Monthly Archives :

april 2019

Macron lovar bättre tider – men håller kalkylen?
Macron lovar bättre tider – men håller kalkylen? 150 150 Tomas Lindbom

Emmauel Macrons presskonferens utvecklade sig som väntat till en maratonföreställning. De snabbaste löparna i ett vanligt maratonlopp brukar klara sträckan på cirka 2 timmar och 10 minuter. Den tiden räckte inte för Macron. Han sprang i mål på tiden 2,25 efter att ha talat i en timme själv och sedan låtit journalisterna ta över med sina frågor. Intressant blev det för den som är intresserad av politisk filosofi och övergripande analyser av samhället. För de vanliga tittarna som kunde följa föreställningen på flera olika tv-kanaler blev det förmodligen segt. Som president ville han inte heller ge alltför många precisa svar på alla de frågor som medborgarna ställt sig och honom i vinter. Konstitutionen i Frankrike ger den rollen till premiärministern och dennes regering.

Ändå måste lyssnaren av presskonferensen tillstå att Macron gjorde många intressanta reflektioner och gav också tydliga övergripande riktlinjer för de kommande åren. Han vill utveckla formerna för demokratin, han vill ge bättre ekonomiska förutsättningar för de yrkesverksamma  genom skattesänkningar för medelklassen och bättre villkor också för pensionärerna. Han vill göra skolan mer jämlik genom att framförallt ge de mindre barnen bättre förutsättningar, bland annat en föreslagen minskning av antalet i elever i klasserna under de första två läsåren. Han betonade vikten av att satsa mer på ett miljö- och klimatarbete inom statens  samtliga verksamhetsområden. Han visade också på vägar för att stärka regionernas ställning i förhållande till staten; mer ansvar men också mer förutsättningar ekonomiskt att styra det regionala och lokala arbetet.

Bakom dessa förslag som inte var rent konkreta men riktningsgivande fanns också tankar på ett mer filosofiskt plan. Han talade om att rättvisefrågan skulle styra presidentens och regeringens arbete. Han talade om människans centrala roll för allt politiskt utvecklingsarbete. Han konstaterade att Frankrike inte bara består av individer utan också av medborgare med ansvar för nationen.

Macrons presskonferens var lika mycket ett linjetal för den andra delen av hans femåriga mandatperiod. Det var påfallande hur mycket han betonade den sociala och egalitära aspekten på sitt politiska uppdrag. Han var angelägen om att visa sympati och hänsyn till alla de fransmän som känt sig glömda under hans första två år vid makten. Frågan är förstås om han dels kommer att hålla fast vid denna hållning och för det andra om människor tror honom. Tv-kanalen France 2 gjorde några snabba reportage direkt efter hans tal och reaktionerna var blandade bland folk på gatan. Mest skeptiska var inte oväntat representanter för de gula västarna som särskilt reagerade över att Macron pekade ut våldstendenserna i vissa av deras lördagsdemonstrationer på senare tid. Många ansåg att hans skattesänkningar och förslaget om indexreglerade pensioner var otillräckliga åtgärder.

En annan sida av Macrons nya agenda är att han inte visar hur han ska finansiera skattesänkningarna och förslagen om att trots allt satsa mer på Frankrike utanför de gynnade storstäderna. Kommer han verkligen att ha råd med dessa regionala satsningar samtidigt som han måste sätta till mer resurser också på traditionella områden inom statens ansvarsområden som polis och säkerhet? Det går inte att undvika misstanken att en hel del av löftena ikväll aldrig kommer att bli verklighet.

Journalisternas frågor var respektfulla. De verkade påverkade av miljön inne i Elyséepalatset med alla ljuskronor i taket. Och sällan såg man en sådan  samstämmighet  vad gäller tillhörighet till samhällets elitskikt som mellan Macron och hans ministrar som satt uppradade längst fram i salen å ena sidan och de 120 ackrediterade journalisterna å den andra. Jag kan bara föreställa mig vilket avstånd som tittare från arbetarklass och lägre medelklass kan ha känt gentemot samtliga som befann sig i konferenssalen i Elyséepalatset. Frankrike är och förblir ett klassamhälle och inga vackra tal eller välvilliga reformer ändrar i grunden på den saken.

