern och centern har de senaste åren haft majoritet särskilt i östra landet, i sydöst och delar av centrala och västra Frankrike. Nationella fronten fick inget departement 2011.Däremot har kommunistpartiet majoritet i ett.

Situationen i dag är helt annorlunda. Socialistpartiet (PS)  lider av svagt folkligt stöd som är främst orsakat av att den sittande presidenten Francois Hollande och hans regering inte uppfyllt de traditionella vänsterväljarnas förväntningar. De dramatiska dagarna i början av januari med attentaten i Paris har tillfälligt stärkt Hollandes ställning men uppenbarligen påverkar det inte hans partis möjlighet att göra ett lite bättre val än bedömare förutspått före nyår.

Nationella fronten (FN) leder i alla mätningar. Det har i den senaste undersökningen ett stöd av 33 procent av befolkningen. Dessa siffror ska dock tas med en nypa salt. För det första räknar alla med en hög andel som kommer att avstå från att rösta; förmodligen runt 50 procent. En stor del av denna grupp gör ett aktivt val genom att avstå. Det är inte minst socialister men också högerväljare som stannar hemma för att markera missnöje med sina partier utan att vilja stödja Nationella fronten.

För det andra försvåras bedömningen av opinionssiffrorna av det faktum att varje kanton har olika uppsättning av kandidater och och andra förutsättningar skiljer sig åt mellan olika områden i Frankrike. För det tredje förhåller sig kandidaterna på olika sätt till varandra. I ett departement samarbetar alla vänsterpartier. I ett annat går de fram med olika kandidater. Och så vidare.

Nationella fronten har också problemet med att få majoritet i den andra valomgången. I många delar av landet röstar fortfarande högern och socialisterna på varandras kandidater i en andra valomgång om det gäller att hindra FN från att segra. Detta sker i allt mindre utsträckning och rekommenderas inte längre av ledningen inom UMP men det sker ändå på många håll lokalt att också en utslagen kandidat från högern (UMP) rekommenderar sina väljare att rösta på socialistkandidaten om den ensam står mot en kandidat från FN i den andra valomgången.

En sak är ändå uppenbar. Frankrike har i dag ett trepartisystem bestående av PS, UMP och FN. I den senaste mätningen har FN 33 procent, UMP 27 procent och PS 19. Vänsterpartiet ligger strax under 10 procent medan stödet  för partier som kommunister, De gröna och MoDem, som är ett mittenparti, är  obetydligt.

Nationella fronten är starkt av flera skäl. Det är det enda parti som människor utanför storstädernas maktsfär upplever som antietablissemang. Det går också att som arbetare eller lägre tjänsteman i den privata sektorn göra karriär inom det partiet och bli folkvald. Inom vänsterpartierna krävs antingen höga examina från de fina skolorna i Paris eller en facklig karriär inom offentlig sektor. UMP släpper mest igenom kandidater som har en högre position inom den privata sektorn.

Nationella fronten har inte heller ett politiskt ansvar för den svaga ekonomiska och sociala utveckling som Frankrike upplevt ända sedan mitten av 70-talet. Fortfarande, tack vare majoritetsvalssystemet och de andra partiernas ovilja att släppa fram FN till maktpositioner, kan detta extremistparti spela ut kortet att det ensamt står för en annan politik som kan rädda landet och försvara vanligt folks intressen.

Nationella fronten har också skickligt utnyttjat främlingsfientligheten som råder i Frankrike. Fransmännen misstror maktens elit i Paris och invandrarna. FN attackerar båda. Dessutom attackerar FN Bryssel och EU och det är en hållning som också ger ökat stöd hos väljarna.

En politisk bedömare sa häromdagen i tv att FN inte vill vinna för många departement, om ens några nu i mars. Partiet vill gå framåt i opinionen men helst slippa makten. Nu. Partiets strategi är att vara i ohotad opposition fram till presidentvalet 2017. Då hoppas Marine Le Pen och hennes rådgivare att hon ska vinna valet, bilda regering och få den fulla makten att förändra landet. I nuvarande läge kan det alltså för alla demokrater vara en fördel om partiet också vinner majoritet i flera departement och visar sin oförmåga att regera under två år fram till presidentvalet.

