Tomas Lindbom

I dagens Le Monde finns ett upprop från ett antal tunga socialister och andra kända opinionsbildare på vänsterkanten.  Martine Aubry är en av dem som under hela Hollandes mandatperiod hållit sig diskret i bakgrunden. Alla har anat att hon inte uppskattat den högersväng som regeringen gjort sedan två år tillbaka men hon har inget sagt. Nu gör hon det. Uppropet visar på en stegring i kritiken mot Hollande inom partiet och en föraning om utspel under året som kommer att störa regeringen. Det handlar förmodligen om ett första steg på vägen mot kravet på primärval för att utse en ny presidentkandidat för socialisterna. Det finns i vissa kretsar inom PS ett så pass stort missnöje med Hollande och hans premiärminister Manuel Valls att det kravet blir en intressant test på om det går att få fram en annan vänsterkandidat till den sittande presidenten.

Uppropet är kritiskt mot flera inslag i regeringspolitiken. Undertecknarna av uppropet kritiserar den ekonomiska politiken som enligt dem innebär att det ensidigt strös pengar över företagen i form av subventioner. De pengarna borde ha riktats tydligare mot exportföretagen och inte spridits jämnt över alla företag, skriver de. De kritiserar det nya lagförslaget om förenklingar och försämringar för löntagarna inom arbetsrätten. Det ska bli lättare att avskeda folk enligt regeringens nya proposition. Kritik riktas också mot förslaget om att kunna avskaffa medborgarskapet för vissa personer som gjort sig skyldiga till så kallade terroristbrott. De som skrivit under uppropet ser inga fördelar med att tvinga ut internationella brottslingar i ett tillstånd av statslöshet.

Uppropet har undertecknats av flera av frondörerna, det vill säga socialistiska deputerade i nationalförsamlingen. I uppropet hotas också regeringschefen med att dessa frondörer kan komma att rikta misstroendevotum mot regeringen om den försöker att driva igenom lagförslaget om arbetsrätten via en klausul, 49:3, i konstitutionen. Denna klausul  innebär att ett förslag kan klubbas igenom i nationalförsamlingen utan omröstning. Klausulen har använts av socialistregeringen flera gånger sedan maktskiftet 2012 men kan stoppas om  en majoritet i nationalförsamlingen lyckas vinna en omröstning om misstroendevotum mot regeringen. Hotet i uppropet ska kanske inte tas som definitivt men det höjer onekligen temperaturen i relationen mellan den socialistiska regeringen och dess president å ena sidan och kritikerna inom partiet å den andra.

Martine Aubry tar nu steget in i debatten genom att skriva på uppropet. Vilka ambitioner kan hon ha i övrigt? Kan hon bli ett samlande namn för en opposition inom PS som driver fram krav på ett primärval och kan hon i ett sådant primärval slå Hollande? Ingen vet förstås. Det är fortfarande bara en fråga om spekulationer men nog lär Hollande svettas en aning när han nu inser att hans politik i socialliberal riktning börjar nå en smärtgräns även för några av hans mest inflytelserika partivänner. Å andra sidan, vad ska han göra? Han har valt denna mer socialliberala linje, han har valt en regering som bär denna profil och det är bara ett drygt år kvar till valet. Han får sitta kvar i den båt han satt i sjön och ro den i mål. Det må bära eller brista.

Den franska presidenten Francois Hollande gjorde en ommöblering i regeringen för en kort tid sedan. Ny utrikesminister och tre gröna ministrar tog sina platser runt ministerbordet i Elyséepalatset. En annan uppmärksammad förändring var bytet på posten som kulturminister. Den tidigare ministern Fleur Pellerin fick silkessnöret och ersattes av Audrey Azoulay. Detta raka och enkla byte kan ge större eko i opinionen framöver än en utomstående betraktare kan tro.

