Okategoriserat

Framgångsrik dag för facket
Framgångsrik dag för facket 150 150 Tomas Lindbom

Alla har emotsett dagens strejker och demonstrationer mot regeringens pensionsreform med spänning. För första gången på många år var alla viktiga fackliga organisationer, både de revolutionära och de reformistiska, överens om att agera samfällt, i strejker och på gatan. Över en miljon demonstrerade och stora delar av samhället lamslogs av strejker.

Det franska politiska livet lever sedan sekler tillbaka på det som kan betraktas som folkligt sociala uppror. De provoceras oftast fram av regeringsförslag som på något sätt inskränker rättigheter i sociala och ekonomiska frågor. Målet är alltid att tvinga regeringen att dra tillbaka sina förslag. Det skedde 1995 när den så kallade Juppéplanen las på nationalförsamlingens bord men där särskilt det revolutionära facket CGT genom uthållighet fick presidenten Jacques Chirac att tvinga sin premiärminister Alain Juppé att backa.

Nu ställs frågan om Emmanuel Macron och hans regering kommer att dra tillbaka sin proposition i samma fråga med förslaget att höja pensionsåldern från 62 till 64 år. Första dagens sociala manifestation gav de fackliga segern genom stora demonstrationståg i en rad städer, även mellanstora och mindre, runt om i landet. I Paris deltog 80 000 i marschen från Place de la République till Place de la Nation, en känd demonstrationsväg i fransk historia. Som väntat strejkade stora delar av personalen inom transportsektorn liksom bland elbolag och i skolor. Strejkerna och demonstrationerna genomfördes i god ordning. Polisen tvingades endast till ett fåtal ingripanden.

Varför är strejkerna och demonstrationerna så omfattande och varför stöds dem av cirka två tredjedelar av befolkningen enligt undersökningar? Fransmännen känner sig pressade efter åren av covid, ekonomiska problem, senast med hög inflation, och på grund av kriget i Ukraina. Många menar att regeringen borde varit mer lyhört till människors situation. Det finns en stark känsla av att ledningen i Paris inte lyssnar, inte förstår vanligt folk och att pensionsreformen är orättvis. Den drabbar de fattigaste, enligt många kritiker.

Macron och regeringen menar att reformen måste genomföras nu eftersom bördan för de kommande generationerna växer för varje år. Allt färre i aktiv ålder, i dag cirka 1,5 person, tvingas betala kostnaderna för en pensionär. För varje år ökar obalansen mellan yrkesaktiva och pensionärer. Regeringen vill höja pensionsåldern för att inte bördan för de yrkesaktiva på sikt ska bli orimligt hög. Regeringen anser sig samtidigt ge garantier för att ingen pensionär ska drabbas orimligt hårt. Minimipensionen höjs till 1 200 euro per månad för att ta ett exempel.

Pensioner liksom olika socialförsäkringar är snåriga i Frankrike och har alltid varit. Det är snarare en underdrift att kalla dem för lapptäcken. Det finns alltså hur många invändningar som helst att göra mot motpartens argument. I grunden blir det en intressekonflikt. Regeringens vilja att minska underskott och allmänt sett resonera rationellt möter medborgarnas upplevelse av att de pressas orimligt hårt ekonomiskt av den politiska ledningen i landet.

Nästa strejkdag blir den 31 januari, i samband med att propositionen läggs på nationalförsamlingens bord. Enligt bedömare kommer parlamentet, senaten ska också behandla frågan, att behöva februari och sannolikt mars för att slutföra arbetet. Det är högst osäkert om regeringen får en majoritet med sig i nationalförsamlingen. Den hoppas på stöd från högerpartiet Republikanerna men en del av dess ledamöter har hotat med att rösta med oppositionen. Om regeringen gör eftergifter mot facken kommer den garanterat att förlora stödet från hela det republikanska partiet utan att för den skull vinna en enda röst från vänstern och Nationell Samling. Frankrike står nu inför en period av osäkerhet i parlamentet, på gatan och i form av strejker i olika viktiga sektorer i samhället.

