Politik

I torsdags kväll var det Alain Juppés tur att grillas under två timmar i det stora samhällsmagasinet i France 2, den ledande statliga tv-kanalen. Han fick höga betyg av tittarna och av de politiska experterna efter kvällens intervjuer och debatter. Framförallt drar han nu ifrån i kampen med sex andra kandidater om vem som blir högerns frontfigur i presidentvalet nästa vår.

För första gången genomför högern eller Les Républicains som är det korrekta namnet på partiet ett öppet primärval för att ta fram sin presidentkandidat. Tidigare har detta skett internt och i små kretsar. Bedömare tror att flera miljoner fransmän kommer att gå till valurnorna i primärvalet som genomförs i två omgångar, den 20 och 27 november. Primärvalets idé är att den som röstar inte behöver vara partimedlem. Det räcker med att betala några euro och säga sig sympatisera med det eller de parti(er) som ställer upp i valet. Detta primärval är öppet för dem som stöder högerns och centerns idéer inom fransk politik. Dock ställer inte centerpartierna, UDI och Modem, upp i primärvalet. Formuleringen om center syftar mer på att några av högerns (LR) kandidater förespråkar en mer mittenorienterad politik.

Alain Juppé har varit favorit sedan han deklarerade sin ambition att bli president i Frankrike. Han är otvivelaktigt en mycket skicklig politiker med stor erfarenhet. Han har varit premiärminister under Jacques Chiracs presidentperiod och utrikesminister under de sista åren av Sarkozys mandatperiod. Han uppfattades länge som alltför distanserad och en aning arrogant i sin stil. Han skrämde också en del väljare när han uttalade sig med närmast övermänsklig skärpa och stringens i olika frågor. Ingen glad grabb som dunkade folk i ryggen. Han skred snarare fram och hälsade nådigt på dem som råkade befinna sig intill honom. Med åren har han slipats av och folk har dessutom vant sig. Det är trots allt inte ett handikapp att vara skarp i tanken i ett land som Frankrike.

Juppé har också på ett klokt sätt profilerat sig som en samlande gestalt när den andra tunga högerkandidaten heter Nicolas Sarkozy. Juppé vill förena höger och center och öppnar dörren för de väljare som röstat på Hollande men som är besvikna. Om något är sant så är det att landet är överbefolkat av människor som röstade på Hollande 2012 och nu ångrar det.

De två tunga kandidaterna inför primärvalet är alltså Nicolas Sarkozy och Alain Juppé. De skiljer sig mer åt på ett personligt plan än åsiktsmässigt. Det är svårt att se skillnaden i deras förslag till reformer på det ekonomiska området. Sänkt skatt, mer stöd till företagen och samma förhållande till den franska statens roll i ekonomin – aktiv – och ett försvar för EU utan alltför stort engagemang. Juppé är mindre aggressiv i frågan om islam och den nationella identiteten men Sarkozy är ombytlig och kan mycket väl ändra sig igen om han vinner primärvalet och då ser att han behöver vinna vänsterväljare inför det nationella presidentvalet.

Alain Juppé inger alltså mer förtroende hos det franska folket än Nicolas Sarkozy men har inte samma stöd som sin konkurrent bland partimedlemmarna. Juppé är därför beroende av att så många som möjligt går och röstar i primärvalet. Han är orolig för att Sarkozy som tills nyligen var partiets ledare har organiserat primärvalet så att det hindrar människor från att rösta. Det kan organiseras så att antalet vallokaler runt om i landet är för få eller så dåligt bemannade att många inte orkar köa för att få rösta. Det finns många sätt att hindra demokratin för den som vill ha ett lågt valdeltagande. Juppé sa så sent som i torsdagens tv-framträdande att han kommer att stödja Sarkozy, om denne slår honom i primärvalet, under förutsättning att primärvalet genomförs på ett korrekt sätt.

Före primärvalet genomförs tre stora tv-debatter med alla sju kandidaterna inom LR. Efter första valomgången återstår två namn som då möts i den andra, avgörande omgången. Samma upplägg som i presidentvalet. De fem som blir utslagna i den första omgången kommer troligen att rekommendera sina väljare att stödja någon av de vinnande kandidaterna. Det är möjligt att alla då stöder Juppé. I varje fall gäller det Sarkozys premiärminister under åren 2007-12, Francois Fillon, och förre generalsekreteraren i partiet, Jean-Francois Copé. De är båda personliga antagonister till Sarkozy. Bruno Le Maire som är en annan kandidat har kritiserat Sarkozys inblandning i olika ekonomiska affärer och han kommer säkert av det skälet att förorda Juppé. Den enda kvinnan, Nathalie Kosciusko-Morizet, står för långt mot mitten för att kunna stödja Sarkozy. Hon kommer därför också sannolikt stödja Juppé.

