Monthly Archives :

mars 2019

Macron och folkets politiska krav
Macron och folkets politiska krav 150 150 Tomas Lindbom

Det franska folket har under ett par månader bjudits in av President Macron till en stor nationell dialog kring olika samhällsfrågor. En form av direktdemokrati som presidenten introducerat som ett svar på de gula västarnas revolt. Om en vecka avslutas dialogen. Hur kommer han att behandla alla kommentarer som nu flutit in till Elyséepalatset?

Det finns några preliminära siffror på befolkningens engagemang i denna nationella dialog. Det har hållits cirka 8 500 möten i landet där människor fått uttala sin åsikter i politiska frågor och dessa har noterats och skickats in till presidentens kansli. Totalt uppgår antalet förslag till politiska åtgärder till 1,5 miljoner. Någon har till och med räknat fram det totala antalet ord: 67 miljoner.

Några frågor måste ställas. Den första är om denna form av direktdemokrati som nu genomförts runtom i landet blivit lyckad. ‘En procent av befolkningen lär ha deltagit på något sätt i denna dialog. För den politiska makten har den varit lyckat. Under denna period har det öppna upproret i landet lugnats ner. Många medborgare har uppfattat att presidenten sökt hitta en väg till medinflytande som varit mer konstruktiv än de demonstrationer som upprepats i flera franska städer lördag efter lördag. Macron må ha en ärlig vilja att lyssna på sitt folk men han har i alla händelser skapat en lugnare atmosfär i sitt land genom dessa samtal. Denna lördag demonstrerade 7 000 gula västar och den siffran ska jämföras med 280 000 under de första veckorna.

Macron har själv varit ute på dialogmöten ett tiotal gånger och lyssnat på medborgare och förtroendevalda i olika delar av landet. Varje möte har pågått mellan fyra och sex timmar. Han har ansträngt sig att lyssna även om han ibland haft svårt att tygla sitt behov av att själv lägga till rätta. Uppenbarligen har dessa möten stärkt hans ställning som också visat sig i ett höjt opinionsstöd för honom.

Blev dialogen lyckad för medborgarna? Den frågan måste kopplas till en annan fråga, nämligen vad som kommer att hända när dialogen avslutas om en vecka. Det råder ingen tvekan om att många människor givit många svar på olika frågor. En central fråga för fransmännen handlar om skatter. Emmanuel Macron har i princip sagt att han inte tänker återinföra förmögenhetsskatten. Det kommer att reta många väljare som kommer att se hans hårdnackade inställning som ett bevis på att han föredrar bankdirektörer framför vanligt folk. Han vet att han skulle skapa minst lika stor besvikelse om han gick ifrån sitt löfte på den punkten. Han behöver fortsatt stödet från den övre medelklass och överklass som absolut inte vill se någon skatt på kapitalet.

Hela skattesystemet i Frankrike är ett lapptäcke med tusentals olika regler och undantag. Rycker han i en tåt så tillfredsställer han vissa men gör sannolikt fler missnöjda. Han lär försöka genomföra vissa skattereformer som symboliskt verkar i riktning mot ökad rättvisa men ändå inte retar upp dem som sitter med högre inkomster. Han vet också att den delen av befolkningen som kräver högre skatter för de rika och lägre för de fattiga utgår från ett strikt rättviseperspektiv. Macron som styr ett stort land i EU med en marknadsliberal agenda måste bedöma skattepolitiken också utifrån andra aspekter.

Det stora problemet med hela dialogen och med direktdemokratin kan formuleras i tre delar. Den första är att människor sällan har ett helhetsperspektiv på ett politiskt ämne som skatterna. Det andra är att olika grupper i samhället har olika intressen och argumenterar utifrån det egna intresset. Och för det tredje: Emmanuel Macron är själv lika bunden som hans väljare. Han är bunden till sina egna väljargrupper i landet och till skilda aktörer globalt.

Emmanuel Macron måste inom rimlig tid ge ett samlat svar på de 1,5 miljoner åtgärdsförslag som kommit till honom från franska folket under den nationella dialogens två månader. Detta svar ska alltså innehålla åtgärder från hans sida som svarar mot de förslag som har ett kraftigt stöd från många deltagare i dialogen. Det blir hans första huvudvärk. Han ska vidare koppla dessa förslag till sin övergripande politiska vision och program för de kommande åren. Och så vill han helst hitta valvinnande förslag som hjälper honom att göra ett bra resultat i EU-valet den 26 maj. Om han klarar detta har han bevisat att han är en skicklig politiker. Hur det än går lär han tveka innan han gör om denna typ av direktdemokratisk dialog.

De gula västarna kommer att genomföra en stor demonstration den 16 mars. De är emot dialogen som sådan. De tror inte på Macrons politik och de vill helst att han tvingas avgå. Ju förr, dess bättre. Kommer de att kunna samla stora skaror på gator och torg den 16 mars? Kommer de att kunna sätta käppar i hjulet för Macron i valkompanjen till EU-parlamentet och blir det en fortsättning av upproret även i vår? Det är frågor som nu ställs och som blir avgörande för hur Macron ska klara fortsättningen av sin presidentperiod.



Mördare och poet
Mördare och poet 150 150 Tomas Lindbom

Det talas om högt tonläge i den svenska politiska debatten. Nja, jämfört med till exempel Frankrike känns våra meningsutbyten ganska milda. Två journalister har kommit ut med en bok med titeln Tueur et le Poète. Det kan översättas med “Mördare och poet”. Boken handlar om Emmanuel Macron.