Fleur Pellerin kom med i regeringen redan vid maktskiftet 2012. Hon är en välutbildad teknokrat som många i regeringen med alla de bästa utbildningarna. Men hon var från början en övergiven liten flicka i Korea. Hon togs om hand av ett franskt par som gav henne ett franskt namn och en fransk uppväxt. Hon blev alltså till slut minister i den franska regeringen.

Pellerin är en blyg men säkert duktig person. Hon har fullgjort sina uppgifter som först minister för medelstora företag, sedan för utrikeshandeln och sedan augusti 2014 kulturminister. Hon verkade oomtvistad och duktig i sina två första roller. Som kulturminister har det gått sämre. Fransmännen är vana vid att deras kulturministrar inte bara fullgör rollen som teknokrater som syr ihop filmavtal och klubbar byggprojekt för olika kulturinstitutioner. Fleur Pellerin lyckades trampa rejält i klaveret när hon i en tv-intervju några månader efter sin utnämning skulle kommentera Svenska akademiens utnämning av Patrick Modiano till det årets nobelpristagare med orden: ”Jag har aldrig läst honom”. Fransmän värderar litteraturen högt och franska författare ännu högre. Även om väldigt många av de journalister som skrev indignerat eller ironiskt om hennes erkännande själva säkert inte läst Modiano så ska en kulturminister ha gjort det. Arvet efter de Gaulles kulturminister André Malraux och Mitterrands Jacques Lang är tungt.

Fleur Pellerin har aldrig kommit tillbaka efter den fadäsen. Hon ser inte heller ut som om hon älskar kultur. I ett berömt klipp ur en dokumentär om Hollandes tid i Elyséepalatset säger presidenten på ett garden party till sin nyutnämnde kulturminister som verkar lätt skakad över sitt nya uppdrag: ”Prata med Jacques Lang och gå på teater varje kväll”. Så enkelt visade det sig inte vara och mindre än  två år efter utnämningen drog Hollande undan mattan för Fleur Pellerin.

Efterträdaren, Audrey Azoulay, är av annan kaliber. Hon har samma topputbildning som Pellerin men kommer också från en familj med förankringar i politiken. Hennes pappa har spelat en stor roll i det diplomatiska arbetet mellan Marocko och Frankrike. Hon är i motsats till sin föregångare engagerad i kulturlivet. Hon går på teater av egen maskin och har ett brett kontaktnät i de rätta kulturkretsarna. Hon har sedan ett år tillbaka haft en roll som personlig rådgivare åt presidenten i kulturfrågor – vilken mardröm för regeringens kulturminister! – och skött detta med sådan bravur att det blev ännu enklare för Hollande att ersätta Pellerin med just Azoulay. Dessutom lär Azoulay ha förmågan att genomföra sina förslag. En kvinna med sammetsvantar och –  järnhand.

Frankrikes mediaelit skriver nu om det nya stjärnskottet som kulturminister. Alla drömmer om en minister som kan lyfta kulturfrågorna och därmed ge Frankrike lite mer av förfining och glamour än vad som skett under senare år. Det finns inte längre några pengar som på Jacques Langs tid när stora projekt såg dagens ljus, bland annat de väldiga satsningarna inför 200-årsjubiléet av franska revolutionen 1789. Kan Audrey Azoulay genom sin person ge kulturen en ökad status i landet och lyfta fram franska konstnärer och andra kulturpersonligheter på den nationella och internationella scenen kommer hon att hyllas som hjälte. Frankrike behöver detta i en av dess tristaste perioder sedan lång tid.

President Francois Hollande gjorde sannolikt sin sista regeringsombildning igår. Elyséepalatsets stabschef som alltid presenterar nya ministrar på trappan till Elyséepalatset var nu ersatt av ett twitter. Ovärdigt den femte republiken, konstaterade professorn i statsvetenskap Pascal Perrineau. I vilket fall som helst: Ny utrikesminister och in med tre gröna ministrar i den ombildade regeringen.

