augusti 2009

Bör det franska socialistpartiet läggas ner helt sonika? Ja, det menar vissa kritiker och en av de mest namnkunniga är filosofen med hårmanen och den generöst uppknäppta skjortan, Bernard-Henri Lévy.

I ett debattinlägg i senaste numret av Le Nouvel Observateur konstaterar han att partier upplösts förr i historien och hänvisar till Parti radical och Parti communiste. Om kommunistpartiet skriver han att de minnen som lever kvar av partiet men som är mörka har överskuggat de minnen som är ljusa. Den antifascistiska och antikoloniala kampen spelar mindre roll i våra medvetanden än den maktfullkomliga partiapparaten. Därför har partiet somnat in.

Socialistpartiet går nu samma öde till mötes, menar Bernard-Henry Lévy. Partiet lyckas inte förnya sin kritik av högern sedan den ändrats och inte längre kan angripas för att stå storfinansen nära. Den har inte lyckats fånga upp oron för hur den globaliserade världen skapar ökad fattigdom. Partiet måste göra upp med sin identitet som arbetarnas parti och lämna namnet socialist bakom sig. Och den måste lämna ett inskränkt nationellt perspektiv. Upplös partiet och börja om från början, uppmanar filosofen ledningen för PS.

Bernard-Henry Lévy är ju en självmedveten röst i den franska samhällsdebatten och han träffar väl inte alltid rätt i sin kritik. Jag tror ändå att han har rätt i sin grundinställning. Vänstern i Frankrike och i andra europeiska länder måste formas utifrån de radikala rörelser som nu växer fram och inte ur det som eventuellt finns kvar av tankegods i de gamla partierna. I Frankrike är krisen för socialistpartiet akut. I Tyskland och i de nordiska länderna är det en bit kvar till sammanbrottet. Därför desto viktigare att göra något nu. En bred koalition i Sverige mellan de tre vänsterpartierna är en bit på väg. Den borde följas av ett starkare idéutbyte och mindre av misstänkliggöranden emellan företrädare för dessa tre partier och främst mellan vanliga sympatisörer på vänstersidan. Det är dags att bryta identitetspolitiken inom främst socialdemokratin. Det är inte bättre att vara en riktig socialdemokrat med traditionen i rakt nedstigande led från Branting. Det är sämre. Det är bättre att stå fri från en massa historisk bråte och kunna närma sig morgondagens frågor med nya utgångspunkter. Partier finns inte till av något egenvärde. De kan byggas för att de underlättar det politiska arbetet. Och de kan bytas ut när de inte längre fungerar.

Berlin är stilla i semestertider. Jag tar mig ner från min tillfälliga lägenhet på Pestalozzistrasse i Charlottenburg och går de få metrarna till Café Savigny för en kaffe på eftermiddagen. Här råder klassisk kafékultur med marmorbord, trästolar och verserade kypare i långa vita förkläden. Och så tillgång till internationell press, inte minst Le Monde.

Jag funderar över det tysk-franska samarbetet. Alla talar om de svåra spänningarna i relationen mellan President Sarkozy och den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Axeln Berlin-Paris har byggt på goda vänskapliga relationer mellan de båda ländernas ledare. Axeln skapades av General de Gaulle och Konrad Adenauer. De bröt definitivt med krigsårens fiendskap mellan länderna. Den franske aristokratiske presidenten Valéry Giscard d´Estaing som gick på middagsvisit hos arbetare i sitt eget land umgicks också gärna med den socialdemokratiske kanslern och resultatpolitikern Helmut Schmidt. Deras goda relation bidrog till att den gemensamma valutan inom EU så småningom infördes. Francois Mitterand trivdes med den konservative förbundskanslern Helmut Kohl. De reste tillsammans till slagfältet i Verdun och tog initiativ till ett gemensamt försvars- och säkerhetsråd och verkade för att EU fick en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik.

Vad kommer Sarkozy och Merkel att göra? Kan Nicolas Sarkozy överhuvudtaget göra något tillsammans med någon annan? Han har under vintern och våren fortsatt att reta andra länders statschefer. För tävlingsmänniskan Sarkozy gäller det att vinna val och inneha ämbeten länge. För det hyllar han Silvio Berlusconi som nu omvalts för tredje gången som Italiens ledare och Tony Blair som också har suttit i tre perioder som premiärminister. Obama och Merkel liksom Baroso har han däremot uttalat sig föraktfullt om.

Den svåra finanskrisen har också lett till ökad nationalism i de stora länderna. Tyskland verkar i dag vara betydligt mindre benägen att se EU:s utveckling som ett mål i sig utan tänker i första hand på sitt eget bästa. Frankrike har alltid varit kluvet och haft tydliga protektionistiska tendenser i sin politik blandade med PR-mässigt storslagna europeiska projekt. Intrycket är att EU  blir mer en arena där de stora länderna positionerar sig gentemot varandra och mindre av strävan mot gemensamma mål. Fredstanken som så starkt präglade de Gaulle och Adenauer men också Kohl och Mitterand har förlorat sin magi. Nu handlar det om intressepolitik. När nu dessutom krubban är tommare än på länge bits också de stora hästarna. EU som ett överstatligt organ med ministerrådet som den mäktigaste beslutsförsamlingen cementeras på bekostnad av förhoppningar om en starkare federalism och en gemensam och socialt engagerad europeisk röst.