Det är svårt att sia om hur det kommer att gå. UMP kommer att vinna departement på Socialistpartiets bekostnad. Kanske vinner FN ett eller två departement av 101. Sedan fortsätter den politiska kampen mot ett annat lokalt val i höst och mot den stora drabbningen, presidentvalet 2017.

Frågorna ställs inte i Frankrike men det verkar rätt uppenbart för en utomstående betraktare. Frankrike har tappat sin position som en av de ledande nationerna i EU

Det blev uppenbart när Merkel och Hollande deltog i fredsförhandlingar nyligen om östra Ukraina. Vem dominerar samtalen med Putin? Knappast Frankrikes president. Det var Merkel som representerar EU. Hollande var med som en bifigur.

Varför är Frankrikes ställning så svag? Sedan 2007 har det blivit alltmer uppenbart att Frankrikes försök att vara en självständig aktör inom EU och i axeln Berlin-Paris fått sig en allvarlig törn. Det är förstås Frankrikes svaga ekonomi som är grunden till problemen. Frankrike är objektet för en rad bannbullor som utgått från Bryssel med Berlins goda minne. Nu senast har Frankrike för vilken gång i ordningen fått uppskov ytterligare två år – men bara två år – för att få ordning på sin statsskuld. Franska regeringen kvider över att den inte får tre år på sig. Om två år är det ju presidentval och den sittande regeringen vill kunna presentera en sockrad budget året före valet. Nu hindras de av axeln Bryssel-Berlin.

Francois Hollande hoppades vid sitt makttillträde 2012 att han dels skulle snabbt få ner budgetunderskott och statsskuld. Han skulle också föra en ny politik i EU som tillät en mer expansiv hållning visavi de skuldsatta länderna i södra Europa. Allt detta har spruckit. Hans gamla finansminister Pierre Moscovici sitter visserligen nu som EU:s kommissionär för ekonomi men det förefaller inte alls som om han sätter någon fransk prägel på förhandlingarna med grekerna. Det är Tysklands finansminister Schäuble som håller i taktpinnen. Överhuvudtaget har inte Moscovici något manöverutrymme för att driva en annan linje än den som Bryssel stått för i ett antal år nu. Restriktiv åtstramningspolitik.

Frankrike är i för svag ställning ekonomiskt för att kunna hävda sig också i andra frågor som förhållandet till Ryssland. Hollande och Merkel är säkert förhållandevis samstämmiga i den frågan men det är hon som styr.

Det finns en aspekt till på problemet Frankrike-EU. De franska väljarnas misstro mot euron och mot hela EU-projektet har ökat påtagligt under de senaste åren. Detta missnöje har i hög grad kanaliserats genom Marine Le Pen. Hennes partis framgångar är följden av ett folkligt missnöje med immigrationsfrågan men kopplat till identititetsfrågan. När Frankrike inte längre dominerar i EU-institutionerna i Bryssel ökar det folkliga missnöjet med hela EU-projektet. Inte bara extremhögern klagar på Bryssels makt. Detsamma hörs från partierna längre ut på vänsterkanten. Skrapar man lite på ytan finns det gott om euroskeptiker även i de gamla partierna UMP och PS. Få säger öppet vad de tycker men det saknas inte kritiska röster om just den gemensamma valutan.

Det officiella Frankrike talar självfallet klart och tydligt  för EU och euron. Det officiella Frankrike är också seriöst engagerat i att skapa god balans i den egna ekonomin och ta ansvar för att också länder som Grekland tar sitt ansvar. Men i landet, i vissa partier,  i stora medborgargrupper är attityden delvis en annan. Det ger utåt intrycket av ett Frankrike som förlorat en del av sin tydliga röst och en del av sin ställning som ett av Europas två tunga nationer. Det är svårt att erkänna det men Tyskland är nummer ett och Frankrike nummer två i EU.