Monthly Archives :

september 2016

Lär dig namnet Anne Hidalgo
Lär dig namnet Anne Hidalgo 150 150 Tomas Lindbom

Hon heter Anne Hidalgo och är okänd utanför Paris gränser. Förmodligen beror det på att hon som en god lokalpolitiker hittills satsat all kraft på sin stad. Hon gör det hon ska göra och lämnar övrigt, politiska utspel som handlar om hela Frankrike, åt andra. Hon är ändå värd uppmärksamhet och snart kommer hon sannolikt att efterfrågas mer för nationella uppdrag.

Anne Hidalgo var förre borgmästaren Bertrand Delanoës närmaste medarbetare under  hela den period (2001-14) som han var borgmästare i Paris. Det gav denna spanskfödda politiker med hemvist inom Socialistpartiet kunskap om staden och förberedde henne för att ta över ansvaret när Delanoë drog sig tillbaka efter två perioder. I en tuff och jämn kamp med högerns Nathalie Kosciusko-Morizet drog hon det längsta strået. Trovärdig för sina insatser som stadens nummer två i många år och med ett program som tilltalade en förhållandevis vänsterorienterad väljarkår.

Hidalgo har som borgmästare sedan 2014 gjort avtryck genom att driva gröna frågor. Hon har förbjudit förekomsten av gamla motorfordon i trafiken och sökte begränsa den tunga trafiken. Hon har fortsatt arbetet sedan sin föregångares dagar med satsning på grönområden och inte minst rekreationsplatser invid Seine. Här har byggts en sandplage med solstolar invid floden. Populärt inslag i gatubilden och väl frekventerat under varma sommardagar.

Hidalgo har under de senaste månaderna gått i konflikt med regeringen om att ta emot nyanlända flyktingar i två särskilda läger i eller strax utanför Paris. Det är välkänt att regeringen haft en väldigt stram politik mot flyktinginvandring. Hidalgo menar att mer bör göras och har tagit detta initiativ;  ifrågasatt av många som inte vill på något sätt locka flyktingar till Frankrike. Hon har också retat regeringen genom att tidigt förklara att hon var emot lagförslaget om att ta ifrån vissa personer med terrormisstanke eller terrorbrott deras franska medborgarskap.

Anne Hidalgo är röd och grön. Hon bygger sin profil genom att driva frågor om miljö och mänskliga rättigheter i en konkret politisk ansvarsställning; i hennes fall som borgmästare i en av Europas största städer. Hon kommer smygande. Några år till med framgångsrikt arbete inom områden som engagerar många väljare i dag kan hon utan åthävor ta steget från lokalpolitiker till politiker på nationell nivå. Hon har deklarerat väldigt tydligt att hon inte kandiderar till presidentposten 2017 precis som hon tackade nej till att delta i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012. Kanske är hon bara intresserad av att göra en insats på lokalt plan. Eller så bygger hon långsamt upp sin maktställning. Visar inte bara i ord utan också i handling att hon är en skicklig politiker. Det är “mycket snack och lite verkstad” i fransk toppolitik. Måhända är Anne Hidalgo ett lockande namn i framtiden. Hon är idag 57 år. Med franska mått mätt är det ingen ålder.

Vid foten av Montmartre
Vid foten av Montmartre 150 150 Tomas Lindbom

Jag flyttade till Paris i slutet av 70-talet. Började orientera mig i staden. Förstå hur jag skulle leva i detta myller av människor och gator – och affärer. Jag lärde mig snart att de stora snabbköpen hade bestämda öppettider och stängt på söndagar. Däremot fanns det alltid en liten speceriaffär i snart sagt varje gathörn och som verkade ha öppet närhelst någon ville handla. En man som stod där och väntade på att parisarna skulle rusa in i butiken i all hast, ofta sent på kvällen, för att komplettera med varor som de glömt i snabbköpet. En burk oliver till drinken eller en flaska av något starkt som behövdes till kaffet efter maten eller för att döva oron inför natten. Mannen i butiken var nästan alltid nordafrikan som flyttat till Paris för att söka en bättre framtid, i varje fall materiellt.

Britta Röstlunds debutroman Vid foten av Montmartre  (Norstedts) handlar om Mancebo som är precis det, maghrebin som man säger i Frankrike om invandrarna från Nordafrika. En specerihandlare med lägenhet ovanpå med hustru Fatima och sonen Amir. Och så kusinen Tariq och hans hustru Adèle som också bor ovanpå speceriaffären men Tariq har sin verksamhet som skomakare tvärs över gatan. Och annat också som läsaren får reda på så småningom. Ja, egentligen söker romanen svar på en fråga: Vem är Monsieur Bellevier? Britta Röstlund får läsaren att verkligen vilja veta det.

Britta Röstlund har låtit berättelsen om de två familjerna och alla förvecklingar dem emellan utspela sig på Boulevard des Batignolles vid foten av Montmartre. Hon ger en doft av ett av många Pariskvarter; kanske inte det som de flesta turister tänker på först när de drömmande förbereder sin resa till den franska huvudstaden. Icke desto mindre en anledning att låta berättelsen stanna i den del av norra Paris där gentrifieringen inte fått fotfäste.

