Monthly Archives :

februari 2016

Sarkozy lovar stora skattesänkningar om han blir president igen
Sarkozy lovar stora skattesänkningar om han blir president igen 150 150 Tomas Lindbom

Igår kväll var det stor politisk övning igen i tv-kanalen France 2. Programmet Des paroles et des actes som sänds en gång i månaden ägnades helt och hållet åt en av fransk politiks stora stjärnor, förre presidenten Nicolas Sarkozy. Stora skattesänkningar och samtidigt en kraftfull nedskärning av den offentliga sektorn utlovades och åtgärderna ville han sätta in omedelbart efter en valseger i maj  2017. Redan före sommaren skulle detta dunderrecept presenteras i propositioner till parlamentets båda kamrar.

Nicolas Sarkozy är partiet Les Républicains ledare sedan ett drygt år tillbaka men inte självklart dess presidentkandidat i valet 2017. Partiet ska genomföra en primärvalskampanj i november i år och kampen står i första hand mellan tre kandidater; Sarkozy själv och de tidigare premiärministrarna Alain Juppé och Francois Fillon. Alain Juppé leder racet för närvarande med Sarkozy på andra plats och Fillon på tredje.

Sarkozy tog tillfället i akt igår kväll genom att leverera ett ekonomiskt program som han vill genomföra som en chockmetod direkt efter valet. Han lägger alltså tonvikten på skattelindringar för alla inkomstgrupper på 25 miljarder euro och samtidigt stora nedskärningar av den offentliga sektorn. Ett program som lockar många väljare till höger. Sänkt skatt är ju ett säkert kort för att vinna högerväljare. Minskad offentlig sektor likaså. Men avsikten måste vara att dessa åtgärder ska ge en skjuts åt en stagnerande ekonomi. Medelklassen ska konsumera mer, företagen anställa fler och producera mer. En mindre offentlig sektor ska styra över arbete till de privata näringarna som förväntas ge mer stöd till ökad tillväxt. Vad som ges till alla andra – bland annat de offentliganställda som förlorar sina jobb – talar Sarkozy inte så mycket om.

Franska politiker som söker presidentposten är ofta kaxiga före val men spaka sedan de flyttat in i Elyséepalatset. En stilla undran är förstås om Sarkozy kommer att bli bättre på att genomföra sitt program om han får chansen 2017 jämfört med misslyckandet mellan 2007 och 2012. Franska folket minns hans löften i valrörelsen 2007 och kan vara rätt misstänksamma denna gång när han lovar stora reformer. Risken är överhängande att han tömmer statskassan på skatteintäkter men inte lyckas få igenom mer än högst marginella neddragningar i den offentliga sektorn. Det är svårt att avskeda folk på kort tid och de fackliga organisationerna är nu redan stridsberedda efter gårdagens budskap. Sarkozy hoppas kunna driva igenom sina förslag under sommaren 2017 när folk ligger på badstranden och zippar på färgglada drinkar. Men riktigt så enkel är inte den politiska verkligheten.

Sarkozys förslag igår kväll får nog snarare ses som utspel i valrörelsen för primärvalet inom sitt eget parti. Francois Fillon har redan presenterat sitt program med inriktning på stora sänkningar av  företagens skatter och Alain Juppé har riktat in sig på förändringar i arbetsrätten till förmån för företagen.

Vem vinner då första platsen i primärvalet i november? Förmodligen kommer väljarna i primärvalet att bedöma kandidaterna främst efter vilken chans var och en har att vinna presidentvalet i en andra valomgång; mot Francois Hollande eller Marine Le Pen. Förmodligen kommer Francois Fillon att vara chanslös. Han är mest trovärdig vad gäller innehållet i politiken men sämst på charm och karisma. Alain Juppé leder för närvarande och besitter en viss fräschör trots att han fyller 72 år några månader efter presidentvalet. Han var premiärminister under 90-talet och det är som i en annan tidsepok. Nu kommer farbror tillbaka och ingen minns längre de misstag han gjorde för tjugo år sedan.

Jag tror på Sarkozy trots allt. Han är omåttligt ambitiös, skamligt opportunistisk och precis så svekfull som behövs för att trassla sig förbi politikens alla blindskär. Men som sagt: kandidaternas skiftande program kommer att ha väldigt liten betydelse för valutgången, i varje fall i primärvalet.

Christiane Taubira skriver testamente och avgår
Christiane Taubira skriver testamente och avgår 150 150 Tomas Lindbom

Det var ingen överraskning när justitieministern Christiane Taubira avgick från sin post för en vecka sedan. Hon har varit i ständig konflikt med premiärministern Manuel Valls som tidigare var inrikesminister. Valls har aldrig gillat Taubira. Hans starka försvar för repression som en bättre lösning på kriminalitetens och samhällsorons problem var i ständig konflikt med hennes uppfattning att sociala insatser är viktigare för bekämpande av brottsligheten. En klassisk konflikt mellan höger och vänster. Det var uppenbart att Taubira skulle tröttna en dag.

