Monthly Archives :

november 2009

Förorterna i fortsatt kris
Förorterna i fortsatt kris 150 150 Tomas Lindbom

Fattigdomen och utanförskapet är fortsatt svåra i de utsatta förortsområdena utanför de större städerna  i Frankrike. Fyra och en halv miljon lever i dessa områden och här är arbetslösheten betydligt större och många fler lever under fattigdomsnivån. Väldigt lite positivt händer enligt ny statistik som Le Monde presenterat under måndagen.

Problemen drabbar främst de unga. Arbetslösheten i dessa områden är dubbelt så hög som i övriga landet. Bland pojkar mellan 15 och 24 år är den 41 procent. Det leder till fortsatt ökad våldsbrottslighet sedan oroligheterna i november 2005. Resultaten i skolan är också mycket sämre här än i övriga delar av Frankrike. En liten ökning av antalet godkända i realskolan (brevet) och studenten (baccalaureat) har påvisats i den nya statistiken men siffrorna är långt under genomsnittet i landet. Det är framförallt antalet som går om klasser eller aldrig tar examen som är skrämmande högt.

Den materiella fattigdomen är mycket mer utbredd i de utsatta förortsområdena.  Var tredje vuxen lever under den så kallade fattigdomsnivån i Frankrike som är satt till 908 € per månad. Bland de unga under 18 år är siffran 44.3 procent.

Till detta kommer det utanförskap som det innebär att leva i områden med mycket våld, hög arbetslöshet och en svag tilltro till den egna möjligheten att förändra sitt liv och bli en del av en större samhällelig och nationell gemenskap. Fadela Amara har varit ansvarig minister för förortsfrågorna sedan valet 2007 men har lika lite som sina företrädare lyckats genomföra några tydliga förbättringar. Snarare pekar det mesta på att problemen växer.

Nationalidentiteten – Europas stora fråga
Nationalidentiteten – Europas stora fråga 150 150 Tomas Lindbom

Jean-Francois Copé säger i månadens stora politiska program på fransk TV, A vous de juger: “Identitet för en nation är den stora politiska frågan i Europa i dag och för lång tid framåt”. Han är av många tippad som Sarkozys efterträdare och möjlig president för landet om sju år. Han försvarar en regering och en president som gärna talar om den franska nationalidentiteten och koncentrerar sig på skillnader mellan en tolerant fransk tradition med rötter från 1700-talet och den muslimska som med sina mer extrema yttringar beskrivs som ett hot mot det goda samhället och särskilt mot kvinnan.

Copé har säkert rätt när han  pekar ut nationalidentiteten som den stora och svåra politiska frågan i dag. Frågan om Europa ska försvara sin kulturtradition eller låta andra religioner och kulturföreteelser assimileras i denna tradition och kunna förändra de västerländska grundföreställningar som att religion är en privatsak och att ett värdigt mänskligt samhälle ska bygga på 1700-talets upplysningsidéer.

Socialisten Martine Aubry som debatterade frågan med Copé i TV är mer pragmatisk. Hon är inte odelat positiv till den lag som regeringen vill införa och som förbjuder kvinnor att bära burqua offentligt på gatan. Hon vidgar identitetsbegreppet till något mer än en fråga om främmande kulturer kontra den inhemska traditionella franska. Hon pekar på vikten av att identiteten handlar om solidaritet, om social rättvisa, skatteskalor som minskar klyftorna istället för att öka dem. För henne är identitet mer en fråga om jämlikhet än om att hindra muslimska seder att påverka den franska vardagen.

Cecilia Malmström hamnar nu som svensk kommissionär i hetluften i just denna fråga. Kommer hon att göra gemensam sak med högern i Europa och koppla identitet till rena kultur- och invandringsfrågor eller lutar hon sig hellre åt vänster och lägger tyngdpunkten på de sociala och ekonomiska förhållandena? Det finns alltid poäng att vinna på att luta sig åt höger. Sarkozys regering vet att Nationella fronten kan oskadliggöras med antydningar om att muslimerna kan hota det goda samhället. Berlusconi driver samma politik på ett ännu mer uppenbart sätt i Italien. Vad gör övriga länder och hur agerar Cecilia Malmström?

