Lindbom på franska

För tredje gången i rad ställer Jean-Luc Mélenchon upp i det franska presidentvalet. En man som varit aktiv i fransk politik sedan över fyrtio år. Han har tillhört fyra olika partier men har alltid tillhört de mer radikala inom den politiska vänstern. En stark personlighet som provocerat och utmanat makten men även tillhört makten. Han hade en ministerpost i Lionel Jospins socialistregering under ett par år i början av seklet.

Jean-Luc Mélenchon började som trotskist, blev medlem i det stora Socialistpartiet på 1980-talet där han tillhörde vänsterflygeln, bröt sig loss och bildade Vänsterpartiet 2008 och Det okuvade Frankrike 2016, två partier med liknande politik men olika organisatoriska profil. Det okuvade Frankrike är mer av en rörelse än ett regelrätt parti.

Mélenchon kan betraktas som en revolutionär som ändå aldrig lämnat ramarna för en liberal demokrati. Hans personlighet och hans uttalanden genom åren ger honom en profil av att vara starkt kontroversiell och utmanande mot samhällets etablissemang. Han har samlat den del av franska väljarkåren som slår underifrån. Han har blivit en röst för många av dem som känner utanförskap och representerar folkligheten. Han samlar en del av invandrarna, inte minst från länderna söder om Medelhavet, varifrån han själv kommer med sin uppväxt i Marocko men med katolsk och fransk bakgrund. Han står nära de radikala fackliga organisationerna. Han är uttalat antikapitalistisk, misstror EU:s liberala program och blir i någon mening nationellt orienterad men utan ytterhögerns fientliga hållning till migranterna i landet.

Det är svårt att riktigt få ett grepp om Mélenchons program. Han är mer en aktör som är starkt värderingsstyrd men ofta oförutsägbar i sina åsikter i olika sakfrågor. Han väcker känslor och är också känslostyrd i hög utsträckning. Han hyllar sydamerikanska ledare som Hugo Chavez och Fidel Castro. Han har uttalat sig i positiva ordalag om Maximilien de Robespierre, en av de ledande statsmännen under den del av franska revolutionen som kom att kallas för skräckväldet. Samtidigt försvarar han starkt den moderna franska republiken med sin hyllning av begreppen frihet, jämlikhet och broderskap och dess försvar för  sekularismen (laïcité) där stat och religion ska leva åtskilda.

I två presidentval har Mélenchon kommit på fjärde plats. Senast, 2017, var han mindre än två procent bakom tvåan i valet, Marine Le Pen och därmed nära att kvalificera sig till slutomgången mot den ledande kandidaten Emmanuel Macron. Han kunde i det valet samla hela den folkliga vänster som blivit besvikna på François Hollands presidentskap och önskade se en radikal vänsterkandidat som nästa president.

I årets presidentval tycks Mélenchon åter bli den starkaste vänsterkandidaten. Han ligger strax under 10 procent i opinionsmätningarna. Men avståndet den här gången till nummer två och även tre och fyra bland kandidaterna är för stort. Det är svårt att tänka sig att någon kan gå till den andra och avgörande valomgången utan att nå upp till 20 procent av rösterna. Och dit är det långt för honom.

Jean-Luc Mélenchon representerar den vänster som alltid funnits i Frankrike, sedan revolutionens dagar i slutet av 1700-talet. Han är bildad, filosofilärare från början, verbal, med karaktärsdrag som kan kallas populistiska, provokativa, rabulistiska. Han är också åskådningsmässigt väl genomtänkt. Han är rolig att lyssna till. Han definierar problem i samhället, analyserar dem med skärpa och kommer med rader av konkreta förslag. I dag söker han i en kulturradikal kontext förena en form av socialism med starka ekologiska drag. Han är så i hög grad en man av Medelhavets kultur. En Mélenchon norr om floden Rhen vore en total flopp i politiken.

Det vore rimligt att de två kandidaterna på yttersta högerkanten, Marine Le Pen och Éric Zemmour, tänker strategiskt inför slutfasen av presidentvalet. Båda vill förstås vinna en av två platserna som står på spel i den första valomgången den 14 april (President Macron förväntas given för en av platserna). Kampen mellan Zemmour och Le Pen får dock inte urarta så att den som vinner i första omgången inte kan räkna med stöd av den andra i slutomgången. Det kräver rimligen en viss återhållsamhet i debatterna dem emellan under den närmaste tiden så att inte broarna mellan de båda kandidaterna längst ut till höger rivs.

