Lindbom på franska

I ett tidigare blogginlägg har jag beskrivit hur Frankrike sedan konstitutionsreformen 1958 haft en maktstrid mellan två block. Det ena blocket har efter några mandatperioder erövrat presidentmakten från det andra och så har processen fortgått. Genom Emmanuel Macrons valseger 2017 bröts denna historiska ordning. Macron erövrade från sin mittenposition stora delar av de gamla blocken, det socialistiska och det konservativa.

Macron behöll inte särskilt länge sin roll av att ha erövrat merparten av väljarnas stöd och röster. Som bekant för de flesta är han sedan ett antal år ifrågasatt och hans ställning har starkt försvagats. I dag kan vi tala om tre block men varför tre?

Blocken består, förutom Macrons eget, av en radikal vänster och en radikal höger. Macron har inte inom sin rörelse lyckts fånga alla de väljare, säkert tre fjärdedelar av väljarkåren, som tidigare röstat på något av de två block som alternerat vid makten. Jean-Marie Le Pen och senare hans dotter Marines parti har växt och ser ut att kunna erövra presidentmakten vid nästa val 2027. Inom vänstern har La France Insoumise blivit det dominerande partiet. Det går att tala om tre block och några småpartier som antingen anslutit sig till de tre huvudblocken eller befinner sig i ett politiskt vacuum.

Det måste finnas förklaringar till denna radikalisering. En viktig sådan är att en mycket stor del av den folkliga opinionen i landet upplever ett stegrat missnöje med makten i Paris, med den så kallade eliten som under åren efter sekelskiftet riktades mot Socialistpartiet och det gamla gaullistpartiet och nu mot Macron. Detta missnöje har visserligen uppmärksammats och de senare presidenterna har försökt att med sockrade reformförslag lugna de upprörda. Problemet har ändå varit så stort och växt så starkt att inga reformer i världen har kunna råda mot på det. Särskilt Macron har genom sina försök att liberalisera det franska samhället dessutom höjt adrenalinnivån hos så kallat vanligt folk.

Några centrala politiska frågor har höjt temperaturen. Migrationsfrågan är en och den har gynnat både den radikala vänstern och högern. Jean-Luc Mélenchons vänsterparti har medvetet givit sitt stöd till den invandrade delen av befolkningen och skaffat sig viktigt röststöd hos dem och hos den medelklass som är stor och välvillig till ett multikulturellt samhälle. Marine Le Pen men också en annan ledare på den yttersta högersidan, Éric Zemmour, har fångat in den stora invandringskritiska delen av befolkningen, också den i hög grad folkligt präglad.

Det finns andra frågor som också skapat ökat stöd för dessa nya starka block. Det handlar inte minst om miljö- och klimatfrågan och om nationella frågor. De folkliga grupperna i samhället i dag är långt ifrån internationalister som i socialismens barndom. Mélenchon är också i hög grad nationalist, inte bara Le Pen. Det innebär skepsis mot Nato och mot EU:s ökade makt. När Macron talar om att sätta in franska soldater i Ukraina reser sig borsten både på folk som röstar långt ut till vänster eller till höger.

Det är mer som förenar Mélenchon och Le Pen än de själva vill erkänna och som inte heller Macron och hans omgivning vill poängtera. Men det finns också stora skillnader och de är i hög grad sociologiska. Muslimerna i utsatta förorter röstar på Mélenchon – om de röstar – och småföretagaren eller medelklass i utsatthet röstar på Le Pen. De befinner sig  sinsemellan i en djup intressekonflikt omkring den laddade identitetsfrågan. Det handlar om  vad som ska betecknas som Frankrike. Vem är fransman och vilka värden står fransmän och Frankrike för i dag? En mer fördjupad civilisationsdebatt, vissa kallar det för kulturkrig, pågår. Den är hätsk men också fylld av filosofisk och idéhistorisk skärpa.

