mars 2021

Fängelsedomen mot Nicolas Sarkozy fick självfallet stora rubriker i franska medier när domen föll. Det som kan förvåna är att ämnet snabbt lämnar förstasidorna i tidningarna. De politiska analyserna i de stora tv-kanalerna återgår till att behandla andra politiska frågor som Marine Le Pens ställning i opinionen. Sarkozy själv intervjuades i den stora tv-kanalen tf1:s stora nyhetssändning dagen efter domen och han förklarade då att han sedan länge beslutat sig för att inte ställa upp i nästa presidentval. Gick luften ur frågan efter det? Det kan förstås också hända att  domen får avgörande betydelse för hur det politiska livet gestaltar sig framöver?

Utländska medier tenderar att dra för stora växlar på den här typen av frågor i Frankrike. Fransmännen har redan ett extremt lågt förtroende för politiker men det är också en del av bilden av politiken. Den är smutsig och varje avslöjande om politikers oegentligheter diskuteras, kritiseras för att sedan läggas till handlingarna. Alla förmodar att det inte dröjer länge innan nästa avslöjande sker.

Å andra sidan finns det en utveckling i Frankrike mot ett mer moraliskt synsätt på politiken. Politikernas personliga karaktär döms kanske inte hårdare men deras vandel får större konsekvenser. På sikt kan det leda till att även Frankrike får en politikergeneration som karakteriseras och bedöms mer utifrån moraliska  kvaliteter än kompetens i att lösa sakfrågorna. Frankrike kommer därmed att mer likna USA och Sverige.

Sarkozy tillhör den gamla skolan och bedöms sannolikt mildare. Han kan fortsätta att spela en politisk roll trots domen, om än inte längre som kandidat för höga poster utan som en kunga- och drottningmakare i kulisserna. Hans viktiga position bakom Macron ska inte underskattas och hans partivänner lyssnar på honom när de möts på Sarkozys kontor i centrala Paris för strategiska resonemang om partiets framtid.

Nu väntar nya domstolsförhandlingar på Sarkozy. Närmast i tur står en affär där Sarkozy misstänks vara inblandad i korruption runt en PR-byrå som hjälpte hans parti i valrörelsen 2012. Den affären är allvarligare än den han nu dömts för. En ny fängelsedom kan förstås göra Sarkozys situation ohållbar även som respekterad senior rådgivare i sitt parti.

Det är ännu långt till den punkt där Sarkozy förs ut i en total politisk kyla. Det är naturligtvis intressant och sannolikt förvånande med svenska ögon sett. Macron och hans regering har inte velat säga någonting om domen. De säger sig avvakta överklagandena. Men Sarkozy är faktiskt dömd till fängelse, om än i en lägre instans. Macrons inrikesminister Gerald Darmanin uttryckte istället sin stora vänskap och respekt för Sarkozy efter domen. Regeringens justitieminister, Eric Dupond-Moretti, är en nära vän till Sarkozys advokat, Theodor Herzog som fick samma hårda dom som den förre presidenten. Alla känner alla. Ja, även Marine Le Pen tog Sarkozy i försvar. ”Domstolen ska inte ta sig rätten att lägga sig i vem som får ställa upp i ett politiskt val”, sa hon och syftade på att Sarkozy kunde hindras att ställa upp i nästa presidentvalskampanj genom domen. Hon är för övrigt själv under polisiär granskning för ekonomiska oegentligheter som kan leda till fällande dom och hindra henne från att kandidera nästa vår.

Det finns en annan förklaring till att frågan om domen mot Sarkozy inte lyfter i franska media. Tidningar, tv och radio tycks fortfarande inte odla tillräckligt mycket den moraliska sidan av en politikers liv. Om så vore fallet skulle fler få möjlighet att yttra sig. Debatten skulle flöda, personliga vittnesmål från vanliga medborgare skulle fylla tidningarna. Politikens liv skulle bli en arena för alla att ha åsikter om. Alla kan tycka att korruption är förkastligt och alla kan döma, inte bara domstolarna. Nu gör de tunga tidningarna och etermedia en annan nyhetsvärdering. Frågan blir mer juridisk och konstitutionell . Vägvalet för den politiska debatten styrs mer uppifrån. De moraliska ställningstagandena får plats i de vardagliga samtalen, i hemmen, på jobben och på kaféerna – som nu för övrigt är stängda. I den meningen är Frankrike fortfarande  annorlunda mot främst USA. Och vill vara det. Frågan är, som sagt, hur länge till.

