Monthly Archives :

december 2017

D´Ormesson och Hallyday – två ikoner döda samma dag
D´Ormesson och Hallyday – två ikoner döda samma dag 150 150 Tomas Lindbom

Den 5 december i år var en sorgens dag för Frankrike. Denna helt vanliga tisdag mot slutet av året dog två av landets mest älskade och respekterade kulturpersonligheter. Tidningsmannen, författaren och ledamoten av franska akademien, Jean d ´Ormesson och rockikonen Johnny Hallyday. Båda var stora personligheter men populärkulturen slår ut finkulturen. Det mesta utrymmet i medierna och i människornas hjärtan tog ändå den senare.

Jean d´Ormessons liv var sällsynt rikt och mångfacetterat, kan man ana. Som diplomatson reste han redan i sin barndom. Som en del av den exklusiva adliga överklassen föddes han in i livet med alla privilegier som tänkas kan. Dessutom var han eller blev kanske genom sin bakgrund en lysande stjärna som berörde och förförde människor genom sin närvaro och sina texter. Politisk i rollen som chefredaktör på högertidningen Le Figaro. Litterär och kulturell genom sina romaner som brottades med de existentiella frågorna. Som ständig gäst i de litterära programmen i tv genom decennier utvecklade han begrepp som nöje i förhållande till lycka. Han uttalade sig om kärlekens väsen men också om smärta och förtvivlan. Allt hade han en tanke kring; alltid iklädd oklanderliga kostymer och välkammad och välrakad. Också välartad och förtjusande som det anstår en man ur den högsta och skyddade societeten. Och vad visste han? Förmodligen mer än hans kritiker som stördes av hans självklara uppenbarelse. Han var förstås ingen anhängare av modern radikal identitetspolitik. Han trodde han kunde uttrycka uppfattningar också om miljöer som han aldrig i grunden levt i; fattigdomens och underordningens världar. Men han analyserade allt med en visdom som ändå imponerade. Och vem vill inte bli behandlad med respekt och som en vän till honom sa: Han lyssnade alltid och på alla han mötte.

Johnny Hallyday var hans motpol i vissa avseenden, inte i andra. Lika stor i anden som d ´Ormesson men älskad av fler. Gav röst åt en ny generation i Frankrike som växte upp på 60-talet och som sökte sig mot den anglosaxiska världen utan att ha möjligheten att förstå engelska. Skolundervisningen i språk på den tiden i Frankrike var mer än usel och tv stoppade alla sändningar där det förekom engelska. Amerikanska filmer dubbades till franska, skådespelare läste – och läser än i dag – utländska politikers uttalanden. Donald Trump talar franska i de franska nyhetsprogrammen.

Johnny Hallyday gav den nya generationen all rock som fanns med rätt sound men med franska texter. Han var amerikan men talade franska. Vilken lycka och vilken kärlek som uppstod mellan fransmännen och honom! En rockartist som var större än någon annan artist i landet men nästan helt okänd utanför gränserna. Varför skulle en svensk lyssna på en rockartist som sjunger amerikanskt på franska? L´Obs, en av nyhetstidningarna med veckoutgivning, ägnade sidorna 22-76 i sitt nummer den 9 december  åt honom exklusivt. De andra sidorna var bara lite krafs i marginalen om vad som hänt under den gångna veckan inom politik och kultur.

Johnny Hallyday sjöng med egen röst. Han var inte bara en kopia av James Dean eller Elvis Presley. Han var djupt kopplad till USA. En journalist uttryckte det så här: Hallyday hade enligt födelseattesten sitt ursprung i Paris men egentligen var han född i staten Oklahoma mellan Texas och Missouri. Där fanns hans själ och sanna ursprung.

D´Ormesson och Hallyday gör att människor kommer att minnas 2017. En lärd ädling som vårdade det franska språket och deltog engagerat i akademiens ständiga arbete med att bevara och utveckla det. Hallyday vårdade det franska in i moderniteten och i skapandet av den speciella tonårskulturen som kom med rockens generation. Läsa d´Ormesson och lyssna till Hallyday – det gör man i Frankrike. Som mycket annat går det genuint franska inte på export.

En god jul för Macron
En god jul för Macron 150 150 Tomas Lindbom

Emmanuel Macron kommer att nu ta några dagars ledighet från sitt intensiva uppdrag som president. Han åker på skidsemester men lär snart vara tillbaka i Paris. En man som sover tre timmar om dygnet och arbetar resten av tiden lär inte vila på hanen i mellandagarna. Som brukligt är kommer han förmodligen att hålla ett nyårstal till franska folket även om ett sådant ännu inte är tillkännagivet.