Det mesta pekar nu på att Alain Juppé blir högerns kandidat i presidentvalet. Det leder till nästa fråga: Blir han då också Frankrikes nästa president? Logiskt sett, ja! Oavsett om Juppé möter Marine Le Pen eller någon av vänsterns tilltufsade kandidater bör han vinna. Ställs han mot Le Pen kommer de allra flesta vänsterväljare att stödja Juppé. Ställs han mot till exempel Hollande vilket vore sensationellt med tanke på motståndet mot den sittande presidenten i folkopinionen, vinner han också.

Det finns en joker i leken. Hans namn är Emmanuel Macron. Till honom ska jag återkomma senare. Han står till vänster om Juppé men har drag av dennes förmåga att brygga över klyftan mellan vänster och höger. Han har också starka opinionssiffror men det ska ske förändringar i väljarbeteendena och mycket annat för att han verkligen ska kunna utmana om presidentposten. Jag sticker alltså ut hakan den 8 oktober, ett drygt halvår före valet, och påstår att Alain Juppé blir president. Så oerhört mycket kan hända att det är högst riskabelt att våga tippa i detta skede. Ett alldeles orimligt tips är det ändå inte…

Med jämna mellanrum stiger temperaturen i den franska samhällsdebatten kring begreppet genderteori. Nu senast har påven Franciscus uttalat sig om att den lärs ut i franska mellanstadier på ett sätt som kan göra barnen osäkra om sitt eget kön. Är jag en pojke eller kanske en flicka? Tanken att maskulinitet och feminitet hos män och kvinnor, pojkar och flickor inte alltid följer könen är ju knappast någon revolutionerande iakttagelse. Detta konstaterande gör den katolska högern och de flesta högerpolitiker upprörda och ger dem också möjlighet att dra igång en kampanj mot vänstern, mot socialistregeringen och nu mot utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem.

Skolan är för vänstern i Frankrike en plats för lärande men också för fostran till samhällsmedborgare. En av uppgifterna för skolan enligt vänstern är att stärka jämställdheten mellan könen. Det är självklart att detta bland annat leder till att barnen lär sig att till exempel vissa yrken inte nödvändigtvis ska utföras bara av ett kön. Men det innebär också att barnen ska kunna veta att deras personlighet ska respekteras även om den inte stämmer med schablonbilden av att vara pojke eller flicka. En mjukare kille med fler feminina drag lever inte i motsättning till naturen, Inte heller en flicka som har vissa maskulina drag; kanske leker tuffa äventyrslekar, spelar fotboll och så vidare. Om detta handlar genderteori och det är en befriande teori för dem som står utanför de traditionella könsrollerna.

För högern gäller att familjerna ska skapa identiteten hos barnen och att skolan helst ska stödja traditionella värderingar kring kön och identitet. Högerns företrädare i politiken söker med ljus och lykta efter formuleringar i läroböckerna som kan visa att skolan under en socialistisk regeringsperiod propagerar för en friare syn på kön.

Det är faktiskt häpnadsväckande hur utpräglat konservativ den franska högern är på detta område. Det är också alldeles uppenbart att den  ännu inte accepterat fullt ut jämställdhet mellan män och kvinnor. Det räcker också att från åhörarläktaren blicka ut över den del av nationalförsamlingens plenisal där högerns ledamöter sitter. Män, män, en och annan kvinna och så män igen.

Det är uppenbart att Les Républicains (=högerpartiet) spelar ihop med den dominerande och konservativa katolska opinionen. Den senare har fått en starkare position sedan lagförslaget om samkönade äktenskap debatterades och klubbades i parlamentet 2012-13. Motståndet mot jämställdhet, motstånd mot samkönade äktenskap men också kampanjerna mot muslimernas ökade förväntningar på att bli en del av den franska identiteten hänger ihop. Ordet identitet blir allt viktigare för den franska högern. Nicolas Sarkozy har förstått detta och bygger hela sin valrörelsen kring dessa teman.

Påvens utspel vid en pressträff på ett flygplan i söndags har nu på nytt väckt till liv debatten om genderfrågan. Överdrifterna och attackerna mot regeringens skolpolitik urartar i en förhoppning om att vinna fler proselyter till högern. Den 16 oktober kommer också Manif pour tous, organisationen som bar fram de jättelika demonstrationerna mot samkönade äktenskap för tre år sedan, att genomföra nya demonstrationer. Vem tänker på alla de barn och vuxna som inte passar in i mallen av traditionella könsroller? Ingen när debatten antar stormstyrka.