Nicolas Sarkozys olika rättsaffärer har gått som en röd tråd genom den senare delen av hans politiska karriär. Den fortsätter också nu när han ägnar tid åt internationell konsultverksamhet och utreds för ekonomiska brott i affärer med Ryssland. Ingen trodde väl riktigt att han faktiskt skulle dömas för något av de olika politiska korruptionsbrott som han stått anklagad för. Igår hände det. En brottsdomstol dömde honom i lägsta instans till fängelse på tre år, varav två år villkorligt. Det var överraskande för många och kanske också för honom själv. En del franska makthavare tror sig stå över lagen och har sett att det i allmänhet varit möjligt att också klara sig undan straff. Inte denna gång.

Sarkozy döms för att ha sökt muta en hög domare med en lockande tjänst i utbyte mot information om ett annat rättsfall där Sarkozy var misstänkt för att orättmätigt tagit emot pengar till sin valkampanj 2007. Affärerna som han varit inblandad går egentligen i varandra. Det mesta handlar om att orättmätigt ta emot pengar för sina valkampanjer. Han sägs vara mycket intresserad av pengar och lyx men sannolikt ännu mer angelägen om att skaffa sig makt och behålla den.

Så mycket har sagts och skrivits om personen Nicolas Sarkozy. Hur han kände underlägsenhetskänslor inför sina kamrater i skolan. Han växte upp i västra Paris, i ett högborgerligt kvarter. Själv kom han inte från direkt enkla förhållanden men hans familj var splittrad och med rötter i andra länder. Hans vilja att ta sig upp för den sociala stegen förefaller ha varit drivkraften. Makt, pengar och ett mondänt socialt umgänge som kunde imponera. Sedan 2008 är han dessutom gift med Carla Bruni, sprungen ur en italiensk-fransk överklassfamilj, berömd artist och en del av den internationella jetsetvärlden. Kan det bli bättre?

Nicolas Sarkozy är inte heller en klassisk högerpolitiker som utmärkt generationen efter General de Gaulles. Han distanserade sig från den klassiska gaullismen. Han gjorde det dessutom väldigt konkret när han inför presidentvalet 1995 underlät att stödja sin mentor Chirac, den siste gaullistiske presidenten.

Sarkozy hamnade under flera år i den politiska kylan efter att ha satsat på fel häst inför valet 1995. Men han kom tillbaka och blev den främste av högerns kandidater hittills under detta sekel. Hans tid kom när högern radikaliserades. Gaullismen stod för en mer social konservatism med rötter i den gamla franska överklassen av militärer, höga statstjänstemän och advokater. Sarko, som han kallas, stod för en modernare linje. Inkarnerade mer av en medelklass som ville uppåt, företagsvänlig och tuffare mot den ökade invandringen. Hans person attraherade en ny generation av högerväljare. Gränslinjen mot familjen Le Pen var skarp men handlade till stor del om det historiska. Nationella fronten vårdade ett arv som stod i kontrast mot den franska motståndsrörelsen under andra världskriget och de Gaulles beslut att befria Algeriet. Sarkozys höger liksom centern och socialisterna utgjorde och utgör fortfarande det Frankrike som försvarar den demokratiska republikens grundläggande värden.

Nu överklagar Sarkozy domen och visst finns möjligheten att han frias i högre instans. Ändå innebär gårdagens dom att hans ställning som politiker nu undergrävts och sannolikheten att han ska kunna utmana Emmanuel Macron eller någon annan presidentkandidat i nästa års val är mycket liten. Sarkozy är fortfarande en förebild för en del av de franska högerväljarna. Han är betydelsefull i spelet bakom kulisserna inom Republikanska partiet. Det innebär dock inte att hans ställning är så stark att han kan vinna ett presidentval. Det räcker med att påminna om att han faktiskt slogs ut i Republikanernas primärval 2016-17. Om inte annat så pekar den valförlusten mot att Sarkozys ställning är för svag, till och med inom det egna partiet.