Olyckskorparna kraxade i somras när Macrons popularitetssiffror sjönk till nivåer som till och med låg under Francois Hollandes vid samma period fem år tidigare. Macron tog också några felsteg som fick många att uppfatta honom som en kall och distanserad president. Uttrycket le président des riches etsade sig då fast i medvetandet hos många. Det var också en smekmånadsperiod för Jean-Luc Mélenchon och hans nya rörelse La France Insoumise som utan konkurrens framstod som den enda trovärdiga oppositionen. Mélenchons budskap var självklart: Macrons era skulle innebära ökade sociala orättvisor på en rad områden; sämre löneutveckling för de sämst ställda och osäkrare ställning för arbetare och lägre medelklass på arbetsmarknaden.

Nu ett halvår senare är Macrons popularitetssiffror höga, påfallande höga också i jämförelse med tidigare presidenter vid samma tid. Nu i jultid säger sig 54 procent av franska folket vara tillfredsställt med sin presidents sätt att regera. Arbetsrättslagarna har genomförts utan större knot. Hans utrikes- och försvarspolitik gillas. Fransmännen är inte så störda över det majestätiska i presidentens sätt att regera. Snarare trivs många bättre med en president som är huvudet högre än de själva – om hen lyckas i sitt värv – än en normal president som Hollande vill framställa sig som.

Edouard Philippe, landets premiärminister, är också populär och det är än mer anmärkningsvärt. President och premiärminister brukar vara som kommunicerande kärl i opinionen. Om en av dem är populär drabbas den andra.

Philippe har haft en trogen majoritet att luta sig emot i nationalförsamlingen. La République en Marche! röstar snällt med regeringens förslag. Häromdagen reste sig en ledamot från detta parti i kammaren och angrep det regeringsförslag kring invandrings- och asylpolitiken som nu börjar bli känt. Kanske ett första tecken på att vänsterflygeln inom LRM 2018 kommer att ha synpunkter på att Macron tenderar till att snarare flörta med högern än vänstern i sin politiska gärning. Hans inrikesminister Gérard Collomb kommer visserligen från Socialistpartiet men är en hårding i migrationsfrågor, lik Manuel Valls i den gamla socialistregeringen.

Allt tyder ändå på att Macron inte kommer att riskera någonting i migrationsfrågan. Folkopinionen är tydligt förankrad i en position som kan betecknas som invandrings- och flyktingfientlig och Macron vet också att han inte kan övertyga EU om en radikalt annan linje än som varit förhärskande under senare år. Delar av vänstern och ett antal organisationer inom det civila samhället väger lätt i det sammanhanget.

Macron fortsätter att fascinera alla bedömare  i Frankrike i förmågan att strategiskt utmanövrera alla sina motståndare. De faller som käglor till höger och vänster. Det finns bedömare som nu menar att större delen av Republikanerna (det klassiska högerpartiet) kommer att slutligen brytas sönder i några delar och att bara den högre delen av detta parti lever vidare med sin nye ledare Laurent Wauquiez. Det innebär att regeringsmajoriteten mycket väl kan utökas med ytterligare ett femtiotal ledamöter under 2018. Socialistpartiet är så svagt att även om det går i klar opposition mot regeringen, vilket hittills inte varit fallet.  kommer dess inflytande att vara högst obetydligt.

Macron kan i så fall räkna med ren opposition från två flanker men av grupperingar som normalt inte är regeringsfähiga i landet; Nationella fronten och Mélenchons rörelse La France Insoumise. Om vi lägger till Wauquiez krympta högerparti Republikanerna kommer ändå inte oppositionen upp till mer än högst hundrafemtio ledamöter mot en utvidgad majoritet på över fyrahundra. En opposition som dessutom är svårt splittrad mellan en extremvänster och en extremhöger.

Fransk politik är alltid oförutsägbar. Det ska sägas. Ett par oväntade händelser i början av nästa år och vi kan ha uppror och upplopp på gatorna och strejker på arbetsplatserna och i skolorna. Då får Macron som alla presidenter tidigare föra kampen mot gator och torg, mot olika skrån och organisationer i samhället eller mot facken och löntagare på stora industrier. Just nu finns inga sådana tecken i skyn. Emmanuel Macron kan ta sitt jullov med en känsla av lugn och tillfredställelse. Hans projekt att förändra Frankrike håller för närvarande tidsplanen ganska bra.

