Lindbom på franska

I dag har senaten i det franska parlamentet godkänt regeringens förslag till förändringar i reglementet för det statliga järnvägsbolaget SNCF. Nu återstår en sista omröstning i nationalförsamlingen. Det gäller som i alla liknande beslutsprocesser att få ett gemensamt beslut som båda kamrarna kan enas kring. Den slutliga omröstningen i nationalförsamlingen ska normalt ske den 11 juni. Därefter är reformen i hamn. Vad som följer – en lång och mödosam process är att sätt förändringarna i verket. Det handlar om bolag som har närmare 50 miljarder euro i skuld. SNCF måste inom ett antal år öka intäkterna och minska biljettpriserna så att de senare blir konkurrenskraftiga med andra länder som nu kan konkurrera på samma marknad. Staten ska fortsatt stå som ägare till SNCF men företaget ska verka i form av aktiebolag.

Frankrike har upplevt en vår av betydande strejker. En ideologisk strid mellan den politiska vänstern och de fackliga organisationerna stödda av 40-45 procent av medborgarna  å ena sidan mot mellan 55 och 60 procent av fransmännen och flertalet politiker å den andra. En klart ideologisk strid mellan vänster och höger, mellan statlig styrning och bibehållna lagreglerade privilegier för de anställda och liberalisering och konkurrensutsättning av offentlig verksamhet.

På ett tidigt stadium stod det klart att regeringens reformförslag skulle gå igenom och att regeringen hade huvuddelen av de franska väljarna på sin sida. Opinionen har långsamt svängt i Frankrike, ett land som är konservativt på en rad olika plan. Vänstern är konservativ liksom högern. Endast delar av maktapparaten är mer liberal. Så ser grundstrukturen ut. Men även fransmännen förändras och när insikten om att de beprövade ekonomiska modellerna inte längre ger människor samma välfärdsutveckling börjar alltfler att tvivla på det som varit. En majoritet av fransmännen tycks nu säga att vi kanske inte gillar Macron och hans politik  men ge honom ändå en chans. Kanske kan vårt samhälles lagbundna ordning utmanas en smula och kanske kan det leda till att vår svaga ekonomi och vår eftersläpning gentemot andra europeiska länder kan förändras till det bättre.

Ingen ska dock inbilla sig att omröstningen om SNCF i nästa vecka innebär slutet på strejkerna. De mer reformistiska fackliga organisationerna som CFDT kommer sannolikt efter sin kongress under de närmaste dagarna att avbryta strejken men för CGT lär det bli ett svårare beslut. Dess ledning har inte tillräckligt att visa upp av när det gäller tillägg och ändringar i lagen. Dess ledning inser att strejken blivit ett misslyckande. Deras medlemmar har fått försaka mycket tid och pengar för ett resultat som inte leder till glädjeyttringar.

Nu måste CGT fortsätta kampen för att inte tappa ansiktet. Sannolikt kommer strejkerna att fortsätta också under sommaren, om än i begränsad skala. Målet med strejkerna blir då inte att stoppa reformen utan att bekämpa President Macron. Och det kommer nya strider. Närmast väntar förslag från regeringen om förändringar av pensionerna inom den offentliga sektorn. Här kommer det finnas talrika möjligheter till konfrontation. Nästa år lär innehålla nya strejker. Det är möjligt att den frågan också kommer att mobilisera en större andel av det franska folket. Pensionerna gäller fler och ett lagförslag som vill höja pensionsåldern kommer att uppröra fler.

Valspurten i den andra valomgången i förra årets presidentval slutade inte särskilt bra för Nationella frontens kandidat Marine Le Pen. Slutdebatten i tv mot Emmanuel Macron blev ett rent misslyckande. Hennes bristande skärpa i debatten avslöjades. Hon hade hoppats att genom olika fräcka utspel skrämma Macron som hon uppenbarligen bedömt som en svag överklasstyp men som istället gav igen och krossade henne både retoriskt och sakligt.

