Monthly Archives :

augusti 2016

Macron fransk presidentkandidat i vardande
Macron fransk presidentkandidat i vardande 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron är det nya stjärnskottet i fransk politik. De borde produceras oftare med tanke på politikens viktiga roll i landet men på senare år har det varit trögt. Alain Juppé är över 70 år innan ens valkampanjen startat på allvar men är ändå storfavorit till presidentposten. Sarkozy har passerat de 60. Elyséepalatsets generalsekreterare borde kanske investera i en käpp av guld  för sina kommande innehavare av landets högsta ämbete. En man är i alla fall ung och vig, ännu inte 40 år och hans namn är Emmanuel Macron. Han vill absolut bli president.

Som trogna läsare av min blogg kunnat konstatera är Socialistpartiet i upplösning. En viktig orsak är att Francois Hollande på ett närmast mirakulöst sätt lyckats göra sig ovän med hela vänstern, stött ifrån sig högern, inte kunnat bilda allians med de centerpolitiker som trots allt finns i politiken. Och nu kan se hur den ena efter den andra inom regeringen lämnar eller förtalar honom off the record med journalisterna som regelbundet bevakar fransk politik.

Emmanuel Macron togs in i regeringen som ekonomiminister 2014 för att tydligare markera den sväng i socialliberal riktning som egentligen togs redan 2012 men blev tydligare när Manuel Valls blev premiärminister i mars 2014. Emmanuel Macron märkte snabbt att hans popularitetssiffror steg i höjden. Det här var en ung kraftfull dynamisk person många fransmän väntat på. Vänster men inte socialist. Självklart marknadsliberal. Avståndstagande från de nationalistiska tongångar som delar av högern stämde in i. En modern person som skulle kunna öppna Frankrike mot framtiden. Många både inom vänstern och högern gladdes av hans entré i politiken. Många uppskattade också att han var relativt oskadad av det politiskt-taktiska spelet.

Inom delar av vänstern blev han snabbt en av huvudfienderna. I takt med att vänsterflygeln skärpte tonen mot Hollande och Valls kom också Macron att attackeras. Han blev så småningom en omstridd minister. Hos vänstern för sina åsikter. Hos Valls för att han konkurrerade med denne om populariteten hos den moderata vänstern och landets mittenväljare. Valls drömde och drömmer fortfarande om att bli president. Nu hotas han på sin egen planhalva av Macron.

Macron startade tidigare i år en rörelse kallad En marche! (På väg). Observera att Macrons initialer överensstämmer med En marche! Det är en rörelse, inte ett parti. Den består redan efter ett halvår av 50 000 anslutna, ungefär lika många som hela Socialistpartiets medlemskår. Men en rörelse av entusiastiska människor som tror på framtiden och har hopp om att vara med och påverka den. En grupp av medlemmar som använder sociala medier för att påverka. Dessa företrädesvis unga människor är män och kvinnor och med olika etnisk bakgrund. Du får däremot leta efter industriarbetare, ekonomiassistenter i småstädernas kommunkontor eller förskollärare. Det finns en övervikt av entreprenörer och välutbildade och av folk som bor i städer.

En marche speglar på sätt och vis den stora konflikten i Frankrike. Mellan de människor som tror på framtiden och dem som vill bevara det gamla samhället. En marche lockar medlemmar med framtidshopp och framtidsvilja och de kommer både från vänster och höger. De vänder sig också mot de företeelser som är konservativa i landet. En marche är lika främmande för fackliga organisationer som blockerar varje förändring av arbetsrätten som konservativa katoliker som inte kan tänka sig samkönade äktenskap och som kämpar frenetiskt för att samhället inte ska bli präglat av muslimsk invandring eller att arabiska ska hamna på skolschemat.