Hon heter Anne Hidalgo och är okänd utanför Paris gränser. Förmodligen beror det på att hon som en god lokalpolitiker hittills satsat all kraft på sin stad. Hon gör det hon ska göra och lämnar övrigt, politiska utspel som handlar om hela Frankrike, åt andra. Hon är ändå värd uppmärksamhet och snart kommer hon sannolikt att efterfrågas mer för nationella uppdrag.

Anne Hidalgo var förre borgmästaren Bertrand Delanoës närmaste medarbetare under  hela den period (2001-14) som han var borgmästare i Paris. Det gav denna spanskfödda politiker med hemvist inom Socialistpartiet kunskap om staden och förberedde henne för att ta över ansvaret när Delanoë drog sig tillbaka efter två perioder. I en tuff och jämn kamp med högerns Nathalie Kosciusko-Morizet drog hon det längsta strået. Trovärdig för sina insatser som stadens nummer två i många år och med ett program som tilltalade en förhållandevis vänsterorienterad väljarkår.

Hidalgo har som borgmästare sedan 2014 gjort avtryck genom att driva gröna frågor. Hon har förbjudit förekomsten av gamla motorfordon i trafiken och sökte begränsa den tunga trafiken. Hon har fortsatt arbetet sedan sin föregångares dagar med satsning på grönområden och inte minst rekreationsplatser invid Seine. Här har byggts en sandplage med solstolar invid floden. Populärt inslag i gatubilden och väl frekventerat under varma sommardagar.

Hidalgo har under de senaste månaderna gått i konflikt med regeringen om att ta emot nyanlända flyktingar i två särskilda läger i eller strax utanför Paris. Det är välkänt att regeringen haft en väldigt stram politik mot flyktinginvandring. Hidalgo menar att mer bör göras och har tagit detta initiativ;  ifrågasatt av många som inte vill på något sätt locka flyktingar till Frankrike. Hon har också retat regeringen genom att tidigt förklara att hon var emot lagförslaget om att ta ifrån vissa personer med terrormisstanke eller terrorbrott deras franska medborgarskap.

Anne Hidalgo är röd och grön. Hon bygger sin profil genom att driva frågor om miljö och mänskliga rättigheter i en konkret politisk ansvarsställning; i hennes fall som borgmästare i en av Europas största städer. Hon kommer smygande. Några år till med framgångsrikt arbete inom områden som engagerar många väljare i dag kan hon utan åthävor ta steget från lokalpolitiker till politiker på nationell nivå. Hon har deklarerat väldigt tydligt att hon inte kandiderar till presidentposten 2017 precis som hon tackade nej till att delta i socialisternas primärval inför presidentvalet 2012. Kanske är hon bara intresserad av att göra en insats på lokalt plan. Eller så bygger hon långsamt upp sin maktställning. Visar inte bara i ord utan också i handling att hon är en skicklig politiker. Det är ”mycket snack och lite verkstad” i fransk toppolitik. Måhända är Anne Hidalgo ett lockande namn i framtiden. Hon är idag 57 år. Med franska mått mätt är det ingen ålder.

Jag har några favoritkrogar i Paris. De tillhör sannerligen inte de exklusiva men de är prisvärda. Ställen dit jag också kan gå ensam, prata med ägaren en stund mellan rätterna. Titta mig omkring och lyssna på de andra gästerna och ibland prata med dem. Precis det man gör på småkrogar.

Häromdagen gick jag till en av dem, hålet i väggen på Rue Jacob i Quartier Latin, Le Torchon som betyder trasa. Vem skulle tro att det serveras anständig mat på ett ställe med ett sådant namn men det gör det faktiskt.

Jag tycker om att växla några ord med servitören som ofta är ägaren på dessa små restauranger. Men på Le Torchon har det inte varit så meningsfullt. Ägaren, en tyst och stillsam man i 50-årsåldern, var aldrig intresserad av längre samtal. Men maten har alltid varit god och för 15 euro får jag tre rätter och lägger jag till 3 euro också ett glas med anständigt vin. Så häromdagen var han som förbytt. Nu sprutade orden ur honom. Han sa att han hade givit upp sin affärsverksamhet med krogen. Sedan början av september är det tomt varje kväll i lokalen. Inga gäster mer. Han skyllde på krisen. ”Folk har inte råd. Alla sitter hemma och äter sin tarvliga kost istället”. Jag försökte med att det kanske är terrorismen som skrämmer människor från att komma. ”Bah”, stönade han på franskt manér. ”De går ju till jobbet. De kan ju bli skjutna i tunnelbanan också”, säger han.

Jag nickade och visade att jag förstod. ”Varför fortsätta med restaurang när tiderna är som de är”, fortsatte han.  ”Jag kan öppna skomakeri”. ”Ja, skor behöver alltid lagas, särskilt i dåliga tider”, svarade jag.

