Monthly Archives :

juli 2016

Nationaldag i politisk förväntan och utan EM-guld
Nationaldag i politisk förväntan och utan EM-guld 150 150 Tomas Lindbom

I dag är det Frankrikes nationaldag. Den firas som det anstår en stormakt och som det anstår den stormakt som odlar en tradition av kulturell stilfullhet och respekt för historien. Gott! Vi får överse med de militära inslagen och njuta denna dag av all champagne som serveras i smala glas.  Och de små snittarna. Inget land kan presentera så välsmakande och estetiskt tilltalande snittar som Frankrike.

Bakom fasaden är det inte alltid lika vackert. Den politiska majoriteten befinner sig i ett kaosartat tillstånd med tanke på valet om nio månader. Ingen vet vem som slutligen kommer att hugga kniven i ryggen på någon annan. Kommer Francois Hollande att kunna ställa upp för omval? Ingen president under den femte republiken (sedan General de Gaulles dagar) har behövt avstå från omval och bara två har förlorat: Valéry Giscard d´Estaing mot Francois Mitterrand 1981 och Nicolas Sarkozy mot Francois Hollande 2012. President de Gaulle avgick efter en folkomröstning och Georges Pompidou dog mellan två val. Charles de Gaulle, Francois Mitterrand och Jacques Chirac blev alla tre omvalda som presidenter.

Året före nästa presidentval vet inte Hollande om det ens är mödan värt att försöka kandidera för en andra valomgång. Risken att inte komma vidare till en andra valomgång är överhängande och det finns till och med olyckskorpar som kraxar och påstår att en annan socialist, Jean-Luc Mélenchon från Parti de gauche kan få fler röster än Hollande i en första valomgång.

Häromkvällen lanserade ekonomiministern Emmanuel Macron sin kandidatur vid ett möte mitt i Paris. Han sa det inte helt öppet men alla förstod att han nu är en marche (på väg) som hans nystartade rörelse så fyndigt heter. Han sitter alltså i regeringen samtidigt som han förbereder att konkurrera med sin chef, presidenten, om att nästa år ta den högsta politiska posten i besittning.

Frankrike är ett land i mental depression. Majoriteten fransmän har tappat  tron på de nuvarande politiska ledarna. Strejkerna och demonstrationerna mot regeringen detta år är en sak. Yttersta vänstern har för vana att demonstrera och slå på alla tillgängliga slagverk för att höras. Det händer under varje presidentperiod. Den yttersta vänstern är snarare på retur i Frankrike och kan bara göra sig gällande nu på grund av en så svag vänsterpresident. Det finns ett mer djupgående missnöje för att inte säga uppgivenhet hos en majoritet fransmän. Befolkningen har inte lyckats ömsa skinn in i det tjugoförsta seklet. Allt för många tror allt för lite om sitt lands förmåga och att dess roll i världen ska fungera. Marine Le Pens framgångar är ett av bevisen på detta.

Det kommer att drickas champagne och ätas snittar som vanligt bland dem som har råd med det. För andra hade ett EM-guld piggat upp i den grå vardagen. Nu blev det inte så. Det finns vissa ljuspunkter. Ekonomin går trots allt inte lika dåligt som för några år sedan. Det finns en medelklassungdom som är välutbildad och tror på sin framtid. Emmanuel Macron har fångat in den och kanske kan hans och ungdomens entusiasm rycka med sig delar av det franska folket. Det behövs ändå mer av omtag och nytänkande i det franska samhället för att tiderna ska bli bättre.

Låt oss skåla  för ett bättre år fram till nästa val i april-maj 2017 och att landet slipper uppleva att de främlingsfientliga nationalisterna tar över högsta makten. Det skulle i så fall tvinga oss att nästa 14 juli byta ut champagnen mot gravöl. Själv tänker jag nu ta en dryg månads ledigt från bloggskrivandet. Jag är tillbaka med nya rapporter när fransmännen återvänder från sina semestrar mot slutet av augusti. Glad sommar!

EM-guld ska också få Hollande att glittra
EM-guld ska också få Hollande att glittra 150 150 Tomas Lindbom

EM-final mot Portugal i fotboll på hemmaplan, på Stade de France. Fransmännen är på nytt i fotbollsextas. Få händelser har förmågan att ena nationen som framgångar för fotbollslaget i stora turneringar. Vem minns inte VM-segern 1998 med Zidane och de andra stjärnorna. Också den gången på hemmaplan. Frågan är om bragden kan upprepas och vilka konsekvenser det får.

De flesta bedömare tror att Frankrike vinner söndagens final mot Portugal. Ett franskt lag som visat en växande styrka från match till match. Det brukar vara typiskt för mästare. Börja lite tveksamt men sedan accelerera och visa storformen från kvartsfinal och framåt.

