Kultur

80-talet kastar sina skuggor
80-talet kastar sina skuggor 150 150 Tomas Lindbom

Camille Kouchners självbiografiska berättelse i boken La familia grande har av helt uppenbara skäl väckt uppmärksamhet och indignation i Frankrike. Häromkvällen uppträdde författaren för första gången i ett medialt sammanhang sedan boken gavs ut den 7 januari. Hon valde det litterära programmet La grande librairie med programledaren Francois Busnel.

Författaren hade gjort ett  utmärkt val av tv-program för att ge sin bild av det trauma som förföljt henne, brodern och hela familjen i så många år. Busnel tog genom sina frågor ämnet ner på djupet. Han bidrog med skarpa och samtidigt känsliga frågor. Han gav henne möjligheten att ge en klar men skrämmande bild av en familjetragedi. Hur hennes bror burit på dessa sexuella överträdelser från sin styvpappa i så många år, hur hon varit offer som tvillingsyster. En mor som inte ville se, nedbruten av flera självmord i hennes nära familj och nedgången i svårt alkoholmissbruk. Och hennes egen pappa som så småningom visste vad som hänt hans son men i en släkts tystnadskultur ändå inte kunde tala öppet. “Alla visste”, som Camille Kouchner skrivit i sin bok och nu sagt också i tv-intervjun.

Övergreppen skedde i slutet av 1980-talet. Det är som om denna period nu kastar djupa skuggor över den franska samtiden. Ett decennium, 1980-talet, som fullföljde den politiska revolten från åren kring 1968 men nu alltmer i hedonistisk riktning. Camille Kouchner berättar om hennes mors och styvfars fabulösa fester under dessa år där den frigjorda sexualiteten var ett påtagligt inslag i bilden. De numera medelålders etablerade politikerna, journalisterna, advokaterna med sina radikala åsikter hade också med sina barn, nu i tonåren. Det fanns inga gränser för hur förförelserna utvecklades. Tonårsbarnen var också målet för en del sexuella närmanden från de äldre. Det verkade vara en del av den tidens uppfattning om frihet.

Drömmen om den politiska anarkismen hade långsamt glidit i bakgrunden till förmån för den sexuella friheten. Men kretsarna från de politiska åren fanns alltså kvar.  De hade börjat dominera det franska samhällslivet eller kände de rätta personerna. De hade satt sig på centrala positioner inom politik och media. Styvfadern, Olivier Duhamel, blev tidigt en maktfaktor. Han har sedan bland annat figurerat i närheten av alla presidenterna. Så sent som 2017 såg han till att bli inbjuden till en mycket exklusiv krets av personer som firade Emmanuel Macrons seger i presidentvalet. Den gamle vänstermannen var nu en del av den nya mittenkultur som delvis hyllar andra värden än socialism och fri kärlek.

Det är naturligtvis viktigt att inte dra generella slutsatser som leder till att oskyldiga anklagas för sexuella trakasserier av olika slag. Ändå går det inte att se bort ifrån att en del ur 68-vänstern i Paris blev en maktelit på 1980-talet med ett tungt ansvar för konsekvenserna av ett hedonistiskt levnadssätt som drabbat ungdomar i kommande generation.

Olivier Duhamel försvarade offentligt Dominique Strauss Kahn efter dennes sexaffärer för tio år sedan. I samma kretsar hördes försvaret för Roman Polanski, anklagad för pedofili. Och ingen blir förvånad när en av vår tids mest framstående filosofer i Frankrike, Alain Finkielkraut, i formligt raseri  i en radiokanal angrep dem som kritiserat Duhamels incest mot sin styvson, ett övergrepp som lär ha pågått i två år.

Jag gick igår kväll in på youtube för att se franska tv-program från 1980-talet. Jag visste var jag skulle leta och jag blev påmind om den tidens normer. Berusade artister och författare i tv-sändning. Ständigt dessa frågor från journalister om deras kärleksliv och drogvanor. Även en och annan av journalisterna satt med drinkar framför sig i sändning.