En som såg debatten på tv i en konferenssal med sina partivänner var Marion Maréchal Le Pen, partiledarens systerdotter.Kamerabilder avslöjar hennes minspel under debatten och hur hon lämnar salen innan debatten är slut. Kort efter valet meddelar hon också att hon lämnar partipolitiken för att arbeta i näringslivet. Många hade sett Marion som den mest lovande stjärnan inom Nationella fronten och hade satt sitt hopp till henne som efterträdare till Marine. Krisen kändes större för många inom det partiet sedan Marine så uppenbart misslyckats i ett avgörande ögonblick av valrörelsen. Dessutom försvann också partiets andreman Florian Philippot kort efter valet beroende på upprepade konflikter med partiledaren.

Nu har det gått ett år och saker börja hända som kan påverka framtiden inom den högerradikala och konservativa delen av det franska politiska landskapet. Marion Maréchal Le Pen som nu släppt sitt familjenamn på mammans sida (Le Pen) framträder i något som kallas det metapolitiska sammanhanget, det vill säga i en politisk men inte rent partipolitisk värld. Hon uppträder som talare i samhälleliga debatter och har också antagit utmaningen att bli chef för en privat högskoleutbildning i Lyon med starkt konservativa förtecken. Hon hoppas att denna form av elitutbildning ska forma en ny generation av konservativa ledare, inom såväl näringsliv som offentlig sektor.

Marion Maréchal är inte vem som helst i Frankrike. Trots att hon ännu inte fyllt 30 år är hon redan bland de tio mest populära politikerna i landet. Hon är nästan lika populär som sin moster Marine. Ändå har hon officiellt lämnat politiken och inte visat tecken på att söka någon formell post vare sig lokalt, regionalt eller nationellt. Tveklöst är hon en stor politisk begåvning, inte minst kommunikativt sett.

Det är få som låter sig luras av Marion Maréchals till synes tillbakadragna position i det politiska livet. Hon har snarare tänkt några steg längre än de flesta andra. Hon har sett att Nationella fronten får allt svårare att hålla ihop de två motstridiga falangerna, den folkliga ex-socialistiska grenen i norra Frankrike och den konservativa grenen med huvudsakligen medelklassympatisörer i söder. När Frankrikes konservativa höger blir allt starkare blir hon också mer intressant som ledare än sin moster. Hon är smartare, mer genomtänkt och mer tydlig. Hon kan i en ny tid axla sin morfars, Jean-Marie Le Pens, mantel och föra de traditionella konservativa värdena vidare in i det tjugoförsta seklet. Hon kan paketera ett försvar för det kristna arvet som i hög grad byggs kring ett hat mot islam och muslimsk kultur. Hon kopplar det till andra konservativa värderingar som kring en traditionell familjesyn och en borgerlig ekonomisk politik. Hennes sociala politik står långt ifrån mosterns. I Marions fall handlar det om familjens ansvar, i Marines i hög grad om statens.

Marion Maréchal kan säkert också fånga in en rad olika mindre grupper på högerkanten som av olika skäl inte vill samarbeta med Nationella fronten, modell Marine Le Pen. Redan före valet 2017 talade jag med ett par representanter för den konservativa delen av detta parti. De var starkt kritiska mot Marine och de hoppades redan då att få bort henne ur bilden. Det gick inte före valet – hon var alltför skyddad av starka personer kring henne – men i dag eller snarare i morgon kan läget ha förändrats.

Det är alltså inte helt orimligt att Nationella fronten som för övrigt i dagarna byter namn till Rassemblement national, kommer att försvagas ytterligare. Marine Le Pen har försökt efter valet att tala mer till den konservativa delen av partiet men hon kan heller inte bryta med alla de väljare som röstat på henne och  tidigare haft sin tillhörighet inom vänstern, en gång i tiden framförallt kommunistpartiet. Hon riskerar att bli allt mer otydlig och öppna för Marion Maréchal med sitt klart konservativa program.

