maj 2020

Anne-Claude Crémieux är fransk professor i infektionssjukdomar och ledamot av landets medicinska akademi och sitter i många tv-paneler – fast uppkopplad hemifrån i sin vackra Parisvåning med smäckra och sannolikt dyra prydnadsföremål som lämplig bakgrund – och talar för en fortsatt mycket strikt hållning mot covid-19-epidemin. Hon ler hela tiden men hennes leende är spänt liksom hennes röst och tittaren kan inte undgå en underliggande kritik mot regeringens linje att långsamt öppna upp samhället igen.

De sanitära perspektiven har dominerat diskussionen och även besluten i Frankrike under hela perioden sedan viruset började avsätta obehagliga spår i människors hälsa. Anne-Claude Crémieux och de flesta av hennes kollegor har inte talat för döva öron. Under de senaste fjorton dagarna har ändå andra röster börjat göra sig gällande. De företrädare i debatten finns som vill att en ny livsstil i spåren av pandemin ska påverka livshållningen, särskilt till gagn för klimatet. Hela Frankrikes miljösamvete  och miljöminister i början av Macrons presidentperiod, Nicolas Hulot, lät sig intervjuas häromdagen i Le Monde och presenterade ett program för att rädda vår planet från skada. Ekonomiminister Bruno Le Maire skärpte tonen kring den ekonomiska krisen som följer i spåren av den nedstängning av arbetslivet som orsakats av pandemin. Nu måste företagen tillåtas att återta sina aktiviteter igen, är hans budskap. Inte minst presidenten själv men också premiärministern och utbildningsministern har påpekat farorna med att barnen hålls hemma. Utbildningsfrågorna är så centrala i Frankrike och många oroar sig nu för vilka konsekvenser det får att de unga tvingats avbryta sin skolgång under flera månader.

Det är som om fransmännen suttit länge i ständigt mörker och nu ska gå ut i solen igen. Det är skrämmande och förstås lite lockande också. Varannan förälder vill inte att deras barn ska gå till skolan på måndag, något  som regeringen nu förordar, om än med många inskränkningar. Ingen klass på mellanstadiet och högstadiet får ha mer än femton elever i rummet. I lågstadiet gäller max tio elever i samma klassrum. President Macron filmades häromdagen när han besökte en lågstadieklass. Han hade naturligtvis munskydd och han förklarade för barnen allt de skulle göra för att undvika smittan. Barnen tittade storögt på landets president när han  spritade händerna och la ut texten.

Tv-reportagen ger verkligen bilder av hur noggrant Frankrike nu förbereder sig för den försiktiga återgången till normalt liv. Ett tv-team besökte en klädaffär som planerade för att öppna på måndag. Golven var tejpade så att kunderna ska kunna veta hur de ska gå och var de ska stå. Ägarinnan av butiken med munskydd talade med sina två anställda, också med munskydd, om hur det skulle gå till att slussa kunderna till provrummen, vartannat hade stängts. Ingenting verkade ha lämnats åt slumpen och tv-teamet fungerade som ett konsumentprogram beställt av en statlig krisbyrå.

Frankrike har också delats in i gröna och röda zoner efter vissa kriterier. På franskt manér är abstraktionsnivån hög för hur dessa kriterier tagits fram och kombinerats med varandra. Vi tittare fick under gårdagens presskonferens med olika företrädare för regeringen  studera olika kartor över Frankrike med gröna och orangea och röda zoner, beroende på kriterier. Nåväl, de flesta delar av landet kan på måndag övergå i en första fas på väg mot normalt liv utom Parisregionen som  är röd. Även i huvudstaden med förorter kommer viss avreglering att ske men med en rad inskränkande undantag.

Regeringens presskonferens igår pågick i 90 minuter. Om jag räknade rätt deltog premiärministern och fem ministrar. I tur och ordning intog de scenen och talade länge och väl om sina respektive verksamhetsområden och vilka regler som nu skulle gälla från och med måndag.

Det centralistiska Frankrike visar verkligen sitt ansikte i dessa kristider. Regeringen hänvisar hela tiden till regionledningarna och till borgmästarna runt om i landet men de hålls i strama tyglar och detaljstyrningen är mäktig. Ja, regeringen detaljstyr förstås också befolkningen. Och som alltid bråkar borgmästare, regionråd och befolkning. Och regeringen tvingas att anpassa sig. Politik i Frankrike är alltid att ta två steg framåt för att kort därefter backa ett steg.