Macron står alltså för en intressant ny hållning i fransk politik. En del vill placera honom på en höger-vänsterskala och påstå att han är en ny Valéry Giscard d´Estaing eller en ny Michel Rocard, andlig fader till den andra vänstern som påminner om skandinavisk socialdemokrati. Enligt min mening är det en förlegad tolkning. Macron är mannen för den moderna liberala storstadsmänniskan som återfinns lika naturligt bland  kunskapsföretagen i Paris, i sociala småföretag i Stockholm eller bland unga feministiska entrprenörer i San Francisco. Det är alla de som också tjänar på att länder inte sluter sig inom sig själva ekonomiskt och kulturellt.

Frankrikes vanliga befolkning är mer konservativ än många andra västländers. Det finns nog hos en hel del fransmän en dröm om att en politiker som Macron ska väcka dem ur deras slummer och öppna världen. När han dyker upp på den politiska stjärnhimlen är det lockande att ge honom sin röst i en opinionsmätning. Samtidigt är rädslan stor för vad han faktiskt står för som person. Frågan som fransmännen kommer att ställa sig är: Gynnar han mina kortsiktiga intressen? Jag tror svaret till slut blir nej. Frankrike kommer inte att välja Macron till president. Det hade varit fascinerande att följa ett land som skulle styras av en ,man med verkliga visioner om en ny tid. Jag tror vi kommer att få fortsätta med de åldrande ledarna från förr. Ingen inom vänstern har en chans  2017. Varför då inte Juppé? Jag ser honom redan med guldkäppen som stöd ta några stapplande steg mot 2022. Och efter följer ett folk som fortsatt är missnöjt, bråkar och strejkar men föredrar att sluta sig inåt.

 

 

Burkinin skapar het muslimdebatt
Burkinin skapar het muslimdebatt 150 150 Tomas Lindbom

Förbud eller inte mot burkinin har blivit en internationell fråga denna sommar. Och viktigast är den förstås i Frankrike där myndigheter på sina håll vill förbjuda. Ack, dessa fransmän. De lyckas alltid skapa den där konflikten som hetsar upp alla och gör samtalen upprörda och oförsonliga. Och som gör politiken till både livsluft och en nödvändighet. Och ger advokater och domstolar så mycket arbete.

Burkinin är som gjord för att väcka starka antipatier hos tillräckligt många fransmän för att skapa klassisk fransk politisk strid. Den är kopplad till islam och muslimer; ett eldfängt ämne i landet. Den koloniala tiden lever kvar. Varför ska vi fransmän behöva acceptera att vårt land kulturellt invaderas av människor som vi tidigare har styrt över och behandlat väl, tycker en del i alla fall…

Den kopplas till kvinnan. Den muslimska kulturen anses kvinnoförnedrande och alla goda fransmän inser att det är män som tvingat dem att bära dessa plagg. De glömmer att kvinnosynen i Frankrike sannerligen inte alltid är så modern och att vissa franska mäns förväntan på kvinnor påminner om den bild de ger av muslimska män men motsatsen: Kvinnor ska klä av sig så mycket som möjligt och vara ögonfägnad för männen.

Den kopplas till terrorism som av begripliga skäl är en laddad fråga i Frankrike detta år. Det är terroristerna och deras anhang som tvingar på sina kvinnor dessa plagg. Att försvara rätten att bära burkini är som att försvara terroristernas rätt att ta plats i det franska samhället.

Så finns det en rad ovidkommande skäl till förbud. Burkinin är ohygienisk. Vems är problemet? Knappast de andra som badar i Medelhavet. Värre former av ohygienisk verksamhet sker utanför stränderna i Cannes än att några kvinnor doppar sig med en heltäckande baddräkt. Tro mig, jag har sett en del under mina bad på Côte d´Azur. Burkinin retar folk som inte vill se andra befinna sig på stranden med kläder.  De som är besvärade kan väl titta bort. Hur många är kvinnorna i fråga? Några stycken högst på en stor plage.