Så verkar inte vara fallet. Jag hör nu politiska kommentatorer som är ute på valmöten och lyssnar på varje andning hos dessa två kandidater och som säger att de två snarare håller på att slita varandra i stycken. Särskilt verkar Marine Le Pen vara frustrerad. Hon har varit ohotad som ledare för den högerradikala delen i många år. Nu dyker det upp ännu en högerradikal kandidat på arenan och börjar locka över stora delar av hennes väljarkår till sig. Och han lyckas ganska bra med det. De senaste väljarundersökningarna ger honom inte lika stort stöd i opinionen som Le Pen (17 procent för henne och 14 för honom) Men skillnaden är trots allt inte större än att siffrorna kan vändas till Zemmours fördel före den första valomgången.

Marine Le Pen hade inte haft Zemmours totala väljarstöd om han valt att inte kandidera. En viktig del av hans underlag kommer från republikanska väljare. En del har gått från soffan till Zemmour. Trots allt är ändå Marine Le Pen skadskjuten av hans entré i valrörelsen. Och hon är starkt upprörd över detta och drar sig inte för en rad nedsättande kommentarer om Zemmour.

Vad värre är för henne sker nu varje vecka övergångar av politiker från Nationell samling till Zemmours läger. De är inte många men ett och annat namn väcker uppmärksamhet. Det mest uppskakande för henne är det faktum att hennes systerdotter Marion Maréchal starkt överväger att ansluta sig till Zemmour och delta i valrörelsen. Alla har noterat hur hon uttryckt sig under de senaste månaderna och dessa uttalanden  pekar i riktning mot Zemmour. Marine Le Pen är uppriktigt skakad över detta. Det verkar som om hon tar det personligt. Le Pen-familjen är som en mindre dynasti. Deras framgångar har byggt på att familjen trots periodvisa slitningar kunnat hålla ihop. Nu kanske Marion Maréchal hugger dolken i ryggen på sin moster och lämnar familjen. Inför en tv-intervju i veckan kring denna fråga lär Marine Le Pen ha gråtit i kontrollrummet. Det är ett personligt nederlag mer än politiskt.

Än viktigare för de ökade spänningarna mellan Zemmour och Le Pen är skilda politiska uppfattningar. Marion Maréchal är mer konservativ än sin moster och i det avseendet mer lik Zemmour. Advokaten Gilbert Collard som tidigare representerade Nationella fronten i parlamentet men som nu stöder Zemmour uttrycker det lite annorlunda. Han sa häromdagen att Marine Le Pen numera övergivit den högerradikala linjen. ”Hon vill bli populär i de etablerade kretsarna i Paris”, förklarade han. För honom är Zemmour en äkta revoltör på högerkanten som inte väjer för att ”säga sanningen” om det franska samhällets nedgång och hotande kollaps. För Maréchal och Collard och för många väljare som stöder Zemmour handlar valet om att slå vakt om klassisk fransk historia och identitet.

Det är uppenbart att Éric Zemmour i dag åsiktsmässigt  går mer i otakt med de etablerade politikerna än Marine Le Pen. Hans islamkritik är våldsam. Det handlar om att driva ut religionen med människorna. Han kan inte tänka sig någon form av försonlighet mot muslimer som håller fast vid sin tro och sin kultur. Marine Le Pen har i första hand fokus på islamismen som hotar fransmännens kultur. Hon talar mer än Zemmour om sociala frågor; att öka levnadsstandarden hos den fattiga delen av det gamla Frankrike. Hon talar också hellre om folkets kamp mot eliten. Hon tar alltmer den traditionella arbetarklassen och lägre medelklassens parti mot etablissemanget runt President Macron.

Frågan blir om Le Pen kan räkna med Zemmours stöd om hon går vidare till en andra valomgång eller tvärtom. Deras envig kan också skrämma bort väljare, till soffan eller till andra kandidater. Två månader till av uppslitande strider mellan de båda kan leda till att varken Le Pen eller Zemmour når sitt mål, medverkan i en andra valomgång. Det öppnar dörren för Republikanernas Valérie Pécresse med sitt liberalkonservativa program. Även hon har en hård linje i migrationsfrågan men trots allt en mer balanserad hållning och en betydligt mer gedigen erfarenhet av statsmannaskap.

Igår kom resultatet från det så kallade folkliga primärvalet som hållits de senaste dagarna digitalt och med målet att få fram en gemensam kandidat för vänstern i kommande presidentval. Den oberoende kandidaten Christiane Taubira segrade men bidrog ännu mer till den redan svåra splittringen inom vänstern.

