Tomas Lindbom

Det verkar som en orimlighet. Ledaren för rörelsen La France insoumise (Frankrike som inte ger upp) har nu för första gången, i dagens mätning från Ipsos, nått ett väljarstöd på 20 procent. Han har därmed förpassat Republikanernas kandidat Francois Fillon till en förnedrande fjärdeplats. Han har fullständigt krossat Socialistpartiets Benoît Hamon som i samma mätning får 7,5 procent. För en knapp månad sedan hade Hamon ett försprång enligt samma institut på en procent (12,5 mot 11,5 procent). Ännu mer betydelsefullt är att Mélenchon nu fått häng på de två i täten. Emmanuel Macron och Marine Le Pen har båda i Ipsos mätning 22 procent. De senare står stilla eller backar svagt. Mélenchon däremot ökar på ett anmärkningsvärt sätt.

Framgången för vänsterledaren är anmärkningsvärd och på så kort tid. Han blir ett tredje exempel på hur väljaropinionen svänger i val under denna valrörelse. Primärvalen för Republikanerna respektive Socialistpartiet visade på liknande metamorfoser. Francois Fillon gick om storfavoriten Alain Juppé under de sista dagarna och särskilt efter den tredje valdebatten i tv. Han segrade stort. Benoït Hamon var tills någon vecka före Socialistpartiets primärval det tredje alternativet efter Manuel Valls och Arnaud Montebourg. Han vann också övertygande till slut.

Nu frågar sig alla om denna metamorfos även ska komma att prägla det avgörande presidentvalet. Opinionsundersökare har tidigare sagt att detta inte är möjligt. Primärvalsväljare kan ändra sig eftersom det rör sig om kandidater från samma parti och att valet står mer mellan personligheter än politiska program. En socialist kan däremot inte plötsligt rösta på en högernationalist och tvärtom. Men nu verkar det som även den gamla sanningen kan komma på skam. Det handlar inte längre om endast ett höger-vänster-perspektiv. Det handlar om elit mot folket, om nationalism mot globalisering och det handlar om frågan vem som är lämpad som person att styra landet. Många andra aspekter att väga in än socialism och konservatism. Och väljarna värderar och tänker i nya banor också under valrörelsens gång. Ännu har var tredje väljare inte bestämt sig. Och i dag skulle valdeltagandet knappast nå upp till 70 procent. I tidigare val har siffran legat på 80.

Jean-Luc Mélenchon är rebellen bland de stora kandidaterna. Han är trogen sina gamla socialistiska idéer från det Socialistparti som han anslöt sig till under Francois Mitterrands dagar på 1980-talet. Han tror benhårt på en efterfrågestyrd ekonomi och föreslår stora statliga lån för att få igång det ekonomiska maskineriet igen trots att det mesta av offentliga satsningar redan i dag täcks av lån. Han lovar pensionsålder vid 60 år när alla andra kandidater anpassar åldern uppåt.

Mélenchon har också lärt av valrörelsen 2012. Hans program i dag är starkt EU-kritiskt. Han utmanar Bryssel om att öka Frankrikes skuld och hotar med att lämna euron. Han har också blivit mindre tydlig i frågor som rör invandring och det multikulturella samhället. Han vet att han måste bryta sig in i de delar av den vita arbetarklassen som skeptiskt ser på begrepp som diversitet. Han har redan fått lön för sin anpassning. Han har närmast krossat Benoît Hamon som i sin valkampanj försvarat den muslimska kulturen och tydligt sagt att fransmännen måste respektera de kvinnor som av egen vilja bär slöja. Det går inte längre att säga sådant i Frankrike. Väljarna straffar sådana uttalanden.

Jean-Luc Mélenchon är en slipad politiker. Han driver den enda linje som är möjlig för en traditionell vänsterpolitiker i dag. Antikapitalistisk, nationell och nedtonad i migrationsfrågor. Siffrorna i opinionsmätningarna visar att han lyckas. I varje fall än så länge.

Benoît Hamon är krossad. Han gjorde misstaget att söka samverkan med Mélenchon, trodde på helt obegripliga grunder att denne skulle dra tillbaka sin kandidatur för att stödja Hamon. Hamon var frondörernas kandidat inom Socialistpartiet och kunde därför inte bredda sitt politiska valprogram för att också få med sig de mer reformistiska – socialdemokratiska ledarna och väljarna – i sin kampanj. Nu har varannan väljare som röstade på Hollande 2012 sagt sig stödja Emmanuel Macron och de andra finns hos Mélenchon i stor utsträckning. Socialistpartiet är i kris.