Reaktionerna sker på Côte d´Azur. Det är inte ovidkommande. Regionen heter Provence- Alpes-Côte d´Azur (PACA). Marion Maréchal-Le Pen och hennes Nationella fronten fick över 40 procent av rösterna i första valomgången till regionalvalen där i december förra året. Denna del av Frankrike är förmodligen den mest antimuslimska och värdekonservativa för att inte säga reaktionära. Hit har dessutom flyttat en stor andel av den miljon fransmän som bodde i Algeriet under kolonialtiden. De och framförallt deras barn och barnbarn har med sig en syn på islam och på politiska värderingar som stämmer väl med familjen Le Pen och dess parti. De är sannolikt mer beredda att sätta käppar i hjulet för det som uppfattas som muslimska och islamistiska positionsförflyttningar. Det är sannolikt ingen tillfällighet att fokus i denna affär ligger i Cannes med omgivande städer vid Medelhavets strand och inte i Bourdeauxregionen eller i Deauville i Normandie.

Det finns ett drag av oförsonlighet över hela denna affär och den är klassisk i den franska politiken. En dualism skapas ofta mellan två motsatta ståndpunkter. Du är för mig eller emot mig. Fransk politik på alla områden hamnar i lagar. Det måste lagstiftas om allt möjligt och människor ska gärna dras inför rätta.

Nicolas Sarkozy som nu gör sin valrörelse inför presidentvalet 2017 på den så kallade säkerhetsfrågan kräver nu förbud i hela landet och tänker inte nöja sig med förvaltningsdomstolens utslag igår om att förbudet är okonstitutionellt. Han har tillräckligt att vinna i nuvarande opinionsläge på att driva en hård linje i denna och alla andra säkerhetsfrågor.

Vänstern är splittrad. Manuel Valls är dess svar på Sarkozy och är inne på samma linje. Andra socialister ställer sig med rätta frågan.  Vad är fransk tradition och identitet? Att vara lika okuvlig och intolerant som den grupp, islamister, som fransmän kritiserar. Eller försvara rätten att klä sig som man vill, inom rimliga gränser förstås. En stilla fråga. Om en katolsk nunna vill gå ner på stranden en sommardag och sitta och läsa en stund och dricka en läsk och äta en kaka. Får hon göra det i sin traditionella klädnad?  Frågan är om det också är ett uttryck för kvinnoförakt att hon uppträder i kläder som döljer hennes kropp och vem har tvingat henne till det? Frågorna borde kanske ställas.

 

Hollande i utsatt läge inom partiet
Hollande i utsatt läge inom partiet 150 150 Tomas Lindbom

Det har gått en sommar som präglats av terrorattacker. Borgfreden mellan regering och opposition i kampen mot terrorism är bruten. Hollande kritiseras nu öppet av högern vars kandidater bjuder över varandra i förslag på hårdare tag. Och Hollandes popularitetssiffror är fortsatt lika låga. Nu stundar en valrörelsen inom Socialistpartiet inför dess primärval i januari. Hollande möter öppet motstånd också inom sitt eget parti.

I slutet av augusti brukar politikerna mjukstarta efter sommaren. De håller tal vid seminarier som sker utomhus, gärna i närheten av havet. Socialisternas sommaruniversitet fick ställas in i år. Skälet var oron för terrorism men många menar att den verkliga orsaken var den totala oenigheten inom partiet.

Det blir någon form av primärval inom Socialistpartiet trots att landets president är socialist och vill ställa upp för en andra mandatperiod. Det har inte hänt med någon president under den femte republiken, det vill säga sedan 1958. Det är förstås ett oerhört nederlag för Francois Hollande. Hur han med opinionssiffror på 14 procent bland landets väljare ska kunna vinna ett primärval övergår allas förstånd. Något måste hända för att han ska kunna ställa upp i primärvalet och vinna.

