Franska tidningar lever vidare

Franska tidningar lever vidare 150 150 Tomas Lindbom

Du som varit i Paris har säkert tänkt på det: I snart sagt varje kvarter finns en tidningskiosk. För något år sedan fräschades de upp. En efter en fick en ny look men blev också större. Från att ha varit enkla kiosker där kunden stod utanför och blev betjänad över disk har nu kioskerna också fått en del som är under tak. Där kan kunden befinna sig och  botanisera bland tidningar och tidskrifter för att sedan betala hos expediten som finns i en sluten del av samma kiosk. Hur är det möjligt att en huvudstad i ett modernt land i Europa vågar expandera på det här sättet när det gäller nyheter, kultur och förströelse på på papper?

Det verkar som om fransmännen tror att papperstidningen har en framtid. Visst har tidningsdöden drabbat också detta land men fortfarande finns många kvar. I Paris lever tre stora morgontidningar, Le Figaro, Le Parisien och Libération. Den första är en högertidning med gamla anor, grundad 1826 och därmed Frankrikes äldsta dagstidning. Den är i ett traditionellt större format och har en upplaga på över 300 000 exemplar. Det är en kvalitetstidning med vassa pennor och en bra bevakning av politik men också kultur. Le Parisien har ett mer lättsmält material, är mer inriktad på lokala nyheter. Libération grundades 1973 av bland andra Jean-Paul Sartre i spåren av majrevolten 1968 och under en tid när vänstern var stark i den offentliga opinionen. Tidningen har under sina år långsamt orienterat sig mer mot mitten och är i dag mer i linje med franska Socialistpartiet. Tidningen har dock haft svåra ekonomiska problem och lever på stöd av finansiärer.

Klockan 13 finns den mest seriösa av alla dagstidningar, Le Monde, i kioskerna. Den är alltid daterad med följande dag för att kännas ny i södra Frankrike dit den når först följande morgon. Den säljs ungefär i lika många exemplar som Le Figaro men har en större upplaga utomlands. Den är maktelitens tidning framför andra. Om Le Figaro är den välbeställda borgerlighetens tidning så är Le Monde den som alla i statsförvaltningen behöver läsa, oberoende av politisk uppfattning. Tidningen har få bilder. Bara för några decennier sedan saknades bilderna helt. Den har en stor utrikesbevakning även om den minskat med åren. Den bevakar förstås också noga inrikespolitiken och har en viktig debattsida.

Det diskuteras ofta kring Le Mondes politiska hemvist. Den grundades strax efter andra världskriget och har genom åren i huvudsak försökt redovisa nyheter som fakta. Ledare och krönikor finns också men spelar en mer undanskymd roll. Ändå går det att ge Le Monde en politisk positionsbestämning; center-vänster. I dag står tidningen relativt nära den sittande presidenten i åsikter utan att vara ett regeringsorgan. I så fall hade tidningen snabbt förlorat den del av den politiska sfären som inte stöder Macron.

I kioskerna säljs annat än dagstidningar. Frankrike har ett antal politiska veckotidningar och naturligtvis också modetidningar, specialtidningar och tidningar som bevakar kändisars liv. Det råder en påfallande kontinuitet i utbudet i kioskerna. En och annan tidning går i graven. En ny kan uppstå. Mitt intryck är att människor i hög grad handlar i dessa kiosker. Få prenumererar på en tidning, särskilt inte på dagstidningar som i så fall kommer med den vanliga posten. Det är ett nöje att gå till kiosken på eftermiddagen, köpa sin Le Monde och gå till favoritkaféet och läsa den med en café crème. En del av rytmen i livet i Paris.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published.