Monthly Archives :

januari 2022

Taubira splittrar vänstern genom att försöka ena den
Taubira splittrar vänstern genom att försöka ena den 150 150 Tomas Lindbom

Igår kom resultatet från det så kallade folkliga primärvalet som hållits de senaste dagarna digitalt och med målet att få fram en gemensam kandidat för vänstern i kommande presidentval. Den oberoende kandidaten Christiane Taubira segrade men bidrog ännu mer till den redan svåra splittringen inom vänstern.

Jag deltog i morse i P 1 Morgon och den som vill kan lyssna på intervjun i detta klipp.

https://sverigesradio.se/artikel/hur-mar-den-franska-vanstern

Det folkliga primärvalet är ett initiativ utanför partierna. Ambitionen var säkert god men följden av detta val blir ökad splittring. Det har påpekats att personerna bakom initiativet haft sympatier för Taubira. Hon är populär i unga vänsterkretsar inom den urbana medelklassen. Hon stöds av människor som å andra sidan skyr den politiska apparaten och som bryr sig mer om miljö och social rättvisa än handfasta politikområden som köpkraft och industrifrågor.

De andra större kandidaterna till vänster som Jean-Luc Mélenchon, Yannick Jadot och Anne Hidalgo lockades inte alls av att delta i detta val. De var officiella kandidater i presidentvalet långt tidigare än Christiane Taubira och har framför allt sina egna partier att tänka på. Tanken med detta primärval var att alla som inte lyckades vinna  skulle ge upp sina kandidaturer och sluta upp bakom segraren. Hur troligt scenarium var det? Mélenchon har bättre siffror än Taubira i de skilda opinionsmätningar som nu genomförs varje vecka och har en bas mer i arbetarklassen och bland fattiga invandrare. Han skulle knappast ge upp sin kandidatur och bli en lojal och underordnad medarbetare i en kampanj för Taubira. Den som lyssnat på Mélenchon i tal och intervjuer behöver inte tveka många sekunder innan svaret på den frågan är nej. Samma reaktion från De grönas ledare och Socialistpartiets kandidat. Alla vänsterns kandidater utom Taubira har också var sitt parti att ta ansvaret för. Två månader efter presidentvalet sker ett val till nationalförsamlingen. Det gäller att redan nu samla sina respektive partier för att komma ut stärkta i båda valen.

Vänstern har två bekymmer i dag. Det ena är bristen på nytänkande. Mélenchon ställer upp i tredje valet i rad och har inte förnyat sig nämnvärt. Hidalgo saknar politiska förslag som väcker nyfikenhet och engagemang. Jadot är inte heller tillräckligt vass trots många goda förslag om ett annorlunda och hållbart Frankrike. Det är heller inte lätt i en tid när debatten i så hög grad styrs av högerns favoritfrågor kring migration och nationell identitet.

Det andra bekymret är att ingen av vänsterns partier eller kandidater lyckas erövra en ledande roll. En snabb blick på opinionsmätningarna visar att Mélenchon har 8-9 procents väljarandel, Taubira och Jadot kring 4-5 och Hidalgo på 2-3. Dessutom har Kommunistpartiets kandidat, Fabien Roussel, som inte fick vara med i detta primärval till och med fått en högre procentsiffra än Hidalgo i en ny mätning. Högertidningen Le Figaro konstaterar elakt att det trots alla finns vänsterväljare som vaknar på morgonen och tänker på andra politiska frågor än om skolorna serverar vegetarisk mat i sina lunchkantiner. Roussel gillar kött och pommes frites, franska ostar och en god flaska vin till det. Det kan alltså gå så långt i detta val att kommunisterna som driver klasskampsfrågan kan hamna högre upp i opinionen än Socialistpartiet som varit det dominerande vänsterpartiet i Frankrike i fyrtio år.

