februari 2020

En engelsk korrespondent i Paris skrev nyligen i tidningen Courrier International att han under mer än två decennier i Paris aldrig upplevt stämningen hos befolkningen så negativ. Ett folk i frustration. Det kan nog stämma. Fransk nutidshistoria har haft svåra konvulsioner men då får vi gå lite längre tillbaka i tiden. Algerietkrisen från 1954 till 1962 och åren därefter var en plågsam period. Likaså majrevoltens vår och sommar 1968 även om den konflikten bilades mycket snabbare. Under senare år har stämningen hos befolkningen skiftat. Vreden mot pensionsreformen 1995-96, konflikterna runt lagen för samkönade äktenskap 2012-13 var perioder så den nationella sammanhållningen ställdes på svåra prov.

Strejkerna och demonstrationerna kring Macrons variant av pensionsreform är också fortsättningen på en folklig vrede mot den politiska makten, en vrede som pågått och växt sedan åren med Nicolas Sarkozy som president.

Uttolkarna av läget i landet just nu är många. De uppträder i tv och radio, i tidningar och sociala medier och i politiska möten och seminarier. Svaren skiftar men några framträder mer tydligt. Vanligt folk har fått det sämre, betonar en del. Varje ny generation upplever att deras föräldrar hade mer pengar i plånboken och ett värdigare liv. Den politiska makten har blivit än mer arrogant, säger andra. Här befinner sig den nuvarande presidenten i skottgluggen. Han uppfattas som teknokratisk. Han reformerar landet utan kärlek till dem som bor där. Kanske fattar han delvis rätt beslut men folk känner sig ändå förödmjukade.

Det ligger mycket i de reflektionerna. Möjligen går det att tillfoga någon ytterligare aspekt på frågan. Fransmännens förhållande till viktiga delar av det postindustriella samhället är minst sagt komplext. En väldigt stor del av befolkningen vill inte ha fri handel som slår sönder de små lokalsamhällena och tvingar människor att flytta till större städer. De finner sig inte i det som möjligen svenskar skulle kalla en nödvändig anpassning till framtidens villkor. De vägrar att gå till kemtvätten för att hämta ut post. De vägrar att underkasta sig de teknikens under som gör människan överflödig på vissa arbetsplatser. De vill i någon mening både ha kakan och äta den. Leva gott och inte utsätta sig för globaliseringens krav Den nationella och antiliberala våg som drar genom Europa avvisas än starkare än i många andra länder. Den resa som Sverige gör mot en  allt större klyvning av befolkningen mellan elit och folk har kommit längre i Frankrike. Och den franska traditionen att göra uppror och revolution när makten inte lyssnar på sina undersåtar betyder naturligtvis en del.

Jag känner inget av denna motsättning i Paris. I dess innerstad lever de som mår bra av utvecklingen. De tjänar mer pengar, de drar fördel av den tekniska och materiella utvecklingen. Jag måste åka utanför de stora städerna för att förstå.

Ingen vet var detta ska sluta. Ingen vet heller vad som kommer att hända i ett land som Sverige. Men våldet ligger närmare i Frankrike. Ärligt talat, ingen vet! Alla paradigmskiften i historien har människor förstått först när de redan inträffat och blivit manifesta. Vem tror att Marine Le Pen en dag blir president i Frankrike innan det skett. Eller att för den delen Sverigedemokraterna bildar regering i Sverige. Först när det sker förstår vi det. Tills dess anser vi att det är osannolikt. Så säger i stort sett alla politiska analytiker i Frankrike. Missnöjet gror mer än på länge. De flesta fransmän ogillar Macron. Ganska många hatar honom. Han anses försvara eliten och uppträda arrogant. Rätt eller fel men dessa uppfattningar driver människor mot att höja rösten alltmer och fjärma sig alltmer från de politiska och demokratiskt valda företrädarna för detta land. Men det är osannolikt att Marine Le Pen blir nästa franska president…