 

Ökad köpkraft men…
Ökad köpkraft men… 150 150 Tomas Lindbom

Mitt under påsken med den dagliga påminnelsen om branden i Notre Dame och vinterns sociala konflikt som hänger över landet finns också för fransmännen och president Macron också vissa positiva tecken i skyn, Arbetslösheten har backat någon procent sedan han tog över makten och nu finns också statistik på att köpkraften har ökat rejält under 2018. Kanske är det en ödets ironi att missnöjet ofta tar fart när de värsta nedgången redan varit och vi kan ana om än ännu inte konkret uppleva en uppgång, en väg tillbaka mot ljusare tider.

Frankrikes ekonomiska kris har särskilt varit en kris för medelklassen. Ekonomer beskriver att medelklassen omfattar drygt hälften av befolkningen. Det är de som tjänar motsvarande smic, det vill säga minimilönen på drygt 1 500 euro per månad, och upp till det dubbla. Det är den stora grupp i samhället som mest kan ha känt av standardsänkningen under de senaste åren. Egentligen rör det sig om flera decennier av stadig tillbakagång för stora grupper i landet. Ett år av ökad köpkraft kan inte på långa vägar kompensera för alla förlorade år tillbaka i tiden.

De gula västarnas ilska i vinterns demonstrationer svarar mot det missnöje som denna medelklass känt i ökad utsträckning. Fler och fler hushåll har märkt av kärvare tider genom ökad arbetslöshet. Samhället är också organiserat efter familjen, bland annat gäller ännu sambeskattning i Frankrike, men alltfler par skiljer sig och kostnaderna för att hålla igång splittrade familjer med barn på två ställen ökar påtagligt. Många medelklassfamiljer känner sig tvungna att till exempel ha två bilar för att kunna få det så kallade vardagspusslet att gå ihop.

Det är inte förvånande att reaktionerna från vanliga fransmän är måttligt förtjusta när uppgifterna om ökad köpkraft blir kända. Misstron är stor över att denna ökning av köpkraften i första hand tillfaller de rika. Vissa säger också att skatterna är höga och att det alltid finns för många hål att fylla att en liten ökning av köpkraften inte räcker långt. Inte minst under Francois Hollandes regeringsår steg många skatter för att sedan  låta företagen gynnas i avsikt att stimulera näringslivet och dess förmåga att producera mer, exportera mer och anställa fler.

På torsdag ska Macron enligt uppgifter tala till nationen igen och denna gång om det ämne som var inplanerat i måndags. Macron kommer alltså att tala om den stora dialogen som förts av 1,5 miljoner fransmän under vintern och som alla nu förväntar sig ska utmynna i goda reformer från regeringen. Det kommer inte att räcka för presidenten att tala om glada siffror kring köpkraften. Han måste leverera så mycket mer; sänkta skatter, reformer på miljöområdet som inte innebär ett hot mot glesbygdens folk som behöver bilen och förslag till en billigare offentlig sektor som ändå inte hotar servicen för dem som inte bor i större städer. En majoritet av fransmännen tycker att villkoren socialt och ekonomiskt förvärras och en enstaka siffra som pekar i motsatt riktning kommer inte att påverka deras uppfattning i stort.

Branden i Notre Dame har säkert tonat ner en del av spänningarna i samhället. Avspänningen kan möjligen få en viss påverkan även på lite längre sikt. För många är det nu viktigt att betona det som förenar alla fransmän. Klassmotsättningarna liksom de etniska konflikterna i landet tonas ner i viss grad. Men nästa torsdags tal av Macron kan mycket väl sätta igång en ny våg av missnöje. Motsättningen mellan eliten och folket lever vidare.

 

Notre Dame berör oss alla
Notre Dame berör oss alla 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike är Europas mest sekulariserade land, näst Sverige får vi väl tillägga. Ändå är branden i Notre Dame-katedralen en händelse som berör alla fransmän på ett synnerligen starkt sätt. Mitt i Paris, på en av de två öarna i Seinefloden, har den rest sig sedan 1300-talet när det stod färdig efter två hundra års byggnadsperiod. Katedralen symboliserar Frankrikes historia. När den brinner samlas alla fransmän runt denna symbol, oberoende av deras egen tro, religiös eller sekulär.