Romanen har också en annan berättelse. Det är en karaktär som beskrivs som  jag som dras in i ett märkligt sammanhang ute i La Défense väster om stan. Ett område som ibland kallats för Paris Manhattan med alla sina skyskrapor; ett modernt område fyllt av stora internationella företag som lagt beslag på hela eller delar av de höga husen.

De båda berättelserna löper parallellt i romanen men mot slutet sker sådant som gör det mysteriösa mer begripligt och får två trådar att tvinnas till en. Det är en spännande roman utan att alls vara fylld av ond bråd död. Den enda som dör är en liten fågel. Hela romanen består av oväntade nya spår i berättelsen. Allt går framåt men inte som läsaren skulle kunna tänka sig. Överraskningsmomenten är många. Och slutet är som sagt överraskande.

Britta Röstlund bor i Paris och kan de områden hon beskriver. Hon har arbetat i stan som journalist i femton år. Hennes debutroman får läsaren att vilja läsa mer av henne och ser helst att hon ägnar det mesta av sin tid åt författarskap. Det är en  laddad berättelse med ett följsamt språk. Jag som har glädjen att känna henne och träffar henne regelbundet under mina besök i Paris kommer i alla fall att säga det till henne när vi ses härnäst.

En restaurangägares röst
En restaurangägares röst 150 150 Tomas Lindbom

Jag har några favoritkrogar i Paris. De tillhör sannerligen inte de exklusiva men de är prisvärda. Ställen dit jag också kan gå ensam, prata med ägaren en stund mellan rätterna. Titta mig omkring och lyssna på de andra gästerna och ibland prata med dem. Precis det man gör på småkrogar.

Häromdagen gick jag till en av dem, hålet i väggen på Rue Jacob i Quartier Latin, Le Torchon som betyder trasa. Vem skulle tro att det serveras anständig mat på ett ställe med ett sådant namn men det gör det faktiskt.

Jag tycker om att växla några ord med servitören som ofta är ägaren på dessa små restauranger. Men på Le Torchon har det inte varit så meningsfullt. Ägaren, en tyst och stillsam man i 50-årsåldern, var aldrig intresserad av längre samtal. Men maten har alltid varit god och för 15 euro får jag tre rätter och lägger jag till 3 euro också ett glas med anständigt vin. Så häromdagen var han som förbytt. Nu sprutade orden ur honom. Han sa att han hade givit upp sin affärsverksamhet med krogen. Sedan början av september är det tomt varje kväll i lokalen. Inga gäster mer. Han skyllde på krisen. “Folk har inte råd. Alla sitter hemma och äter sin tarvliga kost istället”. Jag försökte med att det kanske är terrorismen som skrämmer människor från att komma. “Bah”, stönade han på franskt manér. “De går ju till jobbet. De kan ju bli skjutna i tunnelbanan också”, säger han.

Jag nickade och visade att jag förstod. “Varför fortsätta med restaurang när tiderna är som de är”, fortsatte han.  “Jag kan öppna skomakeri”. “Ja, skor behöver alltid lagas, särskilt i dåliga tider”, svarade jag.

Han gick över till ett annat bord och fortsatte att klaga. Vi var trots allt fem gäster i lokalen. Där satt ett äldre par. De hade beställt in vatten till maten men jag såg hur mannen smög upp en halvliter av något starkt och hällde i glasen till sig och hustrun. Medhavd sprit! Det såg förstås restaurangägaren men han sa ingenting. Hellre två gäster som i alla fall äter än inga alls, lär han ha tänkt.

Jag bad om notan. “Jag är tillbaka i november”, sa jag till honom. “Hoppas ni inte har sålt tills dess.” Det verkade inte längre vara någon fråga. Han hade glömt allt om att sälja och öppna skomakeri. Jag måste nypa mig i armen. Det är så lätt att dras med när fransmän börjar argumentera. Allt låter så trovärdigt. Krisen är total. Inte en gäst på krogen. Jag stänger i morgon. Och så är det mest ett behov av att få avreagera sig lite. Visst är det kris i Frankrike men allt som sägs är inte som det låter. Det kan bara bra att påminna sig om.

Höstbild från Paris
Höstbild från Paris 150 150 Tomas Lindbom

Det är verkligen varmt i Paris. Jag kan inte påminna mig en september med dessa stadiga temperaturer kring 30 grader och däröver. Det är inte obehagligt. Lite fuktigt men inte värre än att jag njuter mer än jag pustar och stånkar när jag tar mig fram i folkvimlet på stans trottoarer.

Jag har alltid tyckt om varma höstkvällar i södra Europa när mörkret faller tidigare men vädret tillåter skönt uteliv på caféer och restauranger. Häromkvällen satte jag mig på ett litet ställe mitt i Marais. Ett eget bord ute. Mörkret föll vid halvniotiden men lämpligt nog fanns det en utomhusbelysning fästad precis ovanför mitt huvud så att jag kunde läsa medan jag åt min middag. Och lyfta blicken hela tiden från tidningen för att se på människorna som gick förbi. Det myllrade av flanörer på denna gågata precis som alla andra i området en sådan kväll.

