Monthly Archives :

juli 2009

Ska det vara slips i år?
Ska det vara slips i år? 150 150 Tomas Lindbom

”Hur klär sig franska politiker?” frågar en god vän till mig medan jag äter för många av hennes svärfars underbara saffransbullar vid köksbordet. ”Mmmm,,” mumlar jag mellan tuggorna. ”Det ska jag blogga om. Ett utmärkt ämne i juli”.

När jag var ung och gift i Paris kom min hustru och jag en kväll att sitta på parkett på Opera Garnier, det klassiska huset vid Place de l ´Opera och det enda innan Operan vid Bastiljplatsen hunnit byggas. Min svåger hade ordnat biljetter och även plats på en mondän restaurang i närheten dit i stort sett bara kända personer gick och där det alltid var fullbokat om någon okänd person steg in från gatan och frågade om bord.

Min svåger var mycket mondän. Med honom skred vi fram och tillbaka  i Operahusets vackra salar under pausen mellan akterna och jag noterade hur han mycket diskret nickade åt en stilig man i smoking som också skred fram, fast utan sällskap. När vi senare på kvällen satt oss tillrätta i den mondäna restaurangen och börjat studera menyerna fick jag se samme man glida in, nu i sällskap, men också i en helt annan klädsel. Nu var det dyra märkesjeans och en exklusiv skjorta, rejält uppknäppt i halsen. ”Han är President Valéry Giscard d´Estaings stabschef”, teaterviskade min svåger till oss.

Denna kväll förstod jag den medvetenhet med vilken människor i högre ställning och i det offentliga livet väljer kläder efter situation. Och att mondän restaurang inte behöver betyda uppklädd utan nerklädd istället. Nerklädd med raffinemang, naturligvis.

Frankrike lever upp till sitt rykte som modeland. Politiker är i allmänhet välklädda och snobbismen tillåts längre vänsterut än i Sverige. Om den kände socialistpolitikern Pierre Moscovici skrevs det i en tidning att han promenerar mellan sin hem i Quartier Latin, nationalförsamlingen och modehuset Arny`s i stadsdelen Saint-Germain-des-Près. Jag har stått utanför Arny`s en gång och studerat skyltfönstret med prislappar som får en svensk att skaka till; ett par strumpor kostar från 500 kr, en skjorta kring 8 000 och en kostym runt 30-40 000 kronor. Jag vågade inte ens gå in men hann uppfatta kristallkronorna som blänkte i taket.

Det är kostym som gäller i politiken för männen med undantag för de gröna och dess ledare Daniel Cohn-Bendit som kan kosta på sig att uppträda i kavaj och udda byxor eller till och med i tröja. Däremot lever slipsen ett farligt liv. I TV-debatterna har på senare år alltfler börjat uppträda slipslöst.

De kvinnliga politikerna är lika välklädda. Det skrevs ju mycket om förra justitieministern Rachida Dati som lär ha haft ett oerhört högt klädkonto. Hennes besök i modehusen på Rue Faubourg Saint-Honoré var många och förmodligen fler än hennes kontakter med landets höga jurister med vilka hon stod i ett kyligt förhållande.

Män och kvinnor som arbetar i namnkunniga företag och myndigheter i Paris kan inte heller gå klädda hur som helst. Fredagar har blivit en ”leisure day” även här men som kvinna kan du inte springa ut på lunchen i ett par galna solglasögon även om du bär dräkt. Risken är att du möter din chef på trottoaren och att han eller hon fäller en vass replik. Stil, stil, stil! Det är viktigt i Paris.

Klä dig alltså efter situation och det gäller att känna till koderna. Precis som i Stockholm gäller jeans på de intima fredags- och lördagsmiddagarna i hemmen eller på restaurangerna men värsta blåsan och mörka kostymen om det är gala. Och identifiera dig gärna med ett modemärke. Filosofen Bernard-Henri Lévi är mer känd i Paris  för sin mondänitet än för sina åsikter och hans välskurna vita skjortor som han alltid bär uppknäppta ner mot bröstvårtorna kommer från ett av de kända modehusen på Avenue Montaigne. En spännande åsikt och framförallt en läcker skjorta – med det kan man komma långt.

Kulturhuset i Paris är hotat
Kulturhuset i Paris är hotat 150 150 Tomas Lindbom

Nu börjar kultur-Sverige på allvar att börja morra och ta politisk ställning mot ett förslag från UD på att lägga ner Svenska kulturinstitutet i Maraiskvarteren i Paris. Det är bra att författare, konstnärer och diplomater använder sin styrka som opinionsbildare för att söka stoppa en okänslighet och klåfingrighet hos tjänstemän i ock runt Rosenbad eller vid Gustaf Adolfs torg.

I dag skriver förre franske ambassadören Patrick Imhaus på DN:s kultursida och konstaterar att inspirationen för många svenskälskande fransmän i Paris domnar bort om inte kulturinstitutet finns kvar som en förmedlare av svensk kultur i Paris. Författaren Lars Gustafsson bloggar klokt i samma ämne på larsgustafssonblog. bloggspot.com

Jag har haft kulturhuset som inspirationskälla i mer än trettio år. Som ung student på 70-talet var jag utställningsvakt när jag bodde i Paris under några år. Jag har varit stipendiat och bott och arbetat i ett av de gästrum som ställs till stipendiaternas förfogande i huset. Jag har varit på otaliga utställningar, ordnat seminarium i konferenslokalen, druckit otaliga koppar kaffe i kaféet och framförallt sett  med egna ögon hur Sverige genom sitt kulturhus visar upp en positiv Sverigebild för alla de parisare som passerar porten till Centre Culturel Suedois på Rue Payenne mitt i Marais, Paris kanske viktigaste kulturkvarter. Här förekommer föreläsningar, svenskutbildning och mycket annat.