Jag satt igår kväll och såg bilderna från den brinnande katedralen på en av de franska nyhetskanalerna. Sms från några fransmän trillade in på min mobil. En fransk judinna och en fransk muslim var förtvivlade. “Jag gråter”, skrev muslimen till mig. Den franska sekulära traditionen innebär att alla i första hand definierar sig som fransmän och sedan efter religiös eller sekulär tillhörighet. “Jag är fransman och muslim” är ett exempel på vad jag kan höra i samtal om fransk identitet. Igår var alla som kände förtvivlan inför händelsen i första hand fransmän.

Frankrike vårdar sin historia och den franska historien är självfallet i hög grad kopplad till kyrkan. Notre Dame fanns under senmedeltiden när landet enades, under det kungliga enväldet på 1600- och 1700-talen och under kejsardömen och de fem republikerna under 1800- och 1900-talen. Precis som katedralen som byggnad har årslagringar och en sammansmältning från olika arkitektoniska epoker så berättar dess historia om en nation i ständig utveckling och omvandling. Den protestantiske kungen Henrik IV  vigdes med sin maka på 1500-talet. Napoleon Bonaparte kröntes till kejsare 1804. En mässa hölls i glädjen över den franska befrielsen 1944 efter landstigningen i Normandie. De två senast avlidna presidenterna, Georges Pompidou och Francois Mitterrand tillägnades minnesgudstjänster i samma katedral. Den har varit plats för så många viktiga händelser i fransk historia.

Nu kommer katedralen att byggas upp igen. Experter tror att det kommer att ta mellan fem och tio år. Trots all förtvivlan vi kan känna över branden kommer händelsen som en signal om nationell samling i ett tillstånd av svår splittring. Samma kväll som katedralen brann skulle President Macron ha hållit sitt tal till nationen med förslag till politiska reformer. Oppositionen hade vässat huggtänderna i god tid före talet och skulle ha attackerat det med våldsam kraft oavsett hans förslag. En majoritet av befolkningen hade sannolikt också varit förnärmad och upprörd. Nya demonstrationer hade kunnat väntas. Frankrike hade fortsatt att vara ett splittrat land. Branden var fasansfull i sig men den fick människor att besinna sig och söka sig mot nationell samling. Det finns mänskliga värden som är överordnade de politiska tvisteämnena.

Jag tror att Frankrike under en period framöver kommer att präglas av mer återhållsamhet i debatten och mer av vilja till försoning. Det är symboliskt att det var en katedral som brann, inte en politisk institution.

 

Våren i Paris
Våren i Paris 150 150 Tomas Lindbom

Det kan vara kallt i Paris på våren. Jag minns en valborgsmässoafton när jag satt på en uteservering i snöglopp med päls och mössa. Sådana upplevelser tillhör ändå undantagen. April är normalt en vårmånad utan bakslag som är fallet i Sverige dessvärre. När jag var ung ledde jag en rad turistresor till den franska huvudstaden och jag minns svenskarnas förväntningar. Körsbärsträden som blommade liksom platanerna. Vackra fransyskor som kom flanerande på boulevarderna, i tunna vårkläder enligt senaste mode. Mina resenärer fick också se och uppleva allt detta. Våren i Paris gav hopp om bättre tider och det gick inte övertyga dem om att september trots allt är en vädersäkrare månad och har så många andra fördelar. Lite färre turister och framförallt parisare som haft semester och återvänt gladare till sinnes och mindre irriterad på turister som går fel och ställer konstiga frågor.

En del svenskar har sagt mig att det moderna Paris är som ett enda museum. Det var elakt sagt. Paris framstår för dem som förstelnat, ett minne från förr och från bättre tider. Jag delar inte den uppfattningen. Det byggs nya hus med spännande arikitektur. Mat serveras från alla världens länder på tusentals olika restauranger. Innerstan är visserligen gentrifierad som i Stockholm men ger ändå intryck av större blandning av kulturer och stilar. många parisare lever huvudsakligen i de kvarter där de bor, bygger sina egna  lokala kommuniteter i en stor stad. Och söker man sig mot periferin av innerstan och till förorterna bubblar det av multikulturella inslag.

Paris är inget museum men har spännande muséer med intressanta utställningar, stora som små. Mina favoriter är impressionistmuséet Musée d´Orsay, en järnvägsstation som är ombyggd till utställningslokal i Tuilerieträdgården, Rodinmuséet med sina skulpturer och Picassomuséet i Marais. Det var tre men jag har egentligen många fler favoriter. Framförallt upptäcker jag ständigt nya.  Vid nästa besök i stan ska jag bege mig till Parc Monceau i västra Paris med sin vackra trädgård och sina byggnader och konstföremål.