Häromdagen röstade franska nationalförsamlingen för ett knippe regeringsförslag i syfte att förbättra miljöarbetet i landet. Miljövänner kritiserar åtgärderna för att inte  vara tillräckligt långtgående och det förekommer också kritik inom olika partier över att viktiga förslag malts ner under det omfattande utskottsarbetet. Besluten som nu tagits anses också skapa spänningar inom regeringen mellan jordbruksministern och den karismatiske ministern för ekologisk utveckling, Nicholas Hulot.

Beslutet riktar in sig på en rad olika områden som ska främja en omställning till mer ekologiskt jordbruk och genom olika åtgärder påverka inte minst barn och ungdomar i skolan till att äta ekologiskt odlade råvaror. En rad reformer men var och en i ganska liten skala. Det går att tala om en reform i rätt riktning men med små steg.

Emmanuel Macron är definitivt engagerad i omställningen till ett ekologiskt medvetet samhälle. Ändå är det svårt för honom att genomdriva långtgående reformer. Inom såväl industrin som jordbruket finns motstånd och lobbygrupperna är många och talrika. Stor uppmärksamhet har riktats mot förslaget att förbjuda glyfosat som är ett bekämpningsmedel mot ogräs och som anses ha skadlig inverkan på naturen. EU har godkänt glyfosat fram till 2022 men ursprungligen fanns ett regeringsförslag om att förbjuda det. I utskottsbehandlingen drogs förbudet tillbaka. President Macron lovar ändå att medlet ska förbjudas senast 2021. För miljörörelsen är det ändå ett svek mot de löften om satsningar på en ekologisk revolution som utlovats före valet.

Nicholas Hulot är en i Frankrike mycket omskriven och beundrad företrädare för ekologisk hållbarhet. Han har i decennier talat som en företrädare för civilsamhället mot miljöförstöring.  Han har lockats med ministerposter av Macrons tre företrädare men alltid tackat nej. Den fjärde gången sa han ja och har en plats som ministre d´Etat i regeringen, det vill säga en av de tyngsta ministerposterna. Nicholas Hulot förefaller ändå inte trivas så bra i sin politikerroll som är ny för honom. Hulot är bäst på att driva opinion och mindre framgångsrik i det politiska spelet som kräver hårda nypor och sinne för kompromisser. Hans popularitet hos det franska folket, tidigare mycket hög, har dalat betänkligt under det senaste halvåret och han verkar umgås med planer att lämna regeringen redan till sommaren.

Politiska bedömare anser att Hulot har svårt i samarbetet med jordbruksministern, Stéphane Travert. Denne är en tidigare socialist som har stor partipolitisk erfarenhet och goda kontakter inom jordbrukets organisationer. Han är en pragmatiker och motsatsen till Hulot med sin visionära och idealistiska världsuppfattning.

President Macron lär ändå ha fortsatt förtroende för Nicholas Hulot och kommer sannolikt inte att acceptera en ansökan från denne om entledigande från sin ministerpost. Det skulle inte se bra ut för presidenten att förlora den starkast lysande stjärnan inom miljörörelsen i Frankrike, särskilt när han precis lyckats fånga denna särpräglade fågel, något som Chirac, Sarkozy och Hollande inte klarade av. Klokt nog har ändå Hulot sagt efter de senaste turerna kring miljöreformen att det är helt acceptabelt att gå fram steg för steg. Kanske vill han ändå ta några steg till  i regeringen också under kommande år.

Det finns flera anledningar att oroa sig för mediernas ställning i olika länder i världen. Det är i ock för sig inget nytt. Den debatten har alltid pågått och den måste pågå. Hoten har kommit i form av statens försök att skaffa sig kontroll över opinionsbildningen. Andra hot har kunnat beskrivas som en följd av kommersiella krafter där kvaliteten i artiklars och etermediaprogrammens innehåll har utsatts för uttunning eller vulgarisering. Och så på senare tid de sociala mediernas avigsidor och i spåren av detta vissa auktoritära regimers försök att påverka de politiska valen i andra länder.