I valrörelsen inför EU-valet har Socialistpartiet med Raphaël Glucksmann som första namn på listan klättrat i opinionsmätningarna. Kanske kan han locka mindre uppretade vänsterväljare från Mélenchons parti och en del socialliberala väljare från Macrons rörelse. Det är inte omöjligt men det handlar också om ett mindre attraktivt val ur väljarnas synvinkel. Röstar varannan väljare i det valet är det en framgång medan ett lågt valdeltagande är ett bakslag för de partier som har folkligt stöd. Det är i presidentvalet 2027 som det verkliga slaget kommer att stå. Mycket tyder på att den nuvarande indelningen i tre block består. Två block som stöds av ett missnöjt folk och ett som vill bevara makten där den anses höra hemma, hos den välutbildade, välbeställda och välbalanserade medelklassen.

Under Emmanuel Macrons år vid makten har bilden av honom blivit alltmer splittrad. Möjligen är det en följd av att politiker med stort ansvar tvingas fatta beslut över tid som inte alltid är kongruenta. Dock förefaller det som om Macron är än mer oklar i sina politisk vägval. Sannolikt beror det på att han själv är komplex i sin samhällssyn.

Den nuvarande presidenten har aldrig anslutit sig till en idépolitisk tradition. Det gällde de socialistiska presidenterna och de konservativa. De förra följde i spåren av en fransk socialistisk tradition med stark tro på staten och dess förväntade möjligheter att ge hela befolkningen ökad materiell standard. För de konservativa handlade det om traditionen från General de Gaulle. En form av fransk nationalism parat med stark betoning av landets historiska arv.

Macron kommer från Socialistpartiet som han tillhörde under vissa år i sin ungdom men ingen har någonsin trott att han varit ideologiskt kopplad till socialismens idéer. Allra minst har han varit en statskramare. Han bröt istället med den antiliberala tradition som präglat alla presidenter under den femte republiken, det vill säga sedan 1958.

Han har i än mindre grad varit knuten till konservatismen och dess ledare. Han talar sällan om de Gaulle. Å andra sidan har han etablerat relationer till många konservativa politiker, även så kallade suveränister på den yttersta högerkanten, bland andra Philippe de Villiers. Han har också visat sig attraherad av en av de konservativa presidenterna, Georges Pompidou som var premiärminister under de Gaulle och ytterst ansvarig för att bekämpa studentrevolten i maj 1968. Pompidou kan möjligen fascinera Macron på andra sätt än genom dennes politiska ställningstaganden. Han var en person som vid sidan av sin litterära och klassiska bildning med rötter i det antika också tillsammans med sin hustru var en del av det mondäna Paris. Elyséepalatset omformades under hans år som president, 1969-74, till en högborg för modernismen i möblemang och konst.

Macron har alltså påtagligt hyllat den president som varit mest splittrad i sin profil av dem alla. Charles de Gaulle var den konservativa patriarken medan François Miterrand var litterär och humanist men okunnig i ekonomi och lutade sig därför mot en form av socialistisk centralism. Jacques Chirac och Nicolas Sarkozy var mer av moderna politiker utan starkare kulturella intressen och François Hollande var begåvad men tämligen vag i sin samhällssyn. Snarare en politisk människa som vunnit framgång genom att göra karriär inom sitt parti.

Emmanuel Macron förefaller vara en mycket komplex person, svår att tolka och förstå. De insiktsfullare biografierna över honom lär vi få vänta på. Han har hittills tecknats med alltför grova penndrag. Historikern Jean Garrigues som nu i en krönika i Le Monde visat på Macrons dragning till den tidigare presidenten Pompidou kan vara något på spåren. Macron är som person både traditionell och modernist. Han vill framstå som en kejsare och fascineras av de stora ledarna i fransk historia. Men han är i grunden liberal och progressiv i sin samhälls- och människosyn. I sin egen komplexitet får han i vissa lägen svårt att orientera sig i dagsfrågorna. Och han hamnar i kollision med så många fransmän som antingen är traditionalister men ogillar modern kapitalism och progressiva idéer eller är vänster. De senare vill bryta med den femte republikens starka presidentmakt och dessutom ogillar de Macrons liberala syn på ekonomi.