Stor strejk på torsdag
Stor strejk på torsdag 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike drar andan inför strejkdagen nu på torsdag den 19 januari. En rad viktiga och känsliga verksamheter i landet drabbas. Och mycket talar för att strejkdagarna blir fler. De fackliga organisationerna är enade och taggade.

Strejkerna berör alltså olika områden i det franska samhället. Transportsektorn blir alltid engagerad eftersom den i hög grad är statlig vilket betyder stor facklig närvaro. Allt pekar på att särskilt snabbtågen tgv berörs i mycket hög grad. Tunnelbanan och pendeltågen i Paris likaså. Även inrikesflyget kommer att ha svåra störningar i sin trafik.

En annan sektor som kommer att hindras i sin verksamhet är skolan. Det gäller i första hand lågstadiet men de fackliga organisationerna har meddelat att vissa grupper av lärare på högstadier och gymnasier också kommer att tas ut i strejk, Många föräldrar kommer därför inte att kunna lämna sina barn i skolan på torsdag och kan hindras från att gå till sina arbeten.

Elbolag kommer också att beröras vilket innebär att framförallt dessa företag kommer att känna av strejken men det finns risk för att hushåll märker av försämrad tillförsel av el. Det är självklart ett känsligt område eftersom människor nu dessutom pressas av höga elräkningar.

Det finns en ganska stor acceptans hos fransmännen för den här typen av strejker. De pågår i allmänhet inte längre än en dag i taget även om strejkerna upprepas med jämna eller ojämna mellanrum. Fransmännen brukar stödja strejkerna som anses rättfärdiga. Det råder en form av solidaritet över yrkesgränserna. Och fienden är sällan arbetsgivarna utan oftast regeringen. Nu gäller det en regeringsproposition där förslaget är en höjning av pensionsåldern från 62 till 64 år. Det räcker för att en majoritet av befolkningen ska vara motståndare till förslaget och därmed accepterar de besvärliga förhållanden som arbetsnedläggningarna medför.

Nu inväntar alla torsdagens strejk. Utfallet av den första dagen påverkar fortsättningen. En framgångsrik strejk kan pressa regeringen till eftergifter. Det är sannolikt så att strejkernas omfattning och kraften i de demonstrationer som också lär följa har större betydelse än debatterna i nationalförsamlingen. För den politiska vänstern skulle en massiv opposition på gatan och i form av upprepade strejker betyda en avgörande framgång. Sådana folkliga manifestationer kan leda till att den politiska ledningen i landet sätts under större press.

Vi är inte där än. Politiska bedömare inväntar nu närmast torsdagens strejker för att se hur högt den politiska temperaturen stiger. Analyserna i de olika nyhetsprogrammen i radio och tv och i alla tidningar är sedan minst en vecka tillbaka laddade och förs i ett högt tonläge men ökar än mer i intensitet från och med torsdagen. Experterna och journalisterna i media ser framemot ännu en het politisk vinter.

Äntligen ett förslag om pensioner
Äntligen ett förslag om pensioner 150 150 Tomas Lindbom

Sedan Emmanuel Macron tillträdde som president 2017 har alla väntat på en stor pensionsreform. Nu kommer den äntligen. Överraskningarna är knappast stora men för den minutiöst granskande journalistkåren går det ändå att urskilja överraskningar. Grunden är ändå att pensionsåldern höjs från 62 till 64 år och att det ska inom några år krävas 43 år av pensionsinbetalningar för att uppnå full pension.

Frankrike har en i jämförelse med andra västeuropeiska länder mycket hög välfärdsstandard. Inte minst gäller det för pensionerna. Pensionsåldern har varit extremt låg och kommer inte heller att sticka ut som hög efter det att denna reform genomförts. Många länder, som Sverige, har högre pensionsålder. Det finns statistik som också visar att pensionärerna, sannolikt beroende på låg pensionsålder, lever längre som pensionärer än i andra jämförbara länder.