Frankrike har en mediehistoria som skulle kunna beskrivas utifrån två iakttagelser. Den första är att de breda massmedierna har bibehållit en påfallande hög nivå i fråga om centrala områden som nyhetsrapportering, samhälls- och kulturanalys. Samtidigt har den politiska makten haft tendens att styra inriktningen på särskilt tv-mediets innehåll och profil. I takt med hoten från särskilt ryska aktörer som försöker styra de politiska valrörelserna med falska nyheter har den franska staten en ny fiende som kommer utifrån. För Emmanuel Macron är inte franska socialistiska programdirektörer något hot utan snarare ligger hotet i hur opinionsbildningen utformas i vissa sociala medier. Han försöker även lagstiftningsmässigt hindra falsk opinionsspridning; ett försök som knappast lär bli särskilt framgångsrikt. Det är svårt att dra gränsen mellan falska och sanna nyheter i  en tid när dessutom fakta och åsikter tenderat att närma sig varandra i allmänhet.

Det är intressant att betrakta de traditionella medierna i Frankrike och konstatera att de fortfarande har en förhållandevis stark ställning och dessutom kan upprätthålla en god kvalitet. Det är i ock för sig sant att dessa medier alltmer lockar en äldre publik men det går inte lika snabbt utför som intrycket är i till exempel Sverige. Vem under 65 år tittar på Rapport i Sveriges Television? De klassiska nyheterna kl 20 i de två stora kanalerna Tf1 och France 2 lockar fortfarande en stor publik och fylls med traditionellt viktig politisk information. Det finns dessutom en rad samhällsprogram i den statliga televisionen som ger djupgående analyser. Varje eftermiddag sex dagar i veckan sänds  i France 5 ett timslångt program som låter experter analysera viktiga samhällsfrågor. Kulturen har en given plats med ett halvtimmeslångt magasinsprogram varje kväll i samma kanal förutom reportage och debatter i andra statliga kanaler. Ett av de tunga politiska programmen sänds en torsdag per månade, kl 21-23.30 med en inbjuden politisk ledare som grillas av journalister och politiska motståndare. Radion har kvar France culture som fortfarande tillåter föredrag och långa analysprogram om fransk historia, litteratur och filosofi.

Fransk tv och även radio har ambitionen att lyfta fram samtalet och debatten och ge plats åt aktörerna som medverkar. Samtal och debatt främjar reflektion hos medborgarna och stärker demokratin. Det är en grundtanke som är värd att respekteras.

I dessa dagar vidgas samtalet till nya fora, i Frankrike som i andra länder. De traditionella medierna söker samspela med de sociala för att kunna finnas kvar i centrum av uppmärksamheten. De statliga och privata tv-kanalerna utvidgar också sin verksamhet genom att starta nyhetskanaler. De senare är enklare och ytligare men bjuder ändå in reflekterande experter och låter samtalet fortskrida, om än i ett hastigare tempo och ytligare. Populismen är ett hot på många sätt men också i hur de traditionella medierna ska kunna hävda sig framöver. Det är alldeles uppenbart att Frankrike satsar fortsatt på god utbildning och respekt för en klassisk syn på politik och kultur. Kanske kan detta land behålla en viss nivå på debatten och göra de sociala medierna till en övervägande positiv plattform för det goda samtalet.

Det händer att jag är ute och talar i offentliga sammanhang om Frankrike efter presidentvalet och får frågan om någon svensk politiker påminner om Emmanuel Macron. Lite tillspetsat brukar jag svara att han är Mikael Damberg och Annie Lööf i förening. Nåja, det är mer lekfullt sagt. En fransk president och svenska politiker står långt ifrån varandra både vad gäller det politiska uppdraget och åsikter i olika sakfrågor.