 

 

För att förstå vad som händer kring valen i Frankrike
För att förstå vad som händer kring valen i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

De flesta som regelbundet läser min blogg lär veta att det stundar ett presidentval i Frankrike. Det genomförs den 10 och 24 april, två veckor tidigare faktiskt än vad som brukligt är. Frågan är hur det går till och vilken betydelse valet har. Och vad händer sedan? Hur förhåller sig presidentmakten till parlamentet? Det utses inte bara en president utan också en regering med en premiärminister. Allt detta är annorlunda jämfört med valordningen i de skandinaviska länderna, i Storbritannien och Tyskland. Här ger jag en kort lektion i fransk konstitution för att göra det lättare att följa med under de kommande månaderna när politiken i Frankrike på allvar börjar bränna till.

Presidenten är utan jämförelse den viktigaste politikern i landet. Valet som sker nu i april ska alltså leda till att en ny president utses. Det sker i allmänna och direkta val. Kandidater som har minst femhundra signaturer från nationella eller lokala politiker får ställa upp. Många men inte alla kandidater har en partiapparat som stöd. Presidentvalen är i första hand ett val mellan personer, inte partier. Särskilt på senare år har detta blivit allt tydligare. Éric Zemmour har inget parti utan en löst sammanfogad grupp av personer som stöder honom. Emmanuel Macrons République en Marche är knappast ett parti utan mer en kampanjorganisation. Det gäller i viss mån också La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) som är ett vänsterparti. Endast Socialistpartiet, De gröna och Nationell Samling (Marine Le Pens parti) kan kallas partier men även de är toppstyrda. Bara De gröna har haft ett reguljärt primärval för att ta fram partiets kandidat.

Valet av ny president sker i två valomgångar. De två kandidater som får flest röster i den första valomgången går till en andra och avgörande omgång. I första valomgången talar kandidaterna mest till sina egna sympatisörer för att få så många röster att de når till en andra valomgång. Fjorton dagar senare, när valet slutgiltigt avgörs, talar de två finalisterna mer till hela väljarkåren. Det sägs alltid att den som väljs till president ska vara en statschef för hela folket. Presidenten är alltså statschef och under många presidenter under det senaste halvseklet har fokus legat på landets roll i världen. Som en stor nation kan Frankrike dras in i väpnade konflikter eller måste ta ställning och agera i politiska kriser på internationell nivå. Här spelar presidenten en avgörande roll och bör åtnjuta en viss trovärdighet hos alla fransmän.

Presidenten utser själv premiärminister och tillsammans med premiärministern också en regering. Problem kan ibland uppstå i relationen mellan president och premiärminister om den senare har maktambitioner; att bli nästa president till exempel. Nuvarande premiärministern, Jean Castex, saknar sådana ambitioner. Han är tillsatt för att stötta Macron i omvalet som president och har förstått sin roll.

En gång i vecka kommer regeringen till presidentpalatset för att hålla regeringssammanträde under presidentens ledning. Regeringen är klart underordnad presidenten och hans rådgivare i Elyséepalatset och har i hög grad rollen att driva igenom presidentens politik i parlamentet. Ibland lyckas inte regeringen med det. Då kan presidenten avgöra frågan utan beslut i parlamentet. Frågan avgörs i ett regeringssammanträde istället.

President väljs vart femte år. Det är också val till Nationalförsamlingen vart femte år. Under de senaste decennierna har det blivit regel att detta val sker två månader efter presidentvalet. Det är till fördel för den nytillträdde presidenten som oftast kan surfa på en positiv våg i väljarkåren. Seger i presidentvalet leder gärna till goda siffror också i valet till nationalförsamlingen. Macron fick egen majoritet där 2017 efter sin valseger i presidentvalet. Däremot kan presidenten upplösa nationalförsamlingen. Parlamentarikerna går inte alltid i takt med presidenten . Även de folkvalda som sympatiserar med honom drar sig inte för att i vissa lägen rösta emot. Franska parlamentariker vill verkligen inte kallas för röstboskap.

Parlamentet består av två kamrar. Senaten är den andra. Den väljs indirekt av elektorer som hämtas från regionala församlingar. Senatens roll är något mer begränsad. Den ska dock alltid komma med synpunkter på lagförslag och kan påverka hur dessa slutligen utformas.

Mellan presidentval och val till Nationalförsamlingen och till Senaten organiseras val till bland annat regionerna, kommunerna och till EU-parlamentet.