Nu gör Frankrike långsamt upp med det förflutna från 1968 och 1980-talet. Nu kommer reaktionen och den är helt rimlig. Hur långt kommer pendeln att svänga, kan man förstås också fråga sig. Men tillnyktringen i dubbel mening har verkligen varit nödvändig liksom försvaret för det skyddslösa barnet eller tonåringen. Camille Koushners bok har redan sålt i drygt 200 000 exemplar. Den är och kommer att vara en välgärning för så många utsatta i detta land.

 

 

Franska tidningar lever vidare
Franska tidningar lever vidare 150 150 Tomas Lindbom

Du som varit i Paris har säkert tänkt på det: I snart sagt varje kvarter finns en tidningskiosk. För något år sedan fräschades de upp. En efter en fick en ny look men blev också större. Från att ha varit enkla kiosker där kunden stod utanför och blev betjänad över disk har nu kioskerna också fått en del som är under tak. Där kan kunden befinna sig och  botanisera bland tidningar och tidskrifter för att sedan betala hos expediten som finns i en sluten del av samma kiosk. Hur är det möjligt att en huvudstad i ett modernt land i Europa vågar expandera på det här sättet när det gäller nyheter, kultur och förströelse på på papper?

Det verkar som om fransmännen tror att papperstidningen har en framtid. Visst har tidningsdöden drabbat också detta land men fortfarande finns många kvar. I Paris lever tre stora morgontidningar, Le Figaro, Le Parisien och Libération. Den första är en högertidning med gamla anor, grundad 1826 och därmed Frankrikes äldsta dagstidning. Den är i ett traditionellt större format och har en upplaga på över 300 000 exemplar. Det är en kvalitetstidning med vassa pennor och en bra bevakning av politik men också kultur. Le Parisien har ett mer lättsmält material, är mer inriktad på lokala nyheter. Libération grundades 1973 av bland andra Jean-Paul Sartre i spåren av majrevolten 1968 och under en tid när vänstern var stark i den offentliga opinionen. Tidningen har under sina år långsamt orienterat sig mer mot mitten och är i dag mer i linje med franska Socialistpartiet. Tidningen har dock haft svåra ekonomiska problem och lever på stöd av finansiärer.

Klockan 13 finns den mest seriösa av alla dagstidningar, Le Monde, i kioskerna. Den är alltid daterad med följande dag för att kännas ny i södra Frankrike dit den når först följande morgon. Den säljs ungefär i lika många exemplar som Le Figaro men har en större upplaga utomlands. Den är maktelitens tidning framför andra. Om Le Figaro är den välbeställda borgerlighetens tidning så är Le Monde den som alla i statsförvaltningen behöver läsa, oberoende av politisk uppfattning. Tidningen har få bilder. Bara för några decennier sedan saknades bilderna helt. Den har en stor utrikesbevakning även om den minskat med åren. Den bevakar förstås också noga inrikespolitiken och har en viktig debattsida.

Det diskuteras ofta kring Le Mondes politiska hemvist. Den grundades strax efter andra världskriget och har genom åren i huvudsak försökt redovisa nyheter som fakta. Ledare och krönikor finns också men spelar en mer undanskymd roll. Ändå går det att ge Le Monde en politisk positionsbestämning; center-vänster. I dag står tidningen relativt nära den sittande presidenten i åsikter utan att vara ett regeringsorgan. I så fall hade tidningen snabbt förlorat den del av den politiska sfären som inte stöder Macron.

I kioskerna säljs annat än dagstidningar. Frankrike har ett antal politiska veckotidningar och naturligtvis också modetidningar, specialtidningar och tidningar som bevakar kändisars liv. Det råder en påfallande kontinuitet i utbudet i kioskerna. En och annan tidning går i graven. En ny kan uppstå. Mitt intryck är att människor i hög grad handlar i dessa kiosker. Få prenumererar på en tidning, särskilt inte på dagstidningar som i så fall kommer med den vanliga posten. Det är ett nöje att gå till kiosken på eftermiddagen, köpa sin Le Monde och gå till favoritkaféet och läsa den med en café crème. En del av rytmen i livet i Paris.