Laurent Fabius har varit helt inställd på att efter sin insats vid Cop 21 i Paris i december förra året dra sig tillbaka från posten som utrikesminister. Vid 69 års ålder anser han förmodligen att han har rätt att dra sig tillbaka från hetluften i det politiska livet på toppnivå och han är säkert mycket nöjd med en plats i konstitutionsdomstolen där för övrigt alla före detta presidenter i landet har en given plats runt sammanträdesbordet.

Jean-Marc Ayrault ersätter Fabius. Ett tryggt val för Hollande. Ayrault var premiärminister 2012-14 och är en av Hollandes trogna. Han kommer att tillföra stabilitet i Frankrikes relationer i Europa. Ayrault talar flytande tyska och blir därmed också en viktig person när det gäller att skaka liv i de alltmer livlösa relationerna med Tyskland.

Hollande släpper in tre gröna ministrar i regeringen sedan de för knappt ett par år sedan av politiska skäl lämnat sina platser. Två av de tre gröna ministrarna har under mellantiden brutit sig loss ur EELV som är det officiella partiet och skapat ett mer mittenorienterat grönt parti. Den tredje, Emmanuelle Cosse, är däremot i högsta grad kopplad till ledningen av  EELV. Fram till utnämningen som minister igår var hon generalsekreterare i partiet. Hon tar därmed ett mycket kontroversiellt steg genom att sätta sig i en regering ledd av den i vänsterkretsar högerstämplade Manuel Valls och dessutom får hon samma portfölj, bostadsfrågan, som innehades av Cécile Duflot fram till hennes avgång i mars 2014. Duflot är tidigare partiledare för EELV, mer profilerad till vänster och den person som förväntas ställa upp i presidentvalet för de gröna 2017.

Hollandes ombildade regering ska ses som en kampregering för att han ska kunna vinna omvalet som president nästa år. Han behöver Valls och finansminister Macron för att öka tillväxten och minska arbetslösheten. Han behöver Valls och inrikesminister Cazeneuve för att fortsätta att driva en tuff politik mot terrorism och visa att han har greppet om situationen i landet. Han behöver ha bredd i regeringen så att även mer radikala väljare på vänsterkanten kan tänka sig att rösta på honom i nästa presidentval. Det var därför viktigt att Emmanuelle Cosse intog en plats runt regeringsbordet, särskilt som justitieminister Christiane Taubira avgick för några veckor sedan.

Samtidigt är situationen besvärlig. Ekonomin är fortfarande i samma kris och det kommer att vara avgörande för utgången av nästa års presidentval. Han kommer att fortsatt få problem med sin vänsterflygel och andra missnöjda vänstergrupper som kan presentera motkandidater i första valomgången av presidentvalet 2017. Högeroppositionen är splittrad för närvarande och Nationella fronten är inne i en period av inre återsamling. Det lär ändå vara lugnet före stormen. Sedan Les Républicains valt sin ledare vid primärvalet i november och FN åter givit sig ut i en ny offensiv i medierna senare i år kommer det att vina kring öronen på Hollande. Han behöver Valls, Macron och de andra starka korten i regeringen. Men han behöver framför allt en bättre ekonomisk konjunktur i landet.

Nationalförsamlingen fattade i veckan två  beslut av stor vikt för konstitutionen; förändringar i regeln om införande av undantagstillstånd och införande av en konstitutionell rätt att frånta vissa medborgare sitt medborgarskap. Presidenten föreslog detta i sitt tal till den samlade kongressen i Versailles (närvarande var då alla ledamöter från både nationalföramlingen och senaten) den 16 november, alltså tre dagar efter novemberattentaten i Paris.

Presidentens första begäran till de folkvalda, den här typen av konstitutionella ärenden måste slutligen fattas med 3/5:s majoritet av kongressen i Versailles, var alltså att skriva in beslut om undantagstillstånd som ett ansvar för parlamentet. Nationalförsamlingen röstade för detta förslag häromdagen. Ett märkligt beslut eftersom tre fjärdedelar av de folkvalda var frånvarande. Särskilt märktes det på oppositionsbänkarna. Nu ska också senaten rösta för samma förslag. Om även senaten godkänner det kommer paragrafen upp för slutligt beslut i en kongress i Versailles.