Georges Clemenceau inspirerar än
Georges Clemenceau inspirerar än 150 150 Tomas Lindbom

Gammelgubbarna lever än. Inte minst i Frankrike där historiens hjältar spelar roll för nutida generationer. Det är svårt då att gå runt även en politiker som varit död i nästan hundra år och hade valrossmustasch. Så var fallet med Georges Clemenceau, född redan 1841 men med en långsam mognadsprocess. Hans mest omtalade insats i den franska politiken var som premiärminister under det sista av de fyra åren under första världskriget, nämligen för exakt hundra år sedan. Hans insats för att vända kriget mot Tyskland var inte oviktig. Clemenceaus politiska filosofi har också inspirerat politiska ledare in i våra dagar.

Jag har precis läst Mats Krantz biografi Den franske tigern (Carlssons Bokförlag 2016) över denne märklige statsman. Det är en ambitiös genomlysning av personen och hans verk. Det blir samtidigt en repetition av främst de tysk-franska relationerna från Napoleon III:s krig mot preussarna 1870-71, pariskommunens proletära uppror 1871 och första världskriget där också England och USA stod på Frankrikes sida mot tyskarna.

Georges Clemenceau var läkarson från det fattiga Vendée vid Atlantkusten. Han utbildade sig själv till läkare men verkade ha varit en rätt usel sådan. Lyckligtvis kom han tidigt in i politiken och spelade en roll som vänsterman i Pariskommunens uppror. Dock aldrig revolutionär socialist och med åren alltmer reformistisk och mer av en företrädare för en radikal icke-socialistisk linje i politiska frågor.

Han kom in i parlamentet utan att spela någon avgörande roll och blev minister först 1906, då vid 65 års ålder. Ändå hade han inte nått toppen av sin karriär. Det gjorde han när President Raymond Poincaré motvilligt utsåg honom till premiärminister i första världskrigets slutskede. Då hade Clemenceau hunnit bli 76 år. Många var de inom ententen som förberedde sig på att gå in i fredsförhandlingar när Clemenceau drev igenom en fortsättning av kriget och ett slut som tvingade tyskarna att bland annat lämna tillbaka Alsace och Lorraine och betala ett stort krigsskadestånd till segrarmakterna. Ett krigsskadestånd vars storlek för övrigt biografins författare menar att Clemenceau ansåg för högt.

Det var en hårdför man som under de senare åren bemästrade en sviktande hälsa med sträng diet – två ägg till middag – och med ett påtagligt ensamt och stilla liv utanför politiken. All kraft gick under de åren till att strida för sin politik mot parlament och även politiker i regeringen, inte minst President Poincaré som hatade Clemenceau och som Clemenceau hatade minst lika mycket tillbaka. Mats Krantz citerar bland annat ur Poincarés memoarer där han beskriver Clemenceau på följande sätt: “Likgiltig, våldsam, galen, fåfäng, fräck, hemsk, lättsinnig, döv, fysiskt och intellektuellt oförmögen att resonera, att reflektera, att följa en diskussion. Det är en dåre som landet har gjort till en Gud.” Clemenceau var minst lika välformulerad och elak. Han fick därför många ovänner och hade vänner som svårligen kunde samarbeta med honom.

Trots allt detta var Georges Clemenceau en betydande man och politiker och är i högsta dra ihågkommen i dagens Frankrike. En av hans lärjungar är Manuel Valls, premiärminister under två år i Francois Hollandes regering. Hans mer socialliberala form av fransk socialism knyter an till Clemenceau där andra socialistpolitiker snarare haft Jean Jaurès som förebild.

Clemenceau bodde under många år i en lägenhet på 8, rue Benjamin Franklin i 16:e arrondissemanget, nära Eiffeltornet och Trocaderoplatsen i västra Paris. Han dog också i detta sitt hem år 1929. Hans lägenhet står i dag som museum öppet för allmänheten.

 

Bilden av Macron i Sverige
Bilden av Macron i Sverige 150 150 Tomas Lindbom

Västvärlden befinner sig i ett omvälvande skede genom flera ledarkriser. Donald Trump och Vladimir Putin tvingar Europa och för den delen också USA att reflektera över vissa oroande förändringar i maktbalansen i Europa och dess omvärld. Den politiska krisen i Tyskland spelar roll för ledarskapet i Europa. Emmanuel Macron stiger fram som en tydlig pretendent för rollen som EU:s informella ledare.