Jag deltog i morse i P 1 Morgon och den som vill kan lyssna på intervjun i detta klipp.

https://sverigesradio.se/artikel/hur-mar-den-franska-vanstern

Det folkliga primärvalet är ett initiativ utanför partierna. Ambitionen var säkert god men följden av detta val blir ökad splittring. Det har påpekats att personerna bakom initiativet haft sympatier för Taubira. Hon är populär i unga vänsterkretsar inom den urbana medelklassen. Hon stöds av människor som å andra sidan skyr den politiska apparaten och som bryr sig mer om miljö och social rättvisa än handfasta politikområden som köpkraft och industrifrågor.

De andra större kandidaterna till vänster som Jean-Luc Mélenchon, Yannick Jadot och Anne Hidalgo lockades inte alls av att delta i detta val. De var officiella kandidater i presidentvalet långt tidigare än Christiane Taubira och har framför allt sina egna partier att tänka på. Tanken med detta primärval var att alla som inte lyckades vinna  skulle ge upp sina kandidaturer och sluta upp bakom segraren. Hur troligt scenarium var det? Mélenchon har bättre siffror än Taubira i de skilda opinionsmätningar som nu genomförs varje vecka och har en bas mer i arbetarklassen och bland fattiga invandrare. Han skulle knappast ge upp sin kandidatur och bli en lojal och underordnad medarbetare i en kampanj för Taubira. Den som lyssnat på Mélenchon i tal och intervjuer behöver inte tveka många sekunder innan svaret på den frågan är nej. Samma reaktion från De grönas ledare och Socialistpartiets kandidat. Alla vänsterns kandidater utom Taubira har också var sitt parti att ta ansvaret för. Två månader efter presidentvalet sker ett val till nationalförsamlingen. Det gäller att redan nu samla sina respektive partier för att komma ut stärkta i båda valen.

Vänstern har två bekymmer i dag. Det ena är bristen på nytänkande. Mélenchon ställer upp i tredje valet i rad och har inte förnyat sig nämnvärt. Hidalgo saknar politiska förslag som väcker nyfikenhet och engagemang. Jadot är inte heller tillräckligt vass trots många goda förslag om ett annorlunda och hållbart Frankrike. Det är heller inte lätt i en tid när debatten i så hög grad styrs av högerns favoritfrågor kring migration och nationell identitet.

Det andra bekymret är att ingen av vänsterns partier eller kandidater lyckas erövra en ledande roll. En snabb blick på opinionsmätningarna visar att Mélenchon har 8-9 procents väljarandel, Taubira och Jadot kring 4-5 och Hidalgo på 2-3. Dessutom har Kommunistpartiets kandidat, Fabien Roussel, som inte fick vara med i detta primärval till och med fått en högre procentsiffra än Hidalgo i en ny mätning. Högertidningen Le Figaro konstaterar elakt att det trots alla finns vänsterväljare som vaknar på morgonen och tänker på andra politiska frågor än om skolorna serverar vegetarisk mat i sina lunchkantiner. Roussel gillar kött och pommes frites, franska ostar och en god flaska vin till det. Det kan alltså gå så långt i detta val att kommunisterna som driver klasskampsfrågan kan hamna högre upp i opinionen än Socialistpartiet som varit det dominerande vänsterpartiet i Frankrike i fyrtio år.

De flesta som regelbundet läser min blogg lär veta att det stundar ett presidentval i Frankrike. Det genomförs den 10 och 24 april, två veckor tidigare faktiskt än vad som brukligt är. Frågan är hur det går till och vilken betydelse valet har. Och vad händer sedan? Hur förhåller sig presidentmakten till parlamentet? Det utses inte bara en president utan också en regering med en premiärminister. Allt detta är annorlunda jämfört med valordningen i de skandinaviska länderna, i Storbritannien och Tyskland. Här ger jag en kort lektion i fransk konstitution för att göra det lättare att följa med under de kommande månaderna när politiken i Frankrike på allvar börjar bränna till.

Presidenten är utan jämförelse den viktigaste politikern i landet. Valet som sker nu i april ska alltså leda till att en ny president utses. Det sker i allmänna och direkta val. Kandidater som har minst femhundra signaturer från nationella eller lokala politiker får ställa upp. Många men inte alla kandidater har en partiapparat som stöd. Presidentvalen är i första hand ett val mellan personer, inte partier. Särskilt på senare år har detta blivit allt tydligare. Éric Zemmour har inget parti utan en löst sammanfogad grupp av personer som stöder honom. Emmanuel Macrons République en Marche är knappast ett parti utan mer en kampanjorganisation. Det gäller i viss mån också La France Insoumise (Det okuvade Frankrike) som är ett vänsterparti. Endast Socialistpartiet, De gröna och Nationell Samling (Marine Le Pens parti) kan kallas partier men även de är toppstyrda. Bara De gröna har haft ett reguljärt primärval för att ta fram partiets kandidat.