Den andra frågan om att frånta vissa medborgare – de som gjort sig skyldiga till allvarliga angrepp på den franska nationen – sitt medborgarskap är en betydligt mer laddad fråga. Här har regeringen ändrat sig i flera omgångar sedan Hollande den 16 november förklarade att medborgarskapet skulle riktas mot dem med dubbelt medborgarskap, även mot dem som är födda i Frankrike. Han och regeringen har backat i den frågan efter skarp kritik. Risken var uppenbar att franska medborgare skulle behandlas olika. Den person som begått terrorhandling och bara var fransk medborgare skulle få behålla sitt medborgarskap medan den med dubbelt medborgarskap skulle bli av med sitt franska.

Nu har förslaget ändrats så att det inte  görs skillnad mellan medborgare på den punkten. Däremot ställs nu frågan om individer ska kunna bli statslösa.  Det finns också en rad andra invändningar mot förslaget. Inte minst menar många att inga problem löses med att frånta terrorister deras medborgarskap. Tvärtom avhänder sig staten möjligheter att påverka dessa personer och ha fortsatt juridisk kontroll av dem.

Omröstningen i nationalförsamlingen i denna fråga skedde igår och gav regeringen en mycket bräcklig majoritet. Enkelt uttryckt var både vänstern och högern delade i frågan. Detta beslut som alltså rör en paragraf i konstitutionen måste godkännas med exakt likalydande formuleringar i både nationalförsamlingen och i senaten och sedan, fortfarande med samma ordalydelse, godkännas av kongressen i Versailles med en 3/5:s majoritet. Senatens jurister har redan börjat tala om förändringar i den lagtext som nu med en hårsmån tagit sig igenom nationalförsamlingen.

Francois Hollande har själv försatt sig i en svår situation. Han trodde nog att han enkelt skulle få igenom sitt förslag när han presenterade det i Versailles den 16 november. Det var tre dagar efter attentaten. Alla, självklart även de förtroendevalda, var i chock. Hollandes starka argumentation för hårdare tag och en skärpning av lagstiftningen möttes då med stående ovationer från alla. Några månader senare hittar de folkvalda och oberoende jurister en rad tveksamheter i förslaget.

Franska folket ser gärna skärpta lagar mot terrorism. I någon mening kan denna förvirrade debatt också gynna Hollande. En del väljare kan tänkas uppfatta vissa politikers motstånd mot förslaget som taktik inför stundande primärval inom Les Républicains (högern) och som ett sätt för vänsteroppositionen att profilera sig inför nästa års presidentval. Franska folkets bild av denna debatt verkar i så fall rätt korrekt. Fransk politik byggs av personligheter mer än av partier. Folk väljer också personer mer än partier i många val. Presidenten är en person med stor makt. Ledamöter till nationalförsamlingen väljs i enmansvalkretsar. Den franska politiken handlar väldigt mycket om hur olika politiker positionerar sig, särskilt året före ett val.

Det är svårt att sia om resultatet av alla omröstningar kring undantagstillstånd och rätten att frånta medborgare sitt medborgarskap. Mycket tyder idag på att Hollande kommer att misslyckas och därmed lägga ännu ett nederlag till sina andra. Eller så samlar sig de folkvalda i sista ögonblicket och röstar för förslag som de flesta i princip gillar. Detta är i grunden också ett högerförslag. Högern borde ideologiskt sett rösta för förslaget. Bara en mindre del av vänsteropposition har principiell anledning att rösta emot. Det blir en spännande vår kring denna konstitutionella fråga.