Säga vad man vill om opinionsmätningar men de ger förutsättningar för ett ständigt pågående politiskt samtal som inte kräver mer än förmågan att läsa siffror. Ingen behöver sätta sig in i politikers och partiers program och egentligen inte heller göra analyser av vad siffrorna står för eller dess giltighet. En underbar värld där statistiken dessutom underhåller våra känsloliv och höjer pulsen på oss alla.

Det senaste i detta studium av spelet kring presidentvalet i Frankrike handlar om att Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och skulle kunna komma till en andra valomgång och där kunna möta Marine Le Pen. Visserligen finns det en rad faktorer som talar emot men vad gör det. Det vore så spännande och kittlande obehagligt om två ytterkantsspelare på den politiska spelplanen skulle göra upp om presidentmakten. Börsen börjar redan oroa sig. Den så kallade marknaden vill absolut inte ha vare sig en vänstersocialist eller en nationalistisk populist som president i Frankrike och det är lätt att förstå. Hela den franska eliten börjar också känna stort obehag vid tanken. Det är också begripligt.

Jag vill inte döda spänningen i presidentvalskampanjen men den är nog spännande ändå för att behöva lockas in i profetior om en andra valomgång mellan Mélenchon-Le Pen. Jag har några skäl för att avvisa detta alternativ i den första valomgången den 23 april:

Marine Le Pen står visserligen stadigt kvar kring 23-24  procent av väljarna i de olika mätningarna. Hon har också stöd av väljare som i hög utsträckning, möjligen åtta av tio, inte kan tänka sig någon annan kandidat. Så långt verkar det rimligt att anta att hon blir en av de två kandidaterna i den andra valomgången.

Men nu kommer invändningarna mot Mélenchon. Den första är att han företräder de missnöjda i samhället. Precis som Le Pen. Han företräder de som anser sig befinna sig i utanförskap; ekonomiskt, socialt eller kulturellt.  Långt ifrån alla är fattiga eller arbetare. Tvärtom men det rör sig om människor som inte uppfattar sig som eliten, vare sig ekonomiskt eller politiskt. Jag tror inte att väljare med ett underordnat perspektiv är så många att de räcker till för att lyfta fram två missnöjeskandidater. Mélenchon har mycket annat i sitt program och sin personlighet än missnöje. Han är i många avseenden en intressant och reflekterad person. Men hans politiska budskap och framförallt hans politiska värld består av dem som tycker sig stå utanför.

Jean-Luc Mélenchon har nu stigit så högt i opinionsmätningarna att det dessutom får  effekter på de andra kandidaterna och på deras väljare och potentiella väljare. För en vecka sedan handlade valrörelsen om alla mot Macron. Nu kommer mycket att handla om högern mot Mélenchon. Fillon vaknar och högerns väljare vaknar. Det är  högst rimligt att tro att Mélenchons opinionsmässiga framgångar får högerväljare som hittills valt att avstå eller förklara att de inte bestämt sig att ta ställning för den högerkandidat som ändå står till hands, Francois Fillon. Det är högst möjligt att Mélenchons framgångar leder till att Fillon ökar och möjligen på bekostnad av både Macron och Le Pen.

Jean- Luc Mélenchon har nu sannolikt tagit så många väljare från Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon att det inte går att mjölka ur mer från den kanten. Nu måste han börja plocka väljare från Nationella fronten som också hämtar röster från dem i utanförskap, på dem som är misstrogna, missnöjda och vredgade. Det kan leda till att Marine Le Pen minskar i mätningarna. Jag tror inte Mélenchon går om Marine Le Pen men det är hos henne som han nu måste börja plocka röster för att gå till en andra valomgång.

Allt är förstås öppet. Jag vågar inte ge någon säker prognos om hur det går den 23 april. Men jag tror inte på en andra valomgång med både Mélenchon och Le Pen. Sedan får vi se…

Nu är det bara sexton dagar kvar till den första valomgången i det franska presidentvalet. Det blir ingen mer valdebatt i tv. Det betyder inte att det inte kommer att ske omkastningar i tätkvintetten av de så kallade stora kandidaterna. Vi ser i alla fall trender som inte går att bortse ifrån och som nu kan leda ända fram till valbåsen den 23 april. Det gäller framförallt förändringarna i styrkeförhållandena mellan de två socialistkandidaterna. Jean-Luc Mélenchon stiger i mätningarna och Benoît Hamon sjunker. Mélenchon stiger så mycket att han till och med skulle kunna placera sig framför Republikanernas kandidat Francois Fillon och knipa en tredje plats.