Frankrike har majoritetsval där varje valkrets i princip väljer en kandidat. Det gäller särskilt för valet till nationalförsamlingen men också val till ledare i region och kommun.  I regionala och kommunala val väljs också styrelser. Även här gäller val i två omgångar. Sammansättningen av till exempel ledamöterna i nationalförsamlingen speglar inte partiers röstandel i nationen i sin helhet. Det finns också många valda ledamöter, inte minst regionalt och lokalt, som har annan beteckning än de kända partiernas. I nuvarande nationalförsamlingen har Macrons parti en andel ledamöter som vida överstiger stödet i befolkningen. För Nationell samling är det tvärtom. Det sitter knappt tio ledamöter för Marine Le Pens parti i den församlingen. Det är förstås resultatet av att valsystemet bygger på majoritetsval och inte proportionella val.

Frankrike står nu inför en spännande politisk vår och sommar. Den som väljs till president får stor makt men påverkar också den partimässiga sammansättningen av nationalförsamlingen som väljs i två valomgångar, den 12 och 19 juni. Väljarna kommer helt säkert att med sina röster gynna det parti eller rörelse som sympatiserar med den nyvalda presidenten. I sommar lär vi ha en rätt bra bild av hur Frankrikes politik utformas under de kommande åren

Den franska högern förblir splittrad
Den franska högern förblir splittrad 150 150 Tomas Lindbom

Vi känner igen splittringen till höger i politiken från det svenska sammanhanget. Det finns en höger som alltid funnits inom gränserna för det politiska landskap som definierats som både politiskt och moraliskt godkänt. Den högern har varit konservativ och liberal i en förening som många ansett ologiskt men som fyllt sin funktion att samla tillräckligt många väljare. Och så har det funnits en höger som varit mer nationellt sinnad och som fallit utanför ramarna. De nationella på 1930-talet, en del blev nazister, och Sverigedemokraterna i dag. Varje försök att ena de båda riktningarna har misslyckats. Den demokratiska högern på 1930-talet höll en tydlig gräns mot de nationella. I dag brottas moderaterna med samma frågeställning i förhållande till Sverigedemokraterna.

Frankrike har haft samma strider. Marskalk Pétain stod mot General de Gaulle under andra världskriget. Gaullismen mot Nationella fronten på senare år. Enstaka politiker och intellektuella har drömt om en förening. Ändå har det inte gått hittills. Kanske något är på väg att hända sedan Éric Zemmour lanserat sin kandidatur i årets presidentval.

Éric Zemmour förefaller i en mening, trots sin våldsamma retorik och högerradikala åsikter, vara en samlande person i det läge som fransk politik nu befinner sig. Konflikten mellan det traditionellt franska och islam är huvudfrågan för så många högerväljare i dag. Marine Le Pen är visserligen invandrarfientlig men hon är också folkligt social och en del av hennes väljarkår har rötterna inte bara i arbetarklassen och den lägre medelklassen i kommunistpartiet från 1980-talet. Valérie Pécresse har vridit sig flera grader åt höger med en invandrarkritisk retorik som hon aldrig hade drömt om att framföra så sent som för några år sedan. Men hon är i första hand en högborgerlig dam från Versailles med rötterna i en överklass som gärna sluter sig bakom sina tunga gardiner i de haussmannianska våningarna i västra Paris och annorstädes, tar fram förstautgåvan av Chateaubriands verk ur bokhyllan och bläddrar sedan med samma lidelse igenom sitt aktieinnehav på någon privat finanssajt på datorn. Nej, hon vill inte ha något att göra med Marine Le Pen och hennes väljare.

Men Éric Zemmour, är han en samlande kraft? Han är både våldsamt uppriktig i sin uppfattning om den muslimska invandringen och ärligt tydlig om att skälet till hans intåg på den politiska scenen beror på att han vill rädda det gamla, traditionella Frankrike. Han har också läst Chateaubriand om än inte i förstaupplaga. Hans Frankrike är i hög grad det Frankrike som finns bakom de tunga gardinerna hos den kulturellt och ekonomiskt välbeställda franska överklassen.

