Kultur

Les Misérables och de sociala spänningarna i Frankrike
Les Misérables och de sociala spänningarna i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen såg jag filmen Les Misérables som nu går på vissa biografer också i Sverige. Det är inte en modern filmatisering av Victor Hugos bok Samhällets olycksbarn. Den handlar ändå om just det, om de människor som mer än andra befinner sig utanför det franska samhället. Det handlar inte om de gula västarna eller strejkande tågförare utan om de unga som bor i så kallade cités, det vill säga förortsområden med stora sociala problem.

Filmen framstår mer som en dramatiserad dokumentär. Det behövs inte heller en uppdiktad berättelse. Verkligheten räcker mer än nog för att vi som ser filmen ska beröras och plågas. Filmen följer på ett obehagligt sätt mötena mellan barn och ungdomar, muslimska ledare och polisen. Alla spelar sina roller. Våldet segrar och i det sammanhanget segrar barnen men ändå inte. Ingen segrar när de förutbestämda rollerna bara leder till ökat våld och ökade klyftor.

Frankrike genomlider för andra vintern i rad en svår social konflikt mellan arbetare och låginkomsttagare å ena sidan och den politiska makten å den andra. Förra året formulerades vreden av de så kallade gula västarna. De hade inga ledare, tog avstånd lika mycket från fackliga organisationer och partier som av president och regering. I år är vreden kanaliserad genom de fackliga, särskilt den gren som är radikal och motsätter sig all förändring på arbetsmarknaden. Förra året handlade det om bensinpriser och löner. I år kan upproret sammanfattas i motstånd mot pensionsreformen. Men alla som demonstrerar och strejkar bärs fram av en känsla av utanförskap och ren maktlöshet. “Vi där nere och dom där uppe.”

Les Misérables beskriver människor som är långt mer utsatta än de som strejkar och demonstrerar och får stor uppmärksamhet i media och även delvis uppnår framgångar med sin kamp. Ungdomarna och familjerna i storstädernas utsatta förorter når aldrig fram till politikerna. De har inga som företräder dem utom vissa muslimska ledare, en del med andra ondskefulla motiv. De möter istället poliserna med sina batonger. En skadad polis, en nedbränd bil – mycket längre kommer inte dessa revoltörer som lever i ett totalt destruktivt sammanhang.

Det görs filmer om denna del av befolkningen. Det talas om den ibland i media och på konferenser. Men hur många tv-minuter och spaltmillimeter får dessa människor jämfört med den vita arbetarklass som vecka efter vecka kan stänga ner tågtrafiken i Frankrike och göra livet surt för alla pendlare och tunnelbaneresenärer i Parisregionen? Här kan vi verkligen tala om en klyfta mellan människor. Det måste sägas igen: Visst är de alla offer i ett orättvist system men finns det över huvud taget någon framtid, någon ljusglimt för dem som är unga, är invandrade, har annan hudfärg och saknar det franska språket eller talar det illa?

Frankrike upplever i dag en situation på det sociala området som är oerhört bekymmersam. Möjligen går det att hålla grupperna ifrån varandra ännu några år. Frågan är om ändå inte spänningarna nu börjar komma till en nivå där det uppstår en verkligt revolutionär situation. Macron är inte problemet som så många säger i Frankrike. Problemet är de svåra motsättningar mellan olika grupper i samhället, motsättningar som bara växer år från år. Vem kan lindra hatet och återskapa mer av gemenskap i nationen? I kulissen väntar Marine Le Pen och hoppas förstås att hon ska bli president efter nästa val 2022. Hon är ingen lösning på detta problem.

Författares verk dras in
Författares verk dras in 150 150 Tomas Lindbom

https://www.svtplay.se/video/25068958/kulturnyheterna/kulturnyheterna-9-jan-18-15-3?start=auto

Det stora och ansedda  franska bokförlaget Gallimard har beslutat att dra tillbaka alla verk som givits ut av författaren Gabriel Matzneff. Det är följden av avslöjanden om hans affär med en minderårig flicka, Vanessa Springora. Hon har i sin tur givit ut en bok med titeln Le consentement som handlar om hennes affär med Matzneff och som inleddes när hon var 14 år.

Jag blev igår intervjuad i Kulturnyheterna i Sveriges Television om Gallimards beslut och då främst med utgångspunkt från frågan om yttrandefrihet. Jag menar att det i Frankrike alltid rått en spänning mellan en  långtgående kulturradikal position som under majrevolten 1968 formulerades i orden “det är förbjudet att förbjuda” och en starkt moralisk hållning till sex som tidigare drivits av katolska kyrkan men också av försvarare av nationalismen. Moral kring offentliga personer handlar mindre om enskilda politiker eller kulturpersonligheters vandel utan mer om hur familjens eller statens moral försvaras eller hotas. Först under de allra senaste åren har ett mer individualistiskt synsätt blivit mer dominerande. Intrycken från länder som USA och Sverige kan antas ha bidragit till denna perspektivförskjutning.