Nu inväntar vi måndagen den 11 maj och hoppas att det mesta ordnar sig. Att oron inte är befogad. Att människor löser de lokala praktiska problemen på ett klokt sätt. Och att regeringen inte provocerar fram för mycket opposition som kan bli negativ för processen mot ett normaliserat land. Anne-Claude Crémieux är säkert orolig. Jag vill se karaktären i hennes leende under nästa veckas tv-framträdanden. Under alla omständigheter står Frankrike nu med nödvändighet på tröskeln till en fas i krisen när också skolor och arbetsliv måste kunna börja att försiktigt återgå till ökad verksamhet.

Jag lever som fransmännen fast jag bor i Stockholm. Jag går bara ut för promenader eller för en joggingtur. Maten levereras hem till mig. Jag går inte heller på kafé. Faktum är att jag inte ens har någon särskild lust till det. Men ändå finns det en skillnad mot min familj i Paris. Jag skulle kunna ta en öl på en bar vid Medborgarplatsen eller äta middag på Sturehof. När bistroerna och brasserierna får öppna igen i Frankrike är fortfarande en öppen fråga. Om de ens finns kvar den dagen de får tillstånd att åter servera en bifteck frites. Än så länge måste medborgarna till  och med ha en ifylld blankett i handen för att göra ett besök i matvaruaffären eller på apoteket. Vad gör denna inlåsning med människor?

Jag anar en viss stigande frustration bland fransmän. Det berättas om personer som tar bilen och kör upp på närmaste motorväg för att få trycka gasen i botten och  pressa sitt fordon till maxfart. Det är inte konstigt om sex veckors isolering tär på psyket. Förmodligen är det bara en känsla som motverkar revolten mot karantänen. Det är rädslan.

Det verkar som om rädslan varit men också fortfarande är en viktig kraft kring den ordning som upprättats i Frankrike och i de flesta länder. Rädslan styrde i hög grad besluten om att sätta ett helt folk i karantän. Det finns mycket förnuftigt också i rädslan. Jag menar regeringens rädsla i form av en omsorg om människoliv. Resonemangen om att först skydda medborgarna och sedan förse dem med medicin och vaccin. Skulle det dröja, finns också kunskapen om hur immunitet så småningom skyddar.

Människors egen rädsla förenklar också för de styrande när de valt den hårda linjen. Vem vill ge sig ut på gator och in i affärer och kontor om risken för smitta och död förefaller om inte överhängande så ända påtaglig. Och denna rädsla hos var och en stärks under den pågående karantänen. Tv och tidningar matar alla fransmän med utlåtanden från den medicinska expertisen, en yrkeskår som redan före coronan hade en stark ställning i landet. Där sitter ett folk hemma och matas med ständigt nya expertuttalanden från landets läkarkår. I Sverige dominerar Folkhälsomyndighetens syn på hur epidemin ska hanteras. De franska experterna stöder den linje som Frankrike och dess regering slagit in på.

Nu inser den franska regeringen liksom de flesta länders regeringar att karantänen inte kan fortgå längre – i varje fall inte lika strikt. Franska föräldrar reagerar då med tvekan eller motstånd mot att släppa sina barn till skolorna. Det hjälper inte att klasserna inte får överstiga tio-femton barn och att de större barnen ska bära munskydd. Ordningen vid skolluncherna är också  starkt reglerad. Rädslan har hållit människor i en extremt besvärlig karantän under sex veckor. Hur ska föräldrarna nu våga släppa ut sina egna barn till en farlig värld utanför?

Emmanuel Macron och hans regering har i detta läge uppdraget att försöka lugna en befolkning med ord om att det finns andra värden än att hindra smitta och dödsfall. Visserligen är smittspridningen lägre än för några veckor sedan. Trots det är läget fortfarande kritiskt. Men näringslivet måste börja fungera igen. Annars blir de ekonomiska konsekvenserna för svåra. Och barnen måste börja skolan igen. Annars kommer de att hamna för långt efter i läroplanerna. Det får också på sikt konsekvenser för landet, inte minst ekonomiskt.

Perspektiven måste vidgas. Det handlar inte längre bara om att rädda liv fast det har varit i fokus hittills. Befolkningen är fortfarande rädd för smittan. Rädslan försvinner inte hos ett folk bara för att politiken ändras.  Samtidigt känner sig människor alltmer frustrerade över att leva i karantän. Sommaren kommer. Längtan är stark efter släkt och vänner, efter semester vid kusten och i sommarhusen. Och den som ingen släkt har och inget sommarhus utan bara en trång stadslägenhet vill åtminstone ta sig en promenad på stan. Utan ifylld blankett i handen. Helt rimligt! Macron har en delikat uppgift framför sig. Det är, som många säger, lättare att låsa in folk än att öppna upp.