Det finns också andra siffror som pekar på att pensionärerna i Frankrike relativt sett har det bättre än i andra länder. Franska pensionärer lever bättre än befolkningen i aktiv ålder. Det låter inte så när pensionärerna klagar och även demonstrerar. Och visst finns det alltid grupper som har det svårt med pensionsnivåer på 1 000 euro i månaden och därunder. Men vi talar om genomsnitt och hur många i aktiv ålder har inte en ekonomisk standard som är så låg att de ligger under fattigdomsstrecket?

Macron och regeringen hoppas att reformen ska minska de höga kostnaderna som det offentliga bär för att betala ersättningen till de äldre. Siffror visar att pensionerna också kostar statskassan jämförelsevis mer än i andra länder. Frågan är, menar kritiker, om reformen verkligen leder till detta om man ser det nationalekonomiskt. Risken finns att arbetslösheten ökar. En del ekonomer har varnat för att näringsliv och det offentliga inte kan ge sysselsättning åt det ökade antalet yrkesverksamma som blir följden av en högre pensionsålder. Arbetslösheten ökar sannolikt genom pensionsreformen, menar kritiker.

Vänstern och de fackliga organisationerna är kraftfullt emot reformen och vill sänka pensionen till  60 år. Det hade förstås varit förvånande om de godkänt reformen. Lika självklart är att Marine Le Pen också är emot reformen och även hon ansluter sig till krav på pension redan vid 60 år. Det kan finnas andra skäl än rent partitaktiska. Vänstern vill höja skatten istället och särskilt lägga den bördan på företagen. De menar att en mer generös pensionsreform går att finansiera på det sättet.

Högerpartiet Republikanerna ansluter sig i princip till regeringens proposition. Det mesta pekar på att reformen kommer att röstas igenom i nationalförsamlingen men Macron har antytt att det skulle gå att driva igenom förslaget med hjälp av paragrafen 49:3. I så fall krävs ingen omröstning i parlamentet. Han har redan tvingats till det vid flera tillfällen sedan valet i våras då hans partilojala grupper förlorat majoriteten i nationalförsamlingen.

 

Houellebecq involverad i kulturstrid
Houellebecq involverad i kulturstrid 150 150 Tomas Lindbom

Michel Houellebecq, vars senaste roman Förinta blev föremål för en recension i mitt senaste blogginlägg, har under jul- och nyårshelgerna blivit måltavla för hård kritik. I kultur- och samhällsmagasinet Front populaire har han fört ett långt samtal med filosofen och utgivaren av nämnda tidskrift, Michel Onfray. Samtalet pågick i sex timmar och upptog 45 sidor i  det tidskriftsnummer som kom ut i slutet av 2022. Houellebecq formulerade sig drastiskt, inte minst i förhållande till muslimer och blev anmäld inför domstol den 28 december av rektorn för Paris stora moské.

Rektor Chems Eddine-Hafiz anmälde Houellebecq för hat mot muslimer. Han bygger sin anmälan på att Houellebecq bland annat i intervjun förutspådde att motståndshandlingar kommer att genomföras när delar av det franska territoriet i framtiden kommer att domineras helt av islamister. Han hävdade också i intervjun att den inhemska franska befolkningen inte önskar sig att muslimer assimileras in i det franska samhället utan slutar med att stjäla och provocera.

Den muslimske ledaren menade att Houellebecs ord skulle kunna tolkas som att även han själv var en tjuv och att han vände sig mot att den berömde författaren ställde muslimer i Frankrike mot en inhemsk fransk befolkning.

Överrabbinen Haïm Korsia tog initiativet till ett försoningsmöte med Eddine-Hafiz och Houellebecq vilket ledde till att den muslimske rektorn drog tillbaka sin anmälan. Båda sa efter mötet att denna typ av kulturdebatt inte ska avgöras i domstol. Båda försonades i någon mening och Houellebecq erkände att han formulerat sig väl drastiskt på några punkter.