Jean-Christophe Cambadélis är partiets generalsekreterare. Han är en fena på att vrida till saker och ting. Han kan få en svart katt att se vit ut och tvärtom. Han ser som sitt uppdrag att baxa Hollande igenom primärvalet och se till att denne blir segrare där. Målet får helga medlen. Han har redan valt en tidpunkt, januari 2017, som ligger så nära presidentvalets första omgång, 23 april, att det blir trångt med tid för någon annan att presentera sig för franska folket. Han kan säkert också regissera primärvalet som en möjlighet för partiet att visa solidaritet med sin president och döma ut alla som är däremot. För att inte tala om hur han kommer att använda hösten till att påverka andra eventuella kandidater att dra sig tillbaka alternativt se till att så många anmäler sin kandidatur att den interna oppositionen konkurrerar ut sig själv och Hollande står där som segrare till slut.

Nåväl, kampen är sannerligen inte avgjord för Hollande. Tvärtom var det obehagligt för honom när Arnaud Montebourg häromdagen kungjorde sin kandidatur. Montebourg var finansminister i Hollandes regering men fick sparken sedan han alltför tydligt markerade sitt avståndstagande mot regeringens huvudlinje. Nu söker han stöd bland alla dem i partiet som kritiserat Hollande från vänster. Han är mannen för de så kallade frondörerna som gjort livet surt för regeringen i flera år. Var tionde socialistisk ledamot i nationalförsamlingen tillhör frondörerna.

Montebourgs program består av en rad olika inslag. Han vill sänka skatten för låginkomsttagare och nationalisera en bank. Det är populära förslag bland traditionellt socialistiska väljare. Han har också förslag som kan tilltala mer moderna vänsterväljare som att satsa mer på medelstora företag och nystartade företag, så kallade start ups. Han föreslår också införandet av obligatorisk värnplikt på sex månader. Det kan locka en del nationalistiska väljare som vill se mer av en allmän uppslutning kring landet och försvaret av det.

Montebourg är nationell på ett annat sätt än Hollande och regeringen med Manuel Valls i spetsen. Han är känd för att driva parollen Made in France. Han tror mer på statens roll för att utveckla företagandet i landet. Hans politik skulle definitivt uppskattas mer av den traditionella vänstern och mycket väl kunna överbrygga motsättningarna som är stora i dag mellan Socialistpartiet å ena sidan och  Vänsterpartiet och kommunisterna å den andra.

Hollande är oerhört impopulär men hans politiska linje är sannolikt mer i takt med väljarnas uppfattningar än Montebourgs. Det är det stora problemet för socialisterna. De har sitt folk med sig på en traditionellare vänsterlinje men väljarna i stort följer inte med. Och många av de gamla vänsterväljarna är i dag beredda att överväga att lägga sin röst på en kandidat som står mer i mitten eller inom högern.

Socialistpartiets dilemma är alltså att Hollande är så svag och att majoriteten av väljarna  för närvarande håller sig mer till höger. Skulle Montebourg väljas till Socialistpartiets presidentkandidat lär högern vinna av ideologiska skäl. Skulle Hollande bli partiets kandidat 2017 skulle högern vinna på grund av Hollandes impopularitet.

Premiärminister Manuel Valls och Ekonomiminister Emmanuel Macron är andra namn. Valls ser som sin uppgift att stödja sin president hela mandatperioden ut och kan ställa upp om Hollande väljer att hoppa av. Valls står till höger i partiet och det är osäkert om han klarar ett internt primärval mot Montebourg. Macron kommer att ställa upp om Hollande drar sig tillbaka men kommer att göra det som oberoende kandidat. Hans chanser att vinna är sannolikt också små i en andra valomgång mot någon av högerns kandidater, till exempel Nicolas Sarkozy. Han är för ung, för oprövad och har inte något parti bakom sig som stöttar honom i en valrörelse.

Hollande väntar och ser om situationen förbättras för landet och för honom. Det är fortfarande en helt öppen fråga om han vågar ställa upp för en andra mandatperiod och gå igenom en primärvalskampanj inom det egna partiet. Han lär inte bestämma sig förrän tidigast i november.