Fransmännen älskar les bleus när de vinner och hatar dem när de förlorar. VM-guldet 1998 var också en seger för det mångkulturella Frankrike. Det talades om blacks, blancs, beurs – om svarta, vita och nordafrikanska spelare i  gemenskap på plan och hur denna sammanhållning också fick symbolisera ett multikulturellt Frankrike. Det året trodde människor fortfarande på en öppen värld utan hat mellan kulturella grupper. En annan värld var möjlig. I dag är detta för de allra flesta en illusion. En seger för det franska laget som är lika blandat som för arton år sedan, kommer inte att ändra på den saken.

Frankrike är dock i behov av ett EM-guld för att glömma allt elände de senaste åren och få skratta och känna lycka för en tid. Dansa en sommar efter att ha vunnit en prestigefylld turnering i världens största idrott. Redan segern över Tyskland betydde mycket. Tyskland är landet som känns som en nagel i ögat på alla fransmän. Landet som alltid är bättre men som fransmännen inte kan riktigt förlika sig med. De ska alltid vara så duktiga, de där tyskarna. De vinner i allt och vi får stå där och känna oss underlägsna. Det är känslan de har, långt ifrån myten av den självsäkra fransmannen som svenskar gärna odlar. Härligt att ha vunnit och gjort det med så bra spel och så skickliga spelare.

Hollande har sett varenda match där Frankrike spelat under EM. Han ser väldigt stel ut, presidentlik även på fotbollsläktaren. Han hoppas förstås att segrarna på planen ska ge honom bättre opinionssiffror. Le Monde konstaterar i en artikel i dag att bara President Jacques Chirac efter VM-segern 1998 kunde dra fördel av det rent politiskt. Det var ändå ett väldigt speciellt tillfälle. Segern var större än ett EM i dag och hade en symbolisk betydelse av att ena nationen på ett djupare kulturellt plan än som är möjligt i år. Francois Hollande har startat krig, väldigt bra för opinionssiffrorna i Frankrike, och blivit lite populärare men den populariteten har dalat igen efter ett par månader. Förmodligen blir det samma kortsiktiga effekt den här gången. Om någon effekt över huvudtaget.

Oavsett effekter: Vive les bleus! Jag vill se segerrusiga fransmän fira på Champs Elysées på söndag kväll och natt.

Socialistpartiet på väg mot sammanbrott
Socialistpartiet på väg mot sammanbrott 150 150 Tomas Lindbom

Det franska socialistpartiets dagar är sannolikt räknade. Sprickan i en vänsterfalang och en socialliberal falang har fördjupats under det senaste året. Hollandes förslag om att införa lagen om att utesluta misstänkta terrorister från franskt medborgarskap och arbetsrättslagen har spätt på tidigare konflikter till den grad att det är svårt att avvärja ett sammanbrott för partiet.

Våldet kring politiska möten har ökat dramatiskt under våren och sommaren. Ungdomar med huvor som kastar sten och sätter bilar i brand under de fackliga organisationernas demonstrationer har vi sett tv-bilder om. Nu är det omöjligt för såväl president som premiärminister att röra sig i landet utan oerhört starkt säkerhetsskydd. Interna partimöten med Valls har slutat i att polisen tvingats släpa ut medlemmar i Socialistpartiet ur salen under Valls tal. Deras uppträdande har helt förstört mötena.

Socialistpartiets generalsekreterare har beslutat att inställa partiets sommaruniversitet som skulle ha hållits i augusti i Nantes. Det är en gammal tradition att varje år hålla dessa möten där partivänner diskuterar politik, deltar i seminarier och umgås. Risken för våldsamma attacker från såväl extremvänstern som de egna partivännerna är för stor för att våga genomföra denna stora populära konferens.

Bedömare tror att Manuel Valls nu är inställd på att söka bilda ett parti som samlar den socialliberala delen av PS och centern och att denna gruppering ska försöka bära fram honom till presidentskap 2022. Det skulle i så fall innebära att stora delar av PS blir kvar och möjligen förenas med Parti de gauche (=Vänsterpartiet) som leds av Jean-Luc Mélenchon. Risken finns ju också att splittringen blir ännu större. Det skulle innebära tre, fyra grupperingar från Valls och till Vänsterpartiet. Vem vet vad ekonomiminister Emmanuel Macron gör. Han har redan bildat rörelsen “En marche” (=På väg). Valls och Macron kan inte samsas trots stora likheter politiskt. De är två tuppar som båda vill bli presidenter 2022. Och det är föga troligt att en del vanliga mittensocialister av typen Martine Aubry vill förena sig med en vänsterpartist som Mélenchon.

Hollandes mandatperiod har verkligen stökat till det för vänstern i Frankrike. Varför det blivit så här kräver mer reflektion och distans till händelserna. Hollandes har förstås ett ansvar i detta men också alla de adrenalinstinna politiker som ständigt agerar utifrån sina personliga karriärintressen.