Intervjun med Houellebecq i Front populaire har av naturliga skäl skapat stor debatt i Frankrike. Det är begripligt eftersom landet är splittrat i synen på muslimer. Detta i sin tur beror på att frågan om innebörden i begreppet fransk kultur och identitet är laddad. För många fransmän är den starkt kopplad till 1700-talets upplysningstid med de värderingar som den fört vidare in i det moderna Frankrike: den västerländska civilisationens syn på demokrati, det individuellt präglade rättsväsendet och, inte minst, försvaret av en sekulär stat. Å andra sidan finns också en stark vänster som ser ett multikulturellt Frankrike som en styrka. Denna vänster vill också försvara individualismen i form av rätten till var och en att leva sitt liv oberoende av religiösa och kulturella värderingar. Vänsterns sekularism går längre i den meningen. För högern gäller att kulturen och identiteten har en katolsk och västerländskt färgad identitet. För vänstern är detta underordnat drömmen om ett land som genom sin sekulära hållning öppnar dörren för helt andra kulturer och tonar ner helt eller delvis den katolska traditionen.

Debatten i Frankrike är snårig och inte helt lätt att tolka och beskriva. Det finns så många uppfattningar bland ledande opinionsbildare som bara delvis står ”till höger” eller ”till vänster”. Michel Houellebecq betraktas av delar av vänstern som reaktionär och rasist. Hans värderingar har också helt klart inslag av stark, oförsonlig muslimkritik. Han försvaras samtidigt av en del av vänstern för att skydda det nationella arvet. För många, främst inom högern och extremhögern, är han en sanningens röst i det offentliga samtalet. Där ses han som försvarare av den traditionella franska kulturen med sitt historiska, filosofiska och litterära arv. Denna kulturkamp pågår ständigt i Frankrike och får också politiska konsekvenser. President Macron är framförallt en progressiv ledare som på samma gång försvarar det traditionellt franska arvet. Frågan är vem som efterträder honom 2027.

Om Houellebecq
Om Houellebecq 150 150 Tomas Lindbom

För en månad sedan utkom Michel Houellebecqs senaste roman på svenska, Förinta, på Albert Bonniers förlag. Den franska titeln är Anéantir. Houellebecq överträffar sig själv i denna roman på flera sätt.

Jag har läst det mesta av Houellebecq. De första romanerna läste jag med dåligt samvete. Och jag skämdes ännu mer av att jag gillade dem. Han var i många kretsar försedd med någon  form av outtalat dödskallemärke för sina beskrivningar av samtiden. Felet var att att han lyfte människors värderingar och beteenden utan att ge den alternativa och positiva sidan av dessa berättelser och beskrivningar. Det var illa när han beskrev västerländska mäns sexresor till i Thailand i romanen Plattform och såg det som ett uttryck för en tid i västerlandet där  sexualiteten blivit handelsvara eller i varje fall förlorat en djupare, avgörande dimension. Västerlandets kris var inget som 2003 borde lyftas fram en roman. Snarare var västerlandet bålverket mot andra kulturers negativa influenser och vi borde snarare se sexresorna som ett virus som trängt in i en annars frisk kropp.

Än värre när hans kritik av islam  uppenbarades. I romanen Underkastelse som kom ut 2015 handlade berättelsen om hur en muslim utsågs till president vid det kommande valet 2017. Han ställde sig på en position som liknade familjen Le Pens. Frankrike islamiseras, menade Houellebecq, och när en muslim blir president förändras också samhället. Den västerländska kulturen försvagas snabbt och människor tvingas eller väljer att anpassa sig till ett helt annat sätt att leva.

Houellebecqs  tidigare böcker utmanar våra liberala och toleranta värderingar. Hans provokationer har i alla romanerna tvingat oss till att reflektera och ibland ompröva våra synsätt. I den senaste, Förinta, fortsätter han sin beskrivning av en västerländsk civilisation som tömts på det mest av sitt andliga, historiska och kulturella innehåll. Samtidigt är personporträtten starkare, inte minst de kvinnliga karaktärerna. Han ger oss också initierade skildringar inifrån medicinens och teknologins världar. Förinta är en gedigen roman, tung på fakta, stark på personbeskrivningar och lika profetisk som hans tidigare romaner.

Michel Houellebecq har i romanen ett perspektiv och en ton som jag tilltalas av. Möjligen ger mig hans oräddhet att faktiskt beskriva det maskulina med alla sina dåliga och bra sidor en attraktionskraft. Det ligger förmodligen i tiden att jag heller inte skäms över det.