Paris har gågator idag, särskilt i populära områden som Marais. Affärerna har öppet sent, omgivna av restauranger och caféer. På gatstumpen där jag befann mig denna kväll, kanske 50 meter, räknade jag in två restauranger, en glassbutik, en liten speceriaffär med frukt- och grönsaksståndet på trottoaren, en lokalteater, en bokhandel med gay och lesbisk litteratur och som enda tråkiga undantag, en klädaffär med normala öppettider. Och går jag runt hörnet har jag fyra restauranger och en bar som också fungerar som bokhandel. Därinne runt bardisken sitter män och kvinnor som söker upprätthålla bilden av det intellektuella Paris, bläddrar förstrött i de böcker av djupsinniga författare som finns i hyllorna men koncentrerar sig mer på drinkarna som serveras.

Jag går själv hem och lägger mig. Sover med öppna fönster men det spelar ingen roll. Det är lika varmt ute som inne. Ändå njuter jag. Några höstdagar i Paris som är som högsommar. Det kan jag leva länge på.

Francois Hollande startar sin valrörelse
Francois Hollande startar sin valrörelse 150 150 Tomas Lindbom

Francois Hollande befinner sig i botten i alla opinionsmätningar men det hindrar inte att han nu på allvar inleder sin valrörelse. Utan att säga att han kandiderar men indirekt genom att tala om vad han gjort och vad han vill göra för Frankrike.

En bild i Le Monde är ändå avslöjande när han håller sitt första större tal efter sommaren. Bilden visar första raden av honoratiores som står upp och applåderar presidenten sedan han talat färdigt över ämnet Demokratin mot terrorismen. De kommer alla från regeringen – utom en som är partiets generalsekreterare.  Regeringen består av lika många män som kvinnor, trettioåtta ministrar totalt. Totalt på bilden ser jag fjorton ministrar varav bara en kvinna, utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem. Så ser det ut. En jämställd regering har ett a-lag och ett b-lag. Premiärministern, utrikesministern, finansministern, försvarsministern. Generalsekreteraren i partiet. Alla är de män. Kanske kvinnorna har hållit sig undan. De ville inte delta och smutsa ner sitt namn invid en ledare med så svagt folkligt stöd. Nej, så är det förstås inte. Det är männen som styr, hur jämställd regeringen än är rent numerärt.

Hollandes tal är som franska politikers tal en övning i att formulera vackra fraser på ett retoriskt skickligt sätt. En del av fraserna är i grunden precisa uttryck för djupare värderingar. Andra finns där för att dölja misstag och politiskt-taktiska manövrer.

Låt mig bara citera en mening i Hollandes tal om fransk demokrati. “Vår identitet är vår historia, vår kultur, våra värderingar och vårt sätt att leva” Får jag ta två meningar till? “Identiteten är inte stelnad i tiden, inte ett orörligt fotografi, inte en kontemplation över det förflutna, inte ett halsstarrigt forskande efter våra rötter för att ta reda på i vilken utsträckning vi är fransmän. Identiteten är i ständig utveckling. Frankrike är mer än en identitet; det är en idé, ett projekt, en ambition som gör Frankrike till ett unikt land.”

En skeptiker kan möjligen fråga vad detta ordsvall tjänar till. Det är i någon mening en markering av Hollande att han inte vill skrämma medborgarna med ens minsta antydan till postmodernism eller andra förändringar av invanda mönster i den franska kulturen. Det är knappast heller ett tal till den muslimske medborgaren i någon av Paris fattigare förorter. Han riktar sig snarare mot högern och Nationella fronten som skulle spetsat till beskrivningen av identiteten. Gjort den mer fransk och mer förankrad i historia och kultur.

Skillnaderna kan vara svåra att upptäcka. Det väsentliga är att Hollande slår fast att den demokratiska modellen är svaret på hoten från terroristerna. Det är inte genom att anamma samma auktoritära och våldsbejakande metoder som islamisterna företräder som Frankrike vinner slaget mot terrorismen.

De fjorton männen och den enda kvinnan på första raden applåderar Hollande på bilden. I verkligheten är de flesta av dessa ministrar rejält trötta på sin ledare. De oroar sig för hur det ska gå om han gör verklighet av sin ambition att ställa upp en gång till i ett presidentval. De applåderar snällt men i realiteten lär de  två sina händer, särskilt generalsekreteraren i partiet. Konstaterar att Hollande ändå gör som han vill. Bestämmer han sig för att ställa upp i partiets primärval i januari 2017 lär det bli svårt att hindra honom. Däremot är det sannolikt att de väljare som röstar i  primärvalet inte väljer Hollande som partiets presidentkandidat. Det vore i så fall en fullständig katastrof för partiet.

  • 1
  • 2