Det är ändå uppenbart att många svenska politiker och den politiskt intresserade allmänheten i vårt land ser med intresse på Frankrikes nya politiska stjärna. Kan vi lära något av honom och vågar vi följa honom i spåren av hans politik? Möjligen är det samtidigt så att Macron inspirerats av Sverige i utformningen av sin politik, särskilt vad gäller ekonomi och arbetsmarknad.

Båda dessa frågor kan delvis besvaras jakande. Macron vill helt uppenbart lägga över en större del av ansvaret för arbetsmarknadsfrågorna på arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsrättsreformen är till delar inspirerad efter svensk och dansk förebild. Han har emellertid problem att genomföra en skandinavisk modell. Facken är svaga i Frankrike särskilt på den privata arbetsmarknaden och särskilt svag på bransch- och företagsnivå. Han vill öka flexibiliteten men får problem med bristen på fungerande vuxenfortbildning och en uppenbart mycket större oro hos fransmän än svenskar att bli av med jobben. Frankrike är ett land med en mer statisk arbetsmarknad och en mer statisk syn på arbetsmarknaden. Det är svårt att ändra attityd hos ett folk på några år.

Svenska politiker bör kunna inspireras av den politiskt-filosofiska grund på vilken Macron bygger sin politik. Han har gjort en analys av dagens verklighet, formulerat visionen för morgondagen och formulerat i både stora drag och i konkreta termer vad han vill göra de närmaste åren. Macrons politik hänger ihop och han kan pedagogiskt förklara den.

Det finns särskilt en fråga som borde kunna inspirera en stor del av de partier, politiker och väljare som kallar sig progressiva. Macron framträder trots allt  som en försvarare av de mänskliga rättigheterna. Han tar tydligt avstånd från kulturell nationalism. Macron är ingen blåögd idealist – långt ifrån – men han står ändå i motsatsställning i sitt land och i Europa till de krafter som kraftigt vill begränsa öppenheten genom att helt stänga gränserna och ytterligare försvåra för flyktingar att komma till EU:s länder. Hans Europasyn bygger till stor del på hans övertygelse att det öppna och frihetliga draget i den västliga civilisationen måste försvaras och att det sker bäst med ett starkt EU.

Det svenska politiska landskapet ritas nu om och det sker i hastigt tempo. Det är en högst rimlig tanke att vi inom ett par år har en moderatregering stödd av Sverigedemokraterna. I Frankrike finns samma förutsättningar eftersom Republikanerna i dag närmar sig Nationella fronten under sin ledare Laurent Wauquiez. Emmanuel Macron lyckades vinna över Marine Le Pen i förra valet, något som många fransmän ännu betraktar som en enkel seger och som visar att den nuvarande presidenten egentligen inte har stöd hos en majoritet av befolkningen. Men striden stod förra året och står fortfarande mellan de frihetliga och toleranta å ena sidan och de nationella å den andra. De senare har som mål att stänga gränserna för människor men också för varor och tjänster. Ut ur EU och Made in France är parollerna! Macron står för den första linjen och han lyckades vinna 2017. Det är inte alls säkert att en annan politiker efter honom kan upprepa hans valframgång. Och hur går det i Sverige? Om den progressiva och liberala hållningen inte skärper argumenten kan mycket väl vi också få en regering där tyngdpunkten ligger hos partier som är konservativa och högerradikala.

De svenska partier om tydligt vill kalla sig progressiva  skulle kunna gå i skola hos Macron och ta vissa lärdomar. Mycket är annorlunda mellan Sverige och Frankrike men en sak är klar. Macron borde kunna inspirera de öppet sinnade svenska politikerna och intellektuella att formulera en vision och ett program för framtiden som möter det nationalistiska och konservativa hotet. Se här en uppgift för det närmaste året.