Francois Hollande kom sent förra året med ett förslag om att ta ifrån terrorister det franska medborgarskapet om de har dubbel nationalitet och har sitt franska medborgarskap från födseln. Detta är ett förslag som bryter med en hävdvunnen princip i landet; den som är född på fransk mark är och förblir fransman. Christiane Taubira reagerade starkt på detta förslag och sa det också öppet. Samtidigt lovade hon att försvara presidentens förslag vid kommande behandling i nationalförsamlingen.

Det visade sig att hon samtidigt skrev på en bok, sitt testamente, och förberedde sin avgång. Den kom alltså för en vecka sedan och i dag finns boken på bokhandelsdiskarna; en knappt hundrasidig redogörelse för hennes syn på kriminalpolitik i allmänhet och frågan om upphävande av franska medborgarskap i synnerhet.

Boken är tryckt i 40 000 exemplar och emotses med intresse i det ständigt politiskt inflammerade Frankrike. Enligt Le Monde som har haft chansen att tjuvkika i boken är Taubira inte ute efter att förgöra sin president och premiärminister. Hon är lågmäld i sin kritik av sina överordnade i regeringen. Hon verkar inte heller, enligt tidningen, ha som avsikt att söka kandidatur för nästa presidentval. Hon ställde upp i valet 2002 som oberoende vänsterkandidat och fick så pass bra stöd av väljarna att det anses klarlagt att Socialistpartiets huvudkandidat Lionel Jospin och inte Jean-Marie Le Pen hade gått till andra valomgången om hon inte ställt upp i valet.

Taubiras avgång – som alltså var hennes eget val – tydliggör hur långt till höger som den socialistiska regeringen nu gått. Det räcker med att granska regeringens ledamöter i dag jämfört med maj 2012. Bytet av premiärminister innebär en högervridning av regeringen. De gröna har lämnat regeringen vilket likaså innebär en högervridning. Montebourg, Hamon, Filipetti tillhör vänsterflygeln inom Socialistpartiet och de har  alla lämnat in. Christiane Taubira var den sista med mer uttalade radikala vänsteråsikter inom regeringen. Nu försvinner även hon och ersätts av en av Valls förtrogna, Jean-Jacques Urvoas.

Det finns alltså ett utrymme för Taubira att samla missnöjda politiker och väljare till vänster om den nuvarande regeringens politiska linje i frågor om terrorbekämpning, kriminalpolitik och invandringsfrågor. En sådan falang skulle säkert också driva de social- och bostadspolitiska frågorna på ett annat sätt och ifrågasätta en del av regeringens ekonomiska politik med stark inriktning på att stödja företagen med bidrag och sänkta skatter. En grupp med Daniel Cohn-Bendit i spetsen har krävt primärval också för socialisterna inför nästa års presidentval. Ett sådant primärval skulle öppna för opposition mot Hollandes omval och i det sammanhanget har naturligtvis Christiane Taubira en roll att spela. Om hon vill.

Folkopinionen är för närvarande denna vänsters värsta fiende. De väljare som i dag stöder vänstern är präglade av terrorismens härjningar 2015. De har också blivit anhängare av en tuffare kriminalpolitik och hårdare tag och mer repression i största allmänhet. Vänsterns väljare verkar också vara mer tilltalade av regeringens ekonomiska program än av en mer traditionell socialistisk ekonomisk politik. Missnöjet med Hollandes oförmåga att lösa den ekonomiska krisen finns också bland många vänsterväljare men det är inte särskilt många som av den anledningen söker sig vänsterut.

Nu har Taubira skrivit sin bok. Í den finns testamentet över hennes  nästan fyra år långa period som justitieminister. Där kan också finnas grunden för en ny oppositionell gruppering eller parti som vill utmana Francois Hollande om presidentskapet 2017. Samtidigt är det föga som talar för att en sådan rörelse når framgång i val. Partiledningen på Rue Solférino under ledning av Jean-Christophe Cambadélis lär knappast hjälpa oppositionen till vänster att få till stånd ett primärval. Nu gäller det att lansera Hollande för en andra mandatperiod och strategerna med Cambadélis i spetsen ser bara ett alternativ. Hollande ska visa i handling som president fram till valrörelsen att han är värd ett omval. Ett primärval är för riskabelt att ge sig in i för en sittande president med så svaga opinionssiffror. Taubira kan driva opinion med sina idéer och påverka regeringens politik på marginalen. Mer lär det inte bli av den saken.

  • 1
  • 2