Frankrike har haft en modell med växling vid makten under hela den femte republikens dagar. Denna konstitution introducerades genom General de Gaulle 1958 och är fortfarande den konstitution som de politiska institutionerna vilar på. En statschef med betydande maktbefogenheter, ett parlament med två kamrar, varav en är direktvald av folket och fristående domstolar.

Denna ordning är demokratisk men inte parlamentarisk i ordets traditionella mening. Regeringens ledamöter utses av presidenten men kan avsättas av nationalförsamlingen. Presidentens, alltså statschefens, starka befogenheter hindrar alltså det som utmärker en parlamentarisk demokrati; premiärministern och hans regering lutar sig inte mot parlamentet i samma grad utan mot presidenten.

Trots denna skillnad mot Storbritannien eller Sverige har Frankrike sedan 1958 haft en kontinuerlig växling vid makten. Mer konservativa presidenter och regeringar har avlöst socialistiska. Oppositionen har alltid varit stark men också ingått i det som skulle kunna kallas för det politiska etablissemanget. De socialistiska liksom de konservativa politikerna och högsta statstjänstemännen hämtades ur en nomenklatura som i vissa avseenden stod varandra nära trots skilda politiska uppfattningar. Alla hade en gedigen utbildning, ofta i så kallade elitskolor, och både socialister och konservativa regimer (president och regering) hade förmågan att regera ett land.

I ock med Emmanuel Macrons seger i presidentvalet 2017 bröts denna modell. Han lyckades på ett enastående skickligt sätt fånga in både socialisterna och den höger som jag här kallat konservativ för att undvika begreppet liberal som inte utmärkt franska högerpolitiker. Konsekvensen har blivit att den radikala vänstern och den lika radikala högern har vuxit och blivit de enda oppositionspartierna till den sittande presidenten och regeringen.

Är detta ett problem? Vad jag kunnat konstatera är att debatten i de stora frågorna under Macrons dagar vid makten stått mellan en mer måttfull linje och positioner som varit i vissa frågor påtagligt extrema. Europafrågan debatteras mellan starka Europavänner (Macron) och motståndare till ett starkt EU. Sociala frågor har varit starkt kluvna där Macron sökt höja en mycket låg pensionsålder medan både vänster- och högeroppositionen krävt lägre pensionsålder, vid 60 år. Samma mönster kan man se i frågor kring ekonomi och migration.

Frankrike har nu upplevt en stark ökning av den statliga skulden. Den har ökat med 30 procent eller med 713 miljarder euro sedan 2020. Riksrevisionens ordförande Pierre Moscovici, själv tidigare finansminister hos François Hollande, har nyligen uttalat sig starkt kritiskt. Frågan är vilka politiska krafter utanför den yttersta vänstern och högern som på allvar vill driva på den kritiken. Den gamla uppdelningen i två block av socialdemokrater respektive moderat höger finns ju inte längre. Jo, den finns inom Macrons eget parti och där lär de vara tysta och lojala mot sin ledare.

Nu sker förstås andra förändringar i det franska landskapet. Polariseringen ökar. Medborgarna ansluter sig i allt högre grad till främst Marine Le Pen men också till Jean-Luc Mélenchons parti. Det finns naturligtvis all anledning att utifrån mer radikala utgångspunkter granska den maktelit som styr, och egentligen alltid styrt, Frankrike sedan de Gaulles dagar. Men än så länge finns det fog för oro att de politiker som skulle ta över Frankrike om till exempel Marine Le Pen vann presidentvalet 2027 inte skulle vara kompetenta nog och balanserade nog för att styra nationen vidare på ett klokt sätt.

Frankrike har länge gått i riktning mot en ökad polarisering. Möjligen är det nyttigt för landets gamla politiska elit att stöta på ett definitivt motstånd. Medborgarnas förtroende är så försvagat i dag att denna politiska klass som styrt under minst ett halvt sekel behöver bytas ut. Behöver det gå så långt att en president som företräder en ytterposition i politiken bör ersätta dagens ledare? Nja, det är väl tveksamt men det krävs ändå att den politiska klass som styr Frankrike förmår möta de vanliga väljarnas förväntningar och krav. Jag är dessvärre inte säker på att det går. Ibland sker radikala omläggningar av ett lands styre och politik. Det skulle inte förvåna om det sker vid nästa presidentval. EU-valet i juni i år blir en första värdemätare.

