juni 2017

En av de stora stötestenarna under Francois Hollandes regeringstid, arbetsrätten, kommer omedelbart upp som tung politisk fråga under Emmanuel Macrons styre. Han har nu genom sin premiärminister Edouard Philippe och arbetsmarknadsminister Muriel Pénicaud redovisat huvuddragen i reformen. Den går längre i riktning mot förhandlingar mellan arbetsgivarna och de anställda och flyttar ner beslutsprocessen ännu mer mot företagsnivå från avtal på nationell nivå och branschnivå.

Emmanuel Macaron lär få en stor majoritet i den nyvalda nationalförsamlingen. Fransmännen väljer i två omgångar, dels nu på söndag och dels i en andra omgång följande söndag. Med stöd av en stark majoritet och med en försvagad parlamentarisk vänster genomför han den reform som Hollande aldrig riktigt mäktade med. Det blev en halvmesyr av förslaget till ny arbetsrättslag och samtidigt fördjupades sprickan inom vänstern i sådan omfattning att den nu bland annat har kluvit Socialistpartiet i minst två delar.

Macron lägger ett förslag som alltså går längre än la loi El Khomri som den senaste lagen kallats efter namnet på arbetsmarknadsministern Myriam El Khomri. Den stora stötestenen i hela reformprojektet har varit förslaget att låta arbetsmarknaden styras mer av avtal mellan arbetsmarknadens parter och av att låta fler avtal fattas på företagsnivå, där avtal på branschnivå i viss mening kan upphävas. I El Khomri-lagen kunde avtal på företagsnivå gälla för frågor om arbetstiden; öka den från 35-timmarsvecka beroende på företagens behov av arbetskraft. Nu vill Macron utvidga samma modell till i princip alla frågor som rör arbetsrätten; inte minst regler för korttids- och visstidsanställningar för att ta ett exempel.

Oron är stor bland de fackliga företrädarna för att små företags anställda inte kan hävda sig i ett avtal med arbetsgivaren eftersom det inte finns fackliga företrädare på små arbetsplatser. Andelen fackligt anslutna är låg i Frankrike, under tio procent, och särskilt låg inom den privata sektorn. Det är en berättigad oro. Det är ju möjligt att lagen kommer att skydda anställda på mindre och medelstora företag och där låta branschavtalen gälla i alla lägen. Oavsett hur det blir till slut kommer Macron att driva en linje som tvingar  facken på reträtt. Hans världsbild av en framtida arbetsmarknad handlar snarare om annat. Han tänker sig en framtid där företagen odlar teambuilding, ger de anställda mer medinflytande. Han hoppas på en arbetsmarknad präglad av flexibilitet och rörlighet som gynnar företagen och en arbetsmarknad där folk har ett bra socialt nätverk, bättre arbetslöshetsförsäkringar, bättre fortbildning men inställda på att flytta mellan olika jobb och mellan anställningar och eget företagande under sin livstid.

Macron är en främmande fågel i sin syn på arbetsmarknaden och dess villkor. Många säger att hans vision liknar den skandinaviska, möjligen mer den danska än den svenska. Egentligen utvecklar han den linje som började under Hollandes år vid makten. Macron själv var ju som ekonomiminister  i högsta grad delaktig i de reformer på området som genomfördes 2014-16. Frankrike har en annan tradition. Landet tänker mer i termer av lagar och förordningar. Folket litar inte på arbetsgivarna i samma omfattning. Avtal istället för förordningar och regler uppfattas ofta som sämre. De fackliga organisationerna inser också att deras makt håller på att inskränkas. Det krävs en oerhörd förändring av både synsätt och metod hos inte minst de gamla kommunistiska facken för att kunna spela en roll på en arbetsmarknad som ritas av Emmanuel Macron. Han är på detta område för facken ett större hot än alla andra politiker från vänster till höger.

Macron har nu bråttom och kommer att följa en tidsplan som driver igenom nya lagar tidigt i höst efter samråd med fack och andra berörda. Han kommer dessutom att genomföra lagarna genom så kallad ordonnance. Det innebär att parlamentet ger honom och regeringen rätt att genomföra lagarna utan omröstning. Parlamentet ger ett carte blanche i förväg. Den här typen av beslut är ett exempel på den makt som presidenten och regeringen har i den femte republikens konstitution. Den används oftare än som framgår i debatten. Alla presidenter gör så men i detta fall är det utmanande för den vänster som ser just arbetsrättsreformen som den mest olyckliga av alla reformförslag som nu ska behandlas. Ingen betvivlar att Macron inte skulle få igenom reformen men ingen tror heller att det kommer att ske utan upprörda känslor och hård debatt. Den debatten kommer dock inte att ske i parlamentet utan på gatan. Räkna med en het höst kring arbetsrätten.