Det skulle kunna bli så att högerns olika riktningar förenas. Plutokraterna som ofta också är den kulturellt förfinade överklassen, romantikerna som drömmer om ett Frankrike från förr i tiden och de som rasar mot att landet blivit multikulturellt och som tror att muslimerna hotar den vanliga fransmannens liv och livsstil. Éric Zemmour skulle vara mannen som förenar de tre högerriktningarna; den invandringsfientliga, den nationalistiska identitetshögern och den klassiska konservativa falangen.

Jag tror ändå inte att det går. Historien spelar ett spratt med dagens politiker och väljare. Philippe Pétain och Charles de Gaulle betraktade inte världen med samma ögon. Det gjorde inte heller Jean-Marie Le Pen och Jacques Chirac. Historien präglar också dagens människor. Valérie Pécresse verkar med rötterna i gaullismen. Hennes bakgrund är den respekterade överklassen som styrt Frankrikes stat, kultur och utbildning i generationer.  Marine Le Pen är inte antisemit som  journalisten och författaren Charles Maurras för hundra år sedan eller fascist som ledarna för Vichyregimen men hon verkar i samma historiska fåra. Och Éric Zemmour är trots allt en del av den medelklass som immigrerat, gjort klassresan och saknar en djupare förankring till någon större social gruppering i landet. Han är journalisten och rabulisten som provocerar, förtjusar och lockar människor. Men han kan inte samla de andra två högerriktningarna och bli ledare för dem alla. Det är en omöjlighet.

Hur det än går i valet kommer högern i bred mening att vara splittrad också i framtiden. Kanske kommer Zemmour stödja Le Pen om hon går vidare till en andra valomgång eller tvärtom. Men den yttersta högern förblir den yttersta högern. Valérie Pécresse kanske blir utslagen i första valomgången men istället för att stödja Zemmour eller Le Pen i slutomgången tar hon sig för näsan, drar för sina tunga gardiner och öppnar möjligen någon av de klassiska franska romanerna – i förstaupplaga. Och så går hon till valurnan två veckor senare och lägger sin röst för Macron.

Folkligt primärval söker lyfta fram gemensam vänsterkandidat
Folkligt primärval söker lyfta fram gemensam vänsterkandidat 150 150 Tomas Lindbom

Vänsterns kandidater har haft svårt att göra sina röster hörda i valrörelsen inför presidentvalet i april. En något annorlunda variant är det folkliga primärval som nu kommer att hållas de sista dagarna i januari där alla som skrivit in sig på primärvalets sajt kan rösta. Den som vinner ska enligt arrangörerna ha en bra chans att få ett bredare stöd av de väljare som ändå föredrar en vänsterpolitiker i Elyséepalatset framför Macron eller någon av högerns och ytterhögerns kandidater.

Det råder stor förvirring på vänsterkanten när det gäller representativiteten. För närvarande har ett stort antal kandidater visat ett intresse och en del av dem har sina partier bakom sig. De mest kända är Kommunistpartiets Fabien Roussel, Anne Hidalgo som i varje fall hittills varit Socialistpartiets officiella kandidat och uppstickaren Christiana Taubira som står lite längre till vänster och var justitieminister under François Hollandes presidentperiod. Vi noterar vidare De grönas ledare Yannick Jadot och Det okuvade Frankrikes Jean-Luc Mélenchon.

Det folkliga primärvalets arrangörer hoppas på ett par hundratusen väljare. Bland dem som det går att rösta på återfinns Mélenchon, Taubira, Hidalgo och Jadot samt några, för de flesta, helt okända kandidater. Tanken att segraren i detta primärval ska kunna påverka presidentvalet verkar rätt långsökt. Alla kandidater som är officiella partikandidater som Jadot, Hidalgo och Mélenchon lär knappast låta ett negativt resultat i detta primärval styra deras fortsatta agerande i valrörelsen. De kommer till exempel aldrig att dra tillbaka sina kandidaturer för att stödja en annan kandidat som kanske fått hundratusen röster i ett inofficiellt primärval. Mélenchon leder stort i opinionsmätningarna och satsar på att oavsett detta primärval uppfattas som vänsterns kandidat nummer 1. Anne Hidalgo och Yannick Jadot har också mer att vinna på att vara representanter för sina respektive partier. Deras respektive legitimitet finns i partiapparaten och ingen annanstans.