Sedan krigsutbrottet 2022 med Rysslands invasion av Ukraina har det pågått en debatt i Frankrike om rätta vägen för att bekämpa ockupanten och stödja det land och folk som utsatts för aggressionen. Valrörelsen inför EU-valet handlar i hög grad om Rysslands anfallskrig i Ukraina.

Motsättningarna mellan partierna i Ukrainafrågan har inte varit tydliga. Svårigheten för väljarna ligger i att partierna delvis flyttat sina positioner och dolt detta med skickliga retoriska grepp.

I tidigare inlägg på denna blogg har jag visat hur president Emmanuel Macron flyttat sig från en form av förhandlingsposition under främst 2022 till löften om fransk trupp på ukrainsk mark som särskilt uttryckts under de senaste veckorna. De mest kända exemplen på detta har för det första varit hans kritik av tyske förbundskanslern Olaf Scholz för att inte ha bidragit tillräckligt med vapen och ammunition. För det andra har media noterat hans rätt märkliga nattliga uttalande i närvaro av en journalist från Le Monde som citerade honom med orden ”Jag ska skicka grabbar till Odessa”. Macron som ofta hånats för sin politiska linje en même temps (på samma gång) har i denna stora internationella fråga visat prov på olika positioner under två års tid.

Det högerradikala Nationell Samling har också framstått som oklart. Partiet har haft ett påtagligt och finansiellt stöd av Putin under sina senaste valrörelser och uppenbarligen påverkats av detta i sin östpolitik. Det var också tydligt under 2022. I dag är tonen annorlunda men det är svårt att förstå hur långt partiet vill gå i militärt stöd till den ukrainska ledningen. Macron tvingar också Nationell Samling att visa en klarare linje genom att själv höja tonläget mot Ryssland. Den franska presidenten kan ha inrikespolitiska skäl för att påstå att han vill sända trupp till försvar för Ukraina. Han kan på detta sätt lyfta upp Marine Le Pens och hennes partivänners tvivelaktiga förflutna tillsammans med Vladimir Putin och även gå ett steg längre; ifrågasätta Nationell Samlings demokratiska trovärdighet.

Vänstern är splittrad. Efter presidentvalet 2022 lyckades fyra vänsterpartier, La France Insoumise under Jean-Luc Mélenchons ledning, de gröna, socialisterna och kommunisterna enas i koalitionen Nupes som rönte stora framgångar i valet till Nationalförsamlingen en månad efter presidentvalet. Denna koalition har nu spruckit lagom till Europavalet. Det är inte så konstigt. La France Insoumise har en annan hållning i de flesta frågor på internationell nivå, inte minst inom EU. Partiet vill ha fred i Ukraina så snart som möjligt. Dess företrädare kräver att den franska positionen ska vara att driva på för förhandlingar och står i motsatsställning till de dominerande partierna i EU-parlamentet och ledningen i kommissionen. La France Insoumise är ett nationellt orienterat parti. Manuel Bompard, en av partiets ledande företrädare, sa bland i en intervju att han inte vill se Ukraina som medlem i EU. Som skäl anförde han att Ukraina skulle hota den franska jordbruksproduktionen ännu mer som en del av den europeiska gemenskapen. Detta radikala vänsterparti må rasa mot Nationell Samling men i verkligheten finns också viktiga paralleller dessa partier emellan.

Frankrike har långt ifrån någon enhetlig linje i Ukrainafrågan. Det går inte heller att helt klart definiera de olika hållningssätten mellan partierna. Och de politiska ställningstagandena präglas dessutom av taktiska överväganden. Vi vet inte hur partierna ställer sig exempelvis till stödet till Ukraina den 9 juni och vi vet knappt var de står i dag.