Jag såg helaftonsprogrammet på France 2 igår kväll med Emmanuel Macron i centrum. Under drygt två timmar grillades han av programledarna, debatterade med medborgare som var oense med honom om reglerna kring Uber och den nya ekonomin och om synen på kolonialismen som Macron kritiserat för att ha haft inslag av brott mot mänskligheten. Han debatterade också mot en av Fillons närmaste medarbetare om fransk identitet och om pensionsfrågan bland annat. Macron gjorde ett starkt intryck och fick också i en opinionsmätning bland tittarna det högsta betyget jämfört med de andra fyra stora kandidaterna. Intrycket är att tillräckligt många franska väljare vill se en förnyelse av fransk politik som utgår från ett perspektiv som varken är uttalat vänster eller höger och att väljarna vill se en yngre, relativt färsk och oförstörd politiker på presidentposten.

Undersökningen bland tittarna visade också att särskilt socialistpartiets traditionella väljarkår stödde Macron. Det stärker bilden av att han attraherar den reformistiska, socialliberala och socialdemokratiska delen av Socialistpartiets ledare och väljare. Macron blir deras man. Han får samtidigt enligt gårdagens undersökning ett påfallande starkt stöd även hos högerväljarna. En stor del av dem är hemlösa sedan Alain Juppé men även Nicolas Sarkozy förlorat mot en Francois Fillon som sedan trasslat in sig i den så kallade Penelopegateaffären.

Men bland vänsterns väljare finns också fortfarande en stark grupp som är röd. Som tvekat mellan Socialistpartiets kandidat Benoît Hamon och ledaren för det som kallas La France insoumise (det Frankrike som inte låter sig kuvas), Jean-Luc Mélenchon. Den senare har nu dragit ifrån Hamon till den grad att han börjat närma sig de höga siffrorna, nu kring 17-18 procent, strax under den siffra där Francois Fillon befinner sig. För Socialistpartiet är det en katastrof. Partiet och Hamon försökte så sent som för tio dagar sedan övertyga Mélenchon om att dra tillbaka sin kandidatur. Nu vore motsatsen mer rimlig. Kanske sköter väljarna detta själva. Hamon är på väg under tio procent och ingen vet om det stannar där. Hans program lockar inte den röda vänstern som tror mer på arbetslinjen än medborgarlön.Hamon har också helt medvetet skurit av alla kontakter med den reformistiska delen av sitt eget parti. Han har inte sökt samla partiet bakom sig och får nu lida för det.

Vänstern går mot ett presidentval med en tydligare uppdelning mellan socialister och socialliberaler. De senare har vind i seglen också mycket tack vare  Fillons affär. Macron får gratisväljare från högern som förmodligen delvis röstat på en högerkandidat om denne till exempel hetat Alain Juppé. Men splittringen speglar ganska väl den nya uppdelningen i fransk politik: fyra block som är socialister, liberal vänster och center, en konservativ höger och nationalisterna. Väljarna förefaller rita upp den karta som stämmer med verkligheten och då måste politikerna och partierna anpassa sig därefter.

Häromkvällen debatterade alla elva presidentkandidaterna med varandra i tv. En sammandrabbning som pågick i närmare fyra timmar. Fransmän tar inte lätt på politiken och håller gärna på efter midnatt för att alla frågor ska nogsamt bearbetas. De fem stora kandidaterna som debatterade ensamma i den första tv-debatten inför valet fick nu sällskap av de sex små. Inte så rörigt som man kan tro men desto mer fascinerande att möta Frankrike i all sin konservativa prakt.

De sex små kandidaterna representerar i väljarmätningarna en bit under tio procent. Det är ingen betydande opinionsgrupp och dessutom är de splittrade sinsemellan. Två av dem är trotskister och två är utpräglade representanter för ett mycket konservativt Frankrike. Ett par av dem är mer svårplacerade men mentalt sett representerar de också ett gammalt Frankrike. Bara en av sex kan störa de stora kandidaterna, Nicolas Dupont-Aignan, en gaullist på högerkanten, mer konservativ än Francois Fillon och skulle kunna lägga sin röst på Marine Le Pen i en andra valomgång. Dupont-Aignan har enligt de flesta mätningar minst 4 procent i väljarstöd. Under debatten störde han uppenbart Francois Fillon som högdraget försökte sätta honom på plats. Säga att han både var en del av etablissemanget och inte hade rätt att kritisera andra politiker för misstag i det förgångna och samtidigt maktlös och utan stöd bland väljarna.