Christiane Taubira är sannolikt den enda som kan vinna på höga siffror i detta folkliga primärval. Hon är oberoende kandidat och är också populär i vänsterkretsar utan fast partitillhörighet. Det skulle inte förvåna om hon vinner primärvalet.

Det är intressant att titta på de olika opinionsinstitutens senaste väljarmätningar. Jean-Luc Mélenchon ligger strax under tio procent följd av de grönas Yannick Jadot med ett stöd på 6-7 procent. Christiane Taubira har ungefär 4 procent och Anne Hidalgo någon procent lägre. Kommunisten Roussel ligger kring 2 procent.

Taubira kan säkert stärka sin ställning i opinionen om hon får goda siffror i det folkliga primärvalet men utan att komma i närheten av de siffror som kan ge henne en andraplats i presidentvalets första valomgång. För närvarande ligger de starkaste kandidaterna bakom Macron (Pécresse och Le Pen) på cirka 17 procent. Hon kan däremot genom en framgång i det folkliga primärvalet definitivt omöjliggöra för Anne Hidalgo att fortsätta driva sin valrörelse. Det skulle i så fall innebära att Socialistpartiet helt osannolikt kommer att sakna en officiell kandidat i ett presidentval. Det har inte skett sedan partiet bildades för över femtio år sedan. Kanske skulle Taubira i ett sådant läge låta sig övertalas att representera PS – vilket är föga troligt – eller att partiet hittar en ersättare till Hidalgo – vilket är lika otroligt. Socialistpartiets kris var enorm i förra valet när dess kandidat Benoît Hamon bara fick 6 procent av rösterna. En valrörelse utan en socialistkandidat vore dödsstöten för partiet.

Hur slutar nu försöken att skapa en stark vänsterkandidat i 2022 års valrörelse? Sannolikt kommer läget att förbli som hittills, det vill säga mörkt. Någon av kandidaterna Jadot, Mélenchon eller Taubira lär visa sig starkare än de andra. Det kommer med all sannolikhet inte att innebära någon förändring i styrkebalansen mellan höger och vänster i den franska politiken. Det kan ändå tyckas märkligt. Sannolikt beror det på att även Frankrike förlorat den vänsterradikala opinionen i väljarkåren. Detta land har genom hela 1900-talet haft en stark vänster, till vänster om det som i Nordeuropa kallas socialdemokrati. Hollandes regeringsår var ett försök att upprätta en sådan politisk linje men utan kraft och övertygelse från hans sida. Istället tog Emmanuel Macron chansen. Genom sin rörelse Republiken på väg och med mantrat ”varken vänster eller höger” tog han med sig merparten av de socialdemokratiska väljarna och även dess politiker in i sin regeringsmajoritet. Nu har han visserligen vridit sin politik mer åt höger men merparten av de socialdemokratiska väljarna han vann 2017 känner ingen större lockelse att återvända till något av de vänsterpartier som uppfattas som svaga, programlösa och utan karismatiska ledare.

Det måste ske ett generationsbyte. Vänstern måste formulera ett nytt och mer framtidsorienterat politiskt program. Det kommer att krävas stora förändringar innan vänstern blir ett politiskt alternativ igen i Frankrike. Så ser det i alla fall ut tre månader före nästa presidentval. Kanske 2027? Macron får bara sitta i två mandatperioder och frågan är vad som händer när hans tid i Elyséepalatset är över.

 

Regeln om fadderskap kan utesluta flera presidentkandidater
Regeln om fadderskap kan utesluta flera presidentkandidater 150 150 Tomas Lindbom

En stor debatt pågår för närvarande i Frankrike. Den handlar inte om migration, pandemi eller ekonomi. Den tar upp en konstitutionell fråga som kan bli helt avgörande för hur presidentvalet slutar i april. Det är kravet att en presidentkandidat måste ha minst femhundra signaturer (parrainages) från folkvalda i nationella eller lokala församlingar för att ha rätt att ställa upp i presidentvalet.