 

Les Misérables och de sociala spänningarna i Frankrike
Les Misérables och de sociala spänningarna i Frankrike 150 150 Tomas Lindbom

Häromdagen såg jag filmen Les Misérables som nu går på vissa biografer också i Sverige. Det är inte en modern filmatisering av Victor Hugos bok Samhällets olycksbarn. Den handlar ändå om just det, om de människor som mer än andra befinner sig utanför det franska samhället. Det handlar inte om de gula västarna eller strejkande tågförare utan om de unga som bor i så kallade cités, det vill säga förortsområden med stora sociala problem.

Filmen framstår mer som en dramatiserad dokumentär. Det behövs inte heller en uppdiktad berättelse. Verkligheten räcker mer än nog för att vi som ser filmen ska beröras och plågas. Filmen följer på ett obehagligt sätt mötena mellan barn och ungdomar, muslimska ledare och polisen. Alla spelar sina roller. Våldet segrar och i det sammanhanget segrar barnen men ändå inte. Ingen segrar när de förutbestämda rollerna bara leder till ökat våld och ökade klyftor.

Frankrike genomlider för andra vintern i rad en svår social konflikt mellan arbetare och låginkomsttagare å ena sidan och den politiska makten å den andra. Förra året formulerades vreden av de så kallade gula västarna. De hade inga ledare, tog avstånd lika mycket från fackliga organisationer och partier som av president och regering. I år är vreden kanaliserad genom de fackliga, särskilt den gren som är radikal och motsätter sig all förändring på arbetsmarknaden. Förra året handlade det om bensinpriser och löner. I år kan upproret sammanfattas i motstånd mot pensionsreformen. Men alla som demonstrerar och strejkar bärs fram av en känsla av utanförskap och ren maktlöshet. “Vi där nere och dom där uppe.”

Les Misérables beskriver människor som är långt mer utsatta än de som strejkar och demonstrerar och får stor uppmärksamhet i media och även delvis uppnår framgångar med sin kamp. Ungdomarna och familjerna i storstädernas utsatta förorter når aldrig fram till politikerna. De har inga som företräder dem utom vissa muslimska ledare, en del med andra ondskefulla motiv. De möter istället poliserna med sina batonger. En skadad polis, en nedbränd bil – mycket längre kommer inte dessa revoltörer som lever i ett totalt destruktivt sammanhang.

Det görs filmer om denna del av befolkningen. Det talas om den ibland i media och på konferenser. Men hur många tv-minuter och spaltmillimeter får dessa människor jämfört med den vita arbetarklass som vecka efter vecka kan stänga ner tågtrafiken i Frankrike och göra livet surt för alla pendlare och tunnelbaneresenärer i Parisregionen? Här kan vi verkligen tala om en klyfta mellan människor. Det måste sägas igen: Visst är de alla offer i ett orättvist system men finns det över huvud taget någon framtid, någon ljusglimt för dem som är unga, är invandrade, har annan hudfärg och saknar det franska språket eller talar det illa?

Frankrike upplever i dag en situation på det sociala området som är oerhört bekymmersam. Möjligen går det att hålla grupperna ifrån varandra ännu några år. Frågan är om ändå inte spänningarna nu börjar komma till en nivå där det uppstår en verkligt revolutionär situation. Macron är inte problemet som så många säger i Frankrike. Problemet är de svåra motsättningar mellan olika grupper i samhället, motsättningar som bara växer år från år. Vem kan lindra hatet och återskapa mer av gemenskap i nationen? I kulissen väntar Marine Le Pen och hoppas förstås att hon ska bli president efter nästa val 2022. Hon är ingen lösning på detta problem.

Författares verk dras in
Författares verk dras in 150 150 Tomas Lindbom

https://www.svtplay.se/video/25068958/kulturnyheterna/kulturnyheterna-9-jan-18-15-3?start=auto

Det stora och ansedda  franska bokförlaget Gallimard har beslutat att dra tillbaka alla verk som givits ut av författaren Gabriel Matzneff. Det är följden av avslöjanden om hans affär med en minderårig flicka, Vanessa Springora. Hon har i sin tur givit ut en bok med titeln Le consentement som handlar om hennes affär med Matzneff och som inleddes när hon var 14 år.