 

Sommarens attentat stressar ett redan plågat folk
Sommarens attentat stressar ett redan plågat folk 150 150 Tomas Lindbom

Jag skrev mitt sista blogginlägg på nationaldagen och såg fram emot en lugn vila från fransk politik. Inte anade jag att redan samma kväll skulle Nice drabbas av ett fruktansvärt terrordåd som dödade  85 personer och skadade över fyra hundra. Några dagar senare skedde ett annat vedervärdigt dåd, mordet på prästen Jacques Hamel i den lilla byn Saint-Étienne-du-Rouvray, Mordet skedde under en förmiddagsmässa i kyrkan. Prästen tvingades på knä för att därefter halshuggas med kniv.

Så blev sommaren 2016 i Frankrike. Ingen vila för regeringen och myndigheter som ska hålla ordning, utreda och döma i brottmål. Ingen vila egentligen för några fransmän. Alla lever i en spänning kring vad som händer och vad som kan komma att hända av nya attentat.

Terrorismen får så många konsekvenser för livet i Frankrike. Vi som bor eller besöker landet vet hur säkerhetsnivån har höjts sedan attentaten 2015. Misstänksamheten ökar. Och så kraven på hårdare kontroller, hårdare tag följer i spåret av misstron mot grannen och dennes avsikter. Och misstron riktas mot människor med visst utseende, viss klädsel, visst språk. Det går antagligen inte att hindra även om det är viktigt att allt görs för att inte oskyldiga ska misstänkas eller behandlas illa på grund av hudfärg och kulturtillhörighet.

Frankrike har presidentval nästa vår. Det sätter sin prägel på hur politiker talar om terrorn och hur de positionerar sig. Det stora högerpartiet Les Républicains har primärval i november och kandidaterna har inte sparat på krutet ens under de normalt så lugna veckorna i augusti. Högern har en väljarkår som uppskattar förslag om tuffare lagar. Sarkozy vädrar ett gammalt förslag om att det inte längre ska vara självklart med franskt medborgarskap för den som är född i landet. Om föräldrarna inte har sina papper i ordning vid barnets födsel ska regeln om generellt medborgarskap upphävas, menar han. Han och andra kandidater inför primärvalet prövar också tankar om läger för personer som kan misstänkas för terrorverksamhet. Flera av högerns ledare är beredda att i detta läge upphäva den rättsliga grundprincipen om att ingen ska betraktas som brottsling innan detta är ställt utom rimligt tvivel. Misstanken om brott ska alltså räcka.

Det mesta pekar mot att året fram till presidentvalet kommer att handla om lag och ordning som huvudfråga i den politiska debatten. Nationella fronten och högern kommer att begära lagskärpningar och utvidgade rättigheter för polis och militär. Vänsterregeringen kommer att bibehålla undantagslagarna till åtminstone början av 2017  men troligen i huvudsak försvara grundprinciperna i ett rättssamhälle. Premiärminister Manuel Valls har till exempel vägrat att tillmötesgå högerförslag om att låsa in personer som inte kan juridiskt bindas vid terrorbrott.

Frankrike befinner sig i en svår tid. Terrorismen har väckt mycket oro och mycket hat. Den har också skärpt motsättningarna mellan olika uppfattningar i rättsfrågor och hur staten med sin polis ska få agera i tider av hot mot nationen. Hösten och vintern riskerar att bjuda på nya obehagligheter. Det går inte att skydda sig mot alla terrorattacker så risken är stor att landet får uppleva fler attentat som nu senast i Nice och i Saint-Ètienne-du-Rouvray. Reaktionerna på attentaten kommer också att bli obehagliga. Hat och nya konflikter. Misstänksamhet och misstro.

Regeringen med Francois Hollande i ledningen ställs inför svåra prov. Lockelsen är stor att följa kraven på än hårdare tag. Risken för våldsamma uppror i förorter kan då inte uteslutas. Det finns en muslimsk befolkning  på flera miljoner som känner sig hotad av islamisterna men också av en ökad antimuslimsk stämning i landet. De goda muslimerna måste lyftas fram mer och islam måste ges rättigheter och visas respekt för att inte Frankrike ska hamna i en förgörande konflikt mellan katoliker, sekulära å ena sidan och invandrarna från de muslimska länderna å den andra.