Valet av ny president sker i två valomgångar. De två kandidater som får flest röster i den första valomgången går till en andra och avgörande omgång. I första valomgången talar kandidaterna mest till sina egna sympatisörer för att få så många röster att de når till en andra valomgång. Fjorton dagar senare, när valet slutgiltigt avgörs, talar de två finalisterna mer till hela väljarkåren. Det sägs alltid att den som väljs till president ska vara en statschef för hela folket. Presidenten är alltså statschef och under många presidenter under det senaste halvseklet har fokus legat på landets roll i världen. Som en stor nation kan Frankrike dras in i väpnade konflikter eller måste ta ställning och agera i politiska kriser på internationell nivå. Här spelar presidenten en avgörande roll och bör åtnjuta en viss trovärdighet hos alla fransmän.

Presidenten utser själv premiärminister och tillsammans med premiärministern också en regering. Problem kan ibland uppstå i relationen mellan president och premiärminister om den senare har maktambitioner; att bli nästa president till exempel. Nuvarande premiärministern, Jean Castex, saknar sådana ambitioner. Han är tillsatt för att stötta Macron i omvalet som president och har förstått sin roll.

En gång i vecka kommer regeringen till presidentpalatset för att hålla regeringssammanträde under presidentens ledning. Regeringen är klart underordnad presidenten och hans rådgivare i Elyséepalatset och har i hög grad rollen att driva igenom presidentens politik i parlamentet. Ibland lyckas inte regeringen med det. Då kan presidenten avgöra frågan utan beslut i parlamentet. Frågan avgörs i ett regeringssammanträde istället.

President väljs vart femte år. Det är också val till Nationalförsamlingen vart femte år. Under de senaste decennierna har det blivit regel att detta val sker två månader efter presidentvalet. Det är till fördel för den nytillträdde presidenten som oftast kan surfa på en positiv våg i väljarkåren. Seger i presidentvalet leder gärna till goda siffror också i valet till nationalförsamlingen. Macron fick egen majoritet där 2017 efter sin valseger i presidentvalet. Däremot kan presidenten upplösa nationalförsamlingen. Parlamentarikerna går inte alltid i takt med presidenten . Även de folkvalda som sympatiserar med honom drar sig inte för att i vissa lägen rösta emot. Franska parlamentariker vill verkligen inte kallas för röstboskap.

Parlamentet består av två kamrar. Senaten är den andra. Den väljs indirekt av elektorer som hämtas från regionala församlingar. Senatens roll är något mer begränsad. Den ska dock alltid komma med synpunkter på lagförslag och kan påverka hur dessa slutligen utformas.

Mellan presidentval och val till Nationalförsamlingen och till Senaten organiseras val till bland annat regionerna, kommunerna och till EU-parlamentet.

Frankrike har majoritetsval där varje valkrets i princip väljer en kandidat. Det gäller särskilt för valet till nationalförsamlingen men också val till ledare i region och kommun.  I regionala och kommunala val väljs också styrelser. Även här gäller val i två omgångar. Sammansättningen av till exempel ledamöterna i nationalförsamlingen speglar inte partiers röstandel i nationen i sin helhet. Det finns också många valda ledamöter, inte minst regionalt och lokalt, som har annan beteckning än de kända partiernas. I nuvarande nationalförsamlingen har Macrons parti en andel ledamöter som vida överstiger stödet i befolkningen. För Nationell samling är det tvärtom. Det sitter knappt tio ledamöter för Marine Le Pens parti i den församlingen. Det är förstås resultatet av att valsystemet bygger på majoritetsval och inte proportionella val.

Frankrike står nu inför en spännande politisk vår och sommar. Den som väljs till president får stor makt men påverkar också den partimässiga sammansättningen av nationalförsamlingen som väljs i två valomgångar, den 12 och 19 juni. Väljarna kommer helt säkert att med sina röster gynna det parti eller rörelse som sympatiserar med den nyvalda presidenten. I sommar lär vi ha en rätt bra bild av hur Frankrikes politik utformas under de kommande åren

Vi känner igen splittringen till höger i politiken från det svenska sammanhanget. Det finns en höger som alltid funnits inom gränserna för det politiska landskap som definierats som både politiskt och moraliskt godkänt. Den högern har varit konservativ och liberal i en förening som många ansett ologiskt men som fyllt sin funktion att samla tillräckligt många väljare. Och så har det funnits en höger som varit mer nationellt sinnad och som fallit utanför ramarna. De nationella på 1930-talet, en del blev nazister, och Sverigedemokraterna i dag. Varje försök att ena de båda riktningarna har misslyckats. Den demokratiska högern på 1930-talet höll en tydlig gräns mot de nationella. I dag brottas moderaterna med samma frågeställning i förhållande till Sverigedemokraterna.