Det handlar om två erkända och uppskattade journalister, Nicolas Domenach och Maurice Szafran som rör sig i en genre där de kan räkna in många kollegor. Det ligger alltid ett antal böcker om de mest namnkunniga aktuella politikerna på bokhandelsdiskarna. Och bokhandlare finns det gott om i Frankrike. Med fasta bokpriser är det ingen mening med att köpa böcker på internet. Det är alltid samma pris. Och roligare att kunna botanisera i butiken, prata med kunniga expediter och gå på författaraftnar.

Titeln på Domenachs och Szafrans bok som säljer bra – 40 000 exemplar enligt senaste uppgift i tidningen L´Obs – är en hygglig sammanfattning av hur människor ser på den nuvarande presidenten. De flesta är kritiska trots att hans popularitetssiffror gått upp en del under årets första månader. Ungefär trettio procent av väljarna ger honom ändå i huvudsak sitt stöd. Han låg kring tjugo procent i slutet av förra året. Men bilden är ändå densamma.

Macron – en mördare. Det är ju en fruktansvärd beteckning på en man som i många länder utanför Frankrike framstår som kanske den enda ledaren i västvärlden med en öppen och liberal hållning när land efter land får ledare som tillhör nationalistiska partier eller en hård höger. Alla fransmän beskriver honom heller inte på det sättet. Han mördar inte folk men han motarbetar folket. Så säger många. Han tar inte hänsyn till vanliga människors svåra ekonomiska läge. Han har andra allierade; storfinansen och eliten i allmänhet. Han är också så motbjudande i mångas ögon därför att han styr landet som en envåldshärskare. Han utnyttjar konstitutionens stora befogenheter för presidenten att helt enkelt fatta beslut som normalt borde behandlas och röstas om i den lagstiftande församlingen. Han lyssnar ibland på folket men gör det på ett manipulativt sätt. Den stora nationella dialogen som han startade i början av året som en följd av krisen med de gula västarna är ett exempel på att ställa frågor som bara han själva är intresserad av. Han driver sin liberala ekonomiska politik för de rika och struntar helt i hur merparten av fransmännen har det och kommer att få det.

Så tänker verkligen oerhört många fransmän och de tänker inte bara sådana tankar i all stillhet i sina hem under lampans sken. Många är djupt förbittrade, rasande och vill ha honom avsatt. För många fransmän är Macron inkarnationen av allt ont; USA, kapitalism och globalisering, folkförakt, toppstyrning, gynnande av elitens ekonomiska intressen.

Men poeten då? Jo, Domenach och Szafran menar att Macron pendlar mellan att vara bankernas och de ledande klassernas företrädare och den som i sina tal och inte minst i sin bok Revolution som kom ut före valet 2017 lyfter den mänskliga sidan i livet. Han är en humanist med stor kunskap i filosofi och litteratur. Han läser mycket och han låter sig inspireras i sina tankar av den västerländska civilisationens visdom och klokskap. Problemet är att han inte är en hårdför typ som låter sig påverkas av vad han läser utan att han agerar som två karaktärer. Han förvandlas från Dr Jekyll till Mr Hyde. Han går alltså inte att lita på. Han är både skoningslös och inkännande men aldrig samtidigt.

Varannan fransman enligt de senaste opinionsundersökningarna tycker att de gula västarna har gjort sitt och borde sluta demonstrera på lördagarna och fortsätta att utsätta butiker men också enskilda för våld och skadegörelse. Macron har i någon mening vunnit en del av detta slag som han utkämpat mot denna oppositionella rörelse. Men det betyder inte att fransmännen tar honom till sitt hjärta. Tvärtom. Och han lär fortsätta att vara illa omtyckt hos de flesta.

Bilden av Macron som den målas upp i vida kretsar är verkligen så överdriven och så förenklad. Bilden är sann i så måtto att den kan förklaras av de sekellånga sociala motsättningarna i det franska samhället. Macron provocerar också mer än andra ledare. Han har försänkningar i fel miljöer för stora delar av franska folket. Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy vadade i skumma affärer men var grabbar som kunde klappa en åsna på huvudet på den årliga jordbruksmässan så att det såg trivsamt ut. Särskilt Chirac var bra på det. Hollande var en tönt för många och oduglig men ändå en vanligare fransk typ. Antisemitismen som nu sticker fram sitt fula tryne på vissa ställen som i de gula västarnas demonstrationer kan kopplas till Macron. Bilden av juden som inte är lojal mot den franska nationen utan mot en kosmopolitisk konspiration överensstämmer med Macron som dels arbetat i Rotschildbanken och där skaffat sig en rejäl förmögenhet och dels förvarar frihandel och fri rörlighet av människor och tankar. Kopplingen mellan Macron och antisemitism ska inte överdrivas men heller inte underskattas i betydelse. Marine Le Pen och andra som vill stänga gränserna och uttrycker hat mot kapitalismen och migrationen är för många mindre stötande än Macron som försvarar de mänskliga rättigheterna och öppenheten men uppfattas som i någon mening antifransk.

Det går aldrig att skriva samtidshistoria och bli trovärdig. De böcker om Macron som nu ligger ute för försäljning har alla ett närsynt perspektiv, av naturliga skäl. Det ska bli spännande att se hur Macron beskrivs i valrörelsen 2022 och framförallt sedan han avgått. Just nu säljer en bok om honom med titeln “Mördare och poet” riktigt bra.

  • 1
  • 2