Han gick över till ett annat bord och fortsatte att klaga. Vi var trots allt fem gäster i lokalen. Där satt ett äldre par. De hade beställt in vatten till maten men jag såg hur mannen smög upp en halvliter av något starkt och hällde i glasen till sig och hustrun. Medhavd sprit! Det såg förstås restaurangägaren men han sa ingenting. Hellre två gäster som i alla fall äter än inga alls, lär han ha tänkt.

Jag bad om notan. ”Jag är tillbaka i november”, sa jag till honom. ”Hoppas ni inte har sålt tills dess.” Det verkade inte längre vara någon fråga. Han hade glömt allt om att sälja och öppna skomakeri. Jag måste nypa mig i armen. Det är så lätt att dras med när fransmän börjar argumentera. Allt låter så trovärdigt. Krisen är total. Inte en gäst på krogen. Jag stänger i morgon. Och så är det mest ett behov av att få avreagera sig lite. Visst är det kris i Frankrike men allt som sägs är inte som det låter. Det kan bara bra att påminna sig om.

Francois Hollande befinner sig i botten i alla opinionsmätningar men det hindrar inte att han nu på allvar inleder sin valrörelse. Utan att säga att han kandiderar men indirekt genom att tala om vad han gjort och vad han vill göra för Frankrike.

En bild i Le Monde är ändå avslöjande när han håller sitt första större tal efter sommaren. Bilden visar första raden av honoratiores som står upp och applåderar presidenten sedan han talat färdigt över ämnet Demokratin mot terrorismen. De kommer alla från regeringen – utom en som är partiets generalsekreterare.  Regeringen består av lika många män som kvinnor, trettioåtta ministrar totalt. Totalt på bilden ser jag fjorton ministrar varav bara en kvinna, utbildningsministern Najat Vallaud-Belkacem. Så ser det ut. En jämställd regering har ett a-lag och ett b-lag. Premiärministern, utrikesministern, finansministern, försvarsministern. Generalsekreteraren i partiet. Alla är de män. Kanske kvinnorna har hållit sig undan. De ville inte delta och smutsa ner sitt namn invid en ledare med så svagt folkligt stöd. Nej, så är det förstås inte. Det är männen som styr, hur jämställd regeringen än är rent numerärt.

Hollandes tal är som franska politikers tal en övning i att formulera vackra fraser på ett retoriskt skickligt sätt. En del av fraserna är i grunden precisa uttryck för djupare värderingar. Andra finns där för att dölja misstag och politiskt-taktiska manövrer.

Låt mig bara citera en mening i Hollandes tal om fransk demokrati. ”Vår identitet är vår historia, vår kultur, våra värderingar och vårt sätt att leva” Får jag ta två meningar till? ”Identiteten är inte stelnad i tiden, inte ett orörligt fotografi, inte en kontemplation över det förflutna, inte ett halsstarrigt forskande efter våra rötter för att ta reda på i vilken utsträckning vi är fransmän. Identiteten är i ständig utveckling. Frankrike är mer än en identitet; det är en idé, ett projekt, en ambition som gör Frankrike till ett unikt land.”

En skeptiker kan möjligen fråga vad detta ordsvall tjänar till. Det är i någon mening en markering av Hollande att han inte vill skrämma medborgarna med ens minsta antydan till postmodernism eller andra förändringar av invanda mönster i den franska kulturen. Det är knappast heller ett tal till den muslimske medborgaren i någon av Paris fattigare förorter. Han riktar sig snarare mot högern och Nationella fronten som skulle spetsat till beskrivningen av identiteten. Gjort den mer fransk och mer förankrad i historia och kultur.

Skillnaderna kan vara svåra att upptäcka. Det väsentliga är att Hollande slår fast att den demokratiska modellen är svaret på hoten från terroristerna. Det är inte genom att anamma samma auktoritära och våldsbejakande metoder som islamisterna företräder som Frankrike vinner slaget mot terrorismen.

De fjorton männen och den enda kvinnan på första raden applåderar Hollande på bilden. I verkligheten är de flesta av dessa ministrar rejält trötta på sin ledare. De oroar sig för hur det ska gå om han gör verklighet av sin ambition att ställa upp en gång till i ett presidentval. De applåderar snällt men i realiteten lär de  två sina händer, särskilt generalsekreteraren i partiet. Konstaterar att Hollande ändå gör som han vill. Bestämmer han sig för att ställa upp i partiets primärval i januari 2017 lär det bli svårt att hindra honom. Däremot är det sannolikt att de väljare som röstar i  primärvalet inte väljer Hollande som partiets presidentkandidat. Det vore i så fall en fullständig katastrof för partiet.