Frankrike har haft samma strider. Marskalk Pétain stod mot General de Gaulle under andra världskriget. Gaullismen mot Nationella fronten på senare år. Enstaka politiker och intellektuella har drömt om en förening. Ändå har det inte gått hittills. Kanske något är på väg att hända sedan Éric Zemmour lanserat sin kandidatur i årets presidentval.

Éric Zemmour förefaller i en mening, trots sin våldsamma retorik och högerradikala åsikter, vara en samlande person i det läge som fransk politik nu befinner sig. Konflikten mellan det traditionellt franska och islam är huvudfrågan för så många högerväljare i dag. Marine Le Pen är visserligen invandrarfientlig men hon är också folkligt social och en del av hennes väljarkår har rötterna inte bara i arbetarklassen och den lägre medelklassen i kommunistpartiet från 1980-talet. Valérie Pécresse har vridit sig flera grader åt höger med en invandrarkritisk retorik som hon aldrig hade drömt om att framföra så sent som för några år sedan. Men hon är i första hand en högborgerlig dam från Versailles med rötterna i en överklass som gärna sluter sig bakom sina tunga gardiner i de haussmannianska våningarna i västra Paris och annorstädes, tar fram förstautgåvan av Chateaubriands verk ur bokhyllan och bläddrar sedan med samma lidelse igenom sitt aktieinnehav på någon privat finanssajt på datorn. Nej, hon vill inte ha något att göra med Marine Le Pen och hennes väljare.

Men Éric Zemmour, är han en samlande kraft? Han är både våldsamt uppriktig i sin uppfattning om den muslimska invandringen och ärligt tydlig om att skälet till hans intåg på den politiska scenen beror på att han vill rädda det gamla, traditionella Frankrike. Han har också läst Chateaubriand om än inte i förstaupplaga. Hans Frankrike är i hög grad det Frankrike som finns bakom de tunga gardinerna hos den kulturellt och ekonomiskt välbeställda franska överklassen.

Det skulle kunna bli så att högerns olika riktningar förenas. Plutokraterna som ofta också är den kulturellt förfinade överklassen, romantikerna som drömmer om ett Frankrike från förr i tiden och de som rasar mot att landet blivit multikulturellt och som tror att muslimerna hotar den vanliga fransmannens liv och livsstil. Éric Zemmour skulle vara mannen som förenar de tre högerriktningarna; den invandringsfientliga, den nationalistiska identitetshögern och den klassiska konservativa falangen.

Jag tror ändå inte att det går. Historien spelar ett spratt med dagens politiker och väljare. Philippe Pétain och Charles de Gaulle betraktade inte världen med samma ögon. Det gjorde inte heller Jean-Marie Le Pen och Jacques Chirac. Historien präglar också dagens människor. Valérie Pécresse verkar med rötterna i gaullismen. Hennes bakgrund är den respekterade överklassen som styrt Frankrikes stat, kultur och utbildning i generationer.  Marine Le Pen är inte antisemit som  journalisten och författaren Charles Maurras för hundra år sedan eller fascist som ledarna för Vichyregimen men hon verkar i samma historiska fåra. Och Éric Zemmour är trots allt en del av den medelklass som immigrerat, gjort klassresan och saknar en djupare förankring till någon större social gruppering i landet. Han är journalisten och rabulisten som provocerar, förtjusar och lockar människor. Men han kan inte samla de andra två högerriktningarna och bli ledare för dem alla. Det är en omöjlighet.

Hur det än går i valet kommer högern i bred mening att vara splittrad också i framtiden. Kanske kommer Zemmour stödja Le Pen om hon går vidare till en andra valomgång eller tvärtom. Men den yttersta högern förblir den yttersta högern. Valérie Pécresse kanske blir utslagen i första valomgången men istället för att stödja Zemmour eller Le Pen i slutomgången tar hon sig för näsan, drar för sina tunga gardiner och öppnar möjligen någon av de klassiska franska romanerna – i förstaupplaga. Och så går hon till valurnan två veckor senare och lägger sin röst för Macron.