EU:s nya ledning blek och inkompetent
EU:s nya ledning blek och inkompetent 150 150 Tomas Lindbom

Catherine Ashton heter EU:s nya utrikesminister. Vem har hört talas om henne? Pierre Moscovici, tidigare minister för europafrågor i Lionel Jospins socialistiska regering 1997-2002 och en presidentvalskandidaterna för vänstern i franska valet 2012 säger vad han tycker. “Hon är helt inkompetent”, konstaterar han och är inte heller särskilt nådig mot den belgiske ordföranden i EU. Han konstaterar också syrligt att Nicolas Sarkozy är förtjust över utnämningarna, uppenbarligen mest av omsorg om sin egen ställning i Europa även om EU:s utveckling och ställning bromsas av svaga ledare i organisationen.

Det franska socialistpartiet bryr sig om Europa och tar fajten för starka ledare. Den svenska socialdemokratin – anar man – är fortfarande kritisk till ett federalt Europa och bevakar ängsligt nationalstaternas bibehållna makt. Fredrik Reinfeldt får därmed ett tyst godkännande  av Mona Sahlin för hans högst tvivelaktiga bidrag i dessa utnämningsärenden.

Camus efter 50 år
Camus efter 50 år 150 150 Tomas Lindbom

Snart är det 50 år sedan Albert Camus dog i en trafikolycka, bara 43 år gammal. Ändå hann han under sin korta livstid – och ännu mer efter sin död – prägla så många européer.

Camus var i grunden optimist. Existentialismen, som han tillhörde om än med viss distans, lär ut en positiv människosyn. Eländet i världen kan bara bekämpas av människan själv. Det blir vad vi gör det till.

Camus var en stor berättare. Han genombrottsroman L ´Etranger (Främlingen) har jag haft på näthinnan hela mitt liv sedan jag läste den som ung student. jag ser Meursault röra sig på stranden under den heta algeriska solen. Jag har efter läsningen av den romanen alltid längtat till detta land, så svårt att besöka av politiska skäl. Tyvärr!

Det vilar ett skimmer över existentialismen. Över Camus och över Sartre och de Beauvoir. Deras intellektuella sökande efter sanningen. Över en tid då människans skapande förmåga sågs som en förutsättning för liv och framsteg. Det finns faktiskt en del att återerövra från efterkrigstidens politiska och kulturella kamp. Sådant som vi kan åstadkomma utan att  alltid söka bara den materiella lyckan.

Chirac i regnbågens alla färger
Chirac i regnbågens alla färger 150 150 Tomas Lindbom

Förre presidenten Jasques Chirac har kommit ut med sina memoarer. Veckotidningen Le Nouvel Observateur har parallellt tillåtit sig att berätta den historia om honom som författaren själv undvikit att gå in på. En del intressant stoff finns att förtälja.

Chirac började på 50-talet som socialist, fascinerad av den då unge Michel Rocard, senare premiärminister hos Mitterand. Chirac tyckte så småningom att socialisterna var för högervridna så han blev kommunist. I slutet av femtiotalet befann han sig i Algeriet och engagerade sig för ett fransk Algeriet och tvekade länge innan han anslöt sig till de Gaulles linje att göra Algeriet självständigt.

Alla dessa turer hindrade honom inte att bli de Gaulles  premiärminister Georges Pompidous nära förbundne redan 1962. Enligt tidningen kunde också Chirac inta två positioner, en i Paris där han var mer konservativ och en i sin valkrets där det fordrades en mer vänsterorienterad hållning.

Chirac började som antieuropé för att sedan svänga. Han stödde först den liberale presidenten Valéry  Giscard d´Estaing och blev hans premiärminister 1974 vid 41 års ålder. Två år senare bröt de med varandra. Chirac och Giscard har sedan dess varit dödsfiender.

Under 80-talet hade Chirac några år som överygad (?) nyliberal och påverkad av Edouard Balladur som sedan blev fiende eftersom de båda konkurrerade om presidentposten 1995. I det läget kom Chirac också att börja bekämpa Sarkozy som stödde Balladur i presidentvalskampanjen det året. Om Sarkozy säger Chirac: “Sarkozy måste man trampa på. Dels för att det är det enda tilltalssättet som han förstår och dels för att det leder till framgång.”

Inför presidentvalet 1995 anslöt sig nu Chirac till den mer socialt inriktade grenen av borgerligheten. Under sina sista år hann han också med att bli miljövan och till dels stödja antiglobala strömningar genom att förorda Tobinskatt.

Jacques Chirac är och har alltid varit en fullblodspolitiker. Vad kan man lära av en sådan livsberättelse som varit så framgångsrik ur ett maktperspektiv?

  • 1
  • 2