Close
Enter your
text here
Monthly Archives :

oktober 2009

Det lättjefulla livet är ändå bäst
 Det lättjefulla livet är ändå bäst 150 150 Tomas Lindbom
By:

Nu tänker jag återigen skriva om det franska folkets särart. Jag tycker i grunden att det är fel. Skillnader mellan människor  går inte att dra mellan folkslag, möjligen mellan vissa kulturer men likafullt och många gånger bättre efter klasser, mellan land och stad och som en följd av skilda uppväxtförhållanden beroende på psykologiska faktorer. Samtidigt är det så roligt att jämföra folk. Oja sig över att amerikanarna är ytliga, fransmännen snorkiga och svenskarna blyga och tröga. Hur är det då med inställningen till arbetet? Kan vi generalisera lite på det området också?

Jag har genom åren helt ovetenskapligt och ytligt gjort följande iakttagelser om fransmäns förhållande till arbetet: De arbetar bara om chefen tittar på men chefen arbetar mycket och är starkt präglad av sin roll att vara chef. Positionen på arbetet  och lönen är starkt knuten till utbildningsnivån. Ju bättre utbildning, desto högre status. Försök inte visa dig på styva linan och hoppas på avancemang. Var och en på sin plats – oavsett om den nu är given av  Gud eller naturen. Och sist men inte minst: Viktigaste med arbetet är den långa semestern och en pension som helst ska inträffa vid 55 års ålder.

Le Nouvel Observateur har låtit ett institut undersöka hur franska anställda i dag ser på arbetet och jämfört med tyskar och amerikaner. Varannan fransmän ser det som sitt levebröd vilket är rätt rimligt men fler fransmän än tyskar och amerikaner ser värdet i  de mänskliga relationerna på arbetet. Jämfört med tyskarna är arbetet för en normal anställd ingen fråga om social status.

Några av de klassiska bilderna av franska själar kommer fram i frågor kring inställningen till den arbetsplats där folk befinner sig. Var tredje fransman misstror sitt företag medan knappt var sjätte tysk eller amerikan har den inställningen. Ännu större är skillnaden på frågan om personerna i undersökningen är  trötta på sina arbetsplatser. Av fransmännen svarar 35 procent ´ja´medan siffran för tyskar och amerikaner är 8 procent. Följdaktligen har franska anställda mycket mindre förtroende för sina chefer. Bara hälften av fransmännen svarar ´ja´medan siffran i USA är 77 procent.

Alla människor finner områden där det känns rätt att få utlopp för behovet att konkurrera med andra. Det förefaller som om arbetslivet i Frankrike av tradition är starkt reglerat och saknar en gemensam vilja att bli bäst. Det är som det gamla klassamhället i Europa. Vissa är födda till chefer och de bestämmer men är också misstrodda. Resten arbetar för att överleva och drömmer istället om nästa semester och förstår inte ordet teamwork på jobbet. Bättre då att visa upp en misstrogen min, klaga och repetera den klassiska sucken från parisarna i ekorrhjulet: ”La vie, c´est métro, boulot, dodo” (Livet är tunnelbana, jobb och sömn)

Skulden bara ökar och ökar
 Skulden bara ökar och ökar 150 150 Tomas Lindbom
By:

Den franska regeringen har lagt en ny budget och dess underskott är nu så högt att över hälften av pengarna är lånade. Situationen kan tyckas prekär men många försvarar underskottet, inte minst som ett nästan ansvarsfullt drag av regeringen för att med statliga medel stödja ett näringsliv i kris.

Frankrike är inget liberalt land i ekonomisk mening. Staten tar ett stort ansvar både för företagens välbefinnande och för att skydda medborgarna med långtgående försäkringar i en välfärdssats anda. Näst Sverige är Frankrike det land där den offentliga sektorns del av BNP är störst i hela Europa. Skillnaden mellan dessa båda länder är att budgeten är i mycket större obalans i Frankrike. Det beror på flera saker men bland annat på att utgifterna för militären är så mycket större i ett land med stormaktsambitioner. Det beror också på att den statliga apparaten inte förmår administrera alla åtaganden inom de olika välfärdssektorerna. Det finns alltid en tendens till överutnyttjande av välfärdens innehåll och välfärden är också statens ansvar i större utsträckning än i Sverige.

Sedan flera decennier går  sjukvården, sécurité sociale, med monstruösa underskott. En detalj i sammanhanget är att alla fransmän kan försäkra sig mot alla kostnader för läkemedel. Läkare har traditionellt varit extremt frikostiga med att skriva ut läkemedel till sina patienter, säkert i gott samförstånd med läkemedelsindustrin, och i vetskap om att de flesta patienter får ut sin medicin gratis. Staten däremot drar varje år på sig orimliga kostnader.

Nicolas Sarkozy försöker komma tillrätta med underskottet i budgeten genom nedskärningar av personal inom den statliga apparaten. Minst 130 000 tjänster ska bort. Skolan förlorar personal. Posten drar ner på sin verksamhet. Nedskärningarna är trots allt föga radikala men skapar på sedvanligt vis i Frankrike en storm av protester och hindras på alla sätt. En reform av postväsendet lik den i Sverige skulle vara politiskt självmord för vilken fransk president som helst i ett land som vårdar sina småkommuner. Även i byar där det bor några hundra människor förväntar sig invånarna samma statliga och kommunala service som i de större städerna.

Den offentliga sektorn i Frankrike ökar trots underskottet och Sarkozys försök till nedskärningar. Under de senaste åren har den enligt ekonomer ökat från 54 till 56 procent av BNP. Den är lika ineffektiv som alltid. Ingenting händer alltså utom det faktum att budgetunderskottet ökar. Då säger en av ekonomerna, Elie Cohen, att det går att se underskottet som ett lån från rika fransmän till staten. Med det synsättet är det ingen kris i Frankrike. Behöver staten pengarna kan den ta tillbaka lånet. Problemet är bara att detta är politiskt omöjligt.