De sex små kandidaterna spelade en viktig roll i debatten genom att störa de fem stora, Marine Le Pen, Emmanuel Macron, Francois Fillon, Jean-Luc Mélenchon och Benoît Hamon. En av trotskisterna, Philippe Poutou, som uppträdde i tröja och som vägrade ställa upp på ett gruppfoto med de andra kandidaterna, gav sig på  både Fillon och Le Pen för deras pågående affärer. Ingen av de stora kandidaterna vågade göra det av rädsla för att inte ”uppträda republikanskt”. Uttrycket innebär att en politiker inte ska ge sig på en annan med anklagelser om dessa inte är befästa i en juridisk dom. Poutou hade inga bekymmer med det och kunde därför säga det som de allra flesta väljare tänker: Att Fillon och Le Pen är i varje fall moraliskt tvivelaktiga personer som inte borde få ställa upp i ett presidentval. De små kandidaterna förde i någon mening fram folkets röster mot det etablissemang som låter sig gynnas av kryphål i lagen eller döljer oegentligheter bakom många lager av verbala skyddsnät.

De små kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Konservativ i meningen att tänka politiskt som det tänkts i Frankrike i generationer. En kandidat, Jean Lassalle, pläderar för de små kommunerna och då bör tilläggas att landet i dag har 36 000 kommuner. Trotskisterna beskriver fortfarande landets huvudkonflikt som den mellan industriarbetaren och kapitalisten. Analysen från 1900-talets första hälft hänger kvar till betydande del.

De stora kandidaterna gav också bilden av det konservativa Frankrike. Debatten visade också att inställningen till Europa verkligen har förändrats bland dem som söker presidentskapet. Det fanns egentligen bara en av elva som försvarade Europa fullt ut; Emmanuel Macron. Hamon är Socialistpartiets kandidat och representerar det parti som hittills varit en stark försvarare av EU och euron. Han är betydligt mer kritisk och talar helst om ett samarbete mellan euroländerna och om ett försök att rädda EU. Mélenchon blir alltmer kritisk till EU. Även Fillon som representerar Republikanerna lyfter fram nationen Frankrike och betydelsen av ett mäktigt Frankrike i sådan grad att han också fjärmar sig från ett mer liberalt synsätt på de europeiska och globala frågorna. Fillons konservativa hållning försvagar hans proeuropeiska grunduppfattning. Marine Le Pens inställning till EU är känd. Hon drömmer om att. Frankrike lämnar unionen.

Det blev trots allt meningsfullt med en debatt med elva deltagare. Plötsligt fick tittarna en bild av hur konservativt Frankrike ändå är. Emmanuel Macron kan bli Frankrikes nästa president. Han leder fortfarande i mätningarna tillsammans med Marine Le Pen, cirka sju procent före trean Francois Fillon. Det mesta tyder på att han då vinner hela valet i en andra valomgång. Han har ändå inte hela folket eller förmodligen en ganska liten del av folket bakom sig. Frankrike lever i dag med två parallella konflikter och därmed med fyra olika politiska verklighetsuppfattningar. Vänster mot höger (Mélenchon och Hamon mot Fillon) och Nationalister mot liberaler och kosmopoliter (Le Pen mot Macron). De fyra verklighetsuppfattningarna är ungefär jämnstarka och de skiljer sig starkt åt. Nationalismen dominerar trots allt som grundtanke gentemot globaliseringen. De flesta som till slut väljer en av kandidaterna i den andra valomgången gör det därför att hen är det minst dåliga alternativet. Det kommer inte minst att gälla om Macron vinner. Valutgången är osäker. Vi vet inte vem som vinner. Läget efter valet är ännu osäkrare.

Sverige och Frankrike skiljer sig åt i många avseenden. Två av de viktigare är synen på traditionen och inställningen till globalisering. Jag har fått två intressanta svar på mitt förra blogginlägg. Två fransmän som reagerar, med intressanta och välformulerade argument, mot delar av min analys. Jag uppfattar det som uttryck för hur en del av den franska vänsterns kritiserar det som kan kallas traditionslöst och främmande tankegods i Emmanuel Macrons idéer. Det finns en annan men i viss mån likartad kritik mot honom från högern och nationalisterna. Som svensk har jag inte svårt att ta emot Macrons idéer med  sympati. Samtidigt är diskussionen inte bara en fråga om från vilket land vi kommer. Den svenska debatten kommer i allt större grad, sannolikt, att kretsa kring nationell identitet. Hela Europa befinner sig i en brytningstid mellan den liberalism som blev alternativet till nazism och fascism efter andra världskriget och en ny konflikt mellan det nationella och det kosmopolitiska i en värld där många tappat tron på framsteget.