Lyons borgmästare Grégory Doucet, som representerar det gröna partiet EELV i Frankrike, har fattat beslut om att endast servera vegetariska lunchmenyer i stadens skolor. Han säger sig ha gjort det av sanitetsskäl men också för att minska svinnet. Många barn, menar han, kan av kulturella eller religiösa skäl, inte äta kött. Detta beslut har väckt stort politiskt rabalder i Frankrike. Det rör sig om en debatt som berör grundläggande frågor kring politik och kultur.

Det pågår på regeringens initiativ försök med alternativa vegetariska menyer i skolorna och tanken är att det kommer att finnas ett sådant alternativ i fortsättningen. Miljöministern Barbara Pompili som tidigare tillhörde EELV driver den linjen och motsätter sig inte beslutet i Lyon. Hon kallar tvärtom den kritik som riktas mot förslaget för ”ett prehistoriskt synsätt” på kött respektive vegetarisk mat.

Pompili har att tampas med ministerkollegor som minst sagt gick i taket när förslaget om köttfria skolmåltider i Lyon blev känt för en dryg vecka sedan. Så här twittrade till exempel inrikesministern Gerald Darmanin, en av de mest inflytelserika ministrarna i Macrons regering:

”Förutom den oacceptabla förolämpningen mot franska bönder och slaktare ser man att den moralistiska och elitistiska politiken som företräds av De gröna slår mot de folkliga grupperna. För många barn är skolmatsalen det enda ställe där de kan få äta kött… Skandalös ideologi”

Försvaret för alla köttbönder och hela den franska köttindustrin är utbrett i Frankrike. Det gäller att slå vakt om de yrkesgrupper som lever på att fransmännen fortsätter att äta kött i samma utsträckning som tidigare. Jordbruksministern har i samma debatt vädjat om stöd för dessa yrkesgrupper.

Kött är också en del av den franska mattraditionen. De allra flesta fransmän är sannolikt fortfarande övertygade om att kött och fisk är nödvändiga ingredienser i en balanserad och sund kost. Därav följer resonemanget att skolmat utan kött leder till att en ny generation fransmän lär sig ett kostbeteende som leder till försämrad hälsa – förutom att många som arbetar inom köttindustrin hamnar i arbetslöshet.

Frankrike är inte längre nummer ett i världen när det gäller mat. Det inser även alltfler fransmän. Den vegetariska vågen bidrar till att ytterligare försämra landets position på detta område. Det är svårt att ställa om från coq au vin till exklusiva grönsaksrätter med nyskapad fransk touche. I de större franska städerna har dock den vegetariska vågen redan sköljt bort mycket av landets klassiska  mattradition. Debatten om skolmaten i Lyon speglar ännu en konflikt mellan den urbana medelklassen i storstäderna och det traditionella Frankrike i byar och mindre städer.

President Macron har vissa bekymmer med att konflikten också finns inom regeringen och regeringsmajoriteten. Han måste försäkra sig om att behålla en stor del av den urbana medelklass han vann i valet 2017. Nu avslöjas spänningarna på ett för honom oroande sätt. Hans inrikesminister tar parti för det traditionella Frankrike. Det är han som också kallade Marine Le Pen för ”mjuk” i kampen mot islamismen.  Hans värderingar behövs för att fånga in tillräckligt med väljare. Och miljöministern Barbara Pompili, som representerar den ekologiskt medvetna medborgaren i storstad, behövs också för att vinna nästa val. Men går det att driva en framgångsrik valkampanj med så disparata profiler?

De gröna hoppas göra ännu starkare inbrytningar i de större städerna. Kommunalvalet förra året var redan en framgång för partiet. Kan det växa ytterligare i nästa års val? I så fall hotas en viktig del av Macrons väljarbas. Skolmaten i Lyon är i sammanhanget en betydelsefull fråga. I varje fall visar den på spänningarna inom den väljarbas som Macron behöver för att vinna. Sannolikt hoppas han att kunna balansera mellan olika ställningstaganden. Han måste än en gång lita till sitt favorituttryck från förra valrörelsen: En même temps (=på samma gång). ”Kött är en del av vår mattradition och levebröd för många men vi behöver samtidigt äta mer vegetariskt – för miljöns skull.” Kanske kan han klara sig vidare med en sådan formulering?