Paris är en stad med ett levande teater- och musikliv. Min favorit är filarmonin i norra Paris, den stora konsertlokalen för klassisk musik, ritad av Jean Nouvel. hit kommer de bästa musikerna från hela världen, kväll efter kväll. Och jazz avnjuts bland annat på Duc des Lombards på Boulevard Sebastopol, nära Centre Pompidou, Paris kulturhus.

Jag har ett tips till. Det finns en sajt på svenska,  Kultur i Paris, som uppdateras kontinuerligt och är en suverän guide för en svensk turist på jakt efter olika kulturupplevelser och inte minst restauranger i Paris. Informativ, överskådlig och snyggt designad. Ola Vettergren har skapat denna sajt. Jag har nu lagt in den bland mina tips här i högermarginalen.

När solen går upp i väster
När solen går upp i väster 150 150 Tomas Lindbom

Britta Röstlund överraskade med sin debut 2016. Hennes roman Vid foten av Montmartre översattes och såldes till ett tiotal olika språkområden. Den var lätt, bubblande och rolig att läsa. Nu har hennes andra roman kommit ut, också på Norstedts. Den har titeln Där solen går upp i väster.

Under läsningen känner jag igen den säkra blick  för människor och mänskliga möten som Britta Röstlund visade i sin  debutroman. Jag uppfattar hur hennes blick följer karaktärerna i spåren. Hon finns där för att berätta men utan att tvinga på läsaren sina uppfattningar, sina värderingar. Hon bara förmedlar det som karaktärerna gör på bokens sidor. Karaktärerna lever sina liv. De är viktigare än författaren och viktigare än tidsandan och läsaren också, tycks det mig. Läsarens roll är att följa med i berättelsens vindlande gång. Döden finns där. Människor runtomkring den reagerar på olika sätt och inför varandras reaktioner. Så är det förstås.

Författarens andra roman utgår alltså från döden och har en allvarligare ton än den första. En mor och hennes två barn faller från en klippa invid stranden i en liten by i Bretagne. Deras man och pappa sägs lida av höjdskräck. Var befann han sig egentligen  när mamman och barnen satte sig på den yttersta klippspetsen för att beundra utsikten över havet?  Han fanns i alla fall i närheten när denna fruktansvärda händelse inträffade.Var han inblandad på något sätt? Eller var det självmord eller helt enkelt en olyckshändelse?

Frågan finns kvar i läsarens huvud under läsningens gång. Frågan gnager i sinnet och präglar tolkningen av  händelseförloppet under perioden fram till begravningen. Naturligtvis påverkas alla inblandade av händelsen men också av oklarheten kring omständigheterna. I den lilla byns enda bar skvallras det. En äldre ensam man som bor i ett hus invid klippan berörs i allra högsta grad liksom prästen, poliserna i byn och naturligtvis den överlevande maken och pappan.

Medan jag läser romanen slås jag av författarens respekt för sina karaktärer. Hon är fjärran från att tilldela dem drag som skulle kunna göra dem till the good eller the bad guy. Vi anar hur flera av dem befinner sig så ytterst nära den yttersta kanten på klippan, både bokstavligt och bildligt, och hur nära de är att falla mot döden. Precis som mamman med sina barn. Jag känner av min egen höjdskräck ett antal gånger under läsningen.

Jag fascineras av flera karaktärer men gläds mest åt den äldre mannen, Monsieur Bennet. En riktig surgubbe kan det tyckas, alltid i konflikt med grannarna i byn. Allteftersom berättelsen framskrider får jag ett allt varmare förhållande till honom, hans obändiga kristna tro och traditionella moral, hans hat mot storstaden Paris, hans snikenhet och självupptagenhet. Allt i en så mänsklig förening.

Britta Röstlund bor sedan många år i Paris och hennes första roman utspelade sig också i Frankrikes huvudstad. Nu rör hon sig lika hemtamt i en liten by i Bretagne. Frågan är i vilken miljö hon förlägger sin tredje roman. Vi läsare vill veta.

 

 

  • 1
  • 2