Emmanuel Macaron får i den franska valrörelsen bli inkarnationen av det liberala, globala och optimistiska alternativet. De andra stora kandidaterna, möjligen med undantag för Benoît Hamons mer visionära variant av ekologiskt orienterad socialism, står för de motsättningar som Frankrike känner igen. Vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon representerar i någon mening den klassiska socialistiska hållningen som den formulerades på 1970-talet och i början av Francois Mitterrands regeringsår. En starkt efterfrågeorienterad politik i Keynes anda med stora statliga välfärdssatsningar och ett tilltal främst riktat mot de arbetande klasserna. Francois Fillon går tillbaka till klassisk gaullism. Han förenar en konservativ människosyn med en auktoritär stat i General de Gaulles tradition med mer liberala inslag i den ekonomiska politiken. Han vill skära ner radikalt i den offentliga sektorn. Slutligen Marine Le Pen som fortsätter i den högerextrema tradition som alltid funnits i Frankrike i ett långt perspektiv från anti-Dreyfus i slutet av 1800-talet, för ett försvar av Marskalk Pétain och hans Vichyregering under andra världskriget till stödet för ett franskt Algeriet på 1950- och 60-talen. En högerextremism och främlingsfientlig politik som i en mening radikaliserats under Marine Le Pens år som partiledare med tillägget att hon riktar stark kritik mot det internationella kapitalet och utmejslar en social profil som till viss del överensstämmer med den radikala vänstern.

Emmanuel Macron står för något nytt i meningen att konsekvent vara liberal. Liberal i ekonomiska frågor – om än betydligt mer socialliberal än Fillon – liberal i meningen att vara Europavän när de andra kandidaterna talar om det nationella arvet och liberal i öppenhet mot asylinvandring och annan invandring. Också en större öppenhet mot det multikulturella samhället;  en särskilt ifrågasatt ståndpunkt i Frankrike.

Jag är frankofil. Jag känner stor respekt för landet och dess folk. Och dess historia. Jag försöker också att förstå även det jag inte förstår med mina svenska rötter. Min egen position i Sverige som liberal vänster gör självfallet att Macron inte skrämmer mig utan förefaller tvärtom ge öppningar i ett land som förefaller ha låst sig i många avseenden när det. gäller utveckling av näringslivet och i en alltför nationell introspektion (=navelskådande, fast det ordet är för negativt och föraktfullt för att jag ska vilja använda det).

Nu finns det trots allt människor i Frankrike som delar Macrons världsbild och politiska program. Säkerligen har en del av de väljarna ännu inte insett radikaliteten i hans program utan ser honom som en socialliberal, en efterföljare till President Valéry Giscard d´Estaing eller Francois Bayrou. Jag tror ändå att de flesta som nu stöder Macron i Frankrike ser att det intressanta med Macron är  att han söker bryta med ett ensidigt perspektiv höger-vänster, där arbete-kapital är huvudfrågan. Han ställer samtidigt, och möjligen i första rummet, motsättningen mellan den öppna och den slutna nationen, mellan ett folk av en identitet och ett pluralistiskt samhälle. Han ifrågasätter i någon mening dogmen att det gäller att formulera svar på frågan: Vem är fransman och vad karakteriserar en fransman? Det är uppenbart att hans huvudmotståndare är Le Pen liksom han är hennes. Och att den traditionella vänstern tappar i relevans i den huvudkampen. Socialistpartiets reformister med Manuel Valls och många andra socialister går med Macron liksom ledare som befinner sig i skaran nära Alain Juppé på högerkanten.

Är denna utveckling, om jag beskrivit den rätt, bra för Frankrike? Jag vill inte vara kategorisk eftersom jag som sagt inte är fransman. Det finns så mycket att tillägga och det har bland andra kommentatorer till mitt förra blogginlägg gjort. Jag kan bara konstatera att det finns tecken på att stora delar av den franska vänstern närmar sig andra västeuropeiska länder som Sverige. En vanlig svensk socialdemokrat förstår Macron ganska bra och det lär gälla motsvarigheterna i många andra länder på denna kontinent. Å andra sidan närmar sig många svenskar Nationella frontens idéer. Som jag skriver i min bok Slaget om Frankrike skärps motsättningarna mellan arketyper som Le Pen och Macron. Och att detta slag förmodligen kommer att stå i hög grad också i länder som Sverige och gör det redan. Slaget om Sverige mellan Åkesson och vissa moderater och kristdemokrater å ena sidan och en grupp partier som Socialdemokraterna och några av alliansens mittpartier. Då är inte länge huvudfrågan självklart arbete och kapital utan i högre grad inställningen till invandring, integration och synen på svenskhet. Och ett försvar för frihandel och EU-samarbete.