Den svenska synen på Macron formas. Företrädare för de olika politiska partierna ser gärna att de kan solidarisera sig med honom. Det är aldrig fel för ett litet land att hålla sig väl och komma bra överens med en stormakts ledare. Om nu Macron tar rollen som västvärldens mest kraftfulla, kompetenta och åsiktsmässigt mest sympatiska ledare så varför inte.

Stefan Löfvén sa efter ett möte med Macron i Paris i höstas att de båda länderna Frankrike och Sverige inte på lång tid stått så nära varandra. Andra företrädare för regeringen uttrycker sig välvilligt om honom. Jag tolkar att det till exempel gäller Ann Linde men också Margot Wallström.

Det finns skäl till att en del socialdemokrater hälsar Macrons intåg på den stora europeiska scenen med glädje, om än dämpad och försiktig. Den mer EU-vänliga delen av regeringen och socialdemokratin anar att Macrons starka engagemang i EU-frågan kan skapa sprickor inom det egna partiet men också kan tvinga fram förändringar av den svenska EU-politiken. Sverige skulle behöva ta flera steg mot ökad medverkan i EU-samarbetet och både dela med sig av det sociala perspektivet på EU men också rent allmänt dra nytta av detta samarbete genom att tvingas bli mer europeiskt orienterad och mindre perifer på en rad områden. Sverige har allt att vinna på mer samverkan i Europa när det gäller att utvecklas inom utbildning, miljöarbete, försvar och regler för arbetsmarknaden. På sikt kommer också EMU-samarbetet att bli en viktig fråga för Sverige. Om Macron driver denna union i unionen framåt kanske han också får Sverige att på sikt närma sig den. Har jag fel om jag tror att vissa socialdemokratiska politiker inte tycker så illa om att Macron fungerar som pådrivare för vårt land? Övergång till euro i Sverige är visserligen en omöjlig fråga att ta upp i den allmänna debatten idag men det är inte helt omöjligt att bilden är en annan om några år.

Det finns många frågetecken kring Macrons politik inom Socialdemokratin. Främst beror det på att våra länder historiskt sett skiljer sig så starkt från varandra. Den franska välfärden bygger på lagar, den svenska på avtal mellan arbetetsmarknadens parter. Frankrike har en stormaktstradition. Den är en viktig del av den franska identiteten som ytterligare förstärks  genom den konstitution som ger presidenten en närmast monarkisk status. Frankrike agerar som en stormakt och har också en militär med ambitioner att starta krig om så krävs. Frankrike är också ett starkt centraliserat land utan motsvarighet till det svenska kommunala självstyret. Sverige ligger dessutom i periferin i Europa och många svenskar – sannerligen inte bara socialdemokrater –  tror att detta faktum ger oss ett tillräckligt skydd mot faror. Fransmännen lever varje dag i spänningar mot omvärlden genom sin geografiska och kulturella utsatthet mitt i Europa.

För många politiker inom socialdemokratin är det också problematiskt att det saknas en facklig- politisk samverkan i Frankrike och att Macron allra minst drömmer om att upprätta en sådan. De reformistiska fackliga organisationerna som CFDT vill själva inte ha en samverkan med ett politiskt parti.

Macron anklagas för att driva en antifacklig politik. Det finns dock en invändning mot detta resonemang.  Facklig politik som den bedrivits  i Frankrike har hittills inneburit en bibehållen låsning till en starkt lagreglerad arbetsmarknad. Macron söker stimulera näringslivet i riktningen mot att starta och utveckla företag i en digitaliserad värld. Facken har sin chans att följa med i utvecklingen istället för att söka bromsa den. Vissa fackliga organisationer har den ambitionen medan de gamla kommuniststyrda facken som CGT bygger sin ställning på centralism och hotas – tack och lov – när arbetsmarknaden blir mer flexibel och förändras med nya företagsformer och utvecklade relationer internationellt.

Alliansen vill gärna sluta upp bakom Macron. Men precis som inom Socialdemokratin råder skepsis på sina håll. Liberalerna och Centerpartiet har lättast att bejaka den franske presidentens program. Liberalerna är dessutom det mest EU-vänliga partiet i Sverige. Däremot finns det säkert bland moderater och kristdemokrater ett visst motstånd. Macrons arbete för ett socialare EU möter inte samma positiva reaktioner som inom socialdemokratin. För dessa partier finns det också ett avstånd mellan Macrons tydligt socialliberala linje och särskilt moderaternas tendens att utveckla mer nyliberala tankegångar.