Igår kväll var det stor politisk övning igen i tv-kanalen France 2. Programmet Des paroles et des actes som sänds en gång i månaden ägnades helt och hållet åt en av fransk politiks stora stjärnor, förre presidenten Nicolas Sarkozy. Stora skattesänkningar och samtidigt en kraftfull nedskärning av den offentliga sektorn utlovades och åtgärderna ville han sätta in omedelbart efter en valseger i maj  2017. Redan före sommaren skulle detta dunderrecept presenteras i propositioner till parlamentets båda kamrar.

Nicolas Sarkozy är partiet Les Républicains ledare sedan ett drygt år tillbaka men inte självklart dess presidentkandidat i valet 2017. Partiet ska genomföra en primärvalskampanj i november i år och kampen står i första hand mellan tre kandidater; Sarkozy själv och de tidigare premiärministrarna Alain Juppé och Francois Fillon. Alain Juppé leder racet för närvarande med Sarkozy på andra plats och Fillon på tredje.

Sarkozy tog tillfället i akt igår kväll genom att leverera ett ekonomiskt program som han vill genomföra som en chockmetod direkt efter valet. Han lägger alltså tonvikten på skattelindringar för alla inkomstgrupper på 25 miljarder euro och samtidigt stora nedskärningar av den offentliga sektorn. Ett program som lockar många väljare till höger. Sänkt skatt är ju ett säkert kort för att vinna högerväljare. Minskad offentlig sektor likaså. Men avsikten måste vara att dessa åtgärder ska ge en skjuts åt en stagnerande ekonomi. Medelklassen ska konsumera mer, företagen anställa fler och producera mer. En mindre offentlig sektor ska styra över arbete till de privata näringarna som förväntas ge mer stöd till ökad tillväxt. Vad som ges till alla andra – bland annat de offentliganställda som förlorar sina jobb – talar Sarkozy inte så mycket om.

Franska politiker som söker presidentposten är ofta kaxiga före val men spaka sedan de flyttat in i Elyséepalatset. En stilla undran är förstås om Sarkozy kommer att bli bättre på att genomföra sitt program om han får chansen 2017 jämfört med misslyckandet mellan 2007 och 2012. Franska folket minns hans löften i valrörelsen 2007 och kan vara rätt misstänksamma denna gång när han lovar stora reformer. Risken är överhängande att han tömmer statskassan på skatteintäkter men inte lyckas få igenom mer än högst marginella neddragningar i den offentliga sektorn. Det är svårt att avskeda folk på kort tid och de fackliga organisationerna är nu redan stridsberedda efter gårdagens budskap. Sarkozy hoppas kunna driva igenom sina förslag under sommaren 2017 när folk ligger på badstranden och zippar på färgglada drinkar. Men riktigt så enkel är inte den politiska verkligheten.

Sarkozys förslag igår kväll får nog snarare ses som utspel i valrörelsen för primärvalet inom sitt eget parti. Francois Fillon har redan presenterat sitt program med inriktning på stora sänkningar av  företagens skatter och Alain Juppé har riktat in sig på förändringar i arbetsrätten till förmån för företagen.

Vem vinner då första platsen i primärvalet i november? Förmodligen kommer väljarna i primärvalet att bedöma kandidaterna främst efter vilken chans var och en har att vinna presidentvalet i en andra valomgång; mot Francois Hollande eller Marine Le Pen. Förmodligen kommer Francois Fillon att vara chanslös. Han är mest trovärdig vad gäller innehållet i politiken men sämst på charm och karisma. Alain Juppé leder för närvarande och besitter en viss fräschör trots att han fyller 72 år några månader efter presidentvalet. Han var premiärminister under 90-talet och det är som i en annan tidsepok. Nu kommer farbror tillbaka och ingen minns längre de misstag han gjorde för tjugo år sedan.

Jag tror på Sarkozy trots allt. Han är omåttligt ambitiös, skamligt opportunistisk och precis så svekfull som behövs för att trassla sig förbi politikens alla blindskär. Men som sagt: kandidaternas skiftande program kommer att ha väldigt liten betydelse för valutgången, i varje fall i primärvalet.