President de Gaulle införde regeln för att hindra oseriösa kandidater med svagt stöd i opinionen att ställa upp. Han satte gränsen vid hundra signaturer. Senare höjdes gränsen till femhundra. François Hollande gjorde en avgörande förändring 2016 när han beslöt att alla signaturer skulle offentliggöras.

Signaturerna har länge varit ett sätt att koncentrera valet till de viktigaste kandidaterna; till dem som har en rimlig möjlighet att påverka valets utgång. Nu börjar det snarare bli ett sätt att hindra flera kandidater med starkt folkligt stöd från att kunna kandidera. I detta val hotas fyra av de främsta; Marine Le Pen med ett opinionsstöd i dag på 15-17 procent, Éric Zemmour med ett stöd kring 12-13 procent och Jean-Luc Mélenchon på omkring 10 procent i opinionsmätningarna. Även de grönas kandidat, Yannick Jadot, har problem. Han har 5-7 procents stöd i opinionen. Endast två av alla kandidater kan mäta sig med dessa tre: Sittande presidenten Emmanuel Macron (kring 25 procent) och Republikanernas Valérie Pécresse (cirka 17 procent i mätningarna) . Övriga har opinionssiffror på 5 procent och lägre.

Vad handlar detta om? De fyra kandidater har heltidsanställda personer som åker landet runt för att övertala lokala politiker att signera. De avvisas i de flesta fall. Borgmästare och andra folkvalda vill inte med sin signatur skapa en misstro hos sina väljare som kan  tro att de också stöder kandidaten i fråga rent politiskt. Det är så mycket mer problematiskt att signera för en kandidat som inte tillhör de gamla etablerade partierna utan för någon som står längre ut på kanten på den politiska skalan. De vill inte begränsa möjligheten att få ett brett väljarstöd i sin egen region eller kommun. Att offentliggöra stödet för att till exempel Éric Zemmour bör få ställa upp i presidentvalet kan av väljare tolkas som att personen som signerar för honom också delar hans åsikter.

Det franska politiska landskapet förändras snabbare på nationell nivå, främst i presidentvalet, än på regional och lokal nivå. De gamla traditionella partierna som Socialistpartiet och Republikanerna har inga problem att få signaturer. Det finns rader av socialistiska och republikanska borgmästare som utan bekymmer ger sitt stöd för att Socialistpartiets Anne Hidalgo eller Valérie Pécresse bör få kandidera. Men inte ens de grönas kandidat går säker. Även han uppfattas som lite udda i vänsterns politiska landskap och de gröna folkvalda återfinns i större städer. För att få ihop femhundra signaturer behövs också stöd i alla trettiotusen småkommunerna på den franska landsbygden.

Det är faktiskt fullt rimligt att några kandidater inte kommer att få ihop femhundra signaturer. Vilka konsekvenser får det för trovärdigheten i den franska demokratin? Det är inte helt oproblematiskt att på detta sätt stänga ute vissa kandidater som har ett starkt folkligt stöd men som hindras av denna regel. Dessutom är det sannolikt att Marine Le Pen enkelt tar sig till andra valomgången om Éric Zemmour tvingas att inte kandidera. Valérie Pecresse lär inte ha en chans om den yttersta högern bara får representeras av en kandidat i den första valomgången.  Och vad händer om vänsterns Mélenchon med sitt stöd i invandrarkretsar och i vissa fackliga miljöer inte får kandidera? Vilka antidemokratiska krafter kan inte släppas loss om människor i politiskt eller socialt utanförskap känner sig än mer bortträngda från rätten att rösta i ett nationellt val?

De flesta inser det demokratiska problemet med den nuvarande ordningen kring signaturerna. Nu kommer sannolikt ingen lagändring till stånd inför detta val. Tiden för att ha skaffat sina signaturer går ut om någon månad. Det är bara att hoppas att de stora kandidaterna får ihop sina signaturer så att valet därmed uppfattas som legitimt och rättvist.

 

 

  • 1
  • 2