Synen på sexuella övergrepp har förändrats men, menar jag, främst i förhållande till vilka konsekvenser ett skamlöst eller omoraliskt beteende får för individen som makthavare eller kulturpersonlighet. Kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till förre presidenten Francois Mitterrand,  anklagades 2009 för att sexuellt ha utnyttjat minderåriga pojkar i Thailand men gick ändå fri i meningen att han inte behövde avgå som minister. Det är bara drygt tio år sedan. I dag hade det sannolikt varit omöjligt. Oavsett domar i rättsliga instanser hade han tvingats lämna sin post. I Frankrike skedde en förändring i ock med avslöjandena om misstänkt övergrepp från FMI-chefen Dominique Strauss-Kahn på en hotellstäderska i New York 2011. Efter denna händelse har presidenter (Hollande och Macron) en helt annan vaksamhet kring sina ministrars personliga vandel. Det är också symptomatiskt att nuvarande kulturministern Franck Riester offentligt tagit ställning i samma riktning som bokförlaget Gallimard. Staten kommer inte att i fortsättningen ge författaren Gabriel Matzneff den författarpension som han hittills åtnjutit.

Skål för ett nytt år – och så tar vi bilen
Skål för ett nytt år – och så tar vi bilen 150 150 Tomas Lindbom

Fransmän och svenskar har inte samma inställning till kombinationen alkohol och bilkörning. Det vet vi. Nu kommer det fram uppgifter från franska myndigheter att sannolikt över hälften av bilförarna på nyårsafton har druckit fyra, fem eller fler glas vin eller champagne innan de sätter sig bakom ratten.

Jag har många minnen från franska bilförare som kört mig och andra  i olika bilar med mycket alkohol i kroppen. Jag minns en gång en taxichaufför i en stad i Centralmassivet som lovade att köra mig en sträcka i sin bil. Det var förmiddag men först skulle han in i baren och ta .sig två rejäla pastis. Det gjorde han också – jag övervakade detta och jag måste säga att han drack fort – och sedan körde vi iväg. Jag var drygt tjugo år och vågade åka med. Omdömet sviktar utomlands…

Jag har åkt med en hippie i en gammal quatre cheveaux på landet någonstans. Han var så full att han vinglade fram till bilen. Men det var på en landsväg och sträckan var kort. Jag satte mig bredvid men redan efter några hundra meter körde han ut på åkern. Så var den resan över. Jag var väldigt ung då också.

Jag intervjuade en gång en vinodlare i södra Frankrike som konstaterade att alla vill dricka alkohol när de går bort på middag. Varför kunde inte alla som var berusade sätta upp en lampa på taket på sin bil för att signalera att de saknade den skärpa som en nykter förare besitter. Jag nöp mig i armen för att förstå att jag hörde rätt. Han var helt seriös. Jag undvek fråga om vad som skulle hända ifall alla bilförare körde omkring med dessa lampor på taket. Vem tar hand om vem?

I dag får jag göra som alla andra; acceptera att åka med vänner som druckit ett par glas vin och en cognac och sedan kör mig hem i Paristrafiken. Nu på nyårsafton blir det särskilt kritiskt när i stort sett alla är mer eller mindre alkoholpåverkade på vägarna. De franska myndigheterna säger att två glas vin eller champagne är helt acceptabelt, kanske tre glas. Men fyra eller fem är för mycket, tycker myndigheterna och skickar ut foldrar till folk med uppmaningen att dricka med måtta före bilkörning. Någon lampa att sätta på taket har regeringen ännu inte föreslagit men det kanske kommer!

 

Franska fotbollsdamerna triumferar
Franska fotbollsdamerna triumferar 150 150 Tomas Lindbom

Vi var fyra i familjen som hade biljetter till invigningsmatchen i VM i damfotboll i fredags kväll, på Parc des princes i västra Paris. Två vuxna och två barn steg ur en bil en bit från stadion och möttes av en motvind och regn i luften. Det kändes mer som oktober än juni. Vi tog vindskydd mot alla andra cirka 45 000 åskådare som hade biljetter till matchen mellan värdlandet Frankrike och Sydkorea. Köerna till kontrollerna och visitationerna var långa.

Vi hade tänkt vara tidigt på arenan för att kunna se invigningsceremonin. Vi kom upp till våra platser högt upp på en av läktarna en kvart före avspark. Stämningen var på topp, hos oss och alla runtomkring oss. Fransmän kan verkligen heja fram sina lag och gör det utan organiserade klackar. Det är bara en sådan kraft i människornas engagemang. Och när det gäller matcher med kvinnliga spelare saknas alla inslag av huliganer och våld och aggressivitet. Det var en stor folkfest med familjer och mängder av små barn.