Jag blev igår intervjuad i Kulturnyheterna i Sveriges Television om Gallimards beslut och då främst med utgångspunkt från frågan om yttrandefrihet. Jag menar att det i Frankrike alltid rått en spänning mellan en  långtgående kulturradikal position som under majrevolten 1968 formulerades i orden “det är förbjudet att förbjuda” och en starkt moralisk hållning till sex som tidigare drivits av katolska kyrkan men också av försvarare av nationalismen. Moral kring offentliga personer handlar mindre om enskilda politiker eller kulturpersonligheters vandel utan mer om hur familjens eller statens moral försvaras eller hotas. Först under de allra senaste åren har ett mer individualistiskt synsätt blivit mer dominerande. Intrycken från länder som USA och Sverige kan antas ha bidragit till denna perspektivförskjutning.

Synen på sexuella övergrepp har förändrats men, menar jag, främst i förhållande till vilka konsekvenser ett skamlöst eller omoraliskt beteende får för individen som makthavare eller kulturpersonlighet. Kulturministern Frédéric Mitterrand, brorson till förre presidenten Francois Mitterrand,  anklagades 2009 för att sexuellt ha utnyttjat minderåriga pojkar i Thailand men gick ändå fri i meningen att han inte behövde avgå som minister. Det är bara drygt tio år sedan. I dag hade det sannolikt varit omöjligt. Oavsett domar i rättsliga instanser hade han tvingats lämna sin post. I Frankrike skedde en förändring i ock med avslöjandena om misstänkt övergrepp från FMI-chefen Dominique Strauss-Kahn på en hotellstäderska i New York 2011. Efter denna händelse har presidenter (Hollande och Macron) en helt annan vaksamhet kring sina ministrars personliga vandel. Det är också symptomatiskt att nuvarande kulturministern Franck Riester offentligt tagit ställning i samma riktning som bokförlaget Gallimard. Staten kommer inte att i fortsättningen ge författaren Gabriel Matzneff den författarpension som han hittills åtnjutit.

Skål för ett nytt år – och så tar vi bilen
Skål för ett nytt år – och så tar vi bilen 150 150 Tomas Lindbom

Fransmän och svenskar har inte samma inställning till kombinationen alkohol och bilkörning. Det vet vi. Nu kommer det fram uppgifter från franska myndigheter att sannolikt över hälften av bilförarna på nyårsafton har druckit fyra, fem eller fler glas vin eller champagne innan de sätter sig bakom ratten.

Jag har många minnen från franska bilförare som kört mig och andra  i olika bilar med mycket alkohol i kroppen. Jag minns en gång en taxichaufför i en stad i Centralmassivet som lovade att köra mig en sträcka i sin bil. Det var förmiddag men först skulle han in i baren och ta .sig två rejäla pastis. Det gjorde han också – jag övervakade detta och jag måste säga att han drack fort – och sedan körde vi iväg. Jag var drygt tjugo år och vågade åka med. Omdömet sviktar utomlands…

Jag har åkt med en hippie i en gammal quatre cheveaux på landet någonstans. Han var så full att han vinglade fram till bilen. Men det var på en landsväg och sträckan var kort. Jag satte mig bredvid men redan efter några hundra meter körde han ut på åkern. Så var den resan över. Jag var väldigt ung då också.

Jag intervjuade en gång en vinodlare i södra Frankrike som konstaterade att alla vill dricka alkohol när de går bort på middag. Varför kunde inte alla som var berusade sätta upp en lampa på taket på sin bil för att signalera att de saknade den skärpa som en nykter förare besitter. Jag nöp mig i armen för att förstå att jag hörde rätt. Han var helt seriös. Jag undvek fråga om vad som skulle hända ifall alla bilförare körde omkring med dessa lampor på taket. Vem tar hand om vem?

I dag får jag göra som alla andra; acceptera att åka med vänner som druckit ett par glas vin och en cognac och sedan kör mig hem i Paristrafiken. Nu på nyårsafton blir det särskilt kritiskt när i stort sett alla är mer eller mindre alkoholpåverkade på vägarna. De franska myndigheterna säger att två glas vin eller champagne är helt acceptabelt, kanske tre glas. Men fyra eller fem är för mycket, tycker myndigheterna och skickar ut foldrar till folk med uppmaningen att dricka med måtta före bilkörning. Någon lampa att sätta på taket har regeringen ännu inte föreslagit men det kanske kommer!