Klockan var tre på morgonen och några journalister stannade kvar i samtal tillsammans med nattugglan Emmanuel Macron. Enligt en journalist på tidningen Le Monde ska han ha sagt under denna nattliga stund att han år 2024 skulle skicka grabbar till Odessa. Mot bakgrund av andra uttalanden som han gjort under den senaste tiden blev detta ännu en signal om att den franske presidenten tydligt och klart skärpt tonen i konflikten om Ukraina. Men har han gått för långt när han så tydligt påstår att det nu är dags att placera fransk trupp mitt i kriget?

President Macron har ambitionen att spela rollen av ledare inom EU och en dominerande aktör i alla större konflikter i världen. Han följer i det avseendet sina föregångare på presidentposten. Det blir samtidigt alltmer uppenbart att Macron tenderar att byta ståndpunkt ganska ofta och även med åren som president intagit åklagarrollen på ett sätt som retar en och annan av hans kollegor i andra länder.

Macron utmärkte sig för en påfallande konciliant ton i början av det krig som Ryssland fört mot Ukraina. Han talade om vikten av förhandlingar. Han var heller inte benägen att bidra med ekonomiskt och militärt stöd i samma omfattning som andra länder i Västeuropa. Det hindrar inte att han nu skaffat sig en hög svansföring. Han har angripit andra europeiska ledare, inte minst förbundskansler Olaf Scholz i Tyskland för att vara närmast skamligt återhållsam i stödet till Ukraina. Enligt beräkningar är det franska stödet i euro räknat mindre än det tyska.

Den franska presidenten och regeringen har i alla händelser svängt i sin retorik och menar att fred i västra  Europa bara kan upprätthållas genom en ukrainsk seger mot Ryssland, i Ukraina. De ryska attackerna mot den sydukrainska hamnstaden Odessa, en central punkt i kriget, blir avgörande i den macronska retoriken och hans uttalanden om att ”skicka grabbar till Odessa”.

President Macron tar nu åter på sig ledartröjan i EU. Han har nu  först anklagat en rad regeringschefer i Västeuropeiska länder för att inte ta sitt ansvar. Närmast kommer han att träffa dem han anklagat för att skapa enighet kring en mer aktiv politik för Ukrainas försvarskrig mot Ryssland. Häromdagen bjöd han in en tysk minister som råkade befinna sig i Paris till samtal i Elyséepalatset. Idag, fredag, träffar han Olaf Scholz i Berlin men också Donald Tusk, den nye polske premiärministern. Med sin charm och sin retoriska förmåga kommer han nog att nå ganska långt i försoning och mot en gemensam linje, en linje som innebär större insatser, ekonomiskt och militärt från Västeuropas sida.

Det finns också inrikespolitiska vinster att hämta för president Macron. Det stundar ett EU-val och i alla mätningar hittills går det dåligt för hans parti Renaissance.  Nationell Samling leder i senaste mätningen med tretton procent över Renaissance. Macron och hans toppkandidat på EU-listan, Valérie Hayer, har av naturliga skäl gjort Nationell Samling till huvudmotståndaren men framförallt utmålat detta parti som opålitligt i relation till Ryssland och Vladimir Putin. Det är inte heller svårt. Marine Le Pen har ett minst sagt problematiskt förflutet till Putin som hon hyllat tidigare och fått ekonomiskt stöd ifrån. Kan Macron koppla sin nya mer aktivistiska politik mot Ryssland och dess krig mot Ukraina till den inrikespolitiska debatten mot Nationell Samling finns det möjligheter att i alla fall krympa avståndet upp till detta parti.

Medias roll i beskrivningen av Macrons förhållande till kriget är inte oväsentligt. Jag noterar hur påfallande välvilligt som journalister och politiska experter beskriver Macrons turer i Ukrainafrågan. Det kunde ha låtit annorlunda. Hur rimligt är det av landets president att släppa ett uttalande där han helt frankt påstår att franska soldater inom kort ska skickas till strider mot ryssarna? Här verkar många i det stora mediebolagen välja silkesvantarna i hanteringen av den frågan liksom hur Macron på ett ganska fräckt sätt väljer att anklaga sina europeiska grannars ledare för att inte ställa upp tillräckligt för Ukrainas sak.