Alla undersökningar tyder på att Emmanuel Macrons rörelse La République en Marche! går mot en storseger i kommande val till nationalförsamlingen, den direktvalda folkförsamlingen i det franska parlamentet. LRM kan få så många som 425 av 577 ledamöter i nationalförsamlingen, en siffra som var otänkbar för bara några veckor sedan. De franska väljarna men också en del av  rörelsens politiska motståndare är beredda att ge den nyvalde presidenten åtminstone inledningsvis det stöd han behöver för att regera framgångsrikt.

Om en vecka går fransmännen till valurnorna igen. En lång valrörelse som började med Republikanernas primärval i november förra året och som nu avslutas med val i två omgångar till nationalförsamlingen. Ja, det har varit en höst, vinter, vår och sommar med osedvanligt höga politiska temperaturer även med franska mått mätt. Det är rimligt att många väljare känner en viss trötthet inför de politiska frågorna. Kanske är det så att många nu under de två kommande söndagarna lägger sina röster på Macrons rörelse för att ge den politiska ledningen i Elyséepalatser en period av stabilitet och möjlighet att utöva sina maktbefogenheter. Så att väljarna åtminstone kan få ta semester utan att bekymra sig för rikets affärer.

Emmanuel Macaron har dessutom visat prov på ledaregenskaper under sina första veckor som president och minst sagt imponerat på såväl väljare som politiska motståndare och media. Macron har till skillnad från Hollande 2012 rivstartat med tydliga framträdanden på den internationella scenen. Det är lätt att se att många fransmän njuter av att se sin president knäcka Donald Trump i handhälsningsceremonin och bräda Vladimir Putin i politisk tuffhet under deras gemensamma presskonferens i slottet i Versailles.

Valprognoserna pekar på en stor seger för La République en Marche!. Med all sannolikhet får rörelsen absolut majoritet i nationalförsamlingen. Ändå ska det göras klart att LRM i mätningarna bara har drygt 30 procent av väljarstödet. Det är valsystemet med majoritetsval som ger detta kraftiga utslag. Och det faktum att de gamla partierna, Socialistpartiet och Republikanerna, är i kris.

Socialistpartiet är mest i kris av alla. PS riskerar att bli helt utraderat i den nya nationalförsamlingen. Risken finns att partiet bara får runt ett tiotal ledamöter men att partiet dessutom inte stöds av fler än 6-7 procent av väljarkåren. Det är en helt öppen fråga hur detta sargade parti ska överleva efter valet. Partistöden till partier i nationalförsamlingen beräknas per antal ledamöter och uppgår till  37 000 euro per ledamot och år. Dessutom får varje parti 1,42 € per röst i valet multiplicerat med fem år; en normal valperiod. Att gå från nuvarande cirka 285 ledamöter till 10 och från drygt  10 miljoner röster 2012 till avsevärt färre 2017 innebär förstås en oerhörd ekonomisk smäll. Vilka nedskärningar måste inte göras i partiets kansliapparat! Kan PS behålla sitt stora hus på fashionabla Rue Solférino nära nationalförsamlingens lokaler i Palais Bourbon vid Concordeplatsen?

Republikanerna befinner sig också i kris även om detta parti sannolikt blir det största oppositionspartiet. Här ställs frågan hur många av dess ledare och valda i den nya nationalförsamlingen som kommer att välja att ansluta sig mer eller mindre öppet till Macrons majoritet. Hur många av ledamöterna som väljs in som republikaner kommer att driva oppositionspolitik? Risken är överhängande även för detta parti att hamna i ett totalt sammanbrott. I varje fall kommer partiet att vara mindre till antal och bestå av färre politiska ledare av betydelse i sina led.

Emmanuel Macron har på kort tid ritat om den politiska spelplanen. Före presidentvalet sa många att han saknade profil och att hans program var luddigt. Hur ska då hans otvetydiga framgångar förklaras? De två gamla partierna rasar mer eller mindre ihop för att en ung, oerfaren lycksökare utan politiskt program råkar ställa upp i ett presidentval? Det. går inte längre att driva den argumentationen. Det går att skylla på att medierna lyfter fram honom och att han som person lyckas förföra väljarna på ett oanständigt sätt. Inte ens de argumenten bär särskilt långt. Den gamla politiska kasten i Frankrike har förlorat sin trovärdighet och det har gått förvånande snabbt och enkelt. Förutom Macron är det Jean-Luc Mélenchon med sin nya rörelse La France insoumise som stärkt sin ställning och Nationella fronten som ändå siffermässigt bibehållit en stark position. De gamla traditionella partierna har varit de stora förlorarna.