Damfotbollen har på allvar kommit också till Frankrike. På elitnivån är detta land nu starkare än Sverige. PSG och Olympique Lyon är topplag i Europa. Dessa lag och några till köper våra svenska stjärnor. Allsvenskan tappar i status. Men fortfarande är toppen tunn och bredden saknas. Tjejer som spelar fotboll möts fortfarande ofta av förvånade frågor av franska journalister. En av stjärnorna i det nuvarande landslaget var inbjuden en morgon häromdagen till en av de nationella radiokanalerna och fick frågan hur det kom sig att hon som liten flicka fick idén att börja sparka på en boll.

För de flesta fransmän är fortfarande fotboll detsamma som herrfotboll och av kommersiella skäl men också av gamla fördomar får inte damfotbollen samma utrymme i media som herrarnas turneringar. En journalist på sporttidningen L´Equipe förklarade att tidningen säljer många färre lösnummer om det är en kvinnlig idrottsutövare på första sidan. Media måste bryta mönstret om det på sikt ska bli lika villkor för både män och kvinnor inom fotbollen. Och franska fotbollsförbundet måste göra detsamma.

Franska laget spelade en underbar och rolig anfallsfotboll. Spelarnas teknik imponerade. Wendie Renard, lagets mittback gjorde två oerhört vackra nickmål. Fransyskorna höll  ett högt tempo, visade prov på fina passningskombinationer och vi fick se flera bra skott. Det var egentligen spel mot ett mål, särskilt i första halvlek. Matchen slutade 4-0 och Frankrike seglar redan upp som en av favoriterna till att spela VM-finalen om en knapp månad i Lyon.

Mina två barnbarn, flickor, såg att en jätteanläggning som Parc des Princes fylldes till sista plats för en dammatch. Det var antagligen första gången i Frankrikes fotbollshistoria som det var lapp på luckan på ett stadion av denna dimension. Insikten om att flickor kan spela med samma uppskattning och uppmärksamhet sipprade ner hos dem som hos alla andra barn som såg matchen på plats eller hemma vid tv:n.

 

 

Notre Dame berör oss alla
Notre Dame berör oss alla 150 150 Tomas Lindbom

Frankrike är Europas mest sekulariserade land, näst Sverige får vi väl tillägga. Ändå är branden i Notre Dame-katedralen en händelse som berör alla fransmän på ett synnerligen starkt sätt. Mitt i Paris, på en av de två öarna i Seinefloden, har den rest sig sedan 1300-talet när det stod färdig efter två hundra års byggnadsperiod. Katedralen symboliserar Frankrikes historia. När den brinner samlas alla fransmän runt denna symbol, oberoende av deras egen tro, religiös eller sekulär.

Jag satt igår kväll och såg bilderna från den brinnande katedralen på en av de franska nyhetskanalerna. Sms från några fransmän trillade in på min mobil. En fransk judinna och en fransk muslim var förtvivlade. “Jag gråter”, skrev muslimen till mig. Den franska sekulära traditionen innebär att alla i första hand definierar sig som fransmän och sedan efter religiös eller sekulär tillhörighet. “Jag är fransman och muslim” är ett exempel på vad jag kan höra i samtal om fransk identitet. Igår var alla som kände förtvivlan inför händelsen i första hand fransmän.

Frankrike vårdar sin historia och den franska historien är självfallet i hög grad kopplad till kyrkan. Notre Dame fanns under senmedeltiden när landet enades, under det kungliga enväldet på 1600- och 1700-talen och under kejsardömen och de fem republikerna under 1800- och 1900-talen. Precis som katedralen som byggnad har årslagringar och en sammansmältning från olika arkitektoniska epoker så berättar dess historia om en nation i ständig utveckling och omvandling. Den protestantiske kungen Henrik IV  vigdes med sin maka på 1500-talet. Napoleon Bonaparte kröntes till kejsare 1804. En mässa hölls i glädjen över den franska befrielsen 1944 efter landstigningen i Normandie. De två senast avlidna presidenterna, Georges Pompidou och Francois Mitterrand tillägnades minnesgudstjänster i samma katedral. Den har varit plats för så många viktiga händelser i fransk historia.

Nu kommer katedralen att byggas upp igen. Experter tror att det kommer att ta mellan fem och tio år. Trots all förtvivlan vi kan känna över branden kommer händelsen som en signal om nationell samling i ett tillstånd av svår splittring. Samma kväll som katedralen brann skulle President Macron ha hållit sitt tal till nationen med förslag till politiska reformer. Oppositionen hade vässat huggtänderna i god tid före talet och skulle ha attackerat det med våldsam kraft oavsett hans förslag. En majoritet av befolkningen hade sannolikt också varit förnärmad och upprörd. Nya demonstrationer hade kunnat väntas. Frankrike hade fortsatt att vara ett splittrat land. Branden var fasansfull i sig men den fick människor att besinna sig och söka sig mot nationell samling. Det finns mänskliga värden som är överordnade de politiska tvisteämnena.

Jag tror att Frankrike under en period framöver kommer att präglas av mer återhållsamhet i debatten och mer av vilja till försoning. Det är symboliskt att det var en katedral som brann, inte en politisk institution.