Arbetsrättslagen antogs i nationalförsamlingen i dag för andra gången och ska nu kunna signeras av presidenten. Den antogs utan omröstning i enlighet med den speciella lagparagrafen 49:3 som infördes av General de Gaulle. Regeringen kunde inte lita på att den egna socialistmajoriteten skulle rösta för dess förslag utan tvingades till denna extraordinära  åtgärd. Samtidigt genomförde CGT, den radikala fackliga organisationen, sin tolvte demonstration på gatorna i Paris och i andra städer mot denna lag.

Frankrike går till sin sista sommarledighet innan valet genomförs nästa vår. Det kommer att bli en mycket het politisk höst. Mycket kommer att hända som vi inte i dag kan förutse. Vi vet inte vilka som kommer att kandidera för de olika partierna. Vi vet inte vilka spänningar som kommer att framträda på den sociala scenen. på gatorna. Vi vet ingenting annat än att det kommer att bli hett och kanske bitvis också våldsamt och obehagligt.

En av Frankrikes stora politiker är död
En av Frankrikes stora politiker är död 150 150 Tomas Lindbom

Bara några veckor tillbaka, den 9 juni, intervjuas Michel Rocard av den franska veckotidningen Le Point. Han fotograferas på sitt kontor på Champs Elysées där han haft sin konsultverksamhet de sista tio åren av sitt liv. Igår eftermiddag dog han, 85 år gammal. Jag retar mig på att jag aldrig ansträngde mig tillräckligt för att få en intervju med honom. Nu är det uppenbarligen för sent. Rocard hade själv medverkat i fransk politik alltsedan sent 50-tal. Hans intellektuella djup och hans stora integritet gjorde att han samtidigt hade perspektiv på den tid han deltagit i själv. Han täckte alltså alla stora ledare från General de Gaulle till Francois Hollande. Han blev premiärminister men aldrig president men var under lång tid den mest populära vänsterpolitikern i den franska opinionen.

Michel Rocard började som företrädare för en yttersta vänstern men blev så småningom den främsta företrädaren för den mer marknadsorienterade och reformistiska delen av vänstern i Frankrike; la deuxième gauche (=den andra vänstern). Han togs in som premiärminister under några år under Francois Mitterrands andra presidentperiod som påbörjades 1988. Han var borgmästare under flera mandatperioder, ledamot av nationalförsamlingen och av Europaparlamentet. Han gjorde det mesta. Skrev också böcker och på senare år blev han en av landets främsta tolkare av aktuella samhällsfrågor. Ofta en sanningssägare som riktade udden både mot vänster och höger och som alla lyssnade till. Det kan vara ett tecken så gott som något att Le Point som ägnade honom fjorton sidor i sitt sista juninummer är en betydelsefull högertidning.

Michel Rocard och la deuxième gauche hänger intimt samman. Rocard närmast inkarnerade begreppet. Fransk socialism var av tradition marxistisk färgad. Francois Mitterrand som inte var socialist tog över detta perspektiv, förmodligen av rent strategiska skäl. Han ville åt makten och skulle aldrig kunnat bygga det nya socialistpartiet som grundades 1971 och aldrig förena socialister och kommunister med det så kallade programme commun utan att driva frågor som socialisering av banker. Väljarna var mindre marxistiska vilket visade sig i Rocards höga popularitet. Mitterrand stödde sig på partifolket och han vann. Rocard var populär hos folket men drog alltid det kortaste strået på partikongresserna. Han var inte heller fullt så slug och manipulativ som Mitterrand.

Det råder ingen tvekan om att Rocard till slut tog hem segern inom Parti Socialiste (PS). Det skedde långt efter Mitterrands död och sedan Rocard slutat att spela en egen roll i den nationella politiken. Den reformistiska grenen i partiet har långsamt skaffat sig en starkare ställning och dominerar nu i den sittande regeringen. Manuel Valls är en lärjunge till Rocard för att ta ett exempel.

Rubriken på intervjun med Rocard i Le Point är ett citat av honom och lyder: “Den franska vänstern är den mest ålderdomliga i Europa” Så talar en man som ändå fyllt 85 år  när han uttalade dessa ord men en man som tänkte framåt. Han var trogen sina idéer om att förena socialt engagemang med en öppnare syn på marknadsekonomi. Hans lärjungar som Valls, Macron och andra kommer att föra hans verk vidare. Hur det går för vänstern är en annan sak. Det kan bli svårt att göra tydligt vad som skiljer den ifrån borgerlig vänster eller till och med mer moderat högerpolitik. Rocard talar i intervjun också med stor respekt om Alain Juppé som är Sarkozys främsta utmanare i kampen om att bli högerns kandidat till nästa års presidentval. Det franska politiska landskapet håller på att ritas om. Jag hade gärna velat fråga Rocard om hur den kartan kommer att se ut. Jag är säker på att han hade en rad funderingar på den punkten. Nu dog han igår och jag kan tyvärr aldrig ställa de där frågorna.