Det lättjefulla livet är ändå bäst

Det lättjefulla livet är ändå bäst 150 150 Tomas Lindbom

Nu tänker jag återigen skriva om det franska folkets särart. Jag tycker i grunden att det är fel. Skillnader mellan människor  går inte att dra mellan folkslag, möjligen mellan vissa kulturer men likafullt och många gånger bättre efter klasser, mellan land och stad och som en följd av skilda uppväxtförhållanden beroende på psykologiska faktorer. Samtidigt är det så roligt att jämföra folk. Oja sig över att amerikanarna är ytliga, fransmännen snorkiga och svenskarna blyga och tröga. Hur är det då med inställningen till arbetet? Kan vi generalisera lite på det området också?

Jag har genom åren helt ovetenskapligt och ytligt gjort följande iakttagelser om fransmäns förhållande till arbetet: De arbetar bara om chefen tittar på men chefen arbetar mycket och är starkt präglad av sin roll att vara chef. Positionen på arbetet  och lönen är starkt knuten till utbildningsnivån. Ju bättre utbildning, desto högre status. Försök inte visa dig på styva linan och hoppas på avancemang. Var och en på sin plats – oavsett om den nu är given av  Gud eller naturen. Och sist men inte minst: Viktigaste med arbetet är den långa semestern och en pension som helst ska inträffa vid 55 års ålder.

Le Nouvel Observateur har låtit ett institut undersöka hur franska anställda i dag ser på arbetet och jämfört med tyskar och amerikaner. Varannan fransmän ser det som sitt levebröd vilket är rätt rimligt men fler fransmän än tyskar och amerikaner ser värdet i  de mänskliga relationerna på arbetet. Jämfört med tyskarna är arbetet för en normal anställd ingen fråga om social status.

Några av de klassiska bilderna av franska själar kommer fram i frågor kring inställningen till den arbetsplats där folk befinner sig. Var tredje fransman misstror sitt företag medan knappt var sjätte tysk eller amerikan har den inställningen. Ännu större är skillnaden på frågan om personerna i undersökningen är  trötta på sina arbetsplatser. Av fransmännen svarar 35 procent ´ja´medan siffran för tyskar och amerikaner är 8 procent. Följdaktligen har franska anställda mycket mindre förtroende för sina chefer. Bara hälften av fransmännen svarar ´ja´medan siffran i USA är 77 procent.

Alla människor finner områden där det känns rätt att få utlopp för behovet att konkurrera med andra. Det förefaller som om arbetslivet i Frankrike av tradition är starkt reglerat och saknar en gemensam vilja att bli bäst. Det är som det gamla klassamhället i Europa. Vissa är födda till chefer och de bestämmer men är också misstrodda. Resten arbetar för att överleva och drömmer istället om nästa semester och förstår inte ordet teamwork på jobbet. Bättre då att visa upp en misstrogen min, klaga och repetera den klassiska sucken från parisarna i ekorrhjulet: ”La vie, c´est métro, boulot, dodo” (Livet är tunnelbana, jobb och sömn)

1 comment
  • NJ Roland Johansson

    Alldeles för många intresserar sig alldeles för mycket för nationalkaraktärer. Håller liv i myter och fördomar, får folk till att se det de väntar sig att se, i synnerhet om det, som oftast är fallet, också är det de vill se.

    Själv minns jag hur mina personliga karaktärsdrag sågs som typiskt skånska eller landsbygd så länge jag bodde i Sverige. När jag senare studerade i Frankrike sågs samma drag som typiska för svensken/nordbon.

Leave a Reply

Your email address will not be published.