Alla är ändå fascinerade av Macrons briljans och ledarförmåga. Frankrike har inte under femte republikens dagar (sedan 1958) haft en president som förefaller på samma gång så utrikespolitiskt profilerad och samtidigt så inställd på samverkan med andra västländer. Vi minns de Gaulles halsstarriga politik mot Storbritannien, Mitterrand som visserligen var EU-vän men samtidigt en fransk chauvinist. Chirac gjorde sina atomprovsprängningar och störde västopinionen. Varken Sarkozy eller Hollande gjorde annat än tillfälliga inspel på världsscenen. Macron har bara regerat i ett drygt halvår men han gör redan lovvärda försök att ta ledningen i väst med en tydligare formulerad utrikespolitisk vision och han gör det med en ambition som tycks mer inriktad på samverkan med andra länder än tidigare franska presidenter.

Den hårda högern har grepp om Republikanerna
Den hårda högern har grepp om Republikanerna 150 150 Tomas Lindbom

I gårdagens val av ny generalsekreterare hos Republikanerna (LR) segrade som väntat Laurent Wauquiez stort. Han fick närmare bestämt 74,64 procent av rösterna i den första valomgången och valet var därmed avgjort. Valdeltagandet var högre ån väntat. Nästan varannan medlem röstade. Nu har Republikanerna fått en ledare med en skarp högerprofil vilket oroar många av de kända namnen i partiet.

Laurent Wauquiez är obetydligt äldre än Emmanuel Macron. Han är inge duvunge i politiken med ministerposter i Sarkozys regeringar. Han uppfattas ändå av många som ett nytillskott i politiken på toppnivå. Alla kan glömma Sarkozy, Jupé och Fillon. Nu kommer nästa generation i full fart och erövrar topposterna. Wauquiez utmanades också av två yngre partivänner. De hade ingen reell chans att utmana Wauquiez och flera av de mer erfarna inom LR avstod från att ge sig in i partiets interna valrörelse. För de senare var det mer av strategiska skäl. Personer som Francois Baroin och Valérie Pecresse har säkert inte givit upp sina ambitioner men för närvarande var det inte klokt för dem att utmana Wauquiez.

Den nye ledaren för Republikanerna tillhör partiets absoluta högerflygel. Han har inte alltid haft den inriktningen. Tvärtom tillhörde han den sociala grenen av partiet fram till slutet av Sarkozys mandatperiod. Wauquiez lär då ha förstått att hans möjligheter att skaffa sig utrymme i partiet låg i en stark omprofilering av sig själv. Han anade förmodligen redan då att utrymmet i mitten skulle bli för litet. Det var visserligen flera år före Macrons inträde på scenen men visst gjorde Wauquiez taktiskt rätt. I dag måste Republikanerna markera avstånd från Macrons liberala och sociala politik för att inte slukas upp av regeringsmajoriteten eller bli ett uddlöst oppositionsparti. Många av Wauquiez partivänner har redan anslutit sig till Macron och till och med blivit ministrar som exempelvis premiärminister Edouard Philippe och ekonomiministern Bruno Le Marie. Andra har bildat gruppen Agir som sannolikt bryter helt med Republikanerna när nu Wauquiez blivit dess ledare.

Wauquiez har ändå knappast något val. Han måste ge sig in i försöken att bilda ett starkt konservativt parti med stöd av delar av Nationella frontens väljare och alla missnöjda högerväljare som oroas över förlorade katolska och traditionella kulturvärden och inte minst önskar ett Frankrike utan muslimer. Inom sitt eget parti har han också många medlemmar och väljare som är inne på samma linje. För en högerpolitiker finns det fördelar med en oförsonlig identitetspolitik.

Laurent Wauquiez söker nu omforma partiet till ett folkligt förankrat högerparti med udden riktad mot makten och eliten i Paris. Det är tongångar som påminner mycket om Marine Le Pens. Frankrike är fortfarande delat mellan folket i provinsen (=utanför Paris) och den urbana medelklassen och överklassen i Paris. För den äldre generationen av högerpolitiker som alltid levt i de stora våningarna i västra Paris blir partiet alltmer främmande. Och deras företrädare i Sarkozys generation allt mer isolerande i det parti som Wauquiez nu bygger.

Det sker stora förändringar i det franska politiska landskapet. Inom högern inte minst. Det finns anledning att återkomma i denna blogg till detta fenomen. För dagen räcker det med att konstatera att Wauquiez nu tagit makten. Vad som kommer att ske framöver är trots allt inte lätt att förutsäga. Det politiska landskapet ritas nu om hela tiden men om vi får se en mer slutgiltig bild av det under 2018 är inte alls självklart.

  • 1
  • 2