De franska politiska affärerna går ingen förbi. De är många. Blir omskrivna, leder till grundliga rättsliga undersökningar, ibland till rättegång. Nästan alla avskrivs till slut. En frustrerad allmänhet iakttar alla dessa spektakel. Förr ofta med intresse, upprördhet, med ironiska kommentarer men till slut med en axelryckning som tecken på uppgivenhet. Franska politiker skor sig på systemet och det är inget vi vanliga medborgare kan göra mycket åt, har de flesta fransmän verkat tycka och tänka.

Under de senaste åren har attityden förändrats. Politikerna själva har börjat ägna sig åt viss självsanering och väljarna överser i allt mindre grad med de juridiska och moraliska övertrampen. Nu kräver de flesta att lagar ska skärpas och att moraliska övertramp också ska beivras.

Emmanuel Macaron förklarade i valrörelsen att han skulle ta itu med omoralen i politiken som den första åtgärden som nyvald president. Hans val av Francois Bayrou som justitieminister innebar också ett symboliskt tecken om att frågan var av högsta prioritet. Bayrou har under alla år gjort sig känd för att kräva en sanering av tvivelaktiga affärer inom det  politiska livet.

Macron gick så långt i sin granskning av de blivande ministrarna i regeringen att han dröjde ett dygn längre än planerat med att presentera dem och därmed samtidigt tvingades flytta den första regeringskonseljen från en onsdag till en torsdag. Alla ministrar skulle verkligen i grunden granskas så att inga obehagligheter framkom. Inga sexskandaler i garderoben eller tvivelaktiga ekonomiska affärer i gången tid.

Det dröjde en vecka och så kom det första avslöjandet. Veckotidningen Le Canard enchaîné släppte nyheten att Richard Ferrand, nyutnämnd minister för regionalpolitisk samordning, ägnat sig åt diverse märkliga affärer mellan det försäkringsbolag i Bretagne, där han varit vd fram till 2012, och personer i sin omgivning, bland annat sin före detta hustru och nuvarande sambo. Det har rört sig om avtal och  transaktioner som förefaller på ett tveksamt sätt gynnat hans nära släktingar. Nepotism av klassiskt slag.

Detta kom alltså inte fram i granskningen före utnämningen av ministern i fråga. En rättsprövning har nu inletts för att granska Ferrands affärer men ingen lär bli förvånad om undersökningen så småningom kommer att läggas ner i brist på bevis.

Richard Ferrand, tidigare ledamot för Socialistpartiet i nationalförsamlingen, förklarar att han är oskyldig och tänker inte avgå. Men anklagelserna är ändå starka och framförallt vilar en moralisk dom över hans beteende. Macron är angelägen att politiker i ledande ställning ska vara moraliskt fläckfria. Hans minister var en av de första som anslöt sig till En Marche! och en av de trognaste. Det lär bli smärtsamt för den nyvalde presidenten att nu hålla i skaftet och göra sig av med sin trogne vän. Sannolikt har han inget val.

Marielle de Sarnez, nya Europaministern och tidigare ledamot av Europaparlamentet, har också kommit i skottgluggen. Hon har de rättsliga myndigheternas ögon på sig för misstanken att hon utnyttjat skattepengar för att ersätta en person som personlig sekreterare i Europaparlamentet för fiktiva arbetsuppgifter. Det är samma typ av anklagelser som riktats mot Republikanernas presidentkandidat Francois Fillon som anklagas för att ha betalat sin hustru flera miljoner kronor som politisk sekreterare utan att hon ska ha utfört arbetsuppgifter i en omfattning som motsvarade lönen.

Vad säger då den nye justitieministern Francois Bayrou? Han har ju ställt krav på Macron att vara särskilt noggrann med den moraliska granskningen av regeringens ledamöter. Han lär till och med ha ställt denna granskning som ett krav för att själv vilja ingå i regeringen. I morgon kommer han att presentera ett lagförslag som lär kraftigt skärpa kraven på folkvalda politiker i moraliskt avseende. Däremot har han inte sagt något om affären Ferrand som nu pågått i fjorton dagar. Och vad som är minst lika anmärkningsvärt: Han har heller inte sagt något om affären Marielle de Sarnez. Denna kvinna står Bayrou närmare än de flesta. Hon tillhör samma lilla parti, MoDem, och har i många år varit hans högra hand.

Macron och Bayrou är tysta som möss. Samtidigt fylls tv-kanalerna och tidningssidorna av analyser och spekulationer i ämnet. Moralen skulle lyftas till att bli den första viktiga frågan efter Macrons valseger. Det var väl inte på det här sättet som frågan skulle landa i mediernas rapportering?