CCS får inte läggas ner. Jag minns människor i generationen före mig som ibland talade om kulturskymning. Jag trodde aldrig jag skulle ta det ordet i min mun men nu gör jag det. Staten har en skyldighet att ta ansvar för ett lands kulturutveckling och ett ansvar att delta i byggandet av en god bild av sitt land. Kulturinstitutet gör det och mycket mer och det sker dessutom i en byggnad som staten köpte en gång av en finansminister, Gunnar Sträng. Han såg värdet av ett svenskt kulturhus i Paris. Nog måste han också ha gjort en ekonomisk kalkyl på köpet och konstaterat att det var värt pengarna. Åren har visat att han hade rätt och inget motbevisar det i dag heller.

Täby vs Neuilly
Täby vs Neuilly 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy kommer till Stockholm redan första veckan av det svenska ordförandehalvåret i EU. Landar en dag senare än planerat. Det påstås i franska tidningar att den franske presidenten markerar ett missnöje med Sveriges utrikesministers ivriga engagemang för ett turkiskt medlemskap.

Två högerpolitiker i Europa möts alltså men de är knappast lika. Jag undrar hur lätt de har att finna varandra. Kanske tänker Sarkozy som journalisten i Le Monde beskriver den svenska statsministern:

– Reinfeldt är en svensk som svenskarna älskar: måttfull, allvarlig, arbetsam, enkel, lugn, lyssnande, lite tråkig, utan särsilda excentriska eller karismatiska drag. Alltså, ”Som vi är”, säger medborgarna impregnerade av det försynta draget präglat av protestantismen.

Reinfeldt från Täby och Sarkozy från Neuilly. Det finns likheter. Båda kommunerna ligger strax utanför huvudstaden. De är lika stora, cirka 60 000 invåndare och har en massiv högermajoritet. Dessa kommuner har spelat en viktig roll för båda ledarna. Ingen av dem är född där och ingen var från början självklar i de inre kretsarna, allra minst Sarkozy som med invandrarstämpel och sämre ekonomiska förutsättningar än sina kamrater fick slå ur underläge. Båda representerar en ny typ av högerpolitiker i Europa; mindre aristokratiska, mindre bildade och mer medelklass.

Dock överväger olikheterna. Neuilly var under många år plattformen för den franske blivande presidenten. Han var borgmästare 1983-2002. Vid 28 års ålder svek han sin mentor Charles Pasqua och tog resolut makten i rådhuset eller slottet som ´ la mairie`kallas i Neuilly. Han byggde verkligen sin maktställning med hjälp av flera viktiga personer i Neuilly och som de flesta framstående rikspolitiker i Frankrike behöll han länge sin post som borgmästare.

Neuilly är nästan sammanbunden med Paris 16:e arrondissemang, den del av Paris som anses mest högborgerlig. Det finns de som menar att framförallt 7:e arrondissemanget är mer aristokratiskt och därför står högre på den sociala rangskalan. Ändock, Neuilly är en kommun för de riktigt rika och inflytelserika. Värderingarna är konservativa med pikanta inslag av libertariansk snobbism som tar sig uttryck i en uppenbar dubbelmoral. Mycket händer bakom de tunga draperierna i Neuillys praktvåningar som den lokala kyrkans patrar inte helst vill kännas vid.

I Neuilly är man överklass och identifierar sig med sin egen familj men också med nationen och dess ärorika historia. I Täby inbillar jag mig att man ser sig som medelklass men med ambitionen att bli rikare och friare från staten och all överhet. Trots att Täby är en kommun med osedvanligt många enfamiljshus har den ändå en prägel av folkhem. Den saknar ju helt Djursholms överklassprägel. Den är egentligen mer en utlöpare av den arbetsamma medelklassen som skyr både överhet och socialism på samma gång.

Kommunstyrelsen och fullmäktige i Täby beslöt häromåret att sälja ut Tibble gymnasium till rektorn och en lärare på skolan. Detta tror jag är otänkbart för människorna i Neuilly. De förstår nog inte riktigt varför det ska vara bra. ”Vi har ju redan makten och våra positioner och vi har folk som gör det arbete vi själva inte vill utföra.”

Nicolas Sarkozy från Neuilly behöver inspiration från den svenska modellen för att skynda på ett nödvändigt förändringsarbete i Frankrike. Det vet han är nödvändigt och därför är Sverige liksom hela norra Europa intressant för honom. Fredrik Reinfeldt behöver stöd från Frankrike för att nå framgång under sitt halvår som EU-ordförandeland. Egentligen skulle Sverige också som nation behöva inspiration från Frankrike för att lära sig formulera principer för sitt samhälleliga utvecklingsarbete; att förena intellektuell skärpa med det praktiska och pragmatiska